Emma har kommenterat inlägget "Motion är bra i rimliga mängder"
du är så jäkla bra verkligen!
jag har läst igenom hela din blogg. vartenda inlägg! din blogg har verkligen hjälpt mig att förstå att man måste börja äta och göra tvärtemot vad rösten i huvudet säger åt en att göra. jag har vart sjuk sen i höstas och har fuskat med mitt matschema så det tjuter om det. har inte ätit någon lunch i skolan, tränat på kvällarna nere i mitt rum, men idag så kom jag på mig själv med att inte ha nån lust kvar längre. jag skiter i det här nu. jag äter en chokladbit för att det är gott. jag tar socker i tet för att det inte ens är gott utan socker. du har verkligen hjälpt mig!
sen undrar jag en sak, blev din självbild sundare ju friskare du blev? asså, såg du dig själv som jättetjock hela tiden eller såg du efter en tid hur smal du faktiskt var?
Svar: Oh tack! Jag kan inte annat än säga grattis! Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dig och att insikten kommer från djupet så att säga :) Jag hade också ett matschema ett tag, men det fanns mest för att jag skulle försöka komma undan det. Och ja, då har man ju ingen insikt direkt... Jag förstår verkligen din känsla att inte ha någon lust längre! Man får verkligen nog och det är den känslan som är perfekt att ta tillvara på. Handla medan järnet glöder :)
Jag är av den teorin att alla har en något snedvriden självbild beroende på hur mycket och hur kraftfulla komplex man har och med en ätstörning är ju det värsta komplexet vikten. Lyckas man släppa det komplexet lite i alla fall (vilket inte måste hänga med en viktuppgång) så ser man helt klart sig själv som mycket smalare! Sen gör svälten en del skumt mot sin hjärna, så jag märkte störst skillnad när jag lyckades bryta svälten. Då kunde jag till och med nästan börja gråta i ett provrum för jag såg så hemskt mager ut. Nu med ett BMI som nästan är normalt ser jag helt klart alla de sju kilona i spegeln som jag gått upp, men jag ser det inte som en väldigt negativ sak, och jag känner mig faktiskt inte tjock- för det är jag ju inte!
Det är jättebra att du äter det du känner för- bara det är ett stort steg på vägen! Och även om socker i teet och en chokladbit känns läskigt för dig, så är det ingenting som ens kommer att få dig att gå upp ett gram. Haha. Om du inte tar två deciliter socker och tre chokladkakor så :P
Fortsatt lycka till och jag blir så glad av sådana här kommentarer! Kram! Nu åste jag ge mig iväg till skolan och skriva matteprov.. aaaaah
Visar inlägg med etikett bmi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bmi. Visa alla inlägg
tisdag 14 februari 2012
fredag 20 januari 2012
Svar på kommentar "Kämparglöd"
Kommentar från anonym:
Du är så otroligt stark!! Jag önskar verkligen att jag hade din styrka och insikt!! Jag har varit sjuk i över tre år nu och har alltid tyckt att jag varit tjock och äcklig.
Hur lyckades du vända det så snabbt!?
Jag förstår helt och hållet om du inte vill svara på denna fråga så du behöver absolut inte svara om du inte vill!! Jag undrar vad du väger nu? Jag hoppas verkligen att du inte tar denna fråga på fel vis, jag tycker att du har gjort ett sånt mirakulöst jobb som tagit dig ur detta så fort och att dina tankar är så otroligt kloka!!
Många kramar från en avundsjuk tjej av din kämpar glöd <3
Svar: Tack så mycket för den fina kommentaren! Jag blir alltid så glad när jag får sådana. Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades vända det hela så snabbt, men jag har några faktorer som jag tror har spelat stor roll. Det kan jämföras lite med alkolister eller andra missbrukare, att när de väl i livet kommer till en sådan vändpunkt att de kan välja bland att fortsätta ned i skiten (och kanske även dö på kuppen) eller att vända det hela och få ett bra liv. Lyckas man då välja rätt, man kommer till den djupa insikten att jag inte vill leva så här, kommer det mesta automatiskt.
Dessa missbrukare kan ju aldrig (i alla fall nästan aldrig) smaka på alkohol eller narkotika, för då hamnar de troligtvis där igen. De måste bli helnyktra. Likväl måste jag, eller vem det nu är med en ätstörning, välja att inte alls släppa in Ana. Det drar bara ut på processen och man faller hela tiden ned i skiten igen. Inte låta Ana ha ett enda ord! Varenda liten impuls ska stås emot. Även om det bara gäller en pepparkaka. Jag tror faktiskt att det är väldigt viktigt att verkligen inte låta ätstörningen få säga ett ord. Lyckas man med det i någon vecka eller så, går det mycket lättare sedan! Nu kommer knappt rösten upp längre, för ja, den vet ju att den ändå inte får säga till om något. :)
Du frågar också vad jag väger. Jag väger mellan 41-42 kilo, jag vet inte riktigt då jag vägde mig senast i måndags. Det är faktiskt inte mycket till mina 155 centimeter, men min normalvikt ligger på runt 45-46 så det är inte så mycket kvar! Med en vikt på 46 har jag BMI på 19.1 vilket är helt okej. Nu ligger jag på runt BMI 17.3 tror jag. I alla fall, varje människa har en "normalvikt" eller "balansvikt" där man står stilla så vida man inte överäter förfärligt mycket hela tiden eller bantar. När jag vägde som minst var jag nere på 36, vilket är på tok för lite. Men, nu på en månad har jag lyckats gå upp nästan sex kilo vilket faktiskt är mer än väntat! På BUP var de ganska chockade, jag tror rent av att de inte riktigt trodde mig när jag ställde mig på vågen där. Haha. Men det är nog för att verkligen kör stenhårt på det här. Fuskar aldrig, då jag bara vet att det bara skulle få mig att må sämre. Och jag vill inte må dåligt! Alltså - inget fusk! Och då menar jag verkligen inget.
Du är så otroligt stark!! Jag önskar verkligen att jag hade din styrka och insikt!! Jag har varit sjuk i över tre år nu och har alltid tyckt att jag varit tjock och äcklig.
Hur lyckades du vända det så snabbt!?
Jag förstår helt och hållet om du inte vill svara på denna fråga så du behöver absolut inte svara om du inte vill!! Jag undrar vad du väger nu? Jag hoppas verkligen att du inte tar denna fråga på fel vis, jag tycker att du har gjort ett sånt mirakulöst jobb som tagit dig ur detta så fort och att dina tankar är så otroligt kloka!!
Många kramar från en avundsjuk tjej av din kämpar glöd <3
Svar: Tack så mycket för den fina kommentaren! Jag blir alltid så glad när jag får sådana. Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades vända det hela så snabbt, men jag har några faktorer som jag tror har spelat stor roll. Det kan jämföras lite med alkolister eller andra missbrukare, att när de väl i livet kommer till en sådan vändpunkt att de kan välja bland att fortsätta ned i skiten (och kanske även dö på kuppen) eller att vända det hela och få ett bra liv. Lyckas man då välja rätt, man kommer till den djupa insikten att jag inte vill leva så här, kommer det mesta automatiskt.
Dessa missbrukare kan ju aldrig (i alla fall nästan aldrig) smaka på alkohol eller narkotika, för då hamnar de troligtvis där igen. De måste bli helnyktra. Likväl måste jag, eller vem det nu är med en ätstörning, välja att inte alls släppa in Ana. Det drar bara ut på processen och man faller hela tiden ned i skiten igen. Inte låta Ana ha ett enda ord! Varenda liten impuls ska stås emot. Även om det bara gäller en pepparkaka. Jag tror faktiskt att det är väldigt viktigt att verkligen inte låta ätstörningen få säga ett ord. Lyckas man med det i någon vecka eller så, går det mycket lättare sedan! Nu kommer knappt rösten upp längre, för ja, den vet ju att den ändå inte får säga till om något. :)
Du frågar också vad jag väger. Jag väger mellan 41-42 kilo, jag vet inte riktigt då jag vägde mig senast i måndags. Det är faktiskt inte mycket till mina 155 centimeter, men min normalvikt ligger på runt 45-46 så det är inte så mycket kvar! Med en vikt på 46 har jag BMI på 19.1 vilket är helt okej. Nu ligger jag på runt BMI 17.3 tror jag. I alla fall, varje människa har en "normalvikt" eller "balansvikt" där man står stilla så vida man inte överäter förfärligt mycket hela tiden eller bantar. När jag vägde som minst var jag nere på 36, vilket är på tok för lite. Men, nu på en månad har jag lyckats gå upp nästan sex kilo vilket faktiskt är mer än väntat! På BUP var de ganska chockade, jag tror rent av att de inte riktigt trodde mig när jag ställde mig på vågen där. Haha. Men det är nog för att verkligen kör stenhårt på det här. Fuskar aldrig, då jag bara vet att det bara skulle få mig att må sämre. Och jag vill inte må dåligt! Alltså - inget fusk! Och då menar jag verkligen inget.
torsdag 19 januari 2012
Livet som frisk
Av ren nyfikenhet letade jag nu fram kriterierna för att man ska få diagnosen Anorexia Nervosa. Jag skulle inte ens få den längre!
Anorexia nervosa
1.Min vikt understiger förvisso 15% av den förväntade, men det är inte ens ett kilo kvar så gör den inte det! Det fixar jag lätt på en vecka.
2. Stark rädsla för att öka i vikt? Ha! Jag blev inte helt galen av att skriva att jag lätt fixar ett kilo viktuppgång på en vecka. Jag blir inte ens arg längre. Förut tänkte jag, visst, jag vill bli frisk, men jag vill INTE gå upp i vikt. Det kändes helt och totalt otänkbart. Nu vet jag bättre. För att bli frisk krävs det att jag når normalvikt, inte bara för de fysiska effekten utan också för att släppa viktfobin. Jag är inte helt frisk förrän jag nått upp till min gamla, hälsosamma vikt. Inte kroppsligen frisk i alla fall.
3. Det tycker jag inte att jag har längre. Jag ser tillbaka på gamla bilder på mig och förfäras. Visst, jag tycker fortfarande att smalt är snyggt, men smalt är inte samma sak som magert! Mager och revbenssmal är ALDRIG snyggt. Det ser bara sjukt ut. Jag vill inte ens se ut så. Jag är glad för de former jag faktiskt börjar få nu. Jag skäms inte längre förfärligt om jag måste visa mig i underkläder. För visst skämdes man, på något plan visste man ju att man inte såg frisk ut. Man hade bara inte viljan att göra något åt det.
4. Jag hade över sju uteblivna, men inte längre! Alltså nej, det stämmer ej.
Whoooh! Och jag känner mig frisk också. Orkade idag spela volleyboll hela idrottspasset (75 minuter) utan problem. Inte en enda yrselattack, inte en enda känsla av att försvinna. Jag kunde koncentrera mig under hela spelet, och hade kul på kuppen! Så härligt att få röra sig igen. Och jag får ju faktiskt träna nu, i rimliga mängder såklart. Jag tränar inte för att gå ned i vikt, utan för att i alla fall kunna resa mig från sittande utan allt för stora ansträngningar. Jag hoppas också på att få upp min kondition en aning, så att man slipper flämta när man ska hämta posten...
Alltså konstaterar jag nu: Det är nog dags att ändra bloggen helt. Jag har ju ingen ätstörning längre. Vad vill ni höra mera om? Foto? Min dag? Politik? Mat och recept? Givetvis kommer jag att fortsätta skriva om mina framgångar, men det finns inte så mycket att erövra längre. Hihi. Jag är ganska stolt. Nästan ett år av ätstörda tankar, och på en månad är jag i princip frisk. Hallelujah.
Anorexia nervosa
1.Du har en vikt som understiger 15% av den förväntade
2.Du lider av stark rädsla för att öka i vikt
3.Du har en snedvriden kroppsuppfattning
4.Om du är kvinna: du har haft tre uteblivna menstruationer i följd
1.Min vikt understiger förvisso 15% av den förväntade, men det är inte ens ett kilo kvar så gör den inte det! Det fixar jag lätt på en vecka.
2. Stark rädsla för att öka i vikt? Ha! Jag blev inte helt galen av att skriva att jag lätt fixar ett kilo viktuppgång på en vecka. Jag blir inte ens arg längre. Förut tänkte jag, visst, jag vill bli frisk, men jag vill INTE gå upp i vikt. Det kändes helt och totalt otänkbart. Nu vet jag bättre. För att bli frisk krävs det att jag når normalvikt, inte bara för de fysiska effekten utan också för att släppa viktfobin. Jag är inte helt frisk förrän jag nått upp till min gamla, hälsosamma vikt. Inte kroppsligen frisk i alla fall.
3. Det tycker jag inte att jag har längre. Jag ser tillbaka på gamla bilder på mig och förfäras. Visst, jag tycker fortfarande att smalt är snyggt, men smalt är inte samma sak som magert! Mager och revbenssmal är ALDRIG snyggt. Det ser bara sjukt ut. Jag vill inte ens se ut så. Jag är glad för de former jag faktiskt börjar få nu. Jag skäms inte längre förfärligt om jag måste visa mig i underkläder. För visst skämdes man, på något plan visste man ju att man inte såg frisk ut. Man hade bara inte viljan att göra något åt det.
4. Jag hade över sju uteblivna, men inte längre! Alltså nej, det stämmer ej.
Whoooh! Och jag känner mig frisk också. Orkade idag spela volleyboll hela idrottspasset (75 minuter) utan problem. Inte en enda yrselattack, inte en enda känsla av att försvinna. Jag kunde koncentrera mig under hela spelet, och hade kul på kuppen! Så härligt att få röra sig igen. Och jag får ju faktiskt träna nu, i rimliga mängder såklart. Jag tränar inte för att gå ned i vikt, utan för att i alla fall kunna resa mig från sittande utan allt för stora ansträngningar. Jag hoppas också på att få upp min kondition en aning, så att man slipper flämta när man ska hämta posten...
Alltså konstaterar jag nu: Det är nog dags att ändra bloggen helt. Jag har ju ingen ätstörning längre. Vad vill ni höra mera om? Foto? Min dag? Politik? Mat och recept? Givetvis kommer jag att fortsätta skriva om mina framgångar, men det finns inte så mycket att erövra längre. Hihi. Jag är ganska stolt. Nästan ett år av ätstörda tankar, och på en månad är jag i princip frisk. Hallelujah.
måndag 16 januari 2012
Upp lite till!
Jag vet att vågen inte bara väger det man väger så att säga, utan även vätska. Ändå kan jag inte låta bli att dansa mina glädjeskutt och dela med mig av min vikt för alla när jag vägde mig i morse. Det var ju en himla massa upp!
BMI 17.15 har jag.
Jag är verkligen en mästare på att gå upp! Från bmi 15.0 till 17.1 på en månad! Och då drack jag bara näringsdrycker i två veckor ungefär. Hihi.
Tuas mirakelkur! Gå upp fem kilo på EN MÅNAD!
Från vikt till bilkörning. Igår var jag ute och körde bil, övningskörde. Det gick... bra... när jag kunde hålla mig på vägen. Här uppe i de snöiga skogarna plogar man ibland lite konstigt och vägbanan ser ut att sträcka sig längre ut i dikerna än vad de gör. Såå, jag körde på vad jag tyckte var en väg, när bilen plötsligt ryckte åt sidan och trots att pappa förvarnade mig ett par sekunder innan, lyckades jag inte hålla mig kvar. Det går helt enkelt inte att styra när man kommer utanför vägbanan med något hjul.
Sen hade jag ingen täckning också såklart. Så jag kunde inte ringa om hjälp. Och upp, det kom vi inte på egen hand! Var helt fast, fastän vi har fyrhjulsdrivet... Dock kom det förbi en snäll man, som kunde dra upp oss med sin egna fyrhjulsdrivna. Tur var väl det!
Jag skrattade och allt gick bra. Det var på något sätt riktigt komiskt och jag tvivlar på att jag kör i diket igen...
BMI 17.15 har jag.
Jag är verkligen en mästare på att gå upp! Från bmi 15.0 till 17.1 på en månad! Och då drack jag bara näringsdrycker i två veckor ungefär. Hihi.
Tuas mirakelkur! Gå upp fem kilo på EN MÅNAD!
Från vikt till bilkörning. Igår var jag ute och körde bil, övningskörde. Det gick... bra... när jag kunde hålla mig på vägen. Här uppe i de snöiga skogarna plogar man ibland lite konstigt och vägbanan ser ut att sträcka sig längre ut i dikerna än vad de gör. Såå, jag körde på vad jag tyckte var en väg, när bilen plötsligt ryckte åt sidan och trots att pappa förvarnade mig ett par sekunder innan, lyckades jag inte hålla mig kvar. Det går helt enkelt inte att styra när man kommer utanför vägbanan med något hjul.
Sen hade jag ingen täckning också såklart. Så jag kunde inte ringa om hjälp. Och upp, det kom vi inte på egen hand! Var helt fast, fastän vi har fyrhjulsdrivet... Dock kom det förbi en snäll man, som kunde dra upp oss med sin egna fyrhjulsdrivna. Tur var väl det!
Jag skrattade och allt gick bra. Det var på något sätt riktigt komiskt och jag tvivlar på att jag kör i diket igen...
lördag 14 januari 2012
Vem är du? Här är jag!
Jag ser ingen mening alls faktiskt att undanhålla vem jag är. Mitt namn är Tua Lövdahl och jag bor långt uppe i Sverige, i Strömsund som ligger i norra Jämtland. Jag går första året på den naturvetenskapliga linjen här i Strömsund.
Ni som läser det här får väldigt gärna lägga till mig på Facebook, jag accepterar alla vänförfrågningar med glädje!
Jag vägde mig förresten i morse! Fick som vanligt glädjefnatt efter det. Sex hekto sen i måndags! Jag har passerat 40! Är helt överlycklig. Ger mig ett på 16.73! Hihihi. Nu kan man ju säga att Ana i princip är helt besegrad. Jag har, som tidigare hintat, fått tillbaka min mens vilket var mitt första mål. Jag är faktiskt rätt så chockad över att det gick så fort att få tillbaka den, har blivit förvarnad att den kan dröja även fast man nått normalvikt, men jag har ju inte ens nått normalvikt innan jag fått den! Min kropp måste gilla mig nu. Jag gillar den i alla fall.
Ni som läser det här får väldigt gärna lägga till mig på Facebook, jag accepterar alla vänförfrågningar med glädje!
Jag vägde mig förresten i morse! Fick som vanligt glädjefnatt efter det. Sex hekto sen i måndags! Jag har passerat 40! Är helt överlycklig. Ger mig ett på 16.73! Hihihi. Nu kan man ju säga att Ana i princip är helt besegrad. Jag har, som tidigare hintat, fått tillbaka min mens vilket var mitt första mål. Jag är faktiskt rätt så chockad över att det gick så fort att få tillbaka den, har blivit förvarnad att den kan dröja även fast man nått normalvikt, men jag har ju inte ens nått normalvikt innan jag fått den! Min kropp måste gilla mig nu. Jag gillar den i alla fall.
 |
| Ibland tror jag att jag är Pippi Långstrump. Då ser jag ut så här! :D |
söndag 8 januari 2012
Utvärdering operation jullov
Jag vågar säga att operation jullov för min del har varit riktigt lyckat. Jag har blivit kroppsligen mycket friskare, men även psykiskt. Helt klart. Jag vågar säga att jag är på god väg att bli frisk och gå vidare i livet. Och det bara på ett fåtal veckor! För mig har metoden "får du inte plats att säga till om något, säger du inte heller till om något" fungerat alldeles utmärkt. Jag har lyckats med att motbesegra i princip varje anorexi-tanke genom att helt enkelt göra motsatsen. I rimliga mängder såklart.
Det har faktiskt inte blivit särskilt många näringsdrycker. Nu har jag inte ätit en enda på 12 dagar och jag har under hela jullovet sammanlagt bara ätit kanske 7-8 stycken någonting. Det har helt enkelt inte behövts! Och konstigt nog har jag gått upp som mest i vikt när jag inte ätit dem. Men det måste vara för att jag tillåter mig själv att äta så mycket mellan måltiderna och dessutom klämmer ned betydligt mera under dem.
Julmaten var helt fantastisk och jag är så glad att jag faktiskt kunde njuta av den. Hade inte den där Luciadagen när jag fick näringsdrycker hänt, vet det tusan om min jul hade varit något att hänga i granen över huvud taget. Troligtvis hade den bestått av en miniräknare och en vågskål - ett evigt kalkylerande som bara gått ut på en sak. Få i sig så lite som möjligt.
Nu istället, har jag tagit varje chans att få i mig så mycket som möjligt! Jag visste ju vad det mesta innehöll så det var inget problem. Kex med camembert till exempel.. Vanlig hård ost är jag inte alls förtjust i, och det svåraste jag vet är att äta något jag inte gillar, så där är camembert ett utmärkt alternativ. Jag tänker faktiskt inte äta mig hälsosam på mat som jag inte ens gillar. Därför går egentligen näringsdryckerna bort, även om de är helt okej i smakväg.. Haha. Nåväl.
Den 20e december skrev jag i inlägget "Dag 96: Operation jullov" en lista på vad jag hade som utmaningar över jullovet. Jag har faktiskt inte kikat på den sen dess utan kom över den av misstag nu! Haha. Men då blir det kanske extra roligt att gå igenom den nu.. Jag markerar i fetstil det jag inte lyckats med.
Min lista på utmaningar över julen
-Ta det jag är sugen på. Oavsett om det är en pepparkaka eller en skinkmacka.
-Äta när jag är hungrig, även om jag ätit både näringsdryck och vanliga måltider. För om kroppen är hungrig, vill den ha mat! Och då ska jag vara snäll och ge den det.
-Göra roliga saker och inte bara sitta hemma och dega.
-Inte tänka alltför mycket på vad jag har ätit eller ska äta, utan bara njuta av varje måltid som ny!
-Dricka mina näringsdrycker OCH äta det jag känner för ändå. Mina näringsdrycker ska inte vara en ursäkt till att inte äta annat. (Jag har ju knappt druckit näringsdrycker...)
-Smörja in mig. Så att jag slipper gå omkring som en levande torrboll. (Det har jag inte orkat! haha.. Men så torr har jag inte varit.)
-Dricka mycket kaffe! Man måste tänka lite på själen också.. Och kaffe är ju så gott! Med mjölk i, för jag gillar det inte annars! Så det så.
-Äta upp alla goda pralinerna i aladdinaskarna. Bara för att jag kan. Hihi.
-Skåla i cider på nyår och skriva en hel rad lista med nyårslöften. Som att bli frisk och få göra det jag vill!
-Falla för frestelser. HELA TIDEN! Det ska jag göra. För det är ingen frestelse egentligen att ta en chokladbit- det är bara bra om man inte har en 150kilos övervikt såklart. Hälsosamt är bäst och magert är inte alls hälsosamt!!! Mat är medicin!
-Göra flera efterrätter och äta dem själv också!
-Räkna lite matte. Hehe. (Haha usch nej! Det är jag för lat för. Men jag har i alla fall räknat några tal. Så det kanske räknas som "lite.." )
-Dricka varm mjölk med kakao. Många gånger. (Jag har druckit en massa annat gott istället! Glögg, Champis...)
-Inte ge Ana en enda liten jävla sak att säga till om.
-Försöka att inte titta på kcal-innehåll och innehållsförteckningen på allt jag äter. Om jag gör det - välj det som jag HELST vill ha! :D Mat handlar om så mycket mer än ingredienser.
Wow, det måste ha gått riktigt bra ser jag! Det här med att äta när jag är hungrig eller sugen har jag verkligen kört hårt på. Haha jag kommer nog att sakna min "nattmat" när skolan börjar.. Så där vid tvåtiden är det helt underbart att smyga sig ned, rosta ett par bröd, ta lite grekisk yoghurt med bär på, bre marmelad på de rostade bröden och dekorera med blåbär och sedan lägga allting på en fin bricka och smyga upp till sig igen och njuta av hela härligheten framför en bra film.
Jag gillar inte viktfokuseringen alls, men det blir lite svårt att se mina framsteg med vikten om jag inte sätter ned dem i siffror, för jag har ingen lust att posta en halvnaken före-och efterbild! Men jag lovar er, att jag ser och är mycket friskare nu. Äntligen börjar min kropp leva igen! Jag har gått upp över tre kilo, jag vet inte exakt då jag ska väga mig som jag brukar i morgon och eftersom jag är så kort, gör tre kilo i alla fall lite skillnad! Från BMI 15.1 i början av lovet, som är på gränsen för att bli inlagd och att kroppen ska få allvarligare skador, till 16.5 som jag har nu (vi får se om siffrorna ändras i morgon!). Jag har inte vägt så här mycket sen i.. sen i.. slutet av september. Och jag har inte mått så här bra, sen jag vet inte vad! Helt ärligt har min livsglädje bara stigit allt eftersom kilona ökar. Jag fattar inte hur många kan tycka att det värsta som finns är att nå normalvikt. I så fall vet jag inte vad det värsta som finns är.. men det är klart, för en månad sedan var det värsta jag visste att gå upp i vikt. Tack och lov att jag slipper känna så nu!
Nu skulle jag väldigt gärna vilja höra hur det har gått för er på lovet! Har ni lyckats äta mer, ja kanske till och med bryta svälten? Har ni i alla fall försökt tänka annorlunda? :) Jag är så nyfiken!
Det har faktiskt inte blivit särskilt många näringsdrycker. Nu har jag inte ätit en enda på 12 dagar och jag har under hela jullovet sammanlagt bara ätit kanske 7-8 stycken någonting. Det har helt enkelt inte behövts! Och konstigt nog har jag gått upp som mest i vikt när jag inte ätit dem. Men det måste vara för att jag tillåter mig själv att äta så mycket mellan måltiderna och dessutom klämmer ned betydligt mera under dem.
Julmaten var helt fantastisk och jag är så glad att jag faktiskt kunde njuta av den. Hade inte den där Luciadagen när jag fick näringsdrycker hänt, vet det tusan om min jul hade varit något att hänga i granen över huvud taget. Troligtvis hade den bestått av en miniräknare och en vågskål - ett evigt kalkylerande som bara gått ut på en sak. Få i sig så lite som möjligt.
Nu istället, har jag tagit varje chans att få i mig så mycket som möjligt! Jag visste ju vad det mesta innehöll så det var inget problem. Kex med camembert till exempel.. Vanlig hård ost är jag inte alls förtjust i, och det svåraste jag vet är att äta något jag inte gillar, så där är camembert ett utmärkt alternativ. Jag tänker faktiskt inte äta mig hälsosam på mat som jag inte ens gillar. Därför går egentligen näringsdryckerna bort, även om de är helt okej i smakväg.. Haha. Nåväl.
Den 20e december skrev jag i inlägget "Dag 96: Operation jullov" en lista på vad jag hade som utmaningar över jullovet. Jag har faktiskt inte kikat på den sen dess utan kom över den av misstag nu! Haha. Men då blir det kanske extra roligt att gå igenom den nu.. Jag markerar i fetstil det jag inte lyckats med.
Min lista på utmaningar över julen
-Ta det jag är sugen på. Oavsett om det är en pepparkaka eller en skinkmacka.
-Äta när jag är hungrig, även om jag ätit både näringsdryck och vanliga måltider. För om kroppen är hungrig, vill den ha mat! Och då ska jag vara snäll och ge den det.
-Göra roliga saker och inte bara sitta hemma och dega.
-Inte tänka alltför mycket på vad jag har ätit eller ska äta, utan bara njuta av varje måltid som ny!
-Dricka mina näringsdrycker OCH äta det jag känner för ändå. Mina näringsdrycker ska inte vara en ursäkt till att inte äta annat. (Jag har ju knappt druckit näringsdrycker...)
-Smörja in mig. Så att jag slipper gå omkring som en levande torrboll. (Det har jag inte orkat! haha.. Men så torr har jag inte varit.)
-Dricka mycket kaffe! Man måste tänka lite på själen också.. Och kaffe är ju så gott! Med mjölk i, för jag gillar det inte annars! Så det så.
-Äta upp alla goda pralinerna i aladdinaskarna. Bara för att jag kan. Hihi.
-Skåla i cider på nyår och skriva en hel rad lista med nyårslöften. Som att bli frisk och få göra det jag vill!
-Falla för frestelser. HELA TIDEN! Det ska jag göra. För det är ingen frestelse egentligen att ta en chokladbit- det är bara bra om man inte har en 150kilos övervikt såklart. Hälsosamt är bäst och magert är inte alls hälsosamt!!! Mat är medicin!
-Göra flera efterrätter och äta dem själv också!
-Räkna lite matte. Hehe. (Haha usch nej! Det är jag för lat för. Men jag har i alla fall räknat några tal. Så det kanske räknas som "lite.." )
-Dricka varm mjölk med kakao. Många gånger. (Jag har druckit en massa annat gott istället! Glögg, Champis...)
-Inte ge Ana en enda liten jävla sak att säga till om.
-Försöka att inte titta på kcal-innehåll och innehållsförteckningen på allt jag äter. Om jag gör det - välj det som jag HELST vill ha! :D Mat handlar om så mycket mer än ingredienser.
Wow, det måste ha gått riktigt bra ser jag! Det här med att äta när jag är hungrig eller sugen har jag verkligen kört hårt på. Haha jag kommer nog att sakna min "nattmat" när skolan börjar.. Så där vid tvåtiden är det helt underbart att smyga sig ned, rosta ett par bröd, ta lite grekisk yoghurt med bär på, bre marmelad på de rostade bröden och dekorera med blåbär och sedan lägga allting på en fin bricka och smyga upp till sig igen och njuta av hela härligheten framför en bra film.
Jag gillar inte viktfokuseringen alls, men det blir lite svårt att se mina framsteg med vikten om jag inte sätter ned dem i siffror, för jag har ingen lust att posta en halvnaken före-och efterbild! Men jag lovar er, att jag ser och är mycket friskare nu. Äntligen börjar min kropp leva igen! Jag har gått upp över tre kilo, jag vet inte exakt då jag ska väga mig som jag brukar i morgon och eftersom jag är så kort, gör tre kilo i alla fall lite skillnad! Från BMI 15.1 i början av lovet, som är på gränsen för att bli inlagd och att kroppen ska få allvarligare skador, till 16.5 som jag har nu (vi får se om siffrorna ändras i morgon!). Jag har inte vägt så här mycket sen i.. sen i.. slutet av september. Och jag har inte mått så här bra, sen jag vet inte vad! Helt ärligt har min livsglädje bara stigit allt eftersom kilona ökar. Jag fattar inte hur många kan tycka att det värsta som finns är att nå normalvikt. I så fall vet jag inte vad det värsta som finns är.. men det är klart, för en månad sedan var det värsta jag visste att gå upp i vikt. Tack och lov att jag slipper känna så nu!
Nu skulle jag väldigt gärna vilja höra hur det har gått för er på lovet! Har ni lyckats äta mer, ja kanske till och med bryta svälten? Har ni i alla fall försökt tänka annorlunda? :) Jag är så nyfiken!
lördag 31 december 2011
Svar på kommentar och glädjetjut
Anonym har kommenterat "Today's photos":
hej och tack för en bra och peppande blogg. innan jag ställer min fråga vill jag bara säga att jag FATTAR INTE hur du har kunnat komma tillbaka på rätt spår så fruktansvärt fort! så jävla bra.
tänkte höra (haha du behöver inte svara) hur dina toalettvanor var när du var sjuk jämfört med nu. har nämligen ett arbete i skolan och skriver om anorexi. hittar ingen bra information. tänker absolut inte lägga ut dig som person eller så aaaalls tänkte bara höra om du har någon erfarenhet. vad händer med människans tarmar när man inte äter som man ska? typ så.
hej och tack för en bra och peppande blogg. innan jag ställer min fråga vill jag bara säga att jag FATTAR INTE hur du har kunnat komma tillbaka på rätt spår så fruktansvärt fort! så jävla bra.
tänkte höra (haha du behöver inte svara) hur dina toalettvanor var när du var sjuk jämfört med nu. har nämligen ett arbete i skolan och skriver om anorexi. hittar ingen bra information. tänker absolut inte lägga ut dig som person eller så aaaalls tänkte bara höra om du har någon erfarenhet. vad händer med människans tarmar när man inte äter som man ska? typ så.
Mina toalettvanor är en sorglig historia! Jag skrev som tidigare att eftersom magmunnen, det vill säga en del som släpper igenom maten från magsäcken ut till tarmarna, behöver ett visst flöde av mat för att fungera normalt, fungerar toalettvanorna ofta väldigt dåliga hos de med anorexi. Maten blir mycket hårt packad och det som "kommer ut" så att säga, blir också mycket hårt packad.
En hel del med anorexi kan av blandade anledningar missbruka laxermedel, vilket på många sätt är mycket förståeligt, men att det skulle få dem att gå ned i vikt är HELT fel. Det är dessutom skadligt för tamarna, eftersom de luras att arbeta hårt åt ingenting.. I alla fall, min mat blev väldigt hårt packad (dessutom,äter man inte så mycket, kan det inte komma ut så mycket!) men oftast tog det över en veckas tid mellan toalettbesöken och det blev mycket smärtsamma historier. Det hände också ett par gånger att jag blev så förstoppad att jag knappt vågade äta någonting alls.. Då gick jag till mamma och grät ut. Hon trodde nog att det var för att jag skulle "gå ned i vikt av laxermedlel" - vilket som sagt är HELT galet fel- men hon gav mig ändå några piller, som tack och lov hjälpte.
Några med anorexi försöker också att äta mycket mera fibrer av olika anledningar och det leder till att maten i magen får mera volym på en mindre energimängd och då kan komma ut lättare. MEN det är verkligen att lura tarmarna. De måste jobba mycket hårt för att ta upp den lilla energimängden på det höga fiber-och volyminnehållet och den drabbade drabbas ofta hårt av magont,.. Jag körde den tekniken, för jag struntade blankt i magontet och var istället överlycklig över att ha "ordnat mina toalettvanor" som egentligen fortfarande var helt åt skogen. Det fanns ju en anledning till att tarmarna sa ifrån! Borde ha följt den istället.. men icke.
Jag hoppas att mitt svar varit till någon nytta och jag tycker jag tycker att det inte alls var så farligt att skriva om tarmar. Haha. det är lite för känsligt i denna värld tycker jag! Jag menar, alla drabbas ju av det.. :) Tack för att du läser och fortsätt gärna att fråga om du undrar något, så ska jag göra mitt bästa till att svara på det!
NU ÖVER TILL GLÄDJETJUTET! Wiiiih! Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle klara det, till 2012. Men nu... Jag kunde inte låta bli att väga mig, denna sista dag på 2011 och resultatet var så.. att jag genast sprang och hämtade mina föräldrar, skuttande av glädje. Hahah. Jag har uppnått BMI 16.0! Och jag är så fin! Det är så fint! Jag börjar bli kvinna igen. Än en lång bit kvar, men de tendenser jag ser fullkomligt älskar jag. Tänk på det, ni som behöver gå upp i vikt, att det inte måste vara någon hemsk resa. Det är faktiskt möjligt att trycka undan dessa tankar och tänka friskt, tänka att normalvikt är normalt och att man faktiskt vill må bra. Det går att glädja sig åt att se vikten stabilisera sig och kroppen att fungera igen. Själv är jag fascinerad, att vi fungerar så smart. Trevlig nyårsafton på er, räkna med bilder senare!
onsdag 28 december 2011
Jag blir så arg
Jag har nu läst "Anonyms" kommentar flera, flera gånger och jag börjar förstå, eller tänker i alla fall försöka, tolka den som jag känner just nu. Jag tänker dessutom diskutera begreppet "tjock".
"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".
En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.
Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?
Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n a.l.ls.
Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.
Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?
Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65. Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.
Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!
Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.
Nu måste jag nog sova. God natt.
"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".
En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.
Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?
Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n a.l.ls.
Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.
Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?
Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65. Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.
Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!
Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.
Nu måste jag nog sova. God natt.
tisdag 27 december 2011
Kebab och viktuppgång
Idag var det iväg till BUP igen! Tio mil dit, tio mil hem.. Startade vid åttatiden, för jag skulle vara där klockan tio och vädret var inte det bästa. Stormen "Dagmar" har verkligen satt sina spår! Utefter vägkanterna låg det träd i mängder och på något ställe såg jag till och med att ett tak blåst av. Usch! Men det är inte tal om hur hemskt det var när vi skulle åka hem.. Vi såg inte en meter framför bilen. Det både snöade samtidigt som vinden blåste upp pudersnö från marken så ja.. sikten var verkligen minimal. Ibland var vi tvungen att stanna helt, för allt var bara vitt! Väldigt underlig resa var det, men det gick bra i alla fall.
På BUP var det främst vägning som gällde. Jag har nu gått upp i vikt till BMI 15.5!! Yay säger jag bara. Sen hämtade vi ut flera näringsdrycker, men jag pratade med läkaren och så och jag kan fortsätta byta ut någon/några per dag om jag vill och hittar något att ersätta det med. HÄRLIGT! Till lunch blev det, tro det eller ej - kebab! Inte min favorit, sushi är betydligt godare, men visst gick det ned. Beställde en kebab i bröd med stark sås och lämnade bara väldigt lite, mest torrt bröd och kebabkött som inte hade någon sås på sig. Haha. Mums! Då var man mätt ett bra tag, tro mig.. På det blev det sedan en stor latte och rödbetskaka. Första gången i mitt liv som jag åt rödbetskaka, men jag säger då det, det ska absolut bli flera gånger! Det är så mycket godare än vad det låter.. smakar nästan som morotskaka. Men ändå inte.
Igår sökte jag två matbutiker, de som finns i vår lilla ort, efter en ask med vanlig aladdinchoklad. Det var slut. Enda som fanns kvar var några paradis.. Men idag, i BUP-staden hittade jag en ask! Den inhandlades genast. Hihi. Mums. Körsbär i likör är bara helt underbar. Jag gillar inte vanligt godis (skulle aldrig kunna tänka mig köpa i lösvikt!) men choklad, desto finare och mörkare desto godare (oftast) slinker ned finfint. Men igår fick jag lite ont i magen efter allt chokladätande.. Hihi. Men det är det värt! Vågen pekar ju uppåt.
Jag måste säga: de första dagarna med operation jullov har gått alldeles prima! Fortsätter jag uppåt såhär har jag nog uppnått BMI 16 innan lovet är slut. Vilken otroligt bra start på 2012. Må det nu hålla i sig! Hur går det för er på operation jullov? Ni kanske inte går upp i samma takt som mig, men gör ni några framsteg i alla fall så är det super! Tänk bara på att ALDRIG kompensera för det ni gör. För gör ni det, är det bara att göda Ana ännu mera. Ni "tror" att ni varit duktiga, men i själva verket har ni ju inte det.. Alltså, ingen bra idé alls att lura sig själv!
På BUP var det främst vägning som gällde. Jag har nu gått upp i vikt till BMI 15.5!! Yay säger jag bara. Sen hämtade vi ut flera näringsdrycker, men jag pratade med läkaren och så och jag kan fortsätta byta ut någon/några per dag om jag vill och hittar något att ersätta det med. HÄRLIGT! Till lunch blev det, tro det eller ej - kebab! Inte min favorit, sushi är betydligt godare, men visst gick det ned. Beställde en kebab i bröd med stark sås och lämnade bara väldigt lite, mest torrt bröd och kebabkött som inte hade någon sås på sig. Haha. Mums! Då var man mätt ett bra tag, tro mig.. På det blev det sedan en stor latte och rödbetskaka. Första gången i mitt liv som jag åt rödbetskaka, men jag säger då det, det ska absolut bli flera gånger! Det är så mycket godare än vad det låter.. smakar nästan som morotskaka. Men ändå inte.
Igår sökte jag två matbutiker, de som finns i vår lilla ort, efter en ask med vanlig aladdinchoklad. Det var slut. Enda som fanns kvar var några paradis.. Men idag, i BUP-staden hittade jag en ask! Den inhandlades genast. Hihi. Mums. Körsbär i likör är bara helt underbar. Jag gillar inte vanligt godis (skulle aldrig kunna tänka mig köpa i lösvikt!) men choklad, desto finare och mörkare desto godare (oftast) slinker ned finfint. Men igår fick jag lite ont i magen efter allt chokladätande.. Hihi. Men det är det värt! Vågen pekar ju uppåt.
Jag måste säga: de första dagarna med operation jullov har gått alldeles prima! Fortsätter jag uppåt såhär har jag nog uppnått BMI 16 innan lovet är slut. Vilken otroligt bra start på 2012. Må det nu hålla i sig! Hur går det för er på operation jullov? Ni kanske inte går upp i samma takt som mig, men gör ni några framsteg i alla fall så är det super! Tänk bara på att ALDRIG kompensera för det ni gör. För gör ni det, är det bara att göda Ana ännu mera. Ni "tror" att ni varit duktiga, men i själva verket har ni ju inte det.. Alltså, ingen bra idé alls att lura sig själv!
onsdag 14 december 2011
-Sen stoppar vi korven lite till-
Det tog ett tag att få ned näringsdrycken den här gången. Jag började inte ens på den utan låg över matsalsbordet, hulkande av gråt och försökte att förhandla mig ur. Denna gång, sa jag, denna gång snälla.. jag kan ta tre stycken mackor med skinka och senap och en stor kopp varm choklad! Det blir säkert mera kalorier men det skiter jag i! Inte det söta igen..
Pappa lyssnade det gjorde han. Men han sa ingenting om att jag kunde göra så. Han sa inte heller att jag inte fick. Han pratade bara flera gånger om att bara jag lyckas bryta den här akuta svälten kan jag gå över mera till vanlig mat. Efter tjugo minuters resonerande och förhandlande reste jag mig upp och tog min jordgubbsdryck. Han behövde inte säga åt mig. Jag gjorde det bara.
På med lite frysta hallon och hugg in! Och smaken? Ja, EFTERRÄTT: Smakar det. Som söt glass. Jag ogillar det, jag har alltid, alltid varit mera förtjust i salta och sura smaker. Kryddiga. Visst har jag kunnat äta något sött ibland, lite vaniljglass och en fräsch fruktsallad eller så. Eller tårta någon gång. Men det har aldrig varit en hit. Grädde gillar jag inte direkt och choklad spyr jag om den är för ljus. Min syster lurade i mig en chokladbit en gång, sa att den var mörk inunder.. sen var det helt av vit choklad. Jag var tvungen att spotta ut den. Usch, kväljs vid blotta tanken.
Nu påbörjar jag alltså projekt avsöta drycken. Jag ska ikväll dricka en med smak av choklad och späder jag ut den med lite mjölk och mera ren kakao blir det kanske som mörk choklad. Sen värmer jag det såklart. Förhoppningsvis smakar det okej inte inte blir äckel-sött.
Middagen var väldigt god. Det var spenatsoppa. ÄNTLIGEN lite sälta! Äntligen lite andra smaker än sött.. Det gick ner två portioner spenatsoppa och nästan ett helt ägg. Jag utbrast när det var klart:
"Jag önskar verkligen att jag inte var så full, annars hade jag ätit mycket mera för det var så otroligt gott!"
Inte vidare mycket kalorier dock, så jag lär ta en skinkmacka (julskinka + senap, mums!) till chokladen ikväll. Förhoppningsvis blir det helt okej.
Nu har jag inte varit hungrig alls på 24 timmar. Undra hur länge det här ska pågå? Jag hoppas verkligen, verkligen att jag blir hungrig snart och att korvkänslan försvinner..
De ringde från BUP idag. De har pratat med läkaren jag träffade i september (BMI 16.8 då jämfört med 15.0 nu) och hon ville på direkten träffa och undersöka mig. Tydligen var hon riktigt bekymrad över min viktnedgång och var rädd att det kunde gett skador.. Alltså blir det BUP på tisdag. Men då har jag tryckt i mig 18 stycken näringsdrycker till ( eller 5400 kcal) så lär ju vara i bättre skick då. Eller. Kanske inte. Hm. Jag vet inte. Det återstår att se. Kan inte låta bli att erkänna att lite nyfiken är jag.. Blir jag hungrig snart? Ändras tankarna? Upp till bevis!
Pappa lyssnade det gjorde han. Men han sa ingenting om att jag kunde göra så. Han sa inte heller att jag inte fick. Han pratade bara flera gånger om att bara jag lyckas bryta den här akuta svälten kan jag gå över mera till vanlig mat. Efter tjugo minuters resonerande och förhandlande reste jag mig upp och tog min jordgubbsdryck. Han behövde inte säga åt mig. Jag gjorde det bara.
På med lite frysta hallon och hugg in! Och smaken? Ja, EFTERRÄTT: Smakar det. Som söt glass. Jag ogillar det, jag har alltid, alltid varit mera förtjust i salta och sura smaker. Kryddiga. Visst har jag kunnat äta något sött ibland, lite vaniljglass och en fräsch fruktsallad eller så. Eller tårta någon gång. Men det har aldrig varit en hit. Grädde gillar jag inte direkt och choklad spyr jag om den är för ljus. Min syster lurade i mig en chokladbit en gång, sa att den var mörk inunder.. sen var det helt av vit choklad. Jag var tvungen att spotta ut den. Usch, kväljs vid blotta tanken.
Nu påbörjar jag alltså projekt avsöta drycken. Jag ska ikväll dricka en med smak av choklad och späder jag ut den med lite mjölk och mera ren kakao blir det kanske som mörk choklad. Sen värmer jag det såklart. Förhoppningsvis smakar det okej inte inte blir äckel-sött.
Middagen var väldigt god. Det var spenatsoppa. ÄNTLIGEN lite sälta! Äntligen lite andra smaker än sött.. Det gick ner två portioner spenatsoppa och nästan ett helt ägg. Jag utbrast när det var klart:
"Jag önskar verkligen att jag inte var så full, annars hade jag ätit mycket mera för det var så otroligt gott!"
Inte vidare mycket kalorier dock, så jag lär ta en skinkmacka (julskinka + senap, mums!) till chokladen ikväll. Förhoppningsvis blir det helt okej.
Nu har jag inte varit hungrig alls på 24 timmar. Undra hur länge det här ska pågå? Jag hoppas verkligen, verkligen att jag blir hungrig snart och att korvkänslan försvinner..
De ringde från BUP idag. De har pratat med läkaren jag träffade i september (BMI 16.8 då jämfört med 15.0 nu) och hon ville på direkten träffa och undersöka mig. Tydligen var hon riktigt bekymrad över min viktnedgång och var rädd att det kunde gett skador.. Alltså blir det BUP på tisdag. Men då har jag tryckt i mig 18 stycken näringsdrycker till ( eller 5400 kcal) så lär ju vara i bättre skick då. Eller. Kanske inte. Hm. Jag vet inte. Det återstår att se. Kan inte låta bli att erkänna att lite nyfiken är jag.. Blir jag hungrig snart? Ändras tankarna? Upp till bevis!
söndag 11 december 2011
-Stepwise-
I morgon klockan halv elva ska jag göra stepwise! Uh, vad läskigt! Jag är inte helt säker på vad som det kommer att frågas efter, men syftet är att ta reda på hur man mår och hur djupt inne i ätstörningen man är.. Jag ska verkligen göra mitt allra bästa i att försöka svara så ärligt som möjligt. Tänk om de säger att jag måste läggas in? Eller att nej, det är inga problem! Jag kan bara gå hem och inget mera händer.. tror inte direkt på det sista direkt, men man vet ju aldrig.
Dagen har varit okej i matväg antar jag. Åt ju min saffransfrukost (lunch, eheh) och som mellanmål åt jag faktiskt min lilla lussebulle och ett litet glas glögg! Kände mig proppmätt konstigt länge på det.. Middagen var en jättegod räkgryta med couscous. Fick ned en normalportion i alla fall och sedan en fruktsallad på apelsin, hallon, jordgubbar och blåbär! Blandade i ungefär en halv tesked vaniljpulver också och det rekommenderas starkt. Apelsinen och vaniljen var helt klockrena ihop. Det tänker jag definitivt göra om!
Jag räknade ut mitt bmi nyss. Inte gjort det på ett tag. 15.4 säger den, enligt förra måndagens vikt.. Undra om det har förändrats något tills i morgon! Jag brukar ju väga mig på måndagar. Uff. Tänk om jag gått ned ytterligare, trots alla dessa ansträngningar? Ja, jag har fuskat lite. Men långt ifrån så mycket som jag brukar fuska! Jag känner mig trots allt på uppgång. Lite ändrad i tankarna. Dessa faktiska siffror, 15.4, kan inte ljuga. Det är minst lika farligt som att vara kraftigt överviktig! Jag är dessutom livrädd över att resten av mitt hår ska ramla av. För ett par månader sedan hade jag nästan till naveln, fint och tjockt var det.. Nu har jag klippt av mig det till axlarna och det blir allt glesare. Mitt älskade hår..
Dagen har varit okej i matväg antar jag. Åt ju min saffransfrukost (lunch, eheh) och som mellanmål åt jag faktiskt min lilla lussebulle och ett litet glas glögg! Kände mig proppmätt konstigt länge på det.. Middagen var en jättegod räkgryta med couscous. Fick ned en normalportion i alla fall och sedan en fruktsallad på apelsin, hallon, jordgubbar och blåbär! Blandade i ungefär en halv tesked vaniljpulver också och det rekommenderas starkt. Apelsinen och vaniljen var helt klockrena ihop. Det tänker jag definitivt göra om!
Jag räknade ut mitt bmi nyss. Inte gjort det på ett tag. 15.4 säger den, enligt förra måndagens vikt.. Undra om det har förändrats något tills i morgon! Jag brukar ju väga mig på måndagar. Uff. Tänk om jag gått ned ytterligare, trots alla dessa ansträngningar? Ja, jag har fuskat lite. Men långt ifrån så mycket som jag brukar fuska! Jag känner mig trots allt på uppgång. Lite ändrad i tankarna. Dessa faktiska siffror, 15.4, kan inte ljuga. Det är minst lika farligt som att vara kraftigt överviktig! Jag är dessutom livrädd över att resten av mitt hår ska ramla av. För ett par månader sedan hade jag nästan till naveln, fint och tjockt var det.. Nu har jag klippt av mig det till axlarna och det blir allt glesare. Mitt älskade hår..
 |
| I maj.. vid augusti/september var det ännu längre och vackrare. |
 |
| Idag. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)