Svar på kommentar "Viktuppgång"

Anonym har kommenterat inlägget "Påskveckan": 

Grymt jobbat! Hur känns det med vikten? 


Svar: Tack :D Kring vikten har jag väldigt delade tankar.. Jag VET ju att vikten jag befann mig på förut inte alls var okej - min kropp mådde inte bra helt enkelt, jag mådde inte bra. Samtidigt kändes det "tryggt", jag visste att jag var underviktig och Ana var nöjd. Dock ledde tanken på att Ana var nöjd till ångest hos Tua - hon ska inte få vara nöjd!

Dessvärre är jag fortfarande i den punkten att jag inte riktigt har hundra procent motivation till att bli bra. Men det är betydligt mera nu än vad det var för en vecka sedan! Om jag innan var 60% Tua är jag nu minst 80-85% Tua. Haha, alltså, det är bara en liten snutt kvar nu innan jag vågar släppa greppet. Jag önskar dock att jag visste vad som fattades, vad den där sista pusselbiten är för något.

Idag har jag ätit bra. Jag har ätit tillräckligt för att stå still i vikt, men otillräckligt för att gå upp. Om morgonens vikt stämde så ligger jag nu på BMi 17,3 och själva viktuppgången är inte lika akut längre, även om den fortfarande är nödvändig. Innan påsk låg jag på runt 16! Alltså, några kilon gör en hel del skillnad på mig. Men, om jag slutar tänka i siffror: jag känner min viktuppgång. Den känns, särskilt på magen när jag ligger ner. Jag känner mig liksom mjukare. Det känns... sådär. En känsla som Ana ger (vilket kan kännas "bra) är känslan att vara smal, tunn,, men i och med viktuppgången har den känslan minimerats till i princip noll. 

För att kunna bli ytterligare några procent bättre krävs det att jag lyckas sluta söka den där tunnhetskänslan, som ju bara är uppåt väggarna förfärlig egentligen. 

Tänker göra en smoothie snart, det var så länge sedan! Banan,kokos, vanilj, kakao, yoghurt är min favorit. Vad är din? 

Ni glömmer väl inte att rösta om er favoritsylt i spalten till vänster? Sista omröstningsdagen idag! (Bild från förra året)

Prestationsångest

Jag har svårt att komma med ett positivt inlägg just nu, men jag ska försöka lite senare.

Det känns.. tja. Inte så bra. Fast egentligen borde det vara bra! Jag måste lära mig att kunna acceptera saker, men den här gången var det särskilt jobbigt. Matte. Ni vet ju att jag älskar det ämnet? Fick tillbaka provet som gjordes igår.. egentligen var det inte dåligt gjort av mig, inte alls. Jag kämpade. Och jag pluggade mycket inför provet.. fick C. Det är inte dåligt, jag vet det, men svårt för mig att smälta. Som vanligt. Jag förstår inte varför det ska vara så - det är ju bra. Hade i alla fall klarat en av två A-poäng, så det är väl bra. Men aldrig, aldrig att det ska gå hela vägen fram! Det är liksom omöjligt för mig. Menmen.

Jag borde inte basera mig på mina provresultat. Jag är inte dum, bara för att jag inte får full pott. Men, när det känns som om jag fattat alltihopa, blir det ett litet bakslag att få sådana resultat.

Nu har jag hejdundrande mycket skolarbete. Fysikprov på måndag till exempel. Fysiken är ett ämne där jag bara känner pessimism  Det går dåligt, dåligt. Jag fattar inte, jag har svårt att acceptera det vi gör. Alltså tappar jag helt suget och börjar känna att det spelar fasen ingen roll - ändå svider det djupt inne i hjärtat av att se resultaten av min arrogans på proven. Man fasen, jag får skylla mig själv som inte bryr mig! Ändå gör det ont. Sjukhelsikes ont.

Varför? Varför kan man bara inte släppa det? Jag ÄR inte sämre bara för att jag inte har toppbetyg. Absolut inte. Faktum är att majoriteten av Sveriges befolkning inte har det. Jag tror att det blir lite så på grund av andras förväntningar av en också. Även om de kanske inte bryr sig just nu, men jag har alltid varit "pluggisen" och hon som skrev rätt på alltihopa. Men det var på högstadiet och då behövde jag inte plugga ett enda skit för att få de betygen jag fick, de liksom föll bara på plats och jag lärde mig det jag behövde på lektionerna.

Nu kan jag klara E, kanske D, om jag följer med. Vill jag mer, måste jag lägga manken till hemma. Och det har jag svårt för. När jag försöker, som jag faktiskt gjort med matten, slutade jag på ett C. KAN jag inte ha A? Nej, nu blir jag sur på mig själv. Varför känns det som om jag ska ha A? Jag baseras inte på betygen. Men det går inte att fatta. Det går inte att trycka in i min hjärna.

Vid sådana tillfällen som nu tvekar jag på om jag verkligen valt rätt linje. Visst, jag tycker att matte är kul. Och jag gillar biologi. Men egentligen är jag nog samhällsvetare i själ och hjärta.

Bild från mars 2012.

Svar på kommentar "Ångest"

S har kommenterat inlägget"Glass i stora lass": 

Åh! va bra att du hann med 4-gott! =D
Undrar om du får ångest när du äter godis? kanske en konstig fråga men;)
Svar: Åh, det är ingen konstig fråga alls tycker jag! Jag har tryckt i mig sötsaker både från höger och vänster den senaste veckan. Just nu äter jag en dumle.. Och ja. Det känns, det gör det. Det känns som om varje godisbit lägger sig runt magen och syns när jag går förbi spegeln nästa gång. Givetvis vet jag att det inte gör det. Jag äter ur min gigantiska godispåse när jag är sugen på det helt enkelt. Jag följer suget.. Det är med lite skräckblandad förtjusning som jag gör det. I början var det jobbigast. Då kändes en godis helt fruktansvärd! Onyttig! Hemsk! Tjock! Söt! Fet! Ja ni förstår vad jag menar.

Men nu går det lättare. Betydligt lättare. Jag ska nog gå mig och ta mig en liten kokosprick.. De är ju så goda! Till middag blir det spenatsoppa med ägg. Till det smörstekta champinjoner på mjukt bröd. Mumsigt värre!

Hetsätning

Jag fick en liten undran om hur/om jag hetsåt under min sjukdomstid. Många som har ätstörningar med svält får ett kraftigt sug efter saker och ting.. Jag var inget undantag. Det hände ibland att jag satt och högg tag i stolen för att jag inte skulle gå ned och laga till saker som kladdkakesmet och trycka i mig alltihopa. Det hände att jag ändå gick och öppnade skafferiet och tog mig ett par stora tuggor av en bulle eller så innan jag lyckades hejda mig. Jag kunde äta åtta satsumas i rad eller dricka mängder med kolsyrat vatten. Men jag säger så att jag hade så pass stenhård kontroll på mig själv att jag aldrig hetsåt på "riktigt" och verkligen tryckte i mig kalorier. Hade jag gjort det hade jag med största sannolikhet faktiskt spytt efteråt.
De gånger jag faktiskt spydde hade jag ätit "vanliga" middagar, men jag fick så kraftig ångest efteråt att jag inte kunde låta bli att spy upp det. Det hände dock bara ett fåtal gånger under april-maj förra året, alltså ingenting jag frekvent använde mig av.

Det fanns tillfällen då jag åt fyra-fem knäckebröd med kaviar i rad. Men det gills nog inte heller som hetsätning, men jag mådde inte alls bra efteråt... Jag vet att jag var hemskt sugen på saker och ting. Kanelbullar. Lussekatter. Varm choklad med vispgrädde. Varmt, tjockt, sött bröd med mycket smör. Och ibland var det jättekonstiga saker. Som stora feta blodiga biffar, sill, nykokt potatis.. Det där suget var inte vanligt "sugen på mat"-sug, utan snarare ett kraftigt MÅSTE ha-sug. Väldigt skumt var det.

Det hände att jag "såg mig mätt" på saker. Jag läste otroligt många matbloggar med recept och bilder och liksom blev mätt och nöjd på det sättet. Det vill jag göra.. det vill jag ha! Nej! För mycket kalorier... hur kan man äta det DÄR? Jag tänkte sjuka tankar, samtidigt som jag kände ett otroligt starkt sug efter maten. Men det gick inte. Jag skulle inte ha ätit det. Nu har jag mest sug på risgrynsgröt. För det är så gott....

Risgrynsgröt. Jag är inne i en sån period. Har köpt "pama minutris" också, så att det inte tar flera timmar att göra :D

Knäckebröd, så gott. Brungräddat och små kuddar ska det vara! Otroligt gott med bregott havssalt (som jag förövrigt är förälskad i) :)

Surprise

Jag blev riktigt förvånad i morse. Vaknade och det var helt tyst i huset. Vad nu, tänkte jag och tog upp mobilen. Klockan visade 12.49. Tio i ett! Herregud, jag hade sovit i över tolv timmar! Eller ja, först trodde jag att mobilen lurades, men efter det att jag gått ned i det (tomma) köket och konstaterat att klockan var nästan ett även där så måste det ju stämma. Och inte en själ hemma. Bilarna var borta.

Det kurrade något förfärligt i magen så jag gjorde mig en rejäl brunch bestående av en tunnbrödsrulle med rester från grillat igår, ett par deciliter (ganska många heheh) naturell yoghurt med cornflakes och russin. Sen en hel del överbliven sallad med bland annat sallad, gurka, tomat och majs.  Mitt under måltiden kommer tack och lov mina föräldrar hem. De hade varit och handlat, min syster var och jobbade och min andra syster med man och barn var iväg hos en annan syster... Ojoj, komplicerade släktförhållanden här! På tisdag kommer min andra syster med man och barn.. Fyra stycken barn är det. Minstingen är ett drygt år :) Så söt.

PS. Det här är mitt 401:a inlägg! DS.
Lasange blir det till middag. Jag har inte ätit det på sjukt länge och jag medger att jag inte är vidare förtjust i att jag ska äta det nu heller. Menmen..

En bild från ett par dagar sedan. Mamma hittade en fin hatt :')

Bilder och ångest

Som jag skrev tidigare åt jag en hel del tårta igår. Jag antar att jag har sagt till mig själv att jag är frisk från ätstörningen när den egentligen sitter fast djupare än väntat. När jag väl åt var det inga problem- i natt och efteråt däremot. Vill säga att en tjockkänsla så stark var det länge sedan jag haft! Jag lät det dock inte hindra mig. Klev upp och åt en hejdundrande frukost som vanligt, på resterna av tjälknölen igår bland annat. Men det är klart. Jag gjorde det först efter att jag hade vägt mig och konstaterat att jag inte gått upp en enda hekto (!) av tårt-och matkalaset igår.

Det är lättare att lura sig själv än någon annan, tro mig!

Jag klev upp klockan sju och började med tårtorna..En "vanlig" tårta var det, med bland annat jordgubbssylt..

Och vaniljkräm.

De andra två tårtorna var ett experiment. Här gör jag i ordning citronkrämen - kesella (kvarg), rivet citronskal, vaniljpulver, florsocker.

Citronkrämen bredde jag ut på det understa lagret.

Och så skivad banan på det.

På med en marängbotten till och vispad grädde. Klar med grunden och bara lite dekoration fattas!

Så grattades studenten klockan tolv med blommor och skyltar

Hon åkte flak..

Jag åkte hem och dekorerade klart tårtorna.

Det fanns också skålar med sådant som blivit över från tårtbakandet. Grädde, citronkräm, jordgubbar, vaniljkräm och mandarinklyftor.

Hungriga och tårtsugna barn.

Det fikades friskt.

Citronemlissen på marängtårtorna vissnade..

Marängtåran kletade under timmarna som gick ut sig allt mera..

Efter middagen var det bara gegga kvar. Tips: Ät och servera marängtårta GENAST! :D

Svar på kommentar "Självskadebeteende"

Hanna-chan har lämnat en ny kommentar till inlägget "Projekt Bloggerska: Spänningen stiger":

Hej Tua! (Måste bara säga att jag diggar ditt namn OwO)

Jag har en liten fråga... skadade du dig någonsin under din "sjukperiod"? Typ... klöste dig eller skar dig då du var arg/ledsen eller hade ångest?
Om och ja, hur slutade du med det (om du inte fortfarande håller på :P)?

Tacksam för svar, och ha en bra lördag! ^_<

Svar: Hej! Det är onekligen en känslig fråga- och du är väldigt modig tycker jag som frågar det! Många känner just skam och skuld inför självskadan och om det nu var så att jag skar mig, så vore det inte särskilt troligt att jag berättade det öppet här. Men ja, jag skär mig inte. Men, under min "sjukperiod" så tog sig självskadan sig an på andra sätt. När jag var riktigt förbannad eller hade ångest kunde jag dricka kaffet så att jag brände mig, bita mig i handleden eller röra vid något vasst.

När man skadar sig själv fysiskt tydligt (som genom att skära sig, riva sig, klösa etc.) så hjälper det bara kortsiktigt, för stunden, och ofta blir känslorna värre efteråt. Då känner man inte bara smärta utan också skam. Sen kan man ju fråga sig.. ätstörning i form av svält är nog en form av självskada. Jag skadade min kropp djupt och hade inga problem att göra det heller. Jag tänkte ju inte "stackars mig, det här förtjänar inte jag", utan tvärtom. Så jag vet inte om jag ska vara tacksam över att min självdestruktivitet löpte ut i en ätstörning och inte i att te.x skära mig. Svälten är ju inte heller en lösning på det egentliga problemet, liksom skärandet inte löser själva problemet det heller.

Eftersom jag inte hade det problemet (om man inte räknar svält som att skada sig själv) så behövde jag inte heller sluta med det. Det lilla jag gjorde försvann i och med att själva ätstörningen försvann. Nuförtiden kan jag såklart bli arg på mig själv och ibland känna för att äta mindre för att lindra ångesten, men eftersom jag har insett att nej, det löser inget problem, så gör jag det inte. Varje litet fusk med maten, blir jobbigare sedan att  hantera. Jag ser lika dant på att skära sig. Det kanske känns bättre för stunden- men det blir bara värre sedan. Alltså absolut inte värt det! Lider man av sådana problem hoppas jag verkligen att denne vågar ta hjälp, för själv är en sådan sak mycket svår att lösa -liksom en ätstörning.


Jag kan citera några inlägg jag skrev i min andra blogg (www.fighted.blogg.se), den 9 november.

Ett annat sätt att förstöra sig själv på
"Spegeln. Möter min blick i den. Jag ser en flicka med risigt hår som inte har någon längd alls. Inte långt, inte kort, ett sjabbigt mellanting. För två månader sedan var mitt hår navellängd.
Jag höjer saxen till håret. Greppar tag om en test och låter saxen följa den, sakta uppåt. En centimeter, två, tre, fyra, fem, sex, sju,åtta.. Det blir nog bra. Håller hårdare. Njuter av ljudet av hår som klipps. Gör lika dant på andra sidan.
Igen. Ett par centimeter till.
Håret går till axlarna. Det som varit min stolthet, det som jag fått så mycket beröm för. Åh du har så vackert hår. Men vem säger det åt ett axellångt risigt sudd, som blir allt tunnare? I princip inget. Folk vill ha långt, välvårdat hår. Bra.
Är jag nöjd? Ja, för stunden. I framtiden då? Nej. För om ett par dagar kommer jag att se en bild på någon med långt, vackert hår och jag kommer att fälla ångerns tårar."
Bra att lampan i duschen gått sönder."

Ett annat inlägg, från 18 oktober:
Duscha

Släcker lampan. Skruvar upp temperaturen på duschen och drar hastigt av mig kläderna. Väntar knottrig av köld på att temperaturen ska bli som högst. Hoppar snabbt in i duschen och låter strålens hetta först bränna mig, sedan få kroppen att slappna av.
Sakta sjunker jag ned mot duschkanten och njuter av hur min hud färgas allt rödare av det heta vattnet. Den nästan smärtfulla värmen är en skarp kontrast över hur jag brukar ha det.
Isande kallt och spänt.
Låter minuterna rinna iväg. Reser mig sedan plötsligt upp, greppar tag i balsamflaskan och masserar in det i håret. Låter det heta vattnet hela tiden vara på, påminna mig om värmen. Trär försiktigt på mig ett par skrubbarhandskar som jag fått i present någon gång och klickar ut en rejäl klick med duschkräm. Metodiskt börjar jag att skrubba armarna. Först något försiktigt, sedan allt hårdare. Sakta färgas de allt rödare. Jag fortsätter. Njuter av att se hur huden brister på sina ställen och släpper fram små bloddroppar. När de är tillräckligt röda, brännande röda gör jag det lika mycket igen. Inte nog, inte nog. Mera duschkräm. Vissa ställen är blåa nu. Det heta vattnet känns tydligare mot armarna.
Jag gör sedan samma behandling med övriga kroppsdelar, men bara en gång och inte riktigt lika hårt. När duschkrämen sköljs bort svider det. Ett bevis på att jag tagit i tillräckligt hårt, kanske jag kan bli ren nu?
Utanför har jag lagt upp kläderna prydligt på en pall. I precis rätt ordning. Strumpor först. De ska klädas på noggrant, jag njuter fullt ut av att se plagg för plagg täcka min kropp. Många lager, mycket värme. Täckande. Inte visa för mycket hud, aldrig armarna.
Parfymflaskan. Även om jag ska sova om en timme. Ett sprut med min favoritparfym på halsen. Blundar och drar in doften. Lite renare, fräschare. Jag känner mig faktiskt helt okej ett tag."

Hoppas du har det bra! Min lördag var helt underbar, det lovar jag dig! :) Tack för kommentaren och fråga gärna igen så ska jag svara så fort jag kan!

Kram!

Prestationskrav

Idag fick jag mig världens chock. På något sätt hade jag känt att matematikprovet jag gjorde innan påsk hade gått helt okej ändå. I alla fall ett C (vg) om inte ännu bättre. Jag hade pluggat en del, verkligen kämpat för det. I början gick det trögt, men jag tyckte ändå att jag hade bra koll på avsnitten.

Sen idag fick jag veta hur det gick. Det högg djupt nere i kroppen och jag fick svårt att andas. Kändes som om mitt huvud skulle sprängas och en minut senare fick jag otroligt ont i magen. Jag stapplade in i klassrummet igen och grät ut på bänken. Ingen lärare var där. Jag vet ju att jag inte är en sämre människa bara för att jag inte ens fick VG på matteprovet. Inte ens dum. Men jag kände mig dummast i världen, just då.

Det var första gången i hela mitt liv som jag inte ens klarat VG på ett prov. Insikten skar genom kroppen och det kändes som om alla andra betyg jag någonsin fått var en missbedömning av mig själv. Jag är nog inget VG ändå. Långt ifrån MVG. Mina betyg från nian var endast för att jag var trevlig. Kändes det som. Går det inte att trycka ur skallen.

Jag vet ju också att betygen inte är supertotaltlivsviktiga. Men jag har hela mitt liv, tills idag, flutit fram på någon sorts illusion. Känns det som. Hur det egentligen är, det vet jag inte.

Bild från förra juli

En ätstörd halvtimme

Hittade en text som jag skrev i november någon gång där jag utgått från hur jag kände just då. Allt stämmer inte ihop med mig själv, men man får en liten blick i hur en person med en ätstörning kan tänka..Jag är så himla glad att jag inte låter min ätstörning ta någon plats längre. Tänk, gårdagen hade ju inte alls gått om jag fortfarande var nere i skiten! Jag hade i alla fall bara sett det som ett sätt att komma undan och ätit extra lite. Jag hade inte skrattat med de andra, bara känt den där oändliga tomheten. Usch. Jag saknar det inte. Visst, jag var mager. Det hade jag i alla fall uppnått. Men jag såg ju inte det minsta bättre ut, tvärtom. Bara sjuk.

En halvtimmes vardag

Om en halvtimme är det middag. Jag vill inte äta. Det har jag inte velat på nästan fyra månader, men ingen har märkt någonting. Oftast har jag lyckats med att inte äta och när jag för omväxlingens skull varit tvungen att äta ändå har jag helt enkelt bara promenerat till toaletten, stoppat fingrarna i halsen och fått upp maten igen. Inga problem.

Inga problem alls. Det är så det är. Mitt liv går ut på mat och att undvika den. Men det är inte så att jag är smal! Oh nej, jag blir bara tjockare och tjockare allt eftersom tiden går. Det är som om luften omkring mig och som jag faktiskt måste andas in lagrar sig i mina celler istället för maten. Och man andas ju betydligt mer än vad man äter, alltså blir jag betydligt tjockare.

Vi ska äta bakad potatis (en timmes springtid) och lövbiff (en halvtimmes springtid) idag, med vitlökssmör till. Det är för att det är fredag. Då vill pappa och mamma gärna äta något med vitlök i - ”Vi ska ju inte jobba i morgon!”

Då kan man kleta in vitlöken i smör och sedan kleta smöret på maten. Förstöra maten. Förorena den. Nej, om man nu nödvändigtvis måste äta ska det vara rent. Inga såser ska blandas ihop och få alla smaker att flyta ihop till en enda smak med bara olika konsistens, utan var bit ska behandlas med kärlek och ätas upp sakta, sakta, för att få ut så mycket som möjligt av maten. Sen blir man ju mera mätt också om man tuggar längre.

Lövbiff med bakad potatis är ganska bra mat ändå. Äter man lövbiff, ser det ut som om man har ätit mycket mer än vad man egentligen gjort eftersom den är så platt och äter man bakad potatis kan man utan problem lämna stora delar av potatisen. Det är bara att inte skrapa ur allt. Simpelt och praktiskt. Sen kan jag komma på den utomordentliga anledningen att jag ska iväg till min kompis i morgon, så jag vill gärna inte äta vitlök. Dessutom serveras det sallad (fem minuters springtid) till maten och det fungerar utmärkt att fylla ut tallriken med. Särskilt ser det ut som en riktigt normal portion om man tar salladen först.

Jag ska inte till min kompis i morgon – det är bara någonting jag har kommit på för att kunna springa utan att någon undrar. Jag springer. Löper. Fort. Känner hur det lilla jag ätit idag förbrukas. Jag blir ren. Hela jag blir bättre, det är som om någon hällt i mig en lyckodryck som får allting att kännas lite lättare. Ett tag. Till nästa måltid ungefär. Men det är bra att ha den här tiden hos ”min kompis”. Då får jag mycket tid att arbeta ut taktiker för att lyckas undkomma den kommande maten på ett effektivt och så smärtfritt sätt som möjligt.

Nu är det bara tre minuter kvar till middagen.

Jag önskar att det gick att försvinna ibland. Att jag när det var dags för mat bara kunde klicka på en knapp och radera mig själv. Men jag vet att det inte fungerar så, alltså är det bara att svälja och le och låtsas äta.

Bild från december..

Ecce, vita est mirabilis!

När jag hade min ätstörning, var det verkligen som om hela livet kretsade omkring den. Vad jag än gjorde, var ätstörningen med mig. Det var inte många sekunder under dagen som var fria från mat-tankar. Kanske någon gång djupt under natten, men oftast hemsökte maten mig i drömmarna också. Särskilt i början. Då var mina drömmar väldigt enformiga- en stor jäkla festmåltid där jag kan äta bara hur mycket som helst. Med allt förbjudet, med allt jag gillar. Oftast vaknade jag upp innan jag ens hunnit börja äta.

Nu vet jag inte riktigt, hur jag ska spendera min dag. Skolan, hur viktig är den? Hur många av mina ljuvliga minuter varje dag ska jag ägna  åt skolarbete? Ska jag satsa högt, så högt jag bara kan? Spelar det verkligen någon roll om jag anstränger mig, går ut med A i alla ämnen, eller struntar i det och har "bara" B och C? Jag vet inte, och det gör mig ganska förvirrad. Nu försöker jag hitta en balans. Inte för mycket, bara lagom. Eftersom jag inte vill bli läkare eller liknande, ser jag ingen anledning att gå ut med 20.0. Det gäller bara att få till den där jämnvikten och det är sannerligen inte lätt.

Jag fick min första utmaning när jag fick C på förra matteprovet. C?? Det är ungefär jämförbart med VG. Det högg i hjärtat, tårarna höll på att tränga upp. VG-barn. Medelmåtta. När andra har det, är det ju jättebra! VG är bra! Men inte jag! NEJ! Jag är ju BRA på matte. Jag kan ju. Jag ska ha A. Ned på jorden igen. Det som gäller andra, SKA också gälla mig. C är bra gjort! Så det så.

Det tjänar ju liksom inget till om jag pluggar på min fritid och får A istället för B eller C. Jag behöver det ju inte. Men det är så svårt på något sätt, jag är van att alltid prestera. Prov efter prov, uppsats efter uppsats.
Nu känner jag att jag har tappat ämnet lite. Tänkte inte prata om prestationsångest...men det fick bli ett inlägg om det ändå. Haha! Återkommer i morgon med ett inlägg som kommer att handla om det jag egentligen tänkte skriva om! Nu tycker jag att ni ska titta på den här videon under istället..


Klicka för en mycket söt liten video på en tjej som har alldeles rätt!
Den gjorde min dag lite.

PS: Jag gillar att flera den senaste veckan har sökt på "gegga" på google och kommit till min blogg.. DS.

Finns det någon orsak?

Jag tror att de allra flesta med någon form av ätstörning, inte riktigt har lyckats ta reda på varför. Det bara blir. Kanske att man startar med att banta lite lätt och sedan fortsätter, allt hårdare mot sig själv. Men många säger att det finns en "anorektiker-flicka" eller liknande. Hon är mycket duktig i skolan, skötsam, bråkar aldrig, får ofta beröm och har det allmänt lätt för sig. Kanske att hon kommer från en akademikerfamilj och har inga problem med pengar hemma eller liknande. Men troligtvis har hon också mycket höga prestationskrav på sig själv (som hon inte tydligt erkänner, utan det bara är självklart att hon ska prestera MVG och liknande) och hennes självkänsla behöver inte vara den bästa.

Den flickan, sägs ligga i riskzonen för anorexi och andra ätstörningar. Varför? Är det strävan efter att vara perfekt, bäst? Jag vet inte. Men jag vet, att den där flickan var jag för ett år sedan. Och jag vet också, att det stämmer på flera jag känner med ätstörningar. Man vet troligtvis inte vad det beror på. Det bara är så helt enkelt. Men långt ifrån alla med ätstörningar är den här stereotypa, duktiga flickan! Och alla som är den här duktiga flickan, har såklart inte ätstörningar.

Behöver man veta varför man får en ätstörning? På ett sätt tror jag att ja, det är en viktig del i ett tillfrisknande. Fortsätter man lika dant som man var innan, är nog risken större att man faller dit igen. Jag känner själv att jag MÅSTE sänka min prestationsångest eftersom det får mig att må dåligt och så fort jag har en lite mera stressad period, som igår med matteprovet, sätter det sig på maten. Den mänskliga hjärnan substituerar ut det på andra saker, det vet man. Det går inte att göra så mycket åt att hjärnan fungerar så, men man får lov att försöka förhindra följderna som kommer, särskilt om man vet att man haft ätstörningar eller liknande.

Därför försöker jag att inte bry mig så mycket om mina toppbetyg. Det är inte hela världen! Men det är så otroligt svårt, jag är van att prestera mitt allra bästa jämt och ständigt. Det behöver inte betyda att jag blir knappt godkänt helt plötsligt, men att jag kan acceptera ett VG (C i den nya skalan) utan att jag känner mig sämre för den delen. Det går inte så bra vill jag lova. Men jag känner att det behövs, för jag kan inte alltid vara i toppklass. How to do? :/

Jag håller fortfarande på med mina mashmallows i kaffet...

Det händer

Det händer att jag då och då blir lite rädd för mig själv. Som nu när jag åt en skål med fil och flingor, ett rostat bröd med skinka och fyra knäckebröd med kaviar.

Jag försöker bara glömma bort det. Men det är lite svårt, för magen är så full.
Kanske blev det lite för mycket ändå.

Året 2011

Jag tänker liksom J har gjort sammanfatta mitt år 2011 som jag ser som bland de bästa och värsta i mitt liv. I alla fall det allra mest händelserika...

Januari:
Började året helt underbart med ett konvent hemma hos mig. Jag levde livet och hade planer på framtiden. Men någonstans i baktanken gnagde ändå några tankar och julens saffrans-och citronglass hängde sig länge kvar på magen kändes det som. Jag brydde mig dock inte nämnvärt. Gick över helt till att bli rödhårig med hjälp av henna och stormtrivdes i det.

Februari:
Har jag inga minnen ifrån.. haha. Det var en hel del i skolan dock den här tiden vet jag utav anteckningar och jag började grubbla över gymnasieval. Humanistiska eller natur? Skulle jag välja den linjen som jag alltid velat (natur) eller skulle jag gå på det som egentligen var roligast? Beslutsångesten var stark, och jag valde humanistiska linjen för att sedan, ett par veckor innan skolan började i augusti, byta tillbaka till natur.


Mars:
Fortfarande mycket att göra i skolan men jag lyckades med toppresultat ändå. Jag skaffade linser (bland de bästa beslut jag gjort, jag avskyr verkligen glasögon men har synfel på -3.25 så utan dem är jag ju rätt så handikappad..) och fick ett piano som jag älskade. Men som var ostämt. Haha, stackars de som lyssnade på spelandet.. Jag tänkte inte vidare mycket på vikt och sådant, jag hade så mycket annat att göra.

April:
Under påsken hände det saker. Jag var inte hemma, utan borta på ett konvent och fuskade då en del med maten. Tänkte att det inte gör vidare mycket om jag går ned lite i vikt och åt i princip inget alls av snasket som bjöds. Usch för socker, sade jag. Visst, jag är inte särdeles förtjust i sötsaker, men SÅ mycket hatar jag dem inte.. Jag började också laga mera av min mat själv, först mest för att det var gott, men det blev sedan ett sätt för att skära ned på saker.. Jag tror att det var en gång i den här månaden som jag kräktes frivilligt en gång, efter en middag.

Maj:
Det var månaden då alla tankar kom och jag började köra mera hårt på mitt lilla projekt. Jag hade väldigt stor ångest över en bit morotskaka jag åt den 12e (hahaha skrev till och med ned det..) och gick på två långpromenader helgen efter för att göra mig av med den. I slutet av maj, i och med en kryssning, kändes maten riktigt svår eftersom vi var tvungen att äta ute då hela tiden och jag hade ingen som helst koll alls. Det lilla förlorandet av kontroll, kom att bli det som utlöste det sista. Jag kompenserade för det jag åt då otroligt länge. Jag kräktes här för sista gången. Eftersom jag hade ätit nudlar var det svårt att få upp, så mitt ansikte blev OTROLIGT rödsprängt. Ni ser bilden här nedan. Eftersom det syntes så mycket, blev jag livrädd och vågade inte göra om det. Och bra var det. Som bara den. Hade inte varit kul att haft ett till problem att dilla med, för att sluta kräkas ska tydligen vara riktigt svårt. INGEN BRA IDÈ alltså. alls.

Juni:
Kaosets månad. De första dagarna av månaden tillbringades i Göteborg på en klassresa. Åh, kontroll. Jag  sa att jag inte alls åt "skräpmat" och levde på sallad och knäckebröd i princip. Ojoj, vad lite jag åt när jag tänkte tillbaka. Mitt bmi sjönk fort från att ligga på 19 till att bli på runt 18.3 i mitten av juni.  Jag hade stor ångest över det mesta och mina sista dagar i nian (tårta och sådant) kom att bli en enda stor ångestattack. Undvek allt jag bara kunde och all mat jag åt började kännas som för mycket. I slutet av månaden, när jag hade anlänt till Grekland, började jag också att springa. Jag hade som måste varannan dag, men det var bara bra om jag gjorde flera gånger. Jag sprang då en runda på ca 15 minuter och jag körde samma runda under hela greklandsvistelsen, men i slutet  (augusti) kunde jag springa den på runt 8-9..
De sista dagarna i juni fick jag min sista mens. Den har varit borta sedan dess.. mensen försvann när mitt bmi låg på 17.7.

Juli:
I början av månaden, fortfarande i Grekland, började mamma undra om jag gått ned i vikt. Hon frågade rätt ut och eftersom det faktiskt syntes sa jag "jag vet inte, kanske något kilo" och sedan avfärdade jag det helt. Lyckades få det att verka som om jag växt istället och att man då ser smalare ut. Jag såg det inte alls på mig själv, utan kunde inte låta bli att fråga flera gånger "syns det verkligen?" och sedan njuta av det jakande svaret. När det sedan från mina föräldrar började komma kommentarer som jag inte borde gå ned mer blev jag bara arg och lyssnade allt mindre. Gjorde precis tvärtom och mina föräldrars bevakande blick kom som att bli en förbannelse. De har inte att göra med vad jag äter! Jag vet vad jag gör!
Vägde mig i princip varje dag och såg nöjt hur jag sjönk. Försökte röra på mig så mycket jag bara kunde, men det blev en hel del stillasittande. Min passion för gröna äpplen blev otroligt stark och jag hade ett förändrat förhållande till mat (mina föräldrar såg det, inte jag). Jag kunde flera gånger säga "Åh, det här ÄLSKAR jag! Det är så gott!" och jag började lägga upp maten annorlunda och skära den i mycket små bitar. Sa dessutom att jag inte gillade olja på salladen, utan hade den hellre på sidan om..
I juli gick jag från bmi 17.7 till 17.0.


Augusti:
Jag slutade hoppas om att mensen skulle komma tillbaka och började dra parallellen att det berodde på min viktminskning - men det är inte så mycket!- var mina tankar och att den skulle komma tillbaka så fort kroppen vänjt sig. I mitten av augusti åkte vi hem från Grekland och det första min kompis mamma sa när hon såg mig var "Oj, vad liten du har blivit!" och sedan "Hur mår du egentligen?"
Jag undrade tyst för mig själv hur fasen hon kunde ha sett det. Det syntes ju inte! Mamma och pappa var på mig ganska hårt och pappa försökte resonera med mig att om jag behövde hjälp, var det bara att säga till.. Jag vägrade. Sa att jag slutat gått ned (ha! lögnare där!) och låg stadigt nu för jag "kände att det inte var bra längre". Ljög dessutom om att jag fått mens.
(Brukade säga det, så att mamma kunde köpa bindor)
Skolan började. Jag trivdes i klassen och i och med att skolan började, kunde jag komma undan billigt till lunchen.. Min vikt låg på en platå under augusti och jag gick inte ned nämnvärt i vikt, men tydligen såg jag allt sjukare ut.


September:
Jag startade den här bloggen och i och med att min vikt passerade det jag satt som "absolut panik" (bmi 16.6) vilket ledde till att jag brast inför mina föräldrar.  Givetvis var det jag hade att säga ingenting alls nytt för dem, men de tyckte såklart att det var bra att jag berättade. Jag sa att jag inte ville mer, men jag gjorde ändå inte ett skit åt det. Det jag ökade på, kompenserade jag sedan på ett eller annat sätt. Fick kontakt med skolsyster och senare i september även det första besöket på bup som mest var "bättra sig på lunchen och försöka äta 6 gånger per dag".
Jag firade den 25e september min sextonde födelsedag med en halv chokladruta som jag sedan brände bort på en promenad.  Fortsatte nedåt i vikt, om än kroppen började bli lite mera motspänstig. I slutet av månaden dalade det dock fort och jag gick in i oktober med ett bmi på 16.2.


Oktober:
Kommer inte ihåg annat än mat och att undkomma den. Hade jag ens något liv? Började äta måltiderna med pappa, men inte fasen hjälpte det. Jag fick bara beröm för att jag "kämpade" och Tua njöt av det, medan Ana njöt av vågen samtidigt som Tua skrek att detta var åt helvete. Mitt liv var två motsatser och jag var skör som ett grässtrå. Minst lilla blåst och jag veks helt. Humöret var en berg-och dalbana och jag tillbringade mina nätter sömnlös, hungrig och gråtandes.Jag klarade skolan blott på förkunskaper. Passerade över till november med ett bmi på 15.7.

November:
Min kropp började skrika efter näring. Den protesterade på alla möjliga sätt. Huden flagnade och mitt håravfall blev markant, vilket ledde till att jag klippte av mycket. Gick från navellång till axellångt på bara någon månad. Tjoff. Jag drack buljong för att lura kroppen till att bli mätt och det hände faktiskt att jag smög ned sent på kvällen och stal en tomat eller två. Ångrade mig alltid sedan. Jag vet inte vad jag tänkte på riktigt, men jag hade inte styrkan att inte följa Ana. Jag sa att jag ville, men det blev aldrig så..

December:
Vändpunktens månad. Med ett bmi på 15.0 och nära inläggning brast det. På Lucia satte min dietist in näringsdrycker vilket var min absoluta räddning. Jag den natten vad i hela friden jag höll på med. Det var otroligt kämpigt men efter ett par dagar av konstant mättnad och mycket, mycket ångest förvandlades tankarna och allting kändes betydligt lättare. Efter den 13e gick jag inte en dag i skolan, jag var bara där på dans och på sista avslutningsdagen. December ät lätt både den svåraste och bästa månaden på hela detta år. Jag är så tacksam över att jag aldrig kom under bmi 15.0 och startade mitt år 2012 så himla dåligt. Jag är så glad att jag inte finner ord för det. Lättnaden över att snart ha både börjat och avslutat ett sammanfattat skitår är ofantlig. Jag är så glad.

Ehehe. Detta blev längre än vad jag först tänkt mig.. Menmen. Så kan det bli!

Januari..

 

April..

Juni.. Dag då jag endast ätit lite frukost och ett par knäckebröd. Det här var runt klockan 18.00.

Så fin kan man bli efter kräkning! I slutet av maj.

Maj.. hoppar lite här mellan månaderna. Äsch!

Maj. Efter att ha blött näsblod i över 20 minuter..

Maj med ett av mina älskade äpplen. Ser ni min hand? Jag är lätt missfärgad, redan så tidigt.

Juni. Klädd i spets inför skolavslutningen.

Slutet av juli..

September, närmare exakt på min födelsedag. Där rök en stor del av mitt hår.

Oktober. Mörk månad. FRÖS. Jämt.

I skolan, slutet av oktober. Jag ska aldrig mera ha den där blicken.

30e november. Söndergråten efter en middag där mamma och pappa la upp maten. Rivsår på handen som fortfarande inte helt har läkt. Kroppen har sagt ifrån så pass mycket att om jag slår/river mig läker det inte och utefter sidorna på magen kan jag dra loss min hud i stora fjäll. Aldrig mera.

Varför såg jag inte hur fin jag var? Varför såg jag inte hur glad jag var? Vad var det egentligen som hände?

Dagen innan min födelsedag, alltså 24 septemer. jag var lika livrädd som jag ser ut. Nästa födelsedag ska jag fira dubbelt Minst. Ingen flicka som ska fylla år får se ut så där. Det är inte värt det. 

-Svar på kommentar och läkarbesöket-

Anonym skriver: Det låter helt super! Se till att hålla dig till ditt schema fram tills dess bara, så att kroppen blir liiite stabilare först så att du helt säkert inte börjar hetsäta till följd av den långa svältperioden. Jag vill absolut inte skrämma dig för det är en jättebra idé, men det kan ändå vara bra att ha i bakhuvudet att kroppen lätt tar över kontrollen när den är så desperat och man plötsligt "ger med sig" - det är en helt naturlig (men otroligt jobbig för någon med din typ av ätstörning) reaktion för att kroppen BEHÖVER det.
Jag tror det är mycket av den här anledningen som många ätstörnings-enheter rekommenderar att man alltid ska följa ett mar-schema de första månaderna, för då spårar det inte lika lätt ur åt varken det ena eller andra hållet och man besparar sig på jättemycket lidande och kompensation (som i sin tur ofta leder till att kroppen skriker efter ännu mer mat och leder till ännu mer lidande - ska man bli bra så FÅR man inte kompensera åt varken ena eller andra hållet oavsett hur man har ätit innan och då måste ser bli rätt).
Jag hoppas verkligen att du inte tar kommentaren på fel sätt - självklart ska du göra som du känner för men var bara uppmärksam på att kroppen inte lurar dig. Än så länge verkar det ju helt lugnt med näringsdryckerna och det är ju såklart inte samma för alla! Och skulle det hända något så är det bara att återvända till det förbannade matschemat och köra på det ett tag - det fungerar alltid.

Kram och lycka till! 

Tack så mycket för den fina kommentaren! Jag tar den inte alls på fel sätt! Tycker att det var väldigt bra att du påminde mig om den där risken särskilt eftersom jag ibland känner mig bottenlös och att jag skulle kunna proppa i mig hur mycket som helst. Det är säkert, som du säger kroppen som säger till att den behöver det. För behöver energi, det gör den verkligen!  Jag hoppas verkligen att jag ska kunna klara av att inte äta så pass mycket att det spårar ur. Jag tror också att det inte alls vore bra med min kropp att helt plötsligt få en matchock. Därför tänker jag se till att äta sex gånger per dag (som jag gör nu) även under operation jullov. Men att det inte är helt förbjudet att ta sig en pepparkaka eller två mellan måltiderna!
Sen har jag förvarnat mina föräldrar om den här risken och jag har bett dem att hålla lite koll, så att det inte går överstyr. :)


Dansen idag gick super! I början dansades det Foxtrot. Men jag har väldigt svårt för den typen av närkontakt, särskilt eftersom killarna håller en om midjan. Jag är så hård där. Stenhård. Man känner revbenens konturer rakt igenom! Det är otroligt obehagligt att jag valde att stå över. Satte mig på sidan om när det var foxtrot men en snäll kille bjöd upp mig (fastän det var tjejernas :P) så det blev minsann en foxtrot ändå. Men det gick ganska bra, för han höll mig inte precis vid revbenen, utan längre bak på ryggen.. Då kände han säkert mina skuldror istället, men skitsamma! Kul var det i alla fall. Han får väl skylla sig själv om han bjuder upp benranglet. Haha :( Ska ändra på det där, helt klart.

Efter foxtroten dansade vi schottis. Det var otroligt kul! Jag älskar verkligen danser med lite mera fart i. Och alla roliga skutt! Kändes som en artonhundratalsfilm när alla på dansar omkring i färgglada krinoliner och korkskruvslockigt hår. I morgon blir det förhoppningsvis schottis igen! Sen är alla tre danslektioner slut.. Puh. Det är obligatoriskt för de som läser idrott att gå på dem, så jag såg ingen anledning att inte gå dit. Särskilt eftersom jag faktiskt gillar att dansa.

Efter dansen (jag var tvungen att gå en kvart tidigare..) åkte jag, mamma, pappa och min syster de tio milen till BUP.  Vädret var hemskt. Det snöade som fasen, men var inte särskilt kallt, så det var väldigt halt och snön frös sig fast på vindrutetorkarna och det blev dålig sikt.. Usch. Det tog ändå bara en timme och tjugo minuter som vanligt, så vi kom i perfekt tid. Väl där träffade jag en läkare.. Hon var väldigt bekymrad över min låga vikt, men efter en noggrannare undersökning (som bland annat innebar lyssning av hjärta och lungor) blev hon lite lugnare. Jag hade inte toklåg puls, faktiskt rätt så hög -Puh! Då lever jag i alla fall väldigt mycket!- och mitt blodtryck var okej, om än något lågt. Men jag har alltid varit lågtryckig, så det var inte allt för farligt. Och vikten! Jag har gått upp 6 hekto! Det är troligtvis vattenvikt som kroppen samlar på sig, dessutom hade jag nog lite mera mat i magen än sist, men ändå! Otroligt härligt att vågen för en gångs skull inte pekar nedåt. Det betyder ju att det måste gå framåt min kamp. Nu ska det banne mig fortsätta uppåt också!

..för. Jag vill verkligen inte väga så här äckligt lite längre. Efter BUP åkte vi till H&M och jag provade lite kläder. Först testade jag min vanliga storlek, 36, och det var på tok för stort. Sen testade jag 34 och det var lik förbannat på tok för stort. Det är inte normalt. Höll nästan på att brista i gråt i provrummet, igen.

Jag må ångra mig sen över det här. Men jag vill att ni ärligt säger. HUR FASEN KAN MAN VILJA SE UT SÅ HÄR? Hur fasen kan man tycka att det är snyggt? Det är helt sjukt! Jag blir så arg på alla sjuka skönhetsideal, men jag känner mig också hopplös- vad skulle lilla jag kunna göra för att påverka dem? Lägga upp en bild? Hah. Det hjälper nog inte. Om nu nu möjligtvis tycker att det här är "snyggt" tycker jag att ni nu genast ska läsa på om riskerna och hur farligt det är att vara underviktig eller ha anorexi. Frågar er då om ni tycker att NÅGON är värd att ha det så, snyggt eller inte. Vill man vara fin får man lida pin! Ja, men till vilken grad? Till den grad att man faller död ned? Jag lovar, som död är man inte särskilt fin.

-Inte helt uppstoppad-

Kvällens näringsdryck á la fryst i chokladsmak är uppäten. Och jag är inte helt uppstoppad! Så otroligt fantastiskt att slippa den proppmätta känslan som för vanligt, hälsosamt folk oftast bara uppkommer efter julbordet... Jag åt till och med en clemtentin efteråt- de är ju så goda! Och så fräscht efter all söt chokladgegga, för även om den är god är den väldigt söt. Hällde på kaffe, igen.. Jag har unnat mig för lite kaffe under min sjukdomsperiod! Tror faktiskt att det var ett sätt att straffa mig själv, särskilt eftersom jag älskar kaffe så mycket.

Nu har jag druckit kaffe först på förmiddagsnäringsdrycken,
sedan på äckeljordgubbsdrycken
och sedan nu på kvällen!

Namnam! En period i maj och juni drack jag inte kaffe på sex veckor. Jag sa att det var för att bevisa för mig själv att jag inte behövde kaffe och visst gick det. Men herrejävlar vad jag saknade det! I Grekland och under sommaren drack jag högst en kopp per dag, och den var väldigt liten.. Ett tag, när anorexin var som värst (veckorna innan jag började med näringsdryckerna, det vill säga för bara ett par veckor sedan) unnade jag mig nästan aldrig kaffe efter maten. Istället drack jag mängder med te. För att stilla hungern antar jag och få upp värmen..

Nåväl, detta inlägg var inte tänkt att bara handla om kaffe! I morgon ska jag till BUP igen.. träffa en läkare som ville undersöka mig efter min kraftiga viktnedgång och förhoppningsvis också dietisten. Ska definitivt bli intressant! Först och främst är jag både nyfiken och orolig över hur min kropp kan ha tagit skada, jag menar.. flera saker är ju väldigt tydliga och är det även fortfarande. Jag tappar hår. I mängder. Det blir faktiskt bara värre och värre med den saken.. Nu har jag tappat flera tussar framme vid pannan, och min lugg är alldeles urtunnad! Om jag sätter upp håret i en hästsvans, ser man på många ställen min hjässa. Jag avskyr det. Mitt hår, som en gång varit min stolthet, vill jag helst bara klippa av hela skiten och gömma det under en mössa. Jag gjorde det ju också, i september.. Klippte det från navellängd till axlarna. Tjoff. Nu däremot, känns axellängd som för långt. Men jag ska inte klippa mig igen. Om jag inte tappar så pass mycket att det ser helt katastrof ut förstås.

Har ni något tips på hur man kan dölja det, om man inte går runt i mössa? Just nu kör jag på att sova i flera flätor (hahahah ser urlöjlig ut med ett par tunna små flätor, tur att ingen ser mig) och släppa ut flätorna på morgonen och borsta ut det. Blir som mest fluffigt då, men som sagt.. Egentligen har jag fint, självlockigt hår som jag utan problem gärna har utsläppt utan att göra något med det.
En sak som oroar mig en hel del är att håret ligger cirka 2-3 månader efter det som händer i kroppen. HUR I HELA FRIDEN KOMMER DET ATT VARA OM 3 MÅNADER DÅ!? För tre månader sedan.. hm.. hade jag BMI 16.8 jämfört med 15.0 nu. Vill inte, vill inte, vill inte veta hur det ser ut då...

Någon gång, när jag känner mig modig nog, ska ni få se en oflätad bild på katastrofen..

Dag 92: Så vanligt det nu kan bli

Dagen har varit.. bra hittills. Jag klev upp vid sju som vanligt och åt ett par mackor och en skål med fil och müsli. Man är inte särskilt sugen på gröt när man äter söt gegga (se näringsdryck) stup i kvarten. Nej, tuggmotstånd vill jag ha! Och absolut inte söta smaker. En tunnbrödrulle med skinka och senap, och knäckebröd med kaviar sitter då alldeles utmärkt i magen.

Efter frukosten var jag så trött (somnade ganska sent igår) så jag gick och la mig i en timme. Ställde klockan på halv nio, för då skulle morgonens näringsdryck fram ur frysen så att den tinar lite. Annars är den helt stenhård. Jag körde igen på vaniljsmak och öste på kaffe för att få ned sötman. Smakar vaniljlatte ungefär.. Absolut helt okej. Så näringsdrycken åkte ned och sen röjde jag upp lite i köket och sedan på mitt rum. Det blev också en halvtimme framför pianot. Jag spelar bättre nu! Det är helt otroligt, men hjärnan fungerar betydligt bättre. Lite svårt att fatta att man blir så trög av att äta för lite..  Men så är det.

Lunchen åt jag med pappa runt tolv. Det blev varmrökt regnbågsfilé med potatismos, keso och gräslök! Mums säger jag bara. Åt dessutom en fruktsallad på apelsin, jordgubbar, hallon och blåbär med och ett glas proviva till efterrätt. Mätt. Men otroligt gott också! Jag kände mig så uppåt att jag följde med pappa till skolan sen. Satt ett par minuter på en lektion, det var faktiskt riktigt roligt att träffa klasskamraterna igen! Jag har bara varit borta från skolan sen i tisdags, men jag saknar det lite redan..
En nära vän följde med mig hem och hon var så snäll att hon hjälpte mig med ljusen på julgranen. Det är inte lätt ska ni veta och vi fick kämpa en hel del med att få det jämt. Men snyggt blev det! Fast ehe, toppen är lite ful. Jag och pappa kapade av den lite långt så den ser jättefjantig ut.. Desto bättre fick vi till en finfin lösning, tycker jag. Ni ser på bilderna :)

Min vän gjorde mig sällskap under näringsdrycken (choklad) samtidigt som hon smaskade på en otroligt god tunnbrödrulle med julskinka och senap. Jag var inte bara lite avundsjuk.. men jag tog en hel del skinka också. Det går ju fasiken inte att låta bli! Det var härligt att känna sig lite normal ett tag. Vara med en vän och skratta och ha kul är ju normalt. Definitivt mer av det i framtiden! Inga ångesttankar, inget tänkande på mat... Nej, det var otroligt skönt. Som att bli alltid så positiva Tua igen.

Till middag blev det flamberad pepparbiff med bakad potatis och sallad. Det var gott, även om jag gärna hade haft min mera blodig. aja, man kan inte få allt här i världen! Jag åt faktiskt en lussebulle och drack glögg till efterrätt, för jag var sugen. Därför tog jag det. Så kan det gå. Och det var faktiskt så gott att det lätt är värt det. Haha.

Ser man ens att det är vanilj? Nä..

Spela pianooo, tack fina vän för en bild tagen utan min vetskap. De brukar oftast bli bäst! :)

Här kläs det för fullt! Fler bilder på julgranen kommer snart. Trevlig kväll på er hörni, och ta vara på de tillfällena som ni är glada!