Emma har kommenterat inlägget "Motion är bra i rimliga mängder"
du är så jäkla bra verkligen!
jag har läst igenom hela din blogg. vartenda inlägg! din blogg har verkligen hjälpt mig att förstå att man måste börja äta och göra tvärtemot vad rösten i huvudet säger åt en att göra. jag har vart sjuk sen i höstas och har fuskat med mitt matschema så det tjuter om det. har inte ätit någon lunch i skolan, tränat på kvällarna nere i mitt rum, men idag så kom jag på mig själv med att inte ha nån lust kvar längre. jag skiter i det här nu. jag äter en chokladbit för att det är gott. jag tar socker i tet för att det inte ens är gott utan socker. du har verkligen hjälpt mig!
sen undrar jag en sak, blev din självbild sundare ju friskare du blev? asså, såg du dig själv som jättetjock hela tiden eller såg du efter en tid hur smal du faktiskt var?
Svar: Oh tack! Jag kan inte annat än säga grattis! Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dig och att insikten kommer från djupet så att säga :) Jag hade också ett matschema ett tag, men det fanns mest för att jag skulle försöka komma undan det. Och ja, då har man ju ingen insikt direkt... Jag förstår verkligen din känsla att inte ha någon lust längre! Man får verkligen nog och det är den känslan som är perfekt att ta tillvara på. Handla medan järnet glöder :)
Jag är av den teorin att alla har en något snedvriden självbild beroende på hur mycket och hur kraftfulla komplex man har och med en ätstörning är ju det värsta komplexet vikten. Lyckas man släppa det komplexet lite i alla fall (vilket inte måste hänga med en viktuppgång) så ser man helt klart sig själv som mycket smalare! Sen gör svälten en del skumt mot sin hjärna, så jag märkte störst skillnad när jag lyckades bryta svälten. Då kunde jag till och med nästan börja gråta i ett provrum för jag såg så hemskt mager ut. Nu med ett BMI som nästan är normalt ser jag helt klart alla de sju kilona i spegeln som jag gått upp, men jag ser det inte som en väldigt negativ sak, och jag känner mig faktiskt inte tjock- för det är jag ju inte!
Det är jättebra att du äter det du känner för- bara det är ett stort steg på vägen! Och även om socker i teet och en chokladbit känns läskigt för dig, så är det ingenting som ens kommer att få dig att gå upp ett gram. Haha. Om du inte tar två deciliter socker och tre chokladkakor så :P
Fortsatt lycka till och jag blir så glad av sådana här kommentarer! Kram! Nu åste jag ge mig iväg till skolan och skriva matteprov.. aaaaah
Visar inlägg med etikett tjock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tjock. Visa alla inlägg
tisdag 14 februari 2012
torsdag 12 januari 2012
Svar på kommentar
Anonym säger: Är du inte rädd för att det ska gå åt fel håll någon gång? Att din ätstörning byter form till överätning istället?
Alltså, inte för att du äter för mycket eller så! Verkligen inte!! Fan. Jag hoppas inte att du tar det här på fel sätt! Det är INTE illa menat. Jag tänkte typ om tanken slått dig och hur du hanterat den isf? För många är väl rädda för att om de börjar äta så kan de inte sluta sen?
Helt otroligt hur fort du gjort framsteg och hur bra det går för dig! Superkul att se att det är möjligt bara man vill och ger sig fan på det! :)
Oh jovisst har tanken slagit mig! Den slår mig ganska ofta faktiskt. Haha jag lovar, jag tar absolut inte din kommentar på fel sätt. :) Jag vet att jag har helt utomordentlig "kontroll" på mig själv, så jag är rätt så säker på att det inte händer. Och händer det, är det ett problem jag får ta då tänker jag mig! Det som jag tror blir svårast är att sluta med alla dessa efterrätter, när jag väl nått normalvikt. Kan hända att jag blivit något sockerberoende, jag har aldrig förut ätit så mycket sött som jag gör nu. Men ja.. det när nog inte så många som äter efterrätt tre gånger per dag och behåller sin vikt... Någon gång ibland är okej, men inte flera gånger per dag. Haha. Men det är en vanesak! Och vanor går att ändra på, eller hur?
Jag måste så att säga äta betydligt mer än vanligt nu ett bra tag tills jag har nått normalvikt, särskilt eftersom jag inte dricker några näringsdrycker alls. Jag måste ju få i mig ungefär 900 kcal extra per dag och när jag slipper tänka på det alls, tror jag att jag inte heller kommer att äta som jag gör. Nu äter jag ju efterrätt, oavsett hur mätt jag än är... Det är inte alltid särskilt trevligt, men oftast slinker det ned utan problem! Haha.
Hoppas att det var ett okej svar på din fråga och tack för att du kommenterar och läser min blogg! Hihi. Blir så glad när jag får frågor, så fråga på ni bara :D Jag ska svara så ärligt och bra jag bara kan på alla frågor.
Alltså, inte för att du äter för mycket eller så! Verkligen inte!! Fan. Jag hoppas inte att du tar det här på fel sätt! Det är INTE illa menat. Jag tänkte typ om tanken slått dig och hur du hanterat den isf? För många är väl rädda för att om de börjar äta så kan de inte sluta sen?
Helt otroligt hur fort du gjort framsteg och hur bra det går för dig! Superkul att se att det är möjligt bara man vill och ger sig fan på det! :)
Oh jovisst har tanken slagit mig! Den slår mig ganska ofta faktiskt. Haha jag lovar, jag tar absolut inte din kommentar på fel sätt. :) Jag vet att jag har helt utomordentlig "kontroll" på mig själv, så jag är rätt så säker på att det inte händer. Och händer det, är det ett problem jag får ta då tänker jag mig! Det som jag tror blir svårast är att sluta med alla dessa efterrätter, när jag väl nått normalvikt. Kan hända att jag blivit något sockerberoende, jag har aldrig förut ätit så mycket sött som jag gör nu. Men ja.. det när nog inte så många som äter efterrätt tre gånger per dag och behåller sin vikt... Någon gång ibland är okej, men inte flera gånger per dag. Haha. Men det är en vanesak! Och vanor går att ändra på, eller hur?
Jag måste så att säga äta betydligt mer än vanligt nu ett bra tag tills jag har nått normalvikt, särskilt eftersom jag inte dricker några näringsdrycker alls. Jag måste ju få i mig ungefär 900 kcal extra per dag och när jag slipper tänka på det alls, tror jag att jag inte heller kommer att äta som jag gör. Nu äter jag ju efterrätt, oavsett hur mätt jag än är... Det är inte alltid särskilt trevligt, men oftast slinker det ned utan problem! Haha.
Hoppas att det var ett okej svar på din fråga och tack för att du kommenterar och läser min blogg! Hihi. Blir så glad när jag får frågor, så fråga på ni bara :D Jag ska svara så ärligt och bra jag bara kan på alla frågor.
 |
| Neeeej nu är efterrätten slut :( |
onsdag 28 december 2011
En ätstörd ljuger alltid
Jag är så mager! Äter choklad. Jag vill inte vara mager. Ett par toblerone, många rutor mörk apelsinchoklad. Pasta (Var förbjudet, men ingen mat alls är förbjudet längre!) med köttfärssås, två koppar kaffe med mycket röd mjölk i. En vaniljbulle med mandelflarn och vaniljsås. SÅ mycket energi jag bara kan proppa i mig, eftersom jag än idag inte har druckit någon näringsdryck. Jag vill äta vanlig mat. Jag VILL gå upp i vikt. Det är jag som vill det, för jag skiter då fullständigt i den del av mig som vill vara sjukligt mager. Den delen har fasen ingenting alls att säga till om. Så det så. Nu ska jag äta ännu mera alldeles snart. Bara för att jag kan. Ha! Idag ska jag upp i vikt.
Se det som en protest.
Se det som en motsats.
Jag ska visa er hur mycket finare (och GLADARE) man är när man har normalvikt. Jag avskyr dagens sjuka ideal och mår illa när jag läser och ser det.
Är jag glad jämt? Mår jag bättre nu när jag faktiskt äter? Svar 1: nej jag är inte glad jämt. Men vem är det egentligen? Svar2: JA! Jag mår otroligt mycket bättre. För jag skiter fullständigt i Ana-delen och går emot den så fort hon säger något. Jag är starkare än den delen. Så jävla mycket starkare, för jag förtjänar att må bra. Alla gör det., hur tjocka eller smala de än är.
Innan det nya året är kommen ska jag verkligen försöka komma upp ytterligare ett halvt kilo i alla fall. Allra helst vill jag komma över BMI 16, men det är nog att sikta lite för högt. Läkaren sa ju dessutom att det inte får gå för snabbt, för det kan rubba salt-och hormonbalanserna i kroppen.
Jag ska visa er att jag kan, men jag vet inte vad jag ska göra för att ni verkligen ska tro mig. Räcker det med att jag postar bilder på all bra mat jag äter? För det här ÄR bra mat för en som är underviktig. Riktigt jäkla bra mat. Tro mig. Man äter för att må bra, inte för att må dåligt.
DS. Nu försöker jag räkna ut vad jag behöver väga för att ha ett normalt bmi och inte räknas som underviktig längre. Hihi. Det kommer att gå bra. Varför skulle jag klara det här sämre än när jag gick ned? Det här kommer att gå snabbare också! Jag ska bli bra. Jag ska bli fri. Jag ska kunna göra det jag vill och inte låga vågskiten bestämma. Tro mig, DET ÄR SÅ VÄRT DET.
Se det som en protest.
Se det som en motsats.
Jag ska visa er hur mycket finare (och GLADARE) man är när man har normalvikt. Jag avskyr dagens sjuka ideal och mår illa när jag läser och ser det.
Är jag glad jämt? Mår jag bättre nu när jag faktiskt äter? Svar 1: nej jag är inte glad jämt. Men vem är det egentligen? Svar2: JA! Jag mår otroligt mycket bättre. För jag skiter fullständigt i Ana-delen och går emot den så fort hon säger något. Jag är starkare än den delen. Så jävla mycket starkare, för jag förtjänar att må bra. Alla gör det., hur tjocka eller smala de än är.
Innan det nya året är kommen ska jag verkligen försöka komma upp ytterligare ett halvt kilo i alla fall. Allra helst vill jag komma över BMI 16, men det är nog att sikta lite för högt. Läkaren sa ju dessutom att det inte får gå för snabbt, för det kan rubba salt-och hormonbalanserna i kroppen.
Jag ska visa er att jag kan, men jag vet inte vad jag ska göra för att ni verkligen ska tro mig. Räcker det med att jag postar bilder på all bra mat jag äter? För det här ÄR bra mat för en som är underviktig. Riktigt jäkla bra mat. Tro mig. Man äter för att må bra, inte för att må dåligt.
 |
| Cappuccino och gigantsisk vaniljbulle! Säkert 400 kcal. Bryr jag mig? Ja. MEN JAG SKITER I DET. Äter det ändå. |
 |
| SLUT! Det går. Finns inget "jag kan inte". Är så enkelt som att ta bulle på skeden, stoppa i munnen, njuta,tugga,svälja. Så.Och inte kompensera att jäkla dugg för det sen. Ha! Även en ätstörd har en vilja. |
DS. Nu försöker jag räkna ut vad jag behöver väga för att ha ett normalt bmi och inte räknas som underviktig längre. Hihi. Det kommer att gå bra. Varför skulle jag klara det här sämre än när jag gick ned? Det här kommer att gå snabbare också! Jag ska bli bra. Jag ska bli fri. Jag ska kunna göra det jag vill och inte låga vågskiten bestämma. Tro mig, DET ÄR SÅ VÄRT DET.
Jag blir så arg
Jag har nu läst "Anonyms" kommentar flera, flera gånger och jag börjar förstå, eller tänker i alla fall försöka, tolka den som jag känner just nu. Jag tänker dessutom diskutera begreppet "tjock".
"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".
En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.
Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?
Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n a.l.ls.
Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.
Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?
Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65. Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.
Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!
Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.
Nu måste jag nog sova. God natt.
"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".
En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.
Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?
Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n a.l.ls.
Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.
Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?
Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65. Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.
Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!
Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.
Nu måste jag nog sova. God natt.
onsdag 14 december 2011
Dag 90: Det finns inga ord
Den här natten var den värsta jag varit med om på jagvetintehurlänge.
Det kändes helt okej när jag gick och la mig vid kvart i elva. Visst, jag kände mig äckligt mätt, men jag hade inte panik. Sen smög det sig på. Jag växte i kläderna där jag låg, vågade inte ligga kvar med risk för att sängen skulle gå sönder.
300 KCAL stod det skrivet i pannan på mig. Inte för att jag tittade i en spegel. Nej, det vågade jag faktiskt inte. Jag stod inte ut. Jag ville bort och framför allt: slippa dryckerna.
Jag kunde göra vad som helst, jag lovar er det. Planerna som arbetades ut i mitt huvud var hemska. Jag kände att jag inte kunde stå still och tänka heller utan var tvungen att röraröraröra på mig och bli av med lite. Men det var mitt i natten. Jag kunde inte springa omkring i huset bara så där. Nu blir de nöjda tänkte jag, för nu är jag tjock. Som alla vill. GÖDA MIG.
Attackerna kom i omgångar. Började med hulkningar, slutade i att jag nästan låg på golvet.
Fasen, nu är det frukostdags. Jag måste gå och göra det nu. återkommer snart om jag lever. Jag ska aldrig mera äta. Jag mår illa fortfarande sen drycken och den trycker mot magen.. Pappa ropar. Hej.
Tillbaka. Jag fattar inte hur jag kunde få ned den där gröttallriken. Jag fattar inte. Fortsätter min historia från där jag var..
Jag började succesivt, allt eftersom timmarna gick att arbeta ut planer. När jag häller upp drycken kan jag inte hälla upp allt, de lär ju inte skaka förpackningen direkt.. Jag kan när de väl står i frysen gå upp och ta bort lite, blanda ut med vatten. Jag lovar er. Jag hade värre förslag än så, betydligt värre. Men de vill jag inte skriva här. Alltså.
Jämförelserna i mitt huvud var nästan värst. Jag började tänka på allt jag kunde ha ätit för lika mycket som de där två deciliterna. Sen räknade jag ihop. 48 stycken stod det i källaren. 48*300= 14400 kcal! Som jag ska äta! Det är helt sjukt. Två kilo kroppsvikt är det. Hej två kilo som sitter på mig alldeles snart. För jag lovar, det kommer det att göra.
Pappa kom till mig stundtals, men den delen av mig som var då gick inte att resonera med. För den delen som var då, det var Ana- Skada. Knappt en skymt av Tua syntes där. Jag (hon) började panikresonera.
"Jag lovar, jag tar mina tre deciliter pasta till varje måltid! Jag äter mellanmål, två rejäla mackor med pålägg och jag dricker mina sju deciliter mjölk varje dag! Jag har inte försökt, jag har inte försökt på riktigt.. För jag har inte förstått att det har varit så här allvarligt! Om jag bara hade fått det uppställt framför mig: antingen äter jag betydligt mer eller så blir det näringsdryck. Inget val liksom. Men inte båda! Jag klarar inte -av-att-äta-och-dricka-det-där!"
Så höll jag på länge. Jag har i princip glömt vad pappa sa, men helt gick han inte på Skada. Egentligen borde jag vara tacksam. Nu är jag mest arg. OM två timmar kommer han hem hit för att jag ska äta den där drycken!!! 300 kcal bara i en skål så där. Det är fan sjukt. Det är sjuka mängder! Jag står inte ut med tanken. Andningen ökar och jag börjar åter arbeta ut planer. Bara med tanken på det.
"Se det som medicin." försökte pappa. Men allt jag ser är 300 KCAL skrivet i stora bokstäver på flaskan. Det kan jämföras med en stor bakelse. Eller en stor tårtbit. Eller en lussebulle, typ fyra pepparkakor och ett glas glögg. Förstår ni mängden nu? Och jag ska äta det TRE gånger om dagen utöver det vanliga. Kanske skulle ni med glädje trycka i er ett stort bakverk mellan frukost och lunch, lunch och middag och senare på kvällen. Men jag lovar er- jag gör det inte med glädje.
Om jag ens gör det.
Idag är det nationella i Matematik 1c. Ha skämtar de eller? Aldrig att jag går som ett vrak till skolan. ALDRIG att jag lider av ångesten öppet inför alla. NEJ. Jag ska inte till skolan. Inte idag. Knappt i morgon. Knappt på hela veckan, eller nästa. Så blir det.
Det kändes helt okej när jag gick och la mig vid kvart i elva. Visst, jag kände mig äckligt mätt, men jag hade inte panik. Sen smög det sig på. Jag växte i kläderna där jag låg, vågade inte ligga kvar med risk för att sängen skulle gå sönder.
300 KCAL stod det skrivet i pannan på mig. Inte för att jag tittade i en spegel. Nej, det vågade jag faktiskt inte. Jag stod inte ut. Jag ville bort och framför allt: slippa dryckerna.
Jag kunde göra vad som helst, jag lovar er det. Planerna som arbetades ut i mitt huvud var hemska. Jag kände att jag inte kunde stå still och tänka heller utan var tvungen att röraröraröra på mig och bli av med lite. Men det var mitt i natten. Jag kunde inte springa omkring i huset bara så där. Nu blir de nöjda tänkte jag, för nu är jag tjock. Som alla vill. GÖDA MIG.
Attackerna kom i omgångar. Började med hulkningar, slutade i att jag nästan låg på golvet.
Fasen, nu är det frukostdags. Jag måste gå och göra det nu. återkommer snart om jag lever. Jag ska aldrig mera äta. Jag mår illa fortfarande sen drycken och den trycker mot magen.. Pappa ropar. Hej.
Tillbaka. Jag fattar inte hur jag kunde få ned den där gröttallriken. Jag fattar inte. Fortsätter min historia från där jag var..
Jag började succesivt, allt eftersom timmarna gick att arbeta ut planer. När jag häller upp drycken kan jag inte hälla upp allt, de lär ju inte skaka förpackningen direkt.. Jag kan när de väl står i frysen gå upp och ta bort lite, blanda ut med vatten. Jag lovar er. Jag hade värre förslag än så, betydligt värre. Men de vill jag inte skriva här. Alltså.
Jämförelserna i mitt huvud var nästan värst. Jag började tänka på allt jag kunde ha ätit för lika mycket som de där två deciliterna. Sen räknade jag ihop. 48 stycken stod det i källaren. 48*300= 14400 kcal! Som jag ska äta! Det är helt sjukt. Två kilo kroppsvikt är det. Hej två kilo som sitter på mig alldeles snart. För jag lovar, det kommer det att göra.
Pappa kom till mig stundtals, men den delen av mig som var då gick inte att resonera med. För den delen som var då, det var Ana- Skada. Knappt en skymt av Tua syntes där. Jag (hon) började panikresonera.
"Jag lovar, jag tar mina tre deciliter pasta till varje måltid! Jag äter mellanmål, två rejäla mackor med pålägg och jag dricker mina sju deciliter mjölk varje dag! Jag har inte försökt, jag har inte försökt på riktigt.. För jag har inte förstått att det har varit så här allvarligt! Om jag bara hade fått det uppställt framför mig: antingen äter jag betydligt mer eller så blir det näringsdryck. Inget val liksom. Men inte båda! Jag klarar inte -av-att-äta-och-dricka-det-där!"
Så höll jag på länge. Jag har i princip glömt vad pappa sa, men helt gick han inte på Skada. Egentligen borde jag vara tacksam. Nu är jag mest arg. OM två timmar kommer han hem hit för att jag ska äta den där drycken!!! 300 kcal bara i en skål så där. Det är fan sjukt. Det är sjuka mängder! Jag står inte ut med tanken. Andningen ökar och jag börjar åter arbeta ut planer. Bara med tanken på det.
"Se det som medicin." försökte pappa. Men allt jag ser är 300 KCAL skrivet i stora bokstäver på flaskan. Det kan jämföras med en stor bakelse. Eller en stor tårtbit. Eller en lussebulle, typ fyra pepparkakor och ett glas glögg. Förstår ni mängden nu? Och jag ska äta det TRE gånger om dagen utöver det vanliga. Kanske skulle ni med glädje trycka i er ett stort bakverk mellan frukost och lunch, lunch och middag och senare på kvällen. Men jag lovar er- jag gör det inte med glädje.
Om jag ens gör det.
Idag är det nationella i Matematik 1c. Ha skämtar de eller? Aldrig att jag går som ett vrak till skolan. ALDRIG att jag lider av ångesten öppet inför alla. NEJ. Jag ska inte till skolan. Inte idag. Knappt i morgon. Knappt på hela veckan, eller nästa. Så blir det.
torsdag 17 november 2011
Dag 63: Answers aren't always right or wrong
Nu har jag kommit på en fråga. Som du kanske kommer ihåg så pratade vi om den så kallade "tjockkänslan" och om vikten av att hitta andra strategier att hantera tjockkänslan än genom att reglera maten. Tjockkänslan är ju just bara en känsla och inte verklighet och jag tror att det är betydande för ett tillfrisknande att fundera över vad man ska göra med den känslan, hur man ska förhålla sig till den? Om du ska börja äta mer som vanligt folk (och det är väl tanken, eller?) så kommer du att uppleva mycket, mycket tjockkänsla.Hur ska du hantera den? Vad ska du göra med den om du väljer att inte reagera på den genom att tro att den är sann, bli helt bortkollrad av den och därmed äta mindre. Skulle gärna vilja höra dig fundera kring detta. Vad gör du redan nu, när du blir överfallen av tjockkänslan? Vad har du testat?
Tjockkänslan är en känsla som kommer och går. Värst är den efter en måltid där jag ätit något utöver det "vanliga". Något som jag liksom som du säger i framtiden kommer att få känna betydligt mera av.
Just nu hanterar jag inte känslan. Låter den finnas där, för jag känner att jag inte kan göra något åt den. Jag försöker tänka att jag helt omöjligt KAN bli tjock på den där extra potatisbiten, jag försöker tänka att i praktiken är det inte möjligt.
När jag sedan ser på vågen att nä, jag blev inte tjock av den där potatisbiten eller till och med den där vaniljmoussen, får jag min teori bevisad. Men hur blir det då, när jag i framtiden ska GÅ UPP i vikt? Då blir jag tjock av den. Då blir tjockkänslan verklighet och inte bara en tanke, som jag nu kan trösta mig med att den är.
Tja. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera den. Nu försöker jag oftast vara själv ett bra tag efter måltiderna för att slippa släppa ut känslan på andra, eller så försöker jag att distrahera mig med saker som en bra film eller spela piano.
För min del är tjockkänslan nästan ännu värre innan jag ätit än efter. Efter är det ju redan gjort och inte så mycket att göra åt saken (än att gå och kräkas så klart, men det gör jag bara inte) så då hjälper det inte att må dåligt över det. Ilskan kommer innan måltiden. Stampa. Stampa. Andas djupt. Mat på gaffeln, lyfta till munnen och svälj. Oftast brukar det gå bättre efter ett tag, när jag kryddat maten till den perfektion jag vill ha.
Ibland när det inte går att hantera tjockkänslan känner jag mest hopplöshet, att det inte går att göra något åt det och att det är någonting jag får lära mig att leva med.
Tjockkänslan är en känsla som kommer och går. Värst är den efter en måltid där jag ätit något utöver det "vanliga". Något som jag liksom som du säger i framtiden kommer att få känna betydligt mera av.
Just nu hanterar jag inte känslan. Låter den finnas där, för jag känner att jag inte kan göra något åt den. Jag försöker tänka att jag helt omöjligt KAN bli tjock på den där extra potatisbiten, jag försöker tänka att i praktiken är det inte möjligt.
När jag sedan ser på vågen att nä, jag blev inte tjock av den där potatisbiten eller till och med den där vaniljmoussen, får jag min teori bevisad. Men hur blir det då, när jag i framtiden ska GÅ UPP i vikt? Då blir jag tjock av den. Då blir tjockkänslan verklighet och inte bara en tanke, som jag nu kan trösta mig med att den är.
Tja. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera den. Nu försöker jag oftast vara själv ett bra tag efter måltiderna för att slippa släppa ut känslan på andra, eller så försöker jag att distrahera mig med saker som en bra film eller spela piano.
För min del är tjockkänslan nästan ännu värre innan jag ätit än efter. Efter är det ju redan gjort och inte så mycket att göra åt saken (än att gå och kräkas så klart, men det gör jag bara inte) så då hjälper det inte att må dåligt över det. Ilskan kommer innan måltiden. Stampa. Stampa. Andas djupt. Mat på gaffeln, lyfta till munnen och svälj. Oftast brukar det gå bättre efter ett tag, när jag kryddat maten till den perfektion jag vill ha.
Ibland när det inte går att hantera tjockkänslan känner jag mest hopplöshet, att det inte går att göra något åt det och att det är någonting jag får lära mig att leva med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)