Ecce, vita est mirabilis!

När jag hade min ätstörning, var det verkligen som om hela livet kretsade omkring den. Vad jag än gjorde, var ätstörningen med mig. Det var inte många sekunder under dagen som var fria från mat-tankar. Kanske någon gång djupt under natten, men oftast hemsökte maten mig i drömmarna också. Särskilt i början. Då var mina drömmar väldigt enformiga- en stor jäkla festmåltid där jag kan äta bara hur mycket som helst. Med allt förbjudet, med allt jag gillar. Oftast vaknade jag upp innan jag ens hunnit börja äta.

Nu vet jag inte riktigt, hur jag ska spendera min dag. Skolan, hur viktig är den? Hur många av mina ljuvliga minuter varje dag ska jag ägna  åt skolarbete? Ska jag satsa högt, så högt jag bara kan? Spelar det verkligen någon roll om jag anstränger mig, går ut med A i alla ämnen, eller struntar i det och har "bara" B och C? Jag vet inte, och det gör mig ganska förvirrad. Nu försöker jag hitta en balans. Inte för mycket, bara lagom. Eftersom jag inte vill bli läkare eller liknande, ser jag ingen anledning att gå ut med 20.0. Det gäller bara att få till den där jämnvikten och det är sannerligen inte lätt.

Jag fick min första utmaning när jag fick C på förra matteprovet. C?? Det är ungefär jämförbart med VG. Det högg i hjärtat, tårarna höll på att tränga upp. VG-barn. Medelmåtta. När andra har det, är det ju jättebra! VG är bra! Men inte jag! NEJ! Jag är ju BRA på matte. Jag kan ju. Jag ska ha A. Ned på jorden igen. Det som gäller andra, SKA också gälla mig. C är bra gjort! Så det så.

Det tjänar ju liksom inget till om jag pluggar på min fritid och får A istället för B eller C. Jag behöver det ju inte. Men det är så svårt på något sätt, jag är van att alltid prestera. Prov efter prov, uppsats efter uppsats.
Nu känner jag att jag har tappat ämnet lite. Tänkte inte prata om prestationsångest...men det fick bli ett inlägg om det ändå. Haha! Återkommer i morgon med ett inlägg som kommer att handla om det jag egentligen tänkte skriva om! Nu tycker jag att ni ska titta på den här videon under istället..


Klicka för en mycket söt liten video på en tjej som har alldeles rätt!
Den gjorde min dag lite.

PS: Jag gillar att flera den senaste veckan har sökt på "gegga" på google och kommit till min blogg.. DS.

Finns det någon orsak?

Jag tror att de allra flesta med någon form av ätstörning, inte riktigt har lyckats ta reda på varför. Det bara blir. Kanske att man startar med att banta lite lätt och sedan fortsätter, allt hårdare mot sig själv. Men många säger att det finns en "anorektiker-flicka" eller liknande. Hon är mycket duktig i skolan, skötsam, bråkar aldrig, får ofta beröm och har det allmänt lätt för sig. Kanske att hon kommer från en akademikerfamilj och har inga problem med pengar hemma eller liknande. Men troligtvis har hon också mycket höga prestationskrav på sig själv (som hon inte tydligt erkänner, utan det bara är självklart att hon ska prestera MVG och liknande) och hennes självkänsla behöver inte vara den bästa.

Den flickan, sägs ligga i riskzonen för anorexi och andra ätstörningar. Varför? Är det strävan efter att vara perfekt, bäst? Jag vet inte. Men jag vet, att den där flickan var jag för ett år sedan. Och jag vet också, att det stämmer på flera jag känner med ätstörningar. Man vet troligtvis inte vad det beror på. Det bara är så helt enkelt. Men långt ifrån alla med ätstörningar är den här stereotypa, duktiga flickan! Och alla som är den här duktiga flickan, har såklart inte ätstörningar.

Behöver man veta varför man får en ätstörning? På ett sätt tror jag att ja, det är en viktig del i ett tillfrisknande. Fortsätter man lika dant som man var innan, är nog risken större att man faller dit igen. Jag känner själv att jag MÅSTE sänka min prestationsångest eftersom det får mig att må dåligt och så fort jag har en lite mera stressad period, som igår med matteprovet, sätter det sig på maten. Den mänskliga hjärnan substituerar ut det på andra saker, det vet man. Det går inte att göra så mycket åt att hjärnan fungerar så, men man får lov att försöka förhindra följderna som kommer, särskilt om man vet att man haft ätstörningar eller liknande.

Därför försöker jag att inte bry mig så mycket om mina toppbetyg. Det är inte hela världen! Men det är så otroligt svårt, jag är van att prestera mitt allra bästa jämt och ständigt. Det behöver inte betyda att jag blir knappt godkänt helt plötsligt, men att jag kan acceptera ett VG (C i den nya skalan) utan att jag känner mig sämre för den delen. Det går inte så bra vill jag lova. Men jag känner att det behövs, för jag kan inte alltid vara i toppklass. How to do? :/

Jag håller fortfarande på med mina mashmallows i kaffet...