Prestationsångest

Jag har svårt att komma med ett positivt inlägg just nu, men jag ska försöka lite senare.

Det känns.. tja. Inte så bra. Fast egentligen borde det vara bra! Jag måste lära mig att kunna acceptera saker, men den här gången var det särskilt jobbigt. Matte. Ni vet ju att jag älskar det ämnet? Fick tillbaka provet som gjordes igår.. egentligen var det inte dåligt gjort av mig, inte alls. Jag kämpade. Och jag pluggade mycket inför provet.. fick C. Det är inte dåligt, jag vet det, men svårt för mig att smälta. Som vanligt. Jag förstår inte varför det ska vara så - det är ju bra. Hade i alla fall klarat en av två A-poäng, så det är väl bra. Men aldrig, aldrig att det ska gå hela vägen fram! Det är liksom omöjligt för mig. Menmen.

Jag borde inte basera mig på mina provresultat. Jag är inte dum, bara för att jag inte får full pott. Men, när det känns som om jag fattat alltihopa, blir det ett litet bakslag att få sådana resultat.

Nu har jag hejdundrande mycket skolarbete. Fysikprov på måndag till exempel. Fysiken är ett ämne där jag bara känner pessimism  Det går dåligt, dåligt. Jag fattar inte, jag har svårt att acceptera det vi gör. Alltså tappar jag helt suget och börjar känna att det spelar fasen ingen roll - ändå svider det djupt inne i hjärtat av att se resultaten av min arrogans på proven. Man fasen, jag får skylla mig själv som inte bryr mig! Ändå gör det ont. Sjukhelsikes ont.

Varför? Varför kan man bara inte släppa det? Jag ÄR inte sämre bara för att jag inte har toppbetyg. Absolut inte. Faktum är att majoriteten av Sveriges befolkning inte har det. Jag tror att det blir lite så på grund av andras förväntningar av en också. Även om de kanske inte bryr sig just nu, men jag har alltid varit "pluggisen" och hon som skrev rätt på alltihopa. Men det var på högstadiet och då behövde jag inte plugga ett enda skit för att få de betygen jag fick, de liksom föll bara på plats och jag lärde mig det jag behövde på lektionerna.

Nu kan jag klara E, kanske D, om jag följer med. Vill jag mer, måste jag lägga manken till hemma. Och det har jag svårt för. När jag försöker, som jag faktiskt gjort med matten, slutade jag på ett C. KAN jag inte ha A? Nej, nu blir jag sur på mig själv. Varför känns det som om jag ska ha A? Jag baseras inte på betygen. Men det går inte att fatta. Det går inte att trycka in i min hjärna.

Vid sådana tillfällen som nu tvekar jag på om jag verkligen valt rätt linje. Visst, jag tycker att matte är kul. Och jag gillar biologi. Men egentligen är jag nog samhällsvetare i själ och hjärta.

Bild från mars 2012.

Ecce, vita est mirabilis!

När jag hade min ätstörning, var det verkligen som om hela livet kretsade omkring den. Vad jag än gjorde, var ätstörningen med mig. Det var inte många sekunder under dagen som var fria från mat-tankar. Kanske någon gång djupt under natten, men oftast hemsökte maten mig i drömmarna också. Särskilt i början. Då var mina drömmar väldigt enformiga- en stor jäkla festmåltid där jag kan äta bara hur mycket som helst. Med allt förbjudet, med allt jag gillar. Oftast vaknade jag upp innan jag ens hunnit börja äta.

Nu vet jag inte riktigt, hur jag ska spendera min dag. Skolan, hur viktig är den? Hur många av mina ljuvliga minuter varje dag ska jag ägna  åt skolarbete? Ska jag satsa högt, så högt jag bara kan? Spelar det verkligen någon roll om jag anstränger mig, går ut med A i alla ämnen, eller struntar i det och har "bara" B och C? Jag vet inte, och det gör mig ganska förvirrad. Nu försöker jag hitta en balans. Inte för mycket, bara lagom. Eftersom jag inte vill bli läkare eller liknande, ser jag ingen anledning att gå ut med 20.0. Det gäller bara att få till den där jämnvikten och det är sannerligen inte lätt.

Jag fick min första utmaning när jag fick C på förra matteprovet. C?? Det är ungefär jämförbart med VG. Det högg i hjärtat, tårarna höll på att tränga upp. VG-barn. Medelmåtta. När andra har det, är det ju jättebra! VG är bra! Men inte jag! NEJ! Jag är ju BRA på matte. Jag kan ju. Jag ska ha A. Ned på jorden igen. Det som gäller andra, SKA också gälla mig. C är bra gjort! Så det så.

Det tjänar ju liksom inget till om jag pluggar på min fritid och får A istället för B eller C. Jag behöver det ju inte. Men det är så svårt på något sätt, jag är van att alltid prestera. Prov efter prov, uppsats efter uppsats.
Nu känner jag att jag har tappat ämnet lite. Tänkte inte prata om prestationsångest...men det fick bli ett inlägg om det ändå. Haha! Återkommer i morgon med ett inlägg som kommer att handla om det jag egentligen tänkte skriva om! Nu tycker jag att ni ska titta på den här videon under istället..


Klicka för en mycket söt liten video på en tjej som har alldeles rätt!
Den gjorde min dag lite.

PS: Jag gillar att flera den senaste veckan har sökt på "gegga" på google och kommit till min blogg.. DS.