Svar på kommentar "Vikt"

Linnéa har kommenterat inlägget "Fabror Doktorn": 

Är du normalviktig enligt bmi-skalan numera? Jag förstår ju att din kropp har kommit igång och så men jag tycker att du ser väldigt liten ut fortfarande. (På ett friskt sätt, inte sjukt. Missuppfatta mig inte! ) :) 



Svar: Min kropp är ett kapitel för sig.. :P Jag hade som mest ett BMI på 18.3, men efter sjukdomen och så har det nu sjunkit till 17.5. Alltså inte riktigt normalviktigt.. Sen har min mens inte riktigt blivit regelbunden heller. Så helt återställd är nog inte min kropp.. Något kilo antingen upp eller ned gör ganska stor skillnad för mig, jag är ju så kort! Alltså kan man nog säga att jag är extra känslig för viktskillnader. Går jag upp ett kilo nu har jag bmi 17.9.. Jag skulle alltså behöva gå upp ett par kilon för att återfå en sund vikt och sedan hålla mig där uppe hela tiden så att min mens åter kan bli riktigt regelbunden.


Jag missuppfattar dig inte alls! Det är bara roligt att få sådana här frågor :) Jag har ju lite skrivkramp här i bloggen för tillfället, så alla frågor mottas med tacksamhet! :D

Häromdagen åt jag en supergod fisksoppa till middag. Det var med torsk, morötter, passerade tomater, lök, vitlök, hummerfond, fiskbuljong.. dill. Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad jag mer hade i ..

Sen åt jag en supergod pastasallad en dag också. Med kallrökt lax, räkor, pasta, isbergssallad, majs, tomater, keso, gurka och dressing på majonäs, yoghurt och dill.. Mums!

Min ätstörningshistoria del 2

Skolan började i slutet av augusti. Jag var en till synes peppad flicka, som skulle börja första året på det naturvetenskapliga programmet - det som jag alltid velat! Skolan hade varit mitt liv, matte min styrka. Givetvis ska jag gå natur! Det hade jag tänkt sedan i fyran.. Men, jag var osäker när jag väl stod där och skulle välja. Min tidigare säkerhet hade blivit en osäkerhet. Kanske jag ändå inte passar i natur! Jag älskar ju språk- humanistiska är väl bra då? Visst, jag har betyg för alla linjer. 315 poäng, kan knappt bli bättre. Men betygen sade ingenting om hur jag kände, de var bara oväsentliga siffror och bokstäver.

I alla fall. Det blev natur till slut. Jag startade på topp i alla ämnen. September kom, min födelsedag den tjugofemte. Tårta? Vad önskar du dig? Vad ska vi äta?
En halv chokladruta. Det var förfärligt, men vad jag åt. Ingen tårta, nej tack. Sen åt jag stifado till middag, gott och inte så värst ångestframkallande mat. Vikten låg på sköra 16.5 och den sjönk drastiskt. Jag passerade där, i september, min vikt som stod för "total-och-absoult-panik". Eller ja. När jag väl var där så kändes det inte så farligt. Hallå, det syntes ju knappt. Jag hade kontroll, jag ville ju det där. Ändå tog jag mod till mig och "berättade" för mina föräldrar. Grät.

Jag ska äta mer. Jag SKA äta mer! Det här är INGET jag vill! Bup? Javisst, det går bra. Dit går vi. Ana skrattar. Hon lurar mig. Jag tror att jag vill bli frisk, men det vill jag inte. Jag gör inget åt det. Går på BUP, vikten fortsätter att sjunka. Jag lovar, jag äter mera till lunch. Jajajaja, det blir bra.
Inom lider jag. Jag är kall, jag fryser. Jag känner att jag inte kan behärska mig och att kalorijakten ligger utom min kontroll. Det är inte jag som har kontroll. Det är ana. Men jag säger det inte. För om jag säger att jag kämpar, klarar jag mig som mager lite längre till.

Så blev det också. Jag klarade mig. Pappa åt alla måltider med mig, men jag visste att jag ändå åt under 1000 kcal per dag. Det var så jag klarade mig helt enkelt. I skolan gick det nedför. Tankarna låg ju mer på mat, än vad det låg på skolarbete.  Så jag led av det också. Skolan var min räddning, min flykt. Men nu fanns inte ens det längre, jag var ju inte bäst på allt. Jag åkte till BUP också. Var fjärde vecka ungefär. Bup? Hahahah! Vägning, javisst. Men det gick likförbannat nedför. Om det inte gjorde det, kunde jag dricka upp min vikt lite. Inte mycket, men nog för att dölja om jag gått ned ett par hekto.

Så fortsatte det. Genom september, oktober, november. November var det lågt. Jag kommer inte ihåg mycket från den månaden, annat än att jag inte kunde sova. Min sömn var i princip ett minne blott. Somnade inte förrän vid ett, vaknade alldeles för tidigt. Jag kommer också  ihåg att jag frös som aldrig förr. Var alltid kall. Det hände i skolan att jag såg hur mina händer blev alldeles blåa uti fingertopparna, så blåa att jag en gång fick bryta lektionen för att gå och spola varmvatten över händerna. Sen såg jag ut som ett skelett, men det såg jag ju inte då. Mitt BMI var under 16.

Ont att sitta gjorde det också. Sittbenen var liksom i vägen. En av anledningarna till att det var svårt att sova, var att min kropp kändes så väl. Jag kände den på något underligt plan,, inte bara för att höftbenen skar ned i madrassen och fick blåmärken, utan också för jag kände hur dåligt den mådde. Utmed sidorna på magen flagnade min hud i stora fjäll och håravfallet, som tidigare hade varit lindrigt, intensifierades till att radera ungefär halva min hårman. Kommer särskilt ihåg en gång i mitten av november, då jag vaknade och lämnade en rejäl tuss med hår på min kudde.

På BUP sa de att det snart var nog. Jag var tvungen att ändra på mig. Jag höll med, sa jag. Men jag ville inte gå upp i vikt. GÅ UPP!?`!? De var galna i huvudet tänkte jag. Visst, jag är underviktig. Men det tänkte jag minsann förbli också. Och haha- vad fel jag hade.

Så kom december. Och Lucia. Det var då det hände. På Lucia den trettonde åkte jag in till BUP. Vågen visade att jag hade skrämmande nog BMI 15.0. (14.8 egentligen, men det visade inte vågen då jag hade både mat och en del vatten i magen). En dietist var där. Hon slog nävarna i bordet. Nu fick det inte vara mer! Nu var det näringsdrycker 300 kcal á tre gånger per dag som gällde. Om jag inte ville bli inlagd förstås. Jag kommer fortfarande ihåg vilka kläder jag hade den dagen. Vita jeans från barnavdelningen, en rödrandig, långärmad tröja och en svart kortärmad tröja över det. Sen min fina gråa kappa och mina fina, högskaftade kängor. Jag kommer också ihåg hur det kändes när beslutet om näringsdryckerna togs. Helt plötsligt var mina kläder jättefula.

Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle bli glad igen. Snälla, pappa! Jag gör vad som helst! Jag äter tre mackor med skinka och smör och senap till mellanmål! Jag äter grädde till kvällsfika... Pappa! Gör inte det här mot mig. Hämtade ut sisådär 30-40 näringsdrycker. Det kändes som om världen skulle gå under. Nu var det kört. Nu gick det inte mer, botten var nådd. Hejdå, Tua, kändes det som. Den natten var den värsta natten i mitt liv. Jag sov inte. Jag vågade inte tänka. Jag grät, jag fick panikångest, jag funderade ut planer på att fly. Men det hjälpte inte. Morgonen kom i rasande fart. Den dagen skulle jag egentligen skriva nationella i matte med det kunde slänga sig i väggen. Matte! Nu! Ha! Ångesten rev i mig när jag åt (med sked) min första frysta näringsdryck. Efter frukosten såklart. Varsågod Tua, olycka i dryckesform.

Så blev det. Jag var en uppstoppad korv. En icke-fungerande varelse. Det varade i ungefär fyra dygn, sen blev det bättre. Mycket gråt. Mycket ångest. Extremt mycket mat. Men efter de här dygnen, lättade det. Jag kände mig annorlunda. Jag kände att det kanske, kanske inte måste vara så himla hemskt allting. Jag kände mig faktiskt helt okej. Ingen skola såklart, men det spelade faktiskt ingen stor roll längre.

På julafton mådde jag bra. Jag åt inga näringsdrycker under dagen, men njöt av risgrynsgröt på morgonen, dopp i grytan till lunch, praliner till mellanmål och ett stort julbord till middag. Sen lite mera praliner och kex med ost på kvällen. Jag njöt. Jag levde. Efter ett helvetes-år mådde jag äntligen bra igen. Jag hade stannat i vikt och ångesten var under så pass stor kontroll att den inte kontrollerade mig längre.

Nu är jag inne i 2012! Det kommer i den avslutande delen, del tre :) Nu blir det minsann god natt! Sova är bra för kroppen, själen, glöm inte det!

Fy farao

Jag blev just ordentligt upprörd. Tittade in på kissies blogg, vilket jag aldrig gjort innan, och såg hur hon ser ut. Alltså!!?!? Jag kan inte annat än att känna medlidande för henne. Hon kan inte se ut så där och må bra i särskilt många år till antagligen.. BMI inte över 16, men siffrorna går väl upp en del eftersom hon har väldigt stora bröst. Typ barbiedocka á la hardcore. Jag blir så ledsen. Unga flickor läser hennes blogg och påverkas..
Citat från 26e mars, "Jag har varit och handlat tårta till pappsen med Peter, han fyller ju år idag! Haha vart en princesstårta eftersom det ”hör till” enligt honom.. Traditioner ska inte brytas, men det spelar ingen roll eftersom jag ändå inte äter tårta! Lite synd kanske men känns så himla sötblaskigt och det är inte värt det helt enkelt.. Speciellt inte nu månaderna innan sommarsäsongen if you know what I meean "

Javisst, tårta är SÅ onödigt. Det är något jag skulle kunna sagt själv. I november. Med anorexi. Varför sätta mera press på dagens ungdomar än det redan är? Sommarsäsongen. Bikini menar hon såklart, man måste ju ser helt PERFEKT ut på stranden! För det är det viktigaste som finns och jag ska inte äta någonting onyttigt alls då för jag vill se ut som en sjuk, undernärd, flicka på stranden, det tycker jag är fint.Det tycker alla är fint! Inte ett enda gram fett för det är FARLIGT och FULT.  Nejmen, ni förstår (förhoppningsvis) det sjuka i det hela. Jag kan bara så här i efterhand inte förstå hur blind man kan vara. Hjärnan är märklig.

Allmänt rörigt och ilsket inlägg, men det får ni ta! Nu ska jag klä på mig och ge mig ut i pulkapacken. Yay. Det regnar och är friluftsdag. :D

Svar på kommentar

Soelas har kommenterat inlägget "Livet som frisk":

Hej, jag har nu kikat igenom din historia lite på bloggen.
SHIT vad snabbt du lyckades ta dig tillbaka. Det är riktigt starkt. Men samtidigt skrämmer det mig lite. Jag vill inte gå upp så snabb i vikt, men jag vill ändå kunna äta sådär mycket som du gör..
Är du rädd att få återfall? Hur många kalorier i överskott åt du för att gå upp?
Kram

Hej! Jag förstår att det skrämmer dig att det gick så fort tillbaka. När man är sjuk vill man ju bli frisk, samtidigt som man inte vill... Jag vet hur det är. Dessvärre är viktuppgången en del av tillfrisknandet, ingenting man kommer undan. Vissa gör det till en mycket utdragen process och räknar noga ut hur mycket de ska gå upp i veckan och så. Rekommendation är ett halvt till ett kilo i veckan. Jag struntade fullständigt i rekommendationerna! Jag litade på att min kropp var kapabel till att skapa balans själv, vilket den faktiskt är (även din!) och jag tänkte inte följa något schema eller liknande. Jag behövde lite hjälp för att få tillbaka perspektivet, för mig var det via näringsdryckerna, sen flöt resten på på egen hand. När jag var sugen på något, åt jag. Och jag lät inga livsmedel vara förbjudna.

Din kropp kommer att gå upp i den takt som det är lämpligt. Det finns nog inget för snabbt. Dessvärre skulle jag vara mera rädd för att göra det långsamt. Främst för att hjärnan fungerar så mycket annorlunda vid undervikt och det gäller att komma ifrån den värsta undervikten innan allting går betydligt lättare. När jag passerade bmi 16 klarnade det mesta. Då var det knappt jobbigt att gå upp i vikt längre. Jag hade accepterat att min kropp behövde en viss vikt för att fungera i samklang med min hjärna, och så fick det också bli..

Angående kalorierna, räknade jag dem aldrig. Eller jo, i början gjorde jag det. Men jag kom fram till att ingen (nästan) frisk människa räknar kalorier - och då ska jag inte heller göra det. Kaloriräknande har inte varit en del av mitt tidigare liv, så det skulle inte bli en del av mitt nya heller. Visst, man kollar ibland (nästan alltid) på förpackningar och sånt men det är mest bara av nyfikenhet och det hindrar mig aldrig när det gäller att köpa en produkt. Mitt råd till dig är att sluta räkna så fort som möjligt.

Jag skulle dock tippa så här i efterhand på att jag låg på cirka 2000- 2600 kalorier per dag. En grov uppskattning dock, och det varierade säkert en hel del. Eftersom man vid mycket undervikt har en mycket låg ämnesomsättning, krävs det också mindre mängd mat för att öka i vikt, men samtidigt är det svårt att göra "första hoppet". Jag låg på samma vikt, BMI 15, i över en vecka fastän jag drack näringsdrycker + vanlig mat. Det blir helt enkelt så för att kroppen blir så glad av all energi att den förbränner det på en gång, startar upp alla processer som den har lagt av med tidigare och så vidare. Man behöver alltså mycket mer än vad man tror, plus lite mer. Nu ligger jag stilla. Fastän jag " äter så mycket som jag gör". 

Kroppen har alltså hittat en balansvikt, vilket varje människa har beroende på benstomme, muskler och så vidare. Vid den vikten går man varken upp eller ned, så vida man inte gör stora ansträngningar för att göra någotdera. Praktiskt, och framför allt- gott :D

Jag är inte vidare rädd för återfall, faktiskt. Visst, jag vet att risken finns, men det betyder ju inte att jag ska få det! Och om jag känner att jag börjar fuska med maten, ser jag till att äta bättre och till och med lite över än vad jag behöver. Så att inget fusk får bli kompensation... Om jag fortsätter så, blir nog risken för återfall lika med noll. Men det gäller så klart att jag ska lyckas hindra fusket innan det drar iväg...

Nu oroar jag mig istället över att mina händer, trots en bra vikt,, inte har återfått sitt vanliga utseende. Önskar verkligen jag kunde lägga lite hull på dem, nu är de klolika. Vet det tusan hur det ska gå till dock..

Det här svaret blev en hel roman nästan, men  hoppas att du fick ut något av svaren och framför allt: LYCKA TILL och kom ihåg att det är SÅ VÄRT DET! 

Kram!

Sen är det ju så

Alla dagar kan inte vara bra dagar. Idag var det ingen bra dag. Det började bra, i alla fall. Klev upp vid kvart i åtta eftersom jag har sovmorgon och började med en god kopp kaffe. Sedan åt jag en rejäl frukost som jag brukar och klädde på mig i lugn och ro innan jag gick till skolan i -10 grader celcius. Det var kallt. För jag hade inte klätt på mig så bra. Haha.

Dagens första och sista lektion var historia. Med min pappa som lärare och ideologier som ämne var det riktigt kul! Njöt igenom de två timmarna. Sen var det dags för hemgång, kallt igen som det var. Gick i rask takt för att komma hem fortare och började någon gång under den tiden att fundera. Och fundera borde man inte göra när man är kall och hungrig och forna anorektiker.

Jag började göra lunch. Spenatsoppa, gott och bra! Bra... kändes inte alls bra faktiskt. Så jag tinade en kikärtsbiff som jag tog på en bit bröd och hade på tomat, sallad och även hamburgerdressing. Åh, jag har inte ätit hamburgerdressing på över ett år! Det var eh... bordeintekolllatinnehållsförteckningen.
Men åt gjorde jag i alla fall.

Och efterrätt på det. Grekisk yoghurt med sirap och blåbär, som jag brukar. Och en kopp kaffe. Jag sjöng sedan för full hals till Jessie J's låt "Price tag" och dansade runt som en fjant. Jag var ju ändå ensam hemma.. Det kändes bra att röra på sig. Så jag rörde mig lite mer. Dansade och sjöng tills jag var alldeles andfådd. Haha.

Jag spelade sedan ett gammal favoritspel, Dungeon Siege 2, i flera timmar tills klockan var fem och mina föräldrar kom hem från jobbet. Middag. De hade inte planerat ut något särskilt så det fick bli att göra något själv. Svårt. Jag kunde nästan inte bestämma mig! Jag som har släppt lite på beslutsångesten, stod där utan att ha någon som helst aning om vad jag skulle göra. Jag får inte fundera, bara göra. Så jag stekte upp potatis från igår och tog även en fläskkotlett i sås. Fruktsallad och kaffe till efterrätt. Härligt.

Nu gäller det bara, att fortsätta. Bara göra, inte fundera så förbaskat mycket. Det blir inte bra då!

Året 2011

Jag tänker liksom J har gjort sammanfatta mitt år 2011 som jag ser som bland de bästa och värsta i mitt liv. I alla fall det allra mest händelserika...

Januari:
Började året helt underbart med ett konvent hemma hos mig. Jag levde livet och hade planer på framtiden. Men någonstans i baktanken gnagde ändå några tankar och julens saffrans-och citronglass hängde sig länge kvar på magen kändes det som. Jag brydde mig dock inte nämnvärt. Gick över helt till att bli rödhårig med hjälp av henna och stormtrivdes i det.

Februari:
Har jag inga minnen ifrån.. haha. Det var en hel del i skolan dock den här tiden vet jag utav anteckningar och jag började grubbla över gymnasieval. Humanistiska eller natur? Skulle jag välja den linjen som jag alltid velat (natur) eller skulle jag gå på det som egentligen var roligast? Beslutsångesten var stark, och jag valde humanistiska linjen för att sedan, ett par veckor innan skolan började i augusti, byta tillbaka till natur.


Mars:
Fortfarande mycket att göra i skolan men jag lyckades med toppresultat ändå. Jag skaffade linser (bland de bästa beslut jag gjort, jag avskyr verkligen glasögon men har synfel på -3.25 så utan dem är jag ju rätt så handikappad..) och fick ett piano som jag älskade. Men som var ostämt. Haha, stackars de som lyssnade på spelandet.. Jag tänkte inte vidare mycket på vikt och sådant, jag hade så mycket annat att göra.

April:
Under påsken hände det saker. Jag var inte hemma, utan borta på ett konvent och fuskade då en del med maten. Tänkte att det inte gör vidare mycket om jag går ned lite i vikt och åt i princip inget alls av snasket som bjöds. Usch för socker, sade jag. Visst, jag är inte särdeles förtjust i sötsaker, men SÅ mycket hatar jag dem inte.. Jag började också laga mera av min mat själv, först mest för att det var gott, men det blev sedan ett sätt för att skära ned på saker.. Jag tror att det var en gång i den här månaden som jag kräktes frivilligt en gång, efter en middag.

Maj:
Det var månaden då alla tankar kom och jag började köra mera hårt på mitt lilla projekt. Jag hade väldigt stor ångest över en bit morotskaka jag åt den 12e (hahaha skrev till och med ned det..) och gick på två långpromenader helgen efter för att göra mig av med den. I slutet av maj, i och med en kryssning, kändes maten riktigt svår eftersom vi var tvungen att äta ute då hela tiden och jag hade ingen som helst koll alls. Det lilla förlorandet av kontroll, kom att bli det som utlöste det sista. Jag kompenserade för det jag åt då otroligt länge. Jag kräktes här för sista gången. Eftersom jag hade ätit nudlar var det svårt att få upp, så mitt ansikte blev OTROLIGT rödsprängt. Ni ser bilden här nedan. Eftersom det syntes så mycket, blev jag livrädd och vågade inte göra om det. Och bra var det. Som bara den. Hade inte varit kul att haft ett till problem att dilla med, för att sluta kräkas ska tydligen vara riktigt svårt. INGEN BRA IDÈ alltså. alls.

Juni:
Kaosets månad. De första dagarna av månaden tillbringades i Göteborg på en klassresa. Åh, kontroll. Jag  sa att jag inte alls åt "skräpmat" och levde på sallad och knäckebröd i princip. Ojoj, vad lite jag åt när jag tänkte tillbaka. Mitt bmi sjönk fort från att ligga på 19 till att bli på runt 18.3 i mitten av juni.  Jag hade stor ångest över det mesta och mina sista dagar i nian (tårta och sådant) kom att bli en enda stor ångestattack. Undvek allt jag bara kunde och all mat jag åt började kännas som för mycket. I slutet av månaden, när jag hade anlänt till Grekland, började jag också att springa. Jag hade som måste varannan dag, men det var bara bra om jag gjorde flera gånger. Jag sprang då en runda på ca 15 minuter och jag körde samma runda under hela greklandsvistelsen, men i slutet  (augusti) kunde jag springa den på runt 8-9..
De sista dagarna i juni fick jag min sista mens. Den har varit borta sedan dess.. mensen försvann när mitt bmi låg på 17.7.

Juli:
I början av månaden, fortfarande i Grekland, började mamma undra om jag gått ned i vikt. Hon frågade rätt ut och eftersom det faktiskt syntes sa jag "jag vet inte, kanske något kilo" och sedan avfärdade jag det helt. Lyckades få det att verka som om jag växt istället och att man då ser smalare ut. Jag såg det inte alls på mig själv, utan kunde inte låta bli att fråga flera gånger "syns det verkligen?" och sedan njuta av det jakande svaret. När det sedan från mina föräldrar började komma kommentarer som jag inte borde gå ned mer blev jag bara arg och lyssnade allt mindre. Gjorde precis tvärtom och mina föräldrars bevakande blick kom som att bli en förbannelse. De har inte att göra med vad jag äter! Jag vet vad jag gör!
Vägde mig i princip varje dag och såg nöjt hur jag sjönk. Försökte röra på mig så mycket jag bara kunde, men det blev en hel del stillasittande. Min passion för gröna äpplen blev otroligt stark och jag hade ett förändrat förhållande till mat (mina föräldrar såg det, inte jag). Jag kunde flera gånger säga "Åh, det här ÄLSKAR jag! Det är så gott!" och jag började lägga upp maten annorlunda och skära den i mycket små bitar. Sa dessutom att jag inte gillade olja på salladen, utan hade den hellre på sidan om..
I juli gick jag från bmi 17.7 till 17.0.


Augusti:
Jag slutade hoppas om att mensen skulle komma tillbaka och började dra parallellen att det berodde på min viktminskning - men det är inte så mycket!- var mina tankar och att den skulle komma tillbaka så fort kroppen vänjt sig. I mitten av augusti åkte vi hem från Grekland och det första min kompis mamma sa när hon såg mig var "Oj, vad liten du har blivit!" och sedan "Hur mår du egentligen?"
Jag undrade tyst för mig själv hur fasen hon kunde ha sett det. Det syntes ju inte! Mamma och pappa var på mig ganska hårt och pappa försökte resonera med mig att om jag behövde hjälp, var det bara att säga till.. Jag vägrade. Sa att jag slutat gått ned (ha! lögnare där!) och låg stadigt nu för jag "kände att det inte var bra längre". Ljög dessutom om att jag fått mens.
(Brukade säga det, så att mamma kunde köpa bindor)
Skolan började. Jag trivdes i klassen och i och med att skolan började, kunde jag komma undan billigt till lunchen.. Min vikt låg på en platå under augusti och jag gick inte ned nämnvärt i vikt, men tydligen såg jag allt sjukare ut.


September:
Jag startade den här bloggen och i och med att min vikt passerade det jag satt som "absolut panik" (bmi 16.6) vilket ledde till att jag brast inför mina föräldrar.  Givetvis var det jag hade att säga ingenting alls nytt för dem, men de tyckte såklart att det var bra att jag berättade. Jag sa att jag inte ville mer, men jag gjorde ändå inte ett skit åt det. Det jag ökade på, kompenserade jag sedan på ett eller annat sätt. Fick kontakt med skolsyster och senare i september även det första besöket på bup som mest var "bättra sig på lunchen och försöka äta 6 gånger per dag".
Jag firade den 25e september min sextonde födelsedag med en halv chokladruta som jag sedan brände bort på en promenad.  Fortsatte nedåt i vikt, om än kroppen började bli lite mera motspänstig. I slutet av månaden dalade det dock fort och jag gick in i oktober med ett bmi på 16.2.


Oktober:
Kommer inte ihåg annat än mat och att undkomma den. Hade jag ens något liv? Började äta måltiderna med pappa, men inte fasen hjälpte det. Jag fick bara beröm för att jag "kämpade" och Tua njöt av det, medan Ana njöt av vågen samtidigt som Tua skrek att detta var åt helvete. Mitt liv var två motsatser och jag var skör som ett grässtrå. Minst lilla blåst och jag veks helt. Humöret var en berg-och dalbana och jag tillbringade mina nätter sömnlös, hungrig och gråtandes.Jag klarade skolan blott på förkunskaper. Passerade över till november med ett bmi på 15.7.

November:
Min kropp började skrika efter näring. Den protesterade på alla möjliga sätt. Huden flagnade och mitt håravfall blev markant, vilket ledde till att jag klippte av mycket. Gick från navellång till axellångt på bara någon månad. Tjoff. Jag drack buljong för att lura kroppen till att bli mätt och det hände faktiskt att jag smög ned sent på kvällen och stal en tomat eller två. Ångrade mig alltid sedan. Jag vet inte vad jag tänkte på riktigt, men jag hade inte styrkan att inte följa Ana. Jag sa att jag ville, men det blev aldrig så..

December:
Vändpunktens månad. Med ett bmi på 15.0 och nära inläggning brast det. På Lucia satte min dietist in näringsdrycker vilket var min absoluta räddning. Jag den natten vad i hela friden jag höll på med. Det var otroligt kämpigt men efter ett par dagar av konstant mättnad och mycket, mycket ångest förvandlades tankarna och allting kändes betydligt lättare. Efter den 13e gick jag inte en dag i skolan, jag var bara där på dans och på sista avslutningsdagen. December ät lätt både den svåraste och bästa månaden på hela detta år. Jag är så tacksam över att jag aldrig kom under bmi 15.0 och startade mitt år 2012 så himla dåligt. Jag är så glad att jag inte finner ord för det. Lättnaden över att snart ha både börjat och avslutat ett sammanfattat skitår är ofantlig. Jag är så glad.

Ehehe. Detta blev längre än vad jag först tänkt mig.. Menmen. Så kan det bli!

Januari..

 

April..

Juni.. Dag då jag endast ätit lite frukost och ett par knäckebröd. Det här var runt klockan 18.00.

Så fin kan man bli efter kräkning! I slutet av maj.

Maj.. hoppar lite här mellan månaderna. Äsch!

Maj. Efter att ha blött näsblod i över 20 minuter..

Maj med ett av mina älskade äpplen. Ser ni min hand? Jag är lätt missfärgad, redan så tidigt.

Juni. Klädd i spets inför skolavslutningen.

Slutet av juli..

September, närmare exakt på min födelsedag. Där rök en stor del av mitt hår.

Oktober. Mörk månad. FRÖS. Jämt.

I skolan, slutet av oktober. Jag ska aldrig mera ha den där blicken.

30e november. Söndergråten efter en middag där mamma och pappa la upp maten. Rivsår på handen som fortfarande inte helt har läkt. Kroppen har sagt ifrån så pass mycket att om jag slår/river mig läker det inte och utefter sidorna på magen kan jag dra loss min hud i stora fjäll. Aldrig mera.

Varför såg jag inte hur fin jag var? Varför såg jag inte hur glad jag var? Vad var det egentligen som hände?

Dagen innan min födelsedag, alltså 24 septemer. jag var lika livrädd som jag ser ut. Nästa födelsedag ska jag fira dubbelt Minst. Ingen flicka som ska fylla år får se ut så där. Det är inte värt det. 

Jag blir så arg

Jag har nu läst "Anonyms" kommentar flera, flera gånger och jag börjar förstå, eller tänker i alla fall försöka, tolka den som jag känner just nu. Jag tänker dessutom diskutera begreppet "tjock".

"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".

En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.

Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?

Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n  a.l.ls.

Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.

Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?

Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65.  Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.

Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!

Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.

Nu måste jag nog sova. God natt.

-Svar på kommentar- och ett "Avslöjande"

Ell skrev:
Nu har jag läst igenom hela din blogg, och ja... jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Heja? Ja, heja! Faktum är att det märks i bloggen att det blir bättre för dig, även om jag fattar att hela verkligheten inte framgår här. Någonstans i November blev det liksom en annan stämning i inläggen än vad det varit innan, och det kändes liksom som att det blivit någon sorts skillnad, fast det är svårt att säga vad.

Heja i alla fall! :D

//Angelina A

Det är så att du mycket väl faktiskt har rätt. Det blev en annan stämning då, för jag började censurera mig en hel del. Varför kan man ju fråga sig. Jo, jag visste att det fanns många som läste min blogg i min närhet och om jag skulle skriva om precis allting.. Ja, det skulle vara som att "avslöja" Ana och alla himla idiotiska fusk och sådant jag har hållit på med. Sååå jag kom till den "geniala" lösningen: Skapa en ny blogg där bara ett fåtal personer läser. Och så blev det också! Men.. där lär jag ju inte skriva igen. För Ana/Skada har ingen som helst talan längre! Muhaha.
Därför känner jag att jag nu kan gå ut med den bloggen, för det spelar ingen som helst roll längre.

www.fighted.blogg.se

Varsågoda! Läs och inse hur en svältande hjärna tänker. Tro mig. Det var ingen höjdare.

Dag 93: Tänk att...

Det tog nästan hundra dagar från det att jag "började kämpa" till att jag VERKLIGEN kämpade. Det tog alltså 100 dagar från det att jag fått "hjälp" till att jag tagit emot den. Hundra dagar är över tre månader. Jag tror faktiskt att det krävs lång tid från det att man inser att man har problem, till att man faktiskt vågar göra något åt det. Nu hade jag ju inte så mycket val, men det var nog dit jag behövde komma också. Det var när jag väl satt där med tre näringsdrycker per dag som min inre värld sjönk samman och jag vaknade från min dvala.

Det är skillnad. Man kan se det på mig. De säger att min blick har förändras och min färg över hela mig har jämnats ut; den där sjuka, svältande personen har suddats ut till en peppad, men ändå mycket underviktig person. Jag är inte smal. Jag är mager. Jag ska bli smal. Jag ska bli sund. Att vara mager är inte sunt någonstans! Det ser faktiskt förjävligt ut.
Höll nästan på att brista i gråt idag när jag provade kläder i en affär. Först testade jag med "Small" och det bara hängde. Gick över till "Extra small" och det bara hängde. VACKERT! Jag vill inte att folk ska kolla på mig och tänka "Stackars flicka, hon måste vara sjuk". Jag vill att folk ska kolla på mig och tänka " Vacker flicka, hon måste trivas i sig själv!" Det är dit jag ska. Kosta vad det kosta vill. För vem vill egentligen se sjuk ut?

Visst är det inte så att jag tänkte "nu ska jag bli mager" när allt detta började. Men det är ofta där det slutar. Och lyckas man inte bryta svälten VILL man inte komma bort från det heller. Jag ville inte heller det. Efter att jag hade druckit min första näringsdryck ville jag inget annat än att aldrig någonsin dricka det igen. Jag funderade till och med helt seriöst att rymma genom fönstret för att slippa. Man måste bryta det stenhårt på en gång. Det finns ingen mellanväg.. Försök du bara låta en alkoholist dricka "bara ett glas vin" då och då och se hur det går.. Just det. Inte så bra.

Jag förstår givetvis att fastän jag nu kan gå ifrån mig själv och se framåt att det inte på något plan kommer att bara flyta på finfint tills jag är normalviktig. Nej, det kommer att krävas hel hel jävla (ursäkta språket..) massa kämpande. Men, som en mycket klok flicka sa "Det är så lätt värt det!" Vågar man bara, frivilligt eller ofrivilligt, att lämna hela sin ätstörning bakom sig är man en bra bit på väg. Det blir verkligen ett gigantiskt hopp där och allting går från att vara extremt jobbigt hela tiden till att bli bra och bara extremt jobbigt ibland. Jag tänkte som så den natten att fasen ska jag ge det en chans. Jag kände att jag ville pröva om det verkligen var så att tankarna förändrades när man bröt svälten. Jag var nyfiken. Och det blev bevisat också: man förändras! Hjärnan är ju helt inställd på överlevnadinnsikten under svält. Klart som fasen att man tänker annorlunda.

Lager på lager.  Kläder är mitt skydd. Mitt skydd från det som är inunder.

-Svar på kommentar-

Tova: Intressant hur du skriver att nu kommer alla att bli nöjda, alla som vill att du ska bli tjock. Det tycker jag du ska fundera mer på, för det tror jag är viktigt i din väg mot att bli frisk. Hur ska du göra för att gå upp i vikt men ändå inte känna att du bara ger upp "dig själv" och tillfredsställer alla andra? Vilka andra sätt, förutom svält, finns att vara självständig på och inte bara "vara duktig", som andra vill att du ska vara? Hur ska du stå upp för dig själv på andra sätt än genom maten? 

Egentligen var det nog inte det friska Tua som sa så där. Jag vet ju att ingen vill att jag ska bli tjock, bara frisk och hälsosam. Men det känns lite så ibland, eftersom när jag "ger upp" innebär det naturligtvis att gå upp i vikt också. Gå upp i vikt för mig, blir nästan ekvivalent med att bli tjock. Fastän jag BMI räknat utan problem skulle kunna gå upp tio kilo och ändå räknas som smal/normalviktig.

Jag tror att jag måste se detta som om jag förtjänar att må bra, för jag har ju egentligen inte gjort någonting för att förtjäna att inte må bra! Jag tycker ju att alla förtjänar det, jag är ju starkt emot dödsstraff till exempel, så varför skulle jag själv vara undantaget från den regeln?
Vara duktig behöver man egentligen inte. Jag tror att jag måste sätta upp mål för mig själv, vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill kunna resa! Jag vill kunna åka till nya, spännande platser och njuta av livet- eftersom jag faktiskt har turen nog att kunna leva så bra. Jag hoppas verkligen (andra säger att de vet, men som sagt, upp till bevis!) att jag nu när jag tvingar i mig näringsdryckerna och samtidigt äter, lyckas ändra mina tankar också. I alla fall väcka till liv den friska sidan inom mig, som inte tycker att jag borde svälta utan faktiskt ta chansen till att få ett fantastiskt liv. Det är en möjlighet som jag absolut inte vill slänga bort.

Just nu i början kommer det nog mest kännas väldigt, väldigt jobbigt och jag kommer att fortsätta med mina undanflykter och idiotiska resonemang (stundtals skrattar jag åt mig själv, jag inser faktiskt hur mycket jag ljuger) men jag tycker att det är värt ett försök i alla fall att testa dessa näringsdrycker. Jag kommer ju inte undan. Antingen blir det näringsdrycker hemma, eller sond och så via inläggning. Jag stannar hellre hemma, för jag tror att det är den lättare (ha! svårast är de alla, men lättare än svårast :P) metoden för mig.
Självständig har jag ju alltid varit och även om jag kanske skulle behöva punktbevakning (jag är bevakad nu också, men jag får i alla fall gå på toa och så själv..)tror jag, nej jag vet, att när jag väl bestämt mig så jävlar går det. Så är det! Och jag har bestämt mig för att ge detta en chans. Mycket för att jag räknat ut att jag i teorin bara kan gå upp två kilo på dessa näringsdrycker (räknat om jag äter tillräckligt annan mat för att täcka dagsbehovet, vilket jag ju inte direkt gör) och två kilo är inte FÖRFÄRLIGT mycket. Det är en del, känns det som nu, men tjockkänslan säger två kilo för varje näringsdryck och inte två kilo för 48 drycker.

Dag 88: Lucia och BUP

God morgon!
Eftersom det är Lucia idag körde jag min gröt "Saffranslycka" igen. Den var lika god som jag kom ihåg den, om inte godare! Jag hade varm mjölk smaksatt med vaniljpulver till. Och russin såklart. Det var himmelskt. Sen en macka med rostbiff, keso, tomat och herbamare gjorde pricken över i:et.
Det kommer att serveras Luciafika nu på morgonen på skolan.. men nej. Jag tänker nog inte ta någonting. Tror jag. Eller så är jag jävlig med mig själv och tar något ändå.Hm.. Får se när det väl händer antar jag!

Sen efter lunch ska jag in med mina föräldrar till BUP, som ligger tio mil från mig.. Ah. Det är lite nervöst, som alltid. Dietisten ska vara där också.. undra vad de säger efter det att jag har vägt mig. Hm. Jag tänker inte dricka näringsdrycker trots att de säkert kommer att vara på mig hårt på det. Snälla nån. Jag vill ha vanlig mat..

Dag 87: Smakig mat och operation jullov

 Först: Hej alla nya läsare! Tack för alla fina kommentarer jag fått in! Det glädjer mig mycket att folk vill läsa min blogg. För er nya kan jag berätta kort mig mig själv! Jag är alltså en flicka på sexton år som går sitt första år i den naturvetenskapliga inriktningen på gymnasiet. Sedan i maj ungefär har jag skurit ned på mitt matintag så pass mycket jag gått från ett hälsosamt BMI på 19.2 till ett BMI på 15.0 som är mitt nuvarande.
Varför, kan man ju undra. Tja, det började som så att jag tänkte att några kilo ned, det kan inte skada.. Sen har det fortsatt, fortsatt, och fortsatt. Nu har jag inte haft min mens sen i juni och totalt förlorat nästan en fjärdedel av min vikt. Jag är medveten om mina problem och har varit det sedan i september ungefär, men att vända skiten är allt annat än lätt. Här i bloggen luftar jag mina tankar och postar lite bilder (mest på mat, hihi, men även annat!). Ni får väldigt gärna fortsätta kommentera och om ni har någon fråga; fråga! Jag ska försöka svara mitt allra bästa på alla frågor som jag får in.


Det blev ingen Stepwise idag. Nähä. Det var tydligen för "rörigt" och livligt på platsen vi skulle göra det på...pfs. Jag sa flera gånger att det inte störde mig alls, men nej. Sekretess och så Jag är nog lite besviken. Hade väntat länge på det här sen så blev det inget..

Vi pratade lite om möjlig dagvård istället. Min behandlare tyckte att jag inte kunde "stå och stampa" så som jag gjorde nu, särskilt eftersom jag är så pass lågviktig som jag faktiskt är. Tills i morgon, då jag, mamma och pappa ska in igen och träffa en dietist bland annat (och vägning! Aaah) ska jag fundera på saken. De skriver gärna en remiss, jag får gå dit på bedömnigssamtal och då välja om jag vill gå eller inte. Jag vet inte. Jag är inte så sugen på det direkt. Vill ni veta ett starkt skäl varför?

Jo, jag är bortskämd med riktigt fin och god mat hemma. Jag gillar den mycket, även om jag nu inte äter lika stora portioner som jag gjorde förut. Och jag vet att maten på dagvården är lika med skolmatskvalité. Jag som till och med på skolan äter vegetariskt, för det ofta inte är lika mycket hel-och halvfabrikat! Att då stå ut med flera sådana måltider till varje dag.. NEJ. Min gourmériska (finns det ens ett sådant ord?) inre säger emot. Jag vill ha riktig, smakrik och kryddig mat- aldrig någonsin att jag äter korv och potatis eller liknande till middag. Jag har inte ens ätit pannkakor till middag någon gång..

Jag inser också att ett friskt, levnadsglatt liv inte kan komma utifrån. Vad kan de göra egentligen för att få mig att må bättre? Det är jag själv allting hänger på. Har jag ingen, eller nästan ingen, motivation till att bli bättre går det inte oavsett hur många terapeuter jag får träffa. Jag börjar snart  med ett projekt som jag kallar "Operation jullov" .Det innebär att på jullovet ska jag försöka äta mitt dagliga behov av mat och lyckas vända viktnedgången. Vad skadar det att försöka liksom? Och tydligen ska tankarna förändras när man lyckas bryta den direkta svälten. Jag är skeptisk. Upp till bevis!

Dag 54: Aargh

Jaha.BUP. Vågen. Ah. Givetvis. Precis innan jag ställde mig på vågen sa jag högt vad jag trodde att jag vägde. Jag uppskattade mig själv som ett kilo tyngre än vad jag i själva verket är och då var det verkligen mitt lägsta bud. Jaha. Fyra hekto mindre än förra gången jag var där. Jag förstår inte. Hon som vägde mig var dock inte förvånad. Det tar tid, sa hon, tid för kroppen att ställa om sig även om hjärnan har gjort det. Och det är förjävligt svårt att gå upp i vikt när man vägt så lite som jag gör. Jaha. 

Allt kämpande förgäves? Näe. Det kunde ju ändå varit värre och jag har känt på att jag faktiskt kan njuta av mat utan att för den delen stiga flera kilo i vikt bara för att jag unnat mig något. Förhoppningsvis kan jag om jag fortsätter kämpa, vilket jag har planer på att verkligen göra, lyckas stabilisera vikten. För några månader sedan kunde jag inte föreställa mig hur svårt det skulle bli att vända på skiten. För kämpa, det gör jag.

Jag åt precis en sen middag bestående av grillad kyckling (fortfarande varm från grillen!) majs, tomat, gurka, olika såser däribland chili tapenade, kvarg, stark tacosås, sambal oelek och tomatpuré samt ett stort tomat-ciabattabröd som jag snabbt värmde upp högt uppe i ugnen för att få lite färg och krispighet på den. Otroligt gott! Mycket godare än med ett vanligt tortillabröd och framförallt lite annorlunda :) Blev ruggigt mätt, så jag skippade kaffet efteråt. Drack ändå mitt Röda Julte till middagen (mmm pepparkaka!) så koffeinet fick jag ändå. En näve russin fick avsluta måltiden. Mums!

Nu är jag trött.. trött. Vill helst bara lägga mig och sova. Men jag har lite att göra innan dess. Skolarbete och mera research om systemkameror. Blir allt mera sugen på att köpa en nu, efter att idag ha känt på flera olika modeller. Tror dessutom att jag bestämt mig för vilken jag vill ha! Nikon d3100 verkar det bli. Nu gäller det bara att bestämma sig för vilket objektiv det blir..