Projekt bloggerska: Dille

Nu har jag fått dille på smoothies. Det var ju så gott! Jag åt en till jordgubbssmoothie idag, men med ett par skedar jordgubbssylt i. Det blev riktigt bra! Lite sötare än gårdagens och lite mera jordgubbssmak. Yay.

Nu funderar jag på att i morgon göra en med choklad. Choklad och vanilj, det låter inte så dumt va?

Hallon vet jag inte riktigt, jag gillar mest att äta hallon som de är. En hallonsmoothie.. Hm.. Värt att testa någongång i alla fall. Det som jag kan tänka mig nu är att hallon blir godast i en smoothie utan mjölkprodukter.. Kanske en hallon-äpple-apelsin-smoothie? Det lät gott!

Nu undrar jag.. Har ni något favoritrecept på smoothie? Eller några tips? Dela meeeeeed er! :D

Nu lämnar jag smoothie-världen ett tag.. Idag har jag lyckats plugga lite, om än endast lite. Jag gjorde klart min mindmap (på fyra A4 ehehhe) över det som jag ska kunna i idrottsprovet på torsdag. Träningslära är det bland annat och matsmältningen, hjärtat, andningen, muskler.. tja, ni förstår. Sånt där. Jag kan redan en hel del om det, så nog går det bra.

Med matten är det värre ställt däremot. Jag har nationella i matematik (kurs 2c) nu till veckan och jag tvivlar faktiskt en aning på att jag ens får godkänt. Det känns förjävligt, men jag känner också att jag inte kan göra vidare mycket åt saken med bara några dagar kvar. Jag orkar helt enkelt inte. Det får väl gå förjävligt då! Jag ska inte vara bäst på allt och kunna allt. Så det så. Jag får se det som en liten utmaning och acceptera nederlaget. Men visst känns det.. djupt. Blö.

Häromdagen åt jag en wok. Det var morötter, ananas, champinjoner, groddar och purjolök.

Jag (pappa) wokade det hela i solrosolja och kryddade med kinesisk soja, ingefära och chili. Sedan tillsatte vi ett par skivor lövbiff.. et voilà!

Finns det någon orsak?

Jag tror att de allra flesta med någon form av ätstörning, inte riktigt har lyckats ta reda på varför. Det bara blir. Kanske att man startar med att banta lite lätt och sedan fortsätter, allt hårdare mot sig själv. Men många säger att det finns en "anorektiker-flicka" eller liknande. Hon är mycket duktig i skolan, skötsam, bråkar aldrig, får ofta beröm och har det allmänt lätt för sig. Kanske att hon kommer från en akademikerfamilj och har inga problem med pengar hemma eller liknande. Men troligtvis har hon också mycket höga prestationskrav på sig själv (som hon inte tydligt erkänner, utan det bara är självklart att hon ska prestera MVG och liknande) och hennes självkänsla behöver inte vara den bästa.

Den flickan, sägs ligga i riskzonen för anorexi och andra ätstörningar. Varför? Är det strävan efter att vara perfekt, bäst? Jag vet inte. Men jag vet, att den där flickan var jag för ett år sedan. Och jag vet också, att det stämmer på flera jag känner med ätstörningar. Man vet troligtvis inte vad det beror på. Det bara är så helt enkelt. Men långt ifrån alla med ätstörningar är den här stereotypa, duktiga flickan! Och alla som är den här duktiga flickan, har såklart inte ätstörningar.

Behöver man veta varför man får en ätstörning? På ett sätt tror jag att ja, det är en viktig del i ett tillfrisknande. Fortsätter man lika dant som man var innan, är nog risken större att man faller dit igen. Jag känner själv att jag MÅSTE sänka min prestationsångest eftersom det får mig att må dåligt och så fort jag har en lite mera stressad period, som igår med matteprovet, sätter det sig på maten. Den mänskliga hjärnan substituerar ut det på andra saker, det vet man. Det går inte att göra så mycket åt att hjärnan fungerar så, men man får lov att försöka förhindra följderna som kommer, särskilt om man vet att man haft ätstörningar eller liknande.

Därför försöker jag att inte bry mig så mycket om mina toppbetyg. Det är inte hela världen! Men det är så otroligt svårt, jag är van att prestera mitt allra bästa jämt och ständigt. Det behöver inte betyda att jag blir knappt godkänt helt plötsligt, men att jag kan acceptera ett VG (C i den nya skalan) utan att jag känner mig sämre för den delen. Det går inte så bra vill jag lova. Men jag känner att det behövs, för jag kan inte alltid vara i toppklass. How to do? :/

Jag håller fortfarande på med mina mashmallows i kaffet...

Svar på kommentar

Emma har kommenterat inlägget "Motion är bra i rimliga mängder"

du är så jäkla bra verkligen!
jag har läst igenom hela din blogg. vartenda inlägg! din blogg har verkligen hjälpt mig att förstå att man måste börja äta och göra tvärtemot vad rösten i huvudet säger åt en att göra. jag har vart sjuk sen i höstas och har fuskat med mitt matschema så det tjuter om det. har inte ätit någon lunch i skolan, tränat på kvällarna nere i mitt rum, men idag så kom jag på mig själv med att inte ha nån lust kvar längre. jag skiter i det här nu. jag äter en chokladbit för att det är gott. jag tar socker i tet för att det inte ens är gott utan socker. du har verkligen hjälpt mig!
sen undrar jag en sak, blev din självbild sundare ju friskare du blev? asså, såg du dig själv som jättetjock hela tiden eller såg du efter en tid hur smal du faktiskt var?

Svar: Oh tack! Jag kan inte annat än säga grattis! Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dig och att insikten kommer från djupet så att säga :) Jag hade också ett matschema ett tag, men det fanns mest för att jag skulle försöka komma undan det. Och ja, då har man ju ingen insikt direkt... Jag förstår verkligen din känsla att inte ha någon lust längre! Man får verkligen nog och det är den känslan som är perfekt att ta tillvara på. Handla medan järnet glöder :)

Jag är av den teorin att alla har en något snedvriden självbild beroende på hur mycket och hur kraftfulla komplex man har och med en ätstörning är ju det värsta komplexet vikten. Lyckas man släppa det komplexet lite i alla fall (vilket inte måste hänga med en viktuppgång) så ser man helt klart sig själv som mycket smalare! Sen gör svälten en del skumt mot sin hjärna, så jag märkte störst skillnad när jag lyckades bryta svälten. Då kunde jag till och med nästan börja gråta i ett provrum för jag såg så hemskt mager ut. Nu med ett BMI som nästan är normalt ser jag helt klart alla de sju kilona i spegeln som jag gått upp, men jag ser det inte som en väldigt negativ sak, och jag känner mig faktiskt inte tjock- för det är jag ju inte!

Det är jättebra att du äter det du känner för- bara det är ett stort steg på vägen! Och även om socker i teet och en chokladbit känns läskigt för dig, så är det ingenting som ens kommer att få dig att gå upp ett gram. Haha. Om du inte tar två deciliter socker och tre chokladkakor så :P

Fortsatt lycka till och jag blir så glad av sådana här kommentarer! Kram! Nu åste jag ge mig iväg till skolan och skriva matteprov.. aaaaah

Dag 97: Svar på kommentar

C säger: hej! vill bara säga att du och din blogg stöttar mig otroligt just nu. Jag är just nu också nere i en svacka sedan ett år tillbaka med ganska sp grov anorexi. Jag vill verkligen (verkligen JÄTTE gärna) bli frisk, men det där monstret i huvudet tillåter mig inte!
Det är också extra jobbigt nu runt jul, men du får mig att bli motiverad.
Nu har jag bestämt mig, jag SKA gå upp i vikt och bli frisk. Fuck ana.. 

Hej! :) Jag blir riktigt glad av att höra detta!! Jag vill inget annat än att hjälpa folk komma ur den där förbaskade anorexi-situationen. Jag tror att det ofta är så ett man VILL bli frsk, men inte riktigt vågar ta steget ut eller vet var man ska börja. Kanske att man tar sig en liten större macka än vanligt, tänker "Nu ska jag bli frisk, för jag vill så gärna kunna äta det jag vill!" men vid nästa måltid drar in på allt på det gamla vanliga, trygga sättet. Alla fungerar nog olika, men för mig var det att verkligen ge sig fan på att Ana aldrig mera ska få en syl i vädret, för får hon sig en syl får hon lätt för många.. eheh. jag vet hur det är.Det är bara att bestämma sig och verkligen, verkligen göra det!
I början är det otroligt jobbigt som du säkert kan förstå men det är SÅ VÄRT DET. Jag undrar nu: Har du hjälp från någon? Går du på någon klinik, eller via BUP? Och lever du på svält (dvs under 1000 kcal) om dagen?


För om man lever på svält fungerar hjärnan helt annorlunda och jag i alla fall, kunde (och ville!) inte klara mig ur den situationen själv. På ett plan ville jag verkligen bli frisk, jag sa det till och med. Men jag sa också att jag "kämpade" trots att jag tog första bästa chansen att fuska. Alltså! Det krävdes för min del att jag var tvungen att komma ur svälttillståndet för att jag skulle kunna få livsglädjen tillbaka och verkligen tänka mig själv som värd att bli frisk.
Jag tycker först och främst att du är otroligt modig! Att ens säga att man vill bli frisk, kan verkligen vara helt otroligt hemskt. Men jag tror på dig och ser gärna att du svarar på frågorna jag ställt :)
Många kramar!!


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Snart blir det iväg till dansen igen! Jag är ensam hemma och ska äta min näringsdryck precis som igår. Det är så jävla kul att ge Ana en stor smäll på käften! Ha! Man känner sig verkligen som en segrare. Det blir chokladsmak idag, med kaffe på såklart! Mm..

Jag hoppas att det inte blir någon mer foxtrot på dansen utan att vi får fortsätta dansa schottis och kanske bugg. Jag vill ha fart och inte romantiska puttinutt-danser. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilka lektioner jag ska gå på sedan men jag tar så många jag känner för! Det är julbord till lunch, ska i alla fall ge det en titt och se vad för gott det finns! Blir jag riktigt sugen och känner att JAG (inte Ana!) verkligen vill ha det, ska jag banne mig sätta mig med mina kompisar i matsalen och äta. Det har jag inte gjort på flera månader! Det blir verkligen en seger.. Men då gäller det att det inte bara finns en massa prinskorvar och köttbullar. För det är ingen höjdare. Sen får vi se om jag bryter min "Nu är det skola då är jag vegetarian för jag ska välja vegetariskt framför kött, alltid" som jag haft sedan åttan.. Hm. Det vore nästan svårare än att äta något som går emot Ana :P

Nej Nu måste jag verkligen klä på mig och ta ur drycken ur frysen, om jag inte vill bryta av skeden förstås! Ha en fantastiskt dag och stort tack för alla fina kommentarer som haglar in! Det är så kul att få kommentarer. Hihi. Gör mig glad i själen.

-Inte helt uppstoppad-

Kvällens näringsdryck á la fryst i chokladsmak är uppäten. Och jag är inte helt uppstoppad! Så otroligt fantastiskt att slippa den proppmätta känslan som för vanligt, hälsosamt folk oftast bara uppkommer efter julbordet... Jag åt till och med en clemtentin efteråt- de är ju så goda! Och så fräscht efter all söt chokladgegga, för även om den är god är den väldigt söt. Hällde på kaffe, igen.. Jag har unnat mig för lite kaffe under min sjukdomsperiod! Tror faktiskt att det var ett sätt att straffa mig själv, särskilt eftersom jag älskar kaffe så mycket.

Nu har jag druckit kaffe först på förmiddagsnäringsdrycken,
sedan på äckeljordgubbsdrycken
och sedan nu på kvällen!

Namnam! En period i maj och juni drack jag inte kaffe på sex veckor. Jag sa att det var för att bevisa för mig själv att jag inte behövde kaffe och visst gick det. Men herrejävlar vad jag saknade det! I Grekland och under sommaren drack jag högst en kopp per dag, och den var väldigt liten.. Ett tag, när anorexin var som värst (veckorna innan jag började med näringsdryckerna, det vill säga för bara ett par veckor sedan) unnade jag mig nästan aldrig kaffe efter maten. Istället drack jag mängder med te. För att stilla hungern antar jag och få upp värmen..

Nåväl, detta inlägg var inte tänkt att bara handla om kaffe! I morgon ska jag till BUP igen.. träffa en läkare som ville undersöka mig efter min kraftiga viktnedgång och förhoppningsvis också dietisten. Ska definitivt bli intressant! Först och främst är jag både nyfiken och orolig över hur min kropp kan ha tagit skada, jag menar.. flera saker är ju väldigt tydliga och är det även fortfarande. Jag tappar hår. I mängder. Det blir faktiskt bara värre och värre med den saken.. Nu har jag tappat flera tussar framme vid pannan, och min lugg är alldeles urtunnad! Om jag sätter upp håret i en hästsvans, ser man på många ställen min hjässa. Jag avskyr det. Mitt hår, som en gång varit min stolthet, vill jag helst bara klippa av hela skiten och gömma det under en mössa. Jag gjorde det ju också, i september.. Klippte det från navellängd till axlarna. Tjoff. Nu däremot, känns axellängd som för långt. Men jag ska inte klippa mig igen. Om jag inte tappar så pass mycket att det ser helt katastrof ut förstås.

Har ni något tips på hur man kan dölja det, om man inte går runt i mössa? Just nu kör jag på att sova i flera flätor (hahahah ser urlöjlig ut med ett par tunna små flätor, tur att ingen ser mig) och släppa ut flätorna på morgonen och borsta ut det. Blir som mest fluffigt då, men som sagt.. Egentligen har jag fint, självlockigt hår som jag utan problem gärna har utsläppt utan att göra något med det.
En sak som oroar mig en hel del är att håret ligger cirka 2-3 månader efter det som händer i kroppen. HUR I HELA FRIDEN KOMMER DET ATT VARA OM 3 MÅNADER DÅ!? För tre månader sedan.. hm.. hade jag BMI 16.8 jämfört med 15.0 nu. Vill inte, vill inte, vill inte veta hur det ser ut då...

Någon gång, när jag känner mig modig nog, ska ni få se en oflätad bild på katastrofen..

-Svar på kommentar-

Tova: Intressant hur du skriver att nu kommer alla att bli nöjda, alla som vill att du ska bli tjock. Det tycker jag du ska fundera mer på, för det tror jag är viktigt i din väg mot att bli frisk. Hur ska du göra för att gå upp i vikt men ändå inte känna att du bara ger upp "dig själv" och tillfredsställer alla andra? Vilka andra sätt, förutom svält, finns att vara självständig på och inte bara "vara duktig", som andra vill att du ska vara? Hur ska du stå upp för dig själv på andra sätt än genom maten? 

Egentligen var det nog inte det friska Tua som sa så där. Jag vet ju att ingen vill att jag ska bli tjock, bara frisk och hälsosam. Men det känns lite så ibland, eftersom när jag "ger upp" innebär det naturligtvis att gå upp i vikt också. Gå upp i vikt för mig, blir nästan ekvivalent med att bli tjock. Fastän jag BMI räknat utan problem skulle kunna gå upp tio kilo och ändå räknas som smal/normalviktig.

Jag tror att jag måste se detta som om jag förtjänar att må bra, för jag har ju egentligen inte gjort någonting för att förtjäna att inte må bra! Jag tycker ju att alla förtjänar det, jag är ju starkt emot dödsstraff till exempel, så varför skulle jag själv vara undantaget från den regeln?
Vara duktig behöver man egentligen inte. Jag tror att jag måste sätta upp mål för mig själv, vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill kunna resa! Jag vill kunna åka till nya, spännande platser och njuta av livet- eftersom jag faktiskt har turen nog att kunna leva så bra. Jag hoppas verkligen (andra säger att de vet, men som sagt, upp till bevis!) att jag nu när jag tvingar i mig näringsdryckerna och samtidigt äter, lyckas ändra mina tankar också. I alla fall väcka till liv den friska sidan inom mig, som inte tycker att jag borde svälta utan faktiskt ta chansen till att få ett fantastiskt liv. Det är en möjlighet som jag absolut inte vill slänga bort.

Just nu i början kommer det nog mest kännas väldigt, väldigt jobbigt och jag kommer att fortsätta med mina undanflykter och idiotiska resonemang (stundtals skrattar jag åt mig själv, jag inser faktiskt hur mycket jag ljuger) men jag tycker att det är värt ett försök i alla fall att testa dessa näringsdrycker. Jag kommer ju inte undan. Antingen blir det näringsdrycker hemma, eller sond och så via inläggning. Jag stannar hellre hemma, för jag tror att det är den lättare (ha! svårast är de alla, men lättare än svårast :P) metoden för mig.
Självständig har jag ju alltid varit och även om jag kanske skulle behöva punktbevakning (jag är bevakad nu också, men jag får i alla fall gå på toa och så själv..)tror jag, nej jag vet, att när jag väl bestämt mig så jävlar går det. Så är det! Och jag har bestämt mig för att ge detta en chans. Mycket för att jag räknat ut att jag i teorin bara kan gå upp två kilo på dessa näringsdrycker (räknat om jag äter tillräckligt annan mat för att täcka dagsbehovet, vilket jag ju inte direkt gör) och två kilo är inte FÖRFÄRLIGT mycket. Det är en del, känns det som nu, men tjockkänslan säger två kilo för varje näringsdryck och inte två kilo för 48 drycker.