En ätstörd halvtimme

Hittade en text som jag skrev i november någon gång där jag utgått från hur jag kände just då. Allt stämmer inte ihop med mig själv, men man får en liten blick i hur en person med en ätstörning kan tänka..Jag är så himla glad att jag inte låter min ätstörning ta någon plats längre. Tänk, gårdagen hade ju inte alls gått om jag fortfarande var nere i skiten! Jag hade i alla fall bara sett det som ett sätt att komma undan och ätit extra lite. Jag hade inte skrattat med de andra, bara känt den där oändliga tomheten. Usch. Jag saknar det inte. Visst, jag var mager. Det hade jag i alla fall uppnått. Men jag såg ju inte det minsta bättre ut, tvärtom. Bara sjuk.

En halvtimmes vardag

Om en halvtimme är det middag. Jag vill inte äta. Det har jag inte velat på nästan fyra månader, men ingen har märkt någonting. Oftast har jag lyckats med att inte äta och när jag för omväxlingens skull varit tvungen att äta ändå har jag helt enkelt bara promenerat till toaletten, stoppat fingrarna i halsen och fått upp maten igen. Inga problem.

Inga problem alls. Det är så det är. Mitt liv går ut på mat och att undvika den. Men det är inte så att jag är smal! Oh nej, jag blir bara tjockare och tjockare allt eftersom tiden går. Det är som om luften omkring mig och som jag faktiskt måste andas in lagrar sig i mina celler istället för maten. Och man andas ju betydligt mer än vad man äter, alltså blir jag betydligt tjockare.

Vi ska äta bakad potatis (en timmes springtid) och lövbiff (en halvtimmes springtid) idag, med vitlökssmör till. Det är för att det är fredag. Då vill pappa och mamma gärna äta något med vitlök i - ”Vi ska ju inte jobba i morgon!”

Då kan man kleta in vitlöken i smör och sedan kleta smöret på maten. Förstöra maten. Förorena den. Nej, om man nu nödvändigtvis måste äta ska det vara rent. Inga såser ska blandas ihop och få alla smaker att flyta ihop till en enda smak med bara olika konsistens, utan var bit ska behandlas med kärlek och ätas upp sakta, sakta, för att få ut så mycket som möjligt av maten. Sen blir man ju mera mätt också om man tuggar längre.

Lövbiff med bakad potatis är ganska bra mat ändå. Äter man lövbiff, ser det ut som om man har ätit mycket mer än vad man egentligen gjort eftersom den är så platt och äter man bakad potatis kan man utan problem lämna stora delar av potatisen. Det är bara att inte skrapa ur allt. Simpelt och praktiskt. Sen kan jag komma på den utomordentliga anledningen att jag ska iväg till min kompis i morgon, så jag vill gärna inte äta vitlök. Dessutom serveras det sallad (fem minuters springtid) till maten och det fungerar utmärkt att fylla ut tallriken med. Särskilt ser det ut som en riktigt normal portion om man tar salladen först.

Jag ska inte till min kompis i morgon – det är bara någonting jag har kommit på för att kunna springa utan att någon undrar. Jag springer. Löper. Fort. Känner hur det lilla jag ätit idag förbrukas. Jag blir ren. Hela jag blir bättre, det är som om någon hällt i mig en lyckodryck som får allting att kännas lite lättare. Ett tag. Till nästa måltid ungefär. Men det är bra att ha den här tiden hos ”min kompis”. Då får jag mycket tid att arbeta ut taktiker för att lyckas undkomma den kommande maten på ett effektivt och så smärtfritt sätt som möjligt.

Nu är det bara tre minuter kvar till middagen.

Jag önskar att det gick att försvinna ibland. Att jag när det var dags för mat bara kunde klicka på en knapp och radera mig själv. Men jag vet att det inte fungerar så, alltså är det bara att svälja och le och låtsas äta.

Bild från december..

Det finns sår som inte kan läkas

Det händer att jag tänker tillbaka på min ätstörning med en djup smärta i bröstet. Jag ångrar mig nästan så mycket att jag brister i tårar. Hur kunde det sluta som det slutade? Hur kunde det gå så långt? Jag vet inte. Men jag ångrar mig. Dessa månader, varje dag, varje sekund, som jag har slösat bort av mitt liv. Om jag kunde hoppa tillbaka ett år i tiden och bara få det ogjort.. Men samtidigt vet jag också, att det nog på något sätt var nödvändigt. Nödvändigt för att få en sådan självkännedom att jag inte utsätter mig för liknande igen. Nödvändigt, för att en gång för alla kunna släppa sin perfektion.

En sak, som kommer att påminna mig om min ätstörning bra länge framöver är mitt hår. Det återställer sig inte på ett par månader, som vikten gjorde. Jag hade sparat min långa hårman i jag vet inte hur länge, jag hade njutit av att vårda mina lockar ömt och gottat mig i berömmet som jag också fick av det. Fåfängt? Ja. Men det var min styrka. Det som jag i många, många år kämpat för, försvann på ett par månader. Föll i testar, ramlade i duschen. Klipptes av tårdränkta saxar, hatades.
Mitt vackraste objekt, förvandlades till en förbannelse.

Jag kommer ihåg, hur jag helt enkelt inte brydde mig längre. Jag impulsklippte. Det blir nog bra, det blir nog bättre. Detspelarjuändåingenrolllängre.
Nä. Det spelade faktiskt ingen roll. Inte då. Men nu spelar det roll! Nu spelar det riktigt jäkla stor roll! Men sen så är det redan gjort. Gjort är gjort och kommer aldrig mera igen. Det som kan kännas som en petitess då, kan bli en förbannelse sedan. Jag måste blunda, andas. Hur kunde jag göra så mot mig själv? Jag visste ju någonstans inom mig att jag egentligen inte ville. Ändå fortsatte jag. Plågade mitt hår på många sätt, plågade min kropp, mig själv. Plågade min framtid.

Jag läser igenom det jag skrev här ovan. Det fick mig inte att må bättre direkt, fick mig inte att glömma. Sliter ur mitt hår ur hårknuten, tänker på hur det kändes förr. Det hjälper inte. Klart det inte hjälper! Gjort är ju gjort, hur mycket jag än önskar det ogjort.

Därför tänker jag a.l.d.r.i.g mera ångra det jag gjort. Jag kan nog inte hindra mig själv från att känna ånger, men jag tänker inte låta den påverka mig heller. Jag tänker inte älta det som jag har gjort, det hjälper ju inte min framtid. Och från och med nu ska jag försöka se varje dag som oberoende av tidigare dagar. Varje dag kan vara den dag som förändrar alla andra dagar framöver, och då ska jag göra mitt bästa för att slippa tänka tillbaka på just den dagen och ångra mig.

Jag lämnar lockarna bakom mig. Lägger upp bilder nu, erkänner att ja det var fint, men det betyder inte att jag aldrig någonsin igen kan känna mig fin igen. Jag kan inte få tillbaka det jag haft, men jag kan skapa mig nya saker som är minst lika fina, minst lika mycket värd. Det går.

Så. Lockarna är inte närvarande nu. Get over it, Tua. :)