Rejäl mat och psykologi

Efter dagar av kallskuret och mack-mat skriker min kropp och själ efter rejäl mat för magen att arbeta med. Allra helst husmanskost. Det ska kännas helt enkelt! Sååå... Idag blev det rotmos med fläsklägg till middag. Så. Otroligt. Gott! Jag kan verkligen äta mängder och åter mängder av den rätten.. Nåväl. Jag tror minsann att jag pratat om rotmos med fläsklägg förut.. Hehe.

På sidan om skolarbetet har jag börjat läsa lite psykologi, boken Ditt inre centrum av Marta Cullberg Weston just för att vara mera exakt. Den handlar om självkänsla, självbild och liknande saker. Än så länge har jag endast läst dryga 50 sidor, men jag har redan lärt mig massvis! Förhoppningsvis kommer boken att ge mig ännu mera förståelse över den märkliga mänskliga hjärnan.. helt ärligt blir jag ruggigt förvirrad ibland. Jag har liksom insett att jag i princip aldrig medvetet funderar över folks handlingar och liknande runt omkring mig. Inte för att man ska bli paranoid, men jag tror att ett viss djupare förståelse över psyket kan vara viktigt att ha.

Sedan blogger gjorde om sitt utseende har jag helt glömt bort att använda etiketter för att dela in inläggen i olika kategorier. Jag får nog lov att börja med det igen, det kan underlätta något ofantligt om man vill söka bland inläggen här i bloggen.

(Bild från goggle).. Jag brukar ha BETYDLIGT mera senap. Och rotmos.

Det här med skolan alltså

Skolan har alltid varit viktig för mig. Jag har gillat att gå till den, gillat undervisningen, gillat kunskapen och vännerna. Tja, jag har trivts bra genom mina skolår helt enkelt- trots att det så klart även varit jobbigt med skolan ibland. Särskilt i höstas var det jobbigt. Börja på gymnasiet och samtidigt tacklas på heltid med ätstörningen.. ingen lätt match helt enkelt. Att jag dessutom gick i natur och faktiskt behövde plugga ordentligt för att hålla samma standard som jag gjorde förut gjorde inte saken enklare. På  något underligt sätt gick det då. Jag var tacksam för att jag hade goda kunskaper från högstadiet - men de räckte såklart inte alltid. Skolan blev en last, någonting som fick mig att må sämre fastän det förut varit ett riktigt glädjeämne.

Inlämningsuppgifter, sådant som jag innan gymnasiet aldrig någonsin inte lämnat in i tid, blev nästan en vana att vara lite sen med. Glömde gjorde jag inte - hur skulle jag kunna glömma? Istället satt det och gnagde i mig. Du borde skriva klart det där så har du det gjort.. men väl med pappret eller datorskärmen framför mig gick det inte. Det tog liksom stopp. Jag tänkte på allting annat än vad uppgiften handlade om, på mat, på recept. På kläder.

På vårterminen gick det något bättre. Ätstörningen var inte på heltid då, bara halvtid. Det var en lättnad att åter känna att skolan, det kanske inte är så farligt ändå. Nu tycker jag inte alls att det känns jobbigt, tvärtom! Jag längtar tills skolan börjar den 27e. Jag har redan fått mitt schema och jag kan det nog snart utantill. Inför tvåan gör man ett inriktningsval om man går natur. "Naturvetenskaplig inriktning" eller "Samhällsvetenskaplig inriktning". Jag valde det samhällsvetenskapliga. Det skulle inte skära av mig behörighet allt för mycket ( i princip bara om jag ville ha något väldigt naturvetenskapligt såsom läkare, kemist..) och jag fick läsa mera samhälle vilket jag verkligen älskar. En finfin kompromiss alltså!

Ett annat ämne jag gillar mycket är biologi. Jag blir ofta fascinerad över hur människor och djur fungerar och ibland är konfunderad över att vi faktiskt fungerar. Det är ju så fantastiskt att vi kan tänka, gå och prata! Vi kan se och höra... Andas. Leva. Skratta. Jadu. Jag fattar det inte riktigt. Hur någonting så märkligt som liv bara kan komma till ur döda ting bara så där.

Språk i alla dess former är en annan sak jag brinner för. Språk är helt otroligt ibland! Och riktigt intressant. Ordens uppkomst, ordens släktningar.. Varför vi talar som vi gör. Även andra saker som man kanske inte tänker på som språk kan vara riktigt intressant. Det kan vara alltifrån kroppsspråk till kläder, som ju också kan säga saker (om än inte verbalt). Förutom svenska och engelska klarar jag mig även skapligt på tyska. Tyskan har följt mig sedan jag var mycket liten. Min mamma är lärare i språket och när jag var fem år hade vi en flicka från Tyskland hemma hos oss i ett år. I början kunde hon bara tyska.. Sen har jag ju läst det i skolan också, sedan jag gick i sjuan. I sjuan var jag också i Tyskland i ungefär två veckor och fick även gå i skolan några dagar.
Grekiska. Grekiska kan jag också en del, om än inte så bra som jag önskar att jag kunde det. Efter alla somrar i Grekland är det klart att man har snappat upp en hel del saker och eftersom mamma är lärare även i det språket, har jag lärt mig lite av henne. Men jag hade tänkt studera det lite mera intensivt nu till hösten.
Förutom tyska och grekiska har jag även lärt mig lite (lite!) franska och latin. Latinet kommer sig av att mamma är lärare i det språket också (hahha herregud) och att jag helt enkelt finner det mycket intressant. Det är ju ett språk som många andra språk har lånat ord av!

Det här inlägget var inte tänkt att handla om språk.. Nåväl. Ibland känner jag att jag kanske hade passat bättre i den humanistiska linjen på gymnasiet. Äsch. Då kan jag ju inte bli dietist, som jag fortfarande vill bli!

Non scholae, sed vitae discimus!

Här är mitt schema! Mu (musik) på måndagen går bort. :)

Marsch pannkaka

Hungerspelen. Jag såg den, efter middagen. Boken har jag redan läst, men att se filmen var en annan sak. Det är en fruktansvärd film och att se det jag läst utspelas framför mina ögon påverkade mig om möjligt ännu mera än själva boken. Jag blev arg. Fruktansvärt arg. Det pirrade liksom i hela kroppen av bara själva tanken på händelserna i filmen. Jag visste ju vad som skulle hända. Trots hur fruktansvärd den än var, rekommenderar jag den starkt till alla ni som inte har sett den, eller läst boken för den delen.

Jag mådde lite konstigt efteråt. Kanske var det sockerkicken av de 500 gram jordgubbar doppade i socker jag satt i mig under filmens gång, kanske var det  filmens eftersmak som satt i. Någonting kände jag i alla fall för att göra, så jag snörde på mig mina skor och gick ut. Ut och iväg. Det doftade ljuvligt ute. Sommaren hade bestämt sig för att visa sin bästa sida just denna kväll och varma strålar strömmade genom de sakta försvinnande molnen. Det var väldigt fridfullt. Fort försvann tankarna på filmen och jag kände istället hur jag flöt ut i naturen och insöp varenda detalj.

Efter en halvtimme fick jag nog. Det fick liksom räcka med kort promenad och jag var när jag kom in, fruktansvärt glad över hur fantastiskt mitt liv faktiskt är.

Bananpannkakor till middag. Otroligt gott tillsammans med blåbär, jordgubbar och ringlad lönnsirap..

.. men jag kände att det fattades något. Så det fick bli en klick glass på!

Det är allt bra

Ibland blir jag liksom tacksam över att jag har vänner. Över att någon dag tillsammans med en kär vän kan få en själv att vakna till lite, fastän man kanske inte pratat om just det som skavde. Bara det normala sällskapet kan rycka mig från eventuella ätstörnings-tendenser och få mig att inse vilka småsaker jag gör utan att riktigt tänka på det och som blir lite knas.

Jag och min vän åt tacos igår och det är så gott att jag aldrig kommer tröttna på det! Jag fyller år den 25e september (winkwink) vilket är en tisdag.. så födelsemiddagen lär väl inte bli något spektakulärt - men jag kom med den geniala idén att ha den perfekta taco-buffén då! Vad säger du om det, mamma? En prima idé tycker jag. Sen vill jag ha stifado helgen innan. Tror jag. Har inte riktigt tänkt ut det än..

Jag har alltid tyckt att mjukglass borde finnas året runt. Då skulle jag äta det på min födelsedag.. NU tänker jag äta mjukglass istället MÅNGA gånger innan det försvinner. Ska nog fråga nästa gång jag är i affären hur länge det kommer att finnas... På mjukglassen ovan testade jag jordgubbsströssel- en ny favorit!

Grillpassion

Min middag idag var bland de godaste jag ätit på länge! Jag märkte förresten precis att det är ett ofta förekommande uttryck på min blogg- men det stämmer varje gång. Så det så.

I alla fall.Ute var det grått och trist och varken hallon eller smultron var mogna efter att jag inventerat tomten. Så jag var rätt så sur när jag kom in i eftermiddags vid tretiden och kunde inte frossa i hallon eller smultron. Eller vinbär heller för den delen. Förbaskade sommar! Men, tänkte jag, är det inte sommar ute, får jag skapa det inomhus. Vad är somrig middag? Grillat!

Snart brann det en härlig eld i vår öppna spis. Jag eldade bort rester från grillgallret och sen fick det stå och bli en ordentlig glöd under tiden jag gjorde i ordning maten. Jag hittade en perfekt kycklingfilé i frysen som jag hastigt marinerade i  kinesisk soja,smält smör, rosmarin och citronpeppar. Sen lade jag fram en bit folie där jag lade halverade champinjoner, potatishalvor, morotsslantar och små, hela schalottenlökar. På med kinesisk soja, smält smör, grillkrydda och rosmarin. Jag slog ihop grönsakerna i aluminumfolien, lade paketet på en ugnssäker liten form och sedan satte jag mig framför brasan medan köttet marinerade och glöden blev klar. Det blev varmt..

Grilla grilla. Grönsakerna i foliepaketet åkte längst in i spisen och sedan lade jag på den marinerade kycklingfilén på gallret framför. Snart spred sig en helt ljuvlig doft! Hungrig var jag också. Jag hade däremot aldrig grillat kycklingfilé någonsin (aldrig grillat själv något annat heller för den delen..) så det blev riktigt spännande att se hur det blev. Fort gick det. Fortare än vad jag trodde. Jag såg till att hela tiden pensla på med mera marinad så att det inte skulle bli torrt. Och torrt - det blev det verkligen inte!

Hungrig som jag var satte jag mig vid spisen med en tallrik och bestick och åt där jag satt direkt där på golvet. Det var en rolig upplevelse. Jag kände mig som en stenåldersmänniska lite grand. Långkjol hade jag också. En lång antikvit och en något mörkare långärmad tröja. Sedan en vit knälång tunika över det hela.

Jag läser boken Grottbjörnens Folk nu, av Jean M. Auel. Ibland fascineras jag över hur lättpåverkad man kan vara.

Det var första, men inte sista gången jag grillade vill jag lova! Recept och bilder på framtidens grillningar kommer definitivt att komma upp.

Svar på fråga "Isolering"

Fick en fin fråga av Alba som undrade om jag isolerade mig mycket ifrån vänner och sådant under min period som sjuk.

Svaret är ja. Väldigt mycket ja. Det var ju riskabelt för mig att umgås med folk. Jag hade då inte full kontroll över vad jag gjorde och jag visste ju aldrig när jag skulle få mat och så och vad det skulle vara. Sen ville jag gärna inte att folk av någon anledning skulle få för sig att kommentera min vikt eller matvanor - jag vågade helt enkelt inte se problemet i vitögat.

En annan anledning är humöret jag kunde ha. Småsaker fick mig att bryta ihop och det fick ju bara inte hända bland folk! Jag fällde tårar i princip varje dag och var helst för mig själv med mina problem. Jag gick från att vara väldigt extrovert till att bli betydligt mera introvert. Det var inte lätt att vara social och glad hela tiden, när jag inombords hungrade efter näring och bara tänkte på mat. Om jag nu försökte vara social, i skolan till exempel, blev det ibland så att omgivningen liksom kopplades bort och jag hörde knappt vad folk sa. Jag blev helt frånvarande. Det var alltså också fysiskt svårt för mig att delta, eftersom mitt blodsocker ständigt var lågt och jag hade svåra koncentrationssvårigheter.

På något sätt har jag vant mig vid ensamheten. Så isoleringen hänger till viss del kvar idag vågar jag medge. Jag har alltid gillat att vara själv, men nu känner jag ett riktigt behov av det. Skolan, okej. Men det är svårt innan jag tar mig för att umgås annars - när jag väl gör det har jag dock ofta väldigt roligt. Jag klarar av att hänga med i konversationer, vara glad och utåtriktad. Men jag behöver också en hel del ensamtid för att reda ut tankar och bara umgås med mig själv.

Jag vet att vänner är viktiga, utan tvekan. Mina vänner är viktiga för mig! Men just nu så känns en viss ensamhet tryggt på något sätt. Jag får den ensamheten, det gör jag. Men egentligen borde jag nog umgås mer med mina vänner, för till en viss grad blir monologerna något för monotona och trista. Hahahah :P

Något på tok

Tidigt i morse, vid halv fem ungefär, vaknade jag av att det kändes konstigt. Nånting var fel, och jag kände det! Så jag flyttar på min hand som var placerad under huvudet och känner att den känns lite konstigt. Den är röd, kan jag se i det tidiga morgonljuset, av blod. Först blev jag givetvis mycket förvånad, nyvaken som jag var, men fort kopplade jag det. Näsblod. Jag hade vaknat av näsblod. Kan det var för att jag drömde att jag spelade kubb? Ingen aning. Men van näsblöderska som jag är, hoppade jag med handen under näsan enkelt ned från sängen och fick stopp på näsblodet på bara några minuter.

Min fina vita kudde blev dock blodfläckig. Väldigt o-trevligt faktiskt. Efter näsblodsincidenten fick jag svårt att somna om, så jag klev upp lite tidigare än vanligt och fick mera tid på mig på morgonen. Det var härligt! Jag körde en lite mer komplicerad sminkning än vanligt och hade gott om tid på mig att både byta om och äta frukost. Om jag inte älskade att sova så mycket, skulle jag helt klart kliva upp hur tidigt som helst. Det känns ju lagom roligt att sova bort en tredjedel av sitt liv, som vi faktiskt gör! Ujuj.

Idag skiner solen ute och det är i alla fall runt femton grader. Häggen har blommat ut helt nu på de flesta ställena. Det är lite synd att den bara blommar ett par dagar, så fint som det blir! Tänker ge mig ut och fotogradera det när jag har laddat kameran. Whiih. Sommar i luften! Sommar i själ! Sommar i.. i.. maten. Äh, ha en bra dag på er så får ni lite somriga bilder sedan!

Some thoughts

Jag kollar ganska ofta på vad folk äter. Förvånande nog så är det oftare jag tycker att folk äter för lite än att det äter för mycket. Peta i sig lite sallad till lunch är verkligen noll värt som bara leder till att vara hungrig vid halv två och utsvulten när skolan slutar. Om det av någon anledning är så att jag inte gärna vill äta den vegetariska lunchen som serveras (kanske är sojakorv och potatis.. eh.. eller pannkaka.) så ser jag alltid till att vid salladsbuffén få i mig fett, kolhydrater och protein minst lika mycket som om jag skulle äta vanlig mat. Alltså, dressing, tonfisk, potatissallad.. Sen knäckebröd med smör på det och kanske en frukt. 

 

Nu är det ju svårt att säga om folket på det stora hela äter för lite. Den måltiden jag ser, lunchen, är ju bara en del av deras totala matintag. Så äter någon lite, kan det ju vara för att de haft sovmorgon och tryckt i sig en gigantisk frukost vid tiotiden. Men, något jag kan konstatera är i alla fall att det som tjej, på ett teorietiskt program på gymnasiet är rätt så fult att äta normalportioner. Och det oroar mig, eftersom även jag blir påverkad av detta och får det svårare att äta ordentligt. Givetvis äter jag alltid bra frukost och bra mellanmål, så min vikt påverkas inte. Men hur är det för de andra? Lunchen är superviktig ju! :( Man ska ju orka med hela eftermiddagen..

Eh. Nu kom jag av mig. Jag åt en supergod middag idag förresten! En wok på champinjoner, ananas, böngroddar, morötter, bambuskott, nudlar, chili, strimlat kött, purjolök, soja, ingefära och lite spiskummin. :D Nomnom!

Sker det sker det sker det inte

Det lönar sig inte att se tillbaka. Jag vet att det inte gör det, ändå kan jag inte låta bli. Varför sker det som sker? Går det att förhindra, eller var det meningen att det skulle bli så? Jag tänker såklart på ätstörningen. Fastän det kan hända att det var en nödvändig period i mitt liv, så kan jag inte låta bli att fundera på om det lika gärna skulle kunnat visa sig i andra saker än i maten.

Det som slår mig mest är om man kan fortsätta leva sitt liv med de förväntningar man har på sig själv och omgivningen,även efter det att man blivit frisk från ätstörningen. Alltså, om jag har haft väldigt höga krav på mig själv innan och att det har varit en av anledningarna till min ätstörning, betyder det att jag måste släppa på kraven för att helt lämna ätstörningen?

Ett svar på en frågan, enligt mig, skulle kunna vara att ja, det behövs. Om man inte lyckas släppa sina självskapade krav på sig själv tror jag att det blir mycket svårt att helt släppa ätstörningen. Jag tror att det i alla fall blir betydligt lättare att falla tillbaka. Det som utlöste ätstörningen innan, borde inte den kunna utlösa ätstörningen igen? Jag tänker mest som så, att om det nu finns utlösande faktorer i en ätstörning; kan man stå emot om knappen klickas på igen?

För mig sitter skräcken för att falla tillbaka väldigt djupt. Om jag känner mig dragen till det eller börjar få anorektiska tankar, skyndar jag mig att kväva dem och inom någon dag så är det bra igen. Men, vad händer om jag inte lyckas kväva dem på en gång , utan det får gå några dagar? Kanske till och med en vecka och min vikt hinner påverkas? Hinner vikten påverkas, känns det på något sätt som om man lätt skulle kunna tänka "lite till sen är det bra" och så är man där igen.

Teorierna kring utlösande faktorer för ätstörningar är många (här är en sida med teorier, som jag tycker var mycket bra). Det finns, som jag har sett, inget riktigt svar på frågan eller snarare, väldigt många svar. Hjärnan är så otroligt komplex kan jag tänka mig, att ett svar inte räcker. Dessutom så är det säkert väldigt olika för varje enskild individ.

För min del vet jag verkligen inte. Jag antar att jag är en blandning av väldigt många olika faktorer. För det första har jag lätt att falla in i saker och engagera mig väldigt mycket, för det andra är jag högpresterande inom allt jag åtar mig och lämnar gärna inte jobb halvdana (något som nuförtiden är något jag verkligen försökt släppa på).

 Jag tror faktiskt inte att maten var ett sätt för mig att bli smal, mager, utan helt enkelt ett sätt att fly undan verkligheten. Så blev det ju. Min värld blev omskakad, mina prioriteringar annorlunda, men jag är ganska säker på att mitt i all skit har jag tagit ett riktigt stort steg från att släppa ungdomens naivitet. Men visst, det är nog en bra bit kvar.


"Åh. För en halvtimme sedan fick jag ett äckligt våldsamt sug efter att hetsäta. Jag kände för att baka något, en kladdkaka vad-som-helst och sedan trycka i mig halva smeten rå, grädda den i ugnen och servera med mängder av vispad grädde till. Jag kände för att äta tio mackor med falukorv och senap, för att dricka fem glas mjölk, juice och äta upp alla nötterna i skålen på köksbordet. Jag kände för att mikra en macka med massvis med ost, doppa den i varm o'boy och sedan gå och kräkas upp alltihopa.

Jag tog ett fjärdedels äpple med lite kanel och socker och fyra glas kolsyrat vatten."
 (www.fighted.blogg.se) 2011-10-16 

 Texten ovan är ett exempel på ätstörningen också skulle kunnat handla om självkontroll. Någonting som är lätt att få full kontroll över är just maten. Det är ju någonting som andra inte riktigt kan påverka. Det är nog därför, skulle jag tro, som många utvecklar en ätstörning i tonåren. Man har svårt att veta vad man ska göra av sitt liv, ser barndomen flyta iväg och ansvaret i och med vuxenlivet komma närmare. Kanske börjar ny skola, gymnasium, och så mycket nytt kan ta knäcken på en. Man har ingen kontroll! Man vet inte vad som händer, vad som förväntas.. Ja, ni förstår.

Det här inlägget var bara några av de många teorier som finns. Rekommenderar er att läsa länken jag länkade tidigare i inlägget :)

Men hur ska man göra då? Hur ska man kunna förhindra dessa utlösande faktorer att utlösa ätstörningar? Ärligt talat; jag vet inte. 

Bara njuta

Sommaren närmar sig med stormsteg. Det känns som om det var igår det var februari. Tiden har gått så fort att jag blir lite rädd. Ska det gå så fort? Ska livet flyta på så här? Visst har det varit dalgångar, visst har det varit toppar. Men jag har inte mått så här bra på flera år, själsligen.

Ätstörningen var nog för mig något nödvändigt. Jag behövde ta mig igenom den hård period, jag behövde få tid att ställa om mig helt inför att bli större. Jag behövde släppa min perfektionism, mina krav på mig själv- ja, acceptera mig som jag är. De svåra månaderna öppnade ögonen på mig.

Och nu, dagar som denna, får jag njuta av dess följder. Jag har gjort saker i min takt. Spelat piano, kollat igenom anteckningar inför idrottsprovet på torsdag, ätit supergod mat (min smoooooothie!) läst och nu sitter jag här med en ansiktsmask. Tagit hand om mig själv helt enkelt, både själsligt och kroppsligt.

Utanför är det dystert. Molnigt har det varit hela dagen, och inte över åtta grader. En meterhög snöhög ligger fortfarande kvar, mitt på gården, men omkring den börjar det grönska. Gullvivorna sätter fart medan tidiga vårblommor så som blåsippan, vissnar. Det gör ingenting, de kommer ju nästa år igen. Sommaren närmar sig med stormsteg. Det är mindre än en månad skola kvar. Det är ingenting ju! Ojojoj, vad jag längtar till sommaren..

Mamma bakade bröd, rågbröd. Supergott :)

Till middag var det dillkött. Mamma gjorde också tidigare idag tomatsill, vilket jag nu avnjuter på en macka.. Mums!

Om att sova

Jag tänker sluta med "projekt bloggerska" nu. Det är jobbigt att skriva in det i rubriken.. Haha, men jag tror att jag lyckades lite i alla fall. Min inaktivitet, som var mest i april antar jag, har blivit något mera aktiv nu! (Bra Sverige där)

Jag gillar att sova. Väldigt mycket. Det är något särskilt i att göra i ordning sig inför kvällen. Plocka ut linser, tvätta ansiktet, borsta tänderna och byta om. Sedan hoppar jag upp i min säng, stänger för utgången med en madrass och har då min egen lilla privata koja. Myskojan, kallar en kär vän den.

Min myskoja är bäst. Det är en dubbelvåningssäng, som pappa har byggt. Den sitter i ett hörn, liksom inbyggd i väggen och är gjort helt i trä. Låter det inte mysigt? Jag sover på övervåningen och lägger en madrass för, så att det blir helt mörkt därinne. I morgon ska jag nog ta ett kort på den..

Inuti har jag tre täcken. Ett som jag ligger på, ett som jag har över mig och ett som ligger bredvid mig. Den som ligger bredvid mig är min väninna (hon som också döpte Myskojan) Hannas. Hon sover hos mig lite då och då (nu var det på tok för länge sedan! Tur att vi gör om det på torsdag!) och då är det lika bra att ha hennes sängplats redo.

På vardagarna lägger jag mig runt nio. Inte senare än halv tio. Men jag somnar inte precis när jag lägger huvudet på kudden, nej, utan ofta spelar jag yatzy på mobilen. Jag inbillar mig nämligen att någon dag ska jag klå mitt rekord på 339 poäng, men än så länge har det bara varit totalt slöseri på tid.

Är klockan inte alls mycket (igår lade jag mig vid halv tio och jag kunde sova hur länge som helst) så läser jag, det också via mobilen. Jag har faktiskt försökt läsa däruppe, men då måste jag ha en ficklampa och eftersom min senaste bok ligger på 1200 sidor kan ni ju tänka er att det blir rejält obekvämt. När jag försökte, hade jag träningsvärk i armarna dagen efter..

Morgonen är inte så dum den heller. Jag älskar faktiskt morgonen- fastän jag egentligen är mera nattmänniska. På vanliga skoldagar ringer alarmet vid 06.36. Jag har som vana att inte ligga och dra mig - jag blir inte piggare av det- utan svingar mig ned från sängen så fort jag bara kan. Nu däremot, på helgen, blir det oftast andra bullar. Då kan jag ligga uppe i sängen, vaken, i dryga timmen innan jag släpar mig därifrån. Jag liksom njuter av bara tanken att ha en hel ledig dag framför mig och det är härligt att bara låta minuterna rinna iväg, bara så där. Hihi.

Nu är klockan halv nio. Jag skulle inte ha något emot att lägga mig nu, men någon hejd får det väl vara en lördagkväll till ära. Vad ska man hitta på, för att få tiden att fly? TV är uteslutet. Min bok ligger frestande ett par meter ifrån mig, men jag vill gärna spara den lite.. Äh, det blir boken ändå.

Sov så gott,
Drömmerskan

DS.Just det. Sa jag att jag drömmer väldigt livligt? Och ofta kan styra dem? Så är fallet! Ska nog börja föra drömdagbok igen, det blir nog några riktiga dramer där. PS.

Inspiration

Någonting jag finner svårt att få grepp om, det är inspirationen. Kreativiteten. Det som får orden att flöda, musiken att strömma från pianot eller bilden att ta form under min penna. Det går inte att styra, inte att välja. Antingen kommer det, eller så kommer det inte. Visst, det går att tvinga fram texter, slå ned tangenterna på pianot eller rita mekaniskt. Men det blir inte det. Det blir inte någonting som gör texten speciell, musiken ljuvlig eller bilden vacker. Det blir bara vanligt.

Ibland önskar jag att det gick att kalla till sig. Att jag slapp sitta under min påsklovsvecka i Grekland och skriva långa texter på engelska. Att jag kunde göra det när jag en tråkig skolvecka har tid istället.. Men det går inte. Det blir inte äkta, det blir inte bra. Bland annat därför finner jag det mycket svårt att under lektionstid knata fram en uppsats eller liknande. Att sitta i en provsal och producera en bra text på svenska eller engelska på de nationella proven blir då såklart betydligt svårare. Tiden går, tickar fort fram. Jag får inte ens ned pennan på pappret. Kallsvettas, tvingar hjärnan att tänka. Det är just det jag inte får. Jag får inte stanna upp, inte tveka. Inte tänka. Tvinga pennan mot pappret- ja. Men all form av planering förstör det hela. Orden ska flöda naturligt, forma sig på pappret. Först då blir det bra.

Det är liknande med bloggen. Jag kan komma på superbra ideér under natten till exempel. Vaknar från en dröm, får en snilleblixt, skriver ned det på mobilen. Sen glömmer jag det i några dagar, hittar det, och vet knappt vad jag själv skrivit. Den här texten däremot, den kommer bara utifrån rubriken.

Inspiration

En ätstörd halvtimme

Hittade en text som jag skrev i november någon gång där jag utgått från hur jag kände just då. Allt stämmer inte ihop med mig själv, men man får en liten blick i hur en person med en ätstörning kan tänka..Jag är så himla glad att jag inte låter min ätstörning ta någon plats längre. Tänk, gårdagen hade ju inte alls gått om jag fortfarande var nere i skiten! Jag hade i alla fall bara sett det som ett sätt att komma undan och ätit extra lite. Jag hade inte skrattat med de andra, bara känt den där oändliga tomheten. Usch. Jag saknar det inte. Visst, jag var mager. Det hade jag i alla fall uppnått. Men jag såg ju inte det minsta bättre ut, tvärtom. Bara sjuk.

En halvtimmes vardag

Om en halvtimme är det middag. Jag vill inte äta. Det har jag inte velat på nästan fyra månader, men ingen har märkt någonting. Oftast har jag lyckats med att inte äta och när jag för omväxlingens skull varit tvungen att äta ändå har jag helt enkelt bara promenerat till toaletten, stoppat fingrarna i halsen och fått upp maten igen. Inga problem.

Inga problem alls. Det är så det är. Mitt liv går ut på mat och att undvika den. Men det är inte så att jag är smal! Oh nej, jag blir bara tjockare och tjockare allt eftersom tiden går. Det är som om luften omkring mig och som jag faktiskt måste andas in lagrar sig i mina celler istället för maten. Och man andas ju betydligt mer än vad man äter, alltså blir jag betydligt tjockare.

Vi ska äta bakad potatis (en timmes springtid) och lövbiff (en halvtimmes springtid) idag, med vitlökssmör till. Det är för att det är fredag. Då vill pappa och mamma gärna äta något med vitlök i - ”Vi ska ju inte jobba i morgon!”

Då kan man kleta in vitlöken i smör och sedan kleta smöret på maten. Förstöra maten. Förorena den. Nej, om man nu nödvändigtvis måste äta ska det vara rent. Inga såser ska blandas ihop och få alla smaker att flyta ihop till en enda smak med bara olika konsistens, utan var bit ska behandlas med kärlek och ätas upp sakta, sakta, för att få ut så mycket som möjligt av maten. Sen blir man ju mera mätt också om man tuggar längre.

Lövbiff med bakad potatis är ganska bra mat ändå. Äter man lövbiff, ser det ut som om man har ätit mycket mer än vad man egentligen gjort eftersom den är så platt och äter man bakad potatis kan man utan problem lämna stora delar av potatisen. Det är bara att inte skrapa ur allt. Simpelt och praktiskt. Sen kan jag komma på den utomordentliga anledningen att jag ska iväg till min kompis i morgon, så jag vill gärna inte äta vitlök. Dessutom serveras det sallad (fem minuters springtid) till maten och det fungerar utmärkt att fylla ut tallriken med. Särskilt ser det ut som en riktigt normal portion om man tar salladen först.

Jag ska inte till min kompis i morgon – det är bara någonting jag har kommit på för att kunna springa utan att någon undrar. Jag springer. Löper. Fort. Känner hur det lilla jag ätit idag förbrukas. Jag blir ren. Hela jag blir bättre, det är som om någon hällt i mig en lyckodryck som får allting att kännas lite lättare. Ett tag. Till nästa måltid ungefär. Men det är bra att ha den här tiden hos ”min kompis”. Då får jag mycket tid att arbeta ut taktiker för att lyckas undkomma den kommande maten på ett effektivt och så smärtfritt sätt som möjligt.

Nu är det bara tre minuter kvar till middagen.

Jag önskar att det gick att försvinna ibland. Att jag när det var dags för mat bara kunde klicka på en knapp och radera mig själv. Men jag vet att det inte fungerar så, alltså är det bara att svälja och le och låtsas äta.

Bild från december..

Helt perfekt åt skogen

Idag har det varit en helt perfekt dag. Allting har varit perfekt. Vadå, kanske ni undrar, vad är det som har hänt? Ingenting. Det är det som gör dagen perfekt.

Det började i natt, egentligen. Jag drömde en mycket hemsk dröm, som  hela tiden återkom.
Jag går i snö. Det är skare och inga problem att gå. Fram och fram.. Rätt som det är rämnar marken. Jag faller rakt lodrätt igenom snön. Snön är nästan tio meter djup och jag plöjer ut en cylinderformad bana allt eftersom jag sjunker. Rätt som det är tar det stopp. Runt om mig är det bara vitt, bara snö. Långt ovanför mig ser jag ett litet, litet hål som är det enda som håller mig vid liv.

Paniken kommer. Ingen vet att jag är där, och när jag ropar kommer ljudet inte ur mitt avgrundahål. Tiden är så utdragen, så förvrängd att det känns som om jag är där i ett sekel när det bara är några sekunder. Ovanför mig rör det sig. Min panik stiger när jag ser hur hålet täpps igen och fort, fort kommer väggen av snö närmare. Jag vet att jag är fast. Jag vet att nu kommer jag att kväva till döds och jag har ingen som helst möjlighet att göra åt saken. Kroppen blir helt slapp när jag ger upp varje tanke på att överleva. Döden är ett faktum.

Så kommer alla tankar. Alla tankar på hur otacksam jag varit, alla tankar på att jag knappt har hunnit leva. Alla jag vill säga förlåt till men inte har gjort. Alla gånger jag skulle kunna säga "Jag älskar dig" men inte har gjort. Varje dag, varje sekund, varje ögonblick som jag har kastat bort genom att vara självdestruktiv. Och nu är det för sent. Nu går det inte att fixa längre.

 När dödsångesten stegrat till outhärdligt vaknar jag. Jag är i min säng, jag är inte under en massa snö. Täcket känns tungt. Kväver det mig? Jag vet ju att det inte gör det, men ändå måste jag sparka av mig det. Somna om vågar jag inte riktigt, för i gränslandet mellan sömn och dröm är allt för obehagligt likt känslan av att vara omringad av kompakt, ogenomtränglig snö.

Ändå somnar jag ju om. Bara för att jag inte vill sova, betyder det inte att jag inte gör det. Så jag faller in i drömmen igen. Jag vet vad som kommer hända och förbereder mig i drömmen. Det hjälper inte. När man väl är begravd under snön dör man. Det hjälper inte om jag har en mobil med mig, för det går inte röra sig. Det är hopplöst. Jag dör, om igen. Vaknar, dör. Vaknar dör. Efter att ha dött under natten ett antal gånger, är man ganska utmattad när man vaknar- men desto gladare att man lever.

Så jag började min dag med att lyckligt njuta av frukosten. Med att inte låta en enda tanke förstöra för mig- vem vet, kanske rämnar marken när jag är på väg till skolan? Glad, leendes, om än något trött, intar jag skolan. Gör det jag kan, för mycket mer än så kan jag ju inte göra. Vad gör det att jag inte är perfekt? Vad gör det att jag inte kan allting perfekt, inte ser perfekt ut, inte är perfekt? Det gör ingenting. Jag är bara riktigt glad över det jag har. Det tjänar ingenting till att tråna efter det jag inte har.

Dagen blir en normal skoldag. Normala lektioner, men med en positiv inställning blir det mesta väldigt lyckligt. Jag kan vara lycklig, fastän jag inte är perfekt. Jag lever ju i alla fall. Jag känner längtan till sommaren, jag skrattar över skämt, jag skämtar, jag saknar vänner, jag pratar. Det är egentligen en väldigt vanlig dag, men för mig är det en väldigt speciell dag. Lättnaden är total.

Man kan verkligen inte uppskatta det som är bra, om man inte känner på hur det är när det är dåligt också. Det vet jag nu.

Motivationen

Det går inte riktigt att säga vad som är motivation och vad som inte är det. Men ändå, finns den helt klart där. Man är mer eller mindre motiverad att göra olika saker. För de allra flesta, i alla fall.

Jag är rädd att jag har tappat bort min motivation efter ätstörningens långa väg.

Den finns liksom inte. Du har ett skolarbete att göra. Jaha? Varför skulle jag göra det? Gör det ens någon nytta? Spelar det någon roll, egentligen?
Du har flera rester som du borde göra klart.
Ja det har jag! Men varför kan de inte vänta lite längre? Har ju klarat mig hittills. Det finns ju roligare saker att göra, och de där resterna är ju ändå så obetydliga, i förhållande till massor med andra saker. Det tjänar ingenting till.

Så kan det se ut. Så ser det ut, tragiskt nog. Jag insåg det i natt. Jag har tappat den, tappat det. Tappat det som fick mig att hålla mig i toppen i klassen, det som fick mig att genomföra saker och göra det bra. Det som fick mig att känna glädje när jag lyckats med något jag kämpat för. Den finns inte längre. Som om någon begravt den i samma veva som ätstörningen. Då kämpade. Då kämpade jag som satan!

Mat mat, bort. Inte äta, inte äta, äta så lite som möjligt, komma undan, fuska, träna, gömma, väga, mäta, räkna.. Då hade jag något att kämpa för. Jag hade delmål som jag sakta men säkert bockade av, men jag hade inget slutmål. Jag ville ju bara bli smal, och det ser man ju inte på en siffra. Det ser man först i spegel, och ljuger spegeln hela tiden så blir ju slutmålet hela tiden förvrängt. Ned och ned. På väg ned. Hela tiden.

Nu finns inte det där. Matproblemen har raderats ur mitt liv, så gott det nu går. Jag inser ju att jag inte kan hålla på med det, det är ingen hållbar lösning. Alltså sysslar jag inte med det. Men vad kan jag göra istället? VILL jag verkligen gå det Naturvetenskapliga Programmet och plugga häcken av mig? Nä. Jag vill inte det, det vet jag nu. Men där går jag. Jag får skylla mig själv, tänker jag. Hittat ett nytt sätt att plåga mig på. Prima.

Eller inte. Det är inte prima! Det är inte okej att medvetet må dåligt, medvetet förstöra. Inställningen, optimism, har alltid varit en av mina starkaste sidor. Även det tråkigaste som att mocka ett stall, städa eller sopa blir en underbar sak. Och det ska tusan bli det igen.

Det finns sår som inte kan läkas

Det händer att jag tänker tillbaka på min ätstörning med en djup smärta i bröstet. Jag ångrar mig nästan så mycket att jag brister i tårar. Hur kunde det sluta som det slutade? Hur kunde det gå så långt? Jag vet inte. Men jag ångrar mig. Dessa månader, varje dag, varje sekund, som jag har slösat bort av mitt liv. Om jag kunde hoppa tillbaka ett år i tiden och bara få det ogjort.. Men samtidigt vet jag också, att det nog på något sätt var nödvändigt. Nödvändigt för att få en sådan självkännedom att jag inte utsätter mig för liknande igen. Nödvändigt, för att en gång för alla kunna släppa sin perfektion.

En sak, som kommer att påminna mig om min ätstörning bra länge framöver är mitt hår. Det återställer sig inte på ett par månader, som vikten gjorde. Jag hade sparat min långa hårman i jag vet inte hur länge, jag hade njutit av att vårda mina lockar ömt och gottat mig i berömmet som jag också fick av det. Fåfängt? Ja. Men det var min styrka. Det som jag i många, många år kämpat för, försvann på ett par månader. Föll i testar, ramlade i duschen. Klipptes av tårdränkta saxar, hatades.
Mitt vackraste objekt, förvandlades till en förbannelse.

Jag kommer ihåg, hur jag helt enkelt inte brydde mig längre. Jag impulsklippte. Det blir nog bra, det blir nog bättre. Detspelarjuändåingenrolllängre.
Nä. Det spelade faktiskt ingen roll. Inte då. Men nu spelar det roll! Nu spelar det riktigt jäkla stor roll! Men sen så är det redan gjort. Gjort är gjort och kommer aldrig mera igen. Det som kan kännas som en petitess då, kan bli en förbannelse sedan. Jag måste blunda, andas. Hur kunde jag göra så mot mig själv? Jag visste ju någonstans inom mig att jag egentligen inte ville. Ändå fortsatte jag. Plågade mitt hår på många sätt, plågade min kropp, mig själv. Plågade min framtid.

Jag läser igenom det jag skrev här ovan. Det fick mig inte att må bättre direkt, fick mig inte att glömma. Sliter ur mitt hår ur hårknuten, tänker på hur det kändes förr. Det hjälper inte. Klart det inte hjälper! Gjort är ju gjort, hur mycket jag än önskar det ogjort.

Därför tänker jag a.l.d.r.i.g mera ångra det jag gjort. Jag kan nog inte hindra mig själv från att känna ånger, men jag tänker inte låta den påverka mig heller. Jag tänker inte älta det som jag har gjort, det hjälper ju inte min framtid. Och från och med nu ska jag försöka se varje dag som oberoende av tidigare dagar. Varje dag kan vara den dag som förändrar alla andra dagar framöver, och då ska jag göra mitt bästa för att slippa tänka tillbaka på just den dagen och ångra mig.

Jag lämnar lockarna bakom mig. Lägger upp bilder nu, erkänner att ja det var fint, men det betyder inte att jag aldrig någonsin igen kan känna mig fin igen. Jag kan inte få tillbaka det jag haft, men jag kan skapa mig nya saker som är minst lika fina, minst lika mycket värd. Det går.

Så. Lockarna är inte närvarande nu. Get over it, Tua. :)

Ecce, vita est mirabilis!

När jag hade min ätstörning, var det verkligen som om hela livet kretsade omkring den. Vad jag än gjorde, var ätstörningen med mig. Det var inte många sekunder under dagen som var fria från mat-tankar. Kanske någon gång djupt under natten, men oftast hemsökte maten mig i drömmarna också. Särskilt i början. Då var mina drömmar väldigt enformiga- en stor jäkla festmåltid där jag kan äta bara hur mycket som helst. Med allt förbjudet, med allt jag gillar. Oftast vaknade jag upp innan jag ens hunnit börja äta.

Nu vet jag inte riktigt, hur jag ska spendera min dag. Skolan, hur viktig är den? Hur många av mina ljuvliga minuter varje dag ska jag ägna  åt skolarbete? Ska jag satsa högt, så högt jag bara kan? Spelar det verkligen någon roll om jag anstränger mig, går ut med A i alla ämnen, eller struntar i det och har "bara" B och C? Jag vet inte, och det gör mig ganska förvirrad. Nu försöker jag hitta en balans. Inte för mycket, bara lagom. Eftersom jag inte vill bli läkare eller liknande, ser jag ingen anledning att gå ut med 20.0. Det gäller bara att få till den där jämnvikten och det är sannerligen inte lätt.

Jag fick min första utmaning när jag fick C på förra matteprovet. C?? Det är ungefär jämförbart med VG. Det högg i hjärtat, tårarna höll på att tränga upp. VG-barn. Medelmåtta. När andra har det, är det ju jättebra! VG är bra! Men inte jag! NEJ! Jag är ju BRA på matte. Jag kan ju. Jag ska ha A. Ned på jorden igen. Det som gäller andra, SKA också gälla mig. C är bra gjort! Så det så.

Det tjänar ju liksom inget till om jag pluggar på min fritid och får A istället för B eller C. Jag behöver det ju inte. Men det är så svårt på något sätt, jag är van att alltid prestera. Prov efter prov, uppsats efter uppsats.
Nu känner jag att jag har tappat ämnet lite. Tänkte inte prata om prestationsångest...men det fick bli ett inlägg om det ändå. Haha! Återkommer i morgon med ett inlägg som kommer att handla om det jag egentligen tänkte skriva om! Nu tycker jag att ni ska titta på den här videon under istället..


Klicka för en mycket söt liten video på en tjej som har alldeles rätt!
Den gjorde min dag lite.

PS: Jag gillar att flera den senaste veckan har sökt på "gegga" på google och kommit till min blogg.. DS.

Glosor

Boundary, equivocate, conduct, reinforce,compund, imminent, deliberation, dissertation, havoc.. Orden blandar ihop sig i huvudet. Bokstäverna kastar byter plats, compund blir conduct och equivocate kan bara inte fastna. Det kan allt vara bra konstigt! Minnet sviker mig, min språkkänsla sviker mig. Varför, varför kan jag bara inte lära mig tjugofem ord bara så där? Det KAN väl inte vara så himmelskt svårt. Jag försöker igen.
Åtta av orden fastnar inte. Blandas ihop, trilskas.

Jag känner mig för stunden förfärligt dum. Informationen rinner av mig, kastas ut i sanden och försvinner. Kan hjärnan bli full? Kan den sluta ta upp information av den enkla anledningen att det inte får plats mer? Kanske. Det konstiga är bara att jag vet, vet, att man (i alla fall inte jag!) använder ens 80% av sin hjärnkapacitet.

Låten ändras på YouTube. "Playing God" av Paramore spelas upp. Nu ska jag spela Gud. Gör glostestet igen. Tre fel. Framsteg! Framsteg! Jag kan. Blundar, försöker få orden att spelas upp i mitt huvud. Byter låt på YouTube. "Misery Business", också av Paramore.

Gör om glostestet. Tre fel, igen. Samma ord. Sammansatt! Sammanföra! Förkasta!
Tänk. Sammansatt blir complex. Komplex? Det är väl mera ett problem man har. Man kan säga att en ätstörning är ett stort komplex. Eller att man har komplex över något. Hur ska det kunna associeras? Hm. En sammansatt person kanske. Är komplex-fri? Nu jäklar ska det sitta.
Sammanföra. Merge, som det så fint heter. Det kanske jag kan komma ihåg, bara för att det är så konstigt. Låter så roligt i munnen. Lite som att dra ihop något, meeerge. Ohja, det går nog att få logik av.
Förkasta är det sista ordet. Repudiate. Re kan man nog komma ihåg. Det är en latinsk förstavelse, som betyder åter, tillbaka. Jaja. Latinet sitter. Få det att bli engelska nu också. Repudiate. Repudiate. Blir konstigare desto fler gånger man säger det.

Efter den här avhandligen (håhå, dissertation! På universitet eller högskola ja..) gör jag om glostestet. Byter låt, låter Miss Li sjunga sig in i mitt huvud.

Orden sitter. Som smäck.

Finns det någon orsak?

Jag tror att de allra flesta med någon form av ätstörning, inte riktigt har lyckats ta reda på varför. Det bara blir. Kanske att man startar med att banta lite lätt och sedan fortsätter, allt hårdare mot sig själv. Men många säger att det finns en "anorektiker-flicka" eller liknande. Hon är mycket duktig i skolan, skötsam, bråkar aldrig, får ofta beröm och har det allmänt lätt för sig. Kanske att hon kommer från en akademikerfamilj och har inga problem med pengar hemma eller liknande. Men troligtvis har hon också mycket höga prestationskrav på sig själv (som hon inte tydligt erkänner, utan det bara är självklart att hon ska prestera MVG och liknande) och hennes självkänsla behöver inte vara den bästa.

Den flickan, sägs ligga i riskzonen för anorexi och andra ätstörningar. Varför? Är det strävan efter att vara perfekt, bäst? Jag vet inte. Men jag vet, att den där flickan var jag för ett år sedan. Och jag vet också, att det stämmer på flera jag känner med ätstörningar. Man vet troligtvis inte vad det beror på. Det bara är så helt enkelt. Men långt ifrån alla med ätstörningar är den här stereotypa, duktiga flickan! Och alla som är den här duktiga flickan, har såklart inte ätstörningar.

Behöver man veta varför man får en ätstörning? På ett sätt tror jag att ja, det är en viktig del i ett tillfrisknande. Fortsätter man lika dant som man var innan, är nog risken större att man faller dit igen. Jag känner själv att jag MÅSTE sänka min prestationsångest eftersom det får mig att må dåligt och så fort jag har en lite mera stressad period, som igår med matteprovet, sätter det sig på maten. Den mänskliga hjärnan substituerar ut det på andra saker, det vet man. Det går inte att göra så mycket åt att hjärnan fungerar så, men man får lov att försöka förhindra följderna som kommer, särskilt om man vet att man haft ätstörningar eller liknande.

Därför försöker jag att inte bry mig så mycket om mina toppbetyg. Det är inte hela världen! Men det är så otroligt svårt, jag är van att prestera mitt allra bästa jämt och ständigt. Det behöver inte betyda att jag blir knappt godkänt helt plötsligt, men att jag kan acceptera ett VG (C i den nya skalan) utan att jag känner mig sämre för den delen. Det går inte så bra vill jag lova. Men jag känner att det behövs, för jag kan inte alltid vara i toppklass. How to do? :/

Jag håller fortfarande på med mina mashmallows i kaffet...

Svar på kommentar

Emma har kommenterat inlägget "Motion är bra i rimliga mängder"

du är så jäkla bra verkligen!
jag har läst igenom hela din blogg. vartenda inlägg! din blogg har verkligen hjälpt mig att förstå att man måste börja äta och göra tvärtemot vad rösten i huvudet säger åt en att göra. jag har vart sjuk sen i höstas och har fuskat med mitt matschema så det tjuter om det. har inte ätit någon lunch i skolan, tränat på kvällarna nere i mitt rum, men idag så kom jag på mig själv med att inte ha nån lust kvar längre. jag skiter i det här nu. jag äter en chokladbit för att det är gott. jag tar socker i tet för att det inte ens är gott utan socker. du har verkligen hjälpt mig!
sen undrar jag en sak, blev din självbild sundare ju friskare du blev? asså, såg du dig själv som jättetjock hela tiden eller såg du efter en tid hur smal du faktiskt var?

Svar: Oh tack! Jag kan inte annat än säga grattis! Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dig och att insikten kommer från djupet så att säga :) Jag hade också ett matschema ett tag, men det fanns mest för att jag skulle försöka komma undan det. Och ja, då har man ju ingen insikt direkt... Jag förstår verkligen din känsla att inte ha någon lust längre! Man får verkligen nog och det är den känslan som är perfekt att ta tillvara på. Handla medan järnet glöder :)

Jag är av den teorin att alla har en något snedvriden självbild beroende på hur mycket och hur kraftfulla komplex man har och med en ätstörning är ju det värsta komplexet vikten. Lyckas man släppa det komplexet lite i alla fall (vilket inte måste hänga med en viktuppgång) så ser man helt klart sig själv som mycket smalare! Sen gör svälten en del skumt mot sin hjärna, så jag märkte störst skillnad när jag lyckades bryta svälten. Då kunde jag till och med nästan börja gråta i ett provrum för jag såg så hemskt mager ut. Nu med ett BMI som nästan är normalt ser jag helt klart alla de sju kilona i spegeln som jag gått upp, men jag ser det inte som en väldigt negativ sak, och jag känner mig faktiskt inte tjock- för det är jag ju inte!

Det är jättebra att du äter det du känner för- bara det är ett stort steg på vägen! Och även om socker i teet och en chokladbit känns läskigt för dig, så är det ingenting som ens kommer att få dig att gå upp ett gram. Haha. Om du inte tar två deciliter socker och tre chokladkakor så :P

Fortsatt lycka till och jag blir så glad av sådana här kommentarer! Kram! Nu åste jag ge mig iväg till skolan och skriva matteprov.. aaaaah