Svar på kommentar "Självskadebeteende"

Hanna-chan har lämnat en ny kommentar till inlägget "Projekt Bloggerska: Spänningen stiger":

Hej Tua! (Måste bara säga att jag diggar ditt namn OwO)

Jag har en liten fråga... skadade du dig någonsin under din "sjukperiod"? Typ... klöste dig eller skar dig då du var arg/ledsen eller hade ångest?
Om och ja, hur slutade du med det (om du inte fortfarande håller på :P)?

Tacksam för svar, och ha en bra lördag! ^_<

Svar: Hej! Det är onekligen en känslig fråga- och du är väldigt modig tycker jag som frågar det! Många känner just skam och skuld inför självskadan och om det nu var så att jag skar mig, så vore det inte särskilt troligt att jag berättade det öppet här. Men ja, jag skär mig inte. Men, under min "sjukperiod" så tog sig självskadan sig an på andra sätt. När jag var riktigt förbannad eller hade ångest kunde jag dricka kaffet så att jag brände mig, bita mig i handleden eller röra vid något vasst.

När man skadar sig själv fysiskt tydligt (som genom att skära sig, riva sig, klösa etc.) så hjälper det bara kortsiktigt, för stunden, och ofta blir känslorna värre efteråt. Då känner man inte bara smärta utan också skam. Sen kan man ju fråga sig.. ätstörning i form av svält är nog en form av självskada. Jag skadade min kropp djupt och hade inga problem att göra det heller. Jag tänkte ju inte "stackars mig, det här förtjänar inte jag", utan tvärtom. Så jag vet inte om jag ska vara tacksam över att min självdestruktivitet löpte ut i en ätstörning och inte i att te.x skära mig. Svälten är ju inte heller en lösning på det egentliga problemet, liksom skärandet inte löser själva problemet det heller.

Eftersom jag inte hade det problemet (om man inte räknar svält som att skada sig själv) så behövde jag inte heller sluta med det. Det lilla jag gjorde försvann i och med att själva ätstörningen försvann. Nuförtiden kan jag såklart bli arg på mig själv och ibland känna för att äta mindre för att lindra ångesten, men eftersom jag har insett att nej, det löser inget problem, så gör jag det inte. Varje litet fusk med maten, blir jobbigare sedan att  hantera. Jag ser lika dant på att skära sig. Det kanske känns bättre för stunden- men det blir bara värre sedan. Alltså absolut inte värt det! Lider man av sådana problem hoppas jag verkligen att denne vågar ta hjälp, för själv är en sådan sak mycket svår att lösa -liksom en ätstörning.


Jag kan citera några inlägg jag skrev i min andra blogg (www.fighted.blogg.se), den 9 november.

Ett annat sätt att förstöra sig själv på
"Spegeln. Möter min blick i den. Jag ser en flicka med risigt hår som inte har någon längd alls. Inte långt, inte kort, ett sjabbigt mellanting. För två månader sedan var mitt hår navellängd.
Jag höjer saxen till håret. Greppar tag om en test och låter saxen följa den, sakta uppåt. En centimeter, två, tre, fyra, fem, sex, sju,åtta.. Det blir nog bra. Håller hårdare. Njuter av ljudet av hår som klipps. Gör lika dant på andra sidan.
Igen. Ett par centimeter till.
Håret går till axlarna. Det som varit min stolthet, det som jag fått så mycket beröm för. Åh du har så vackert hår. Men vem säger det åt ett axellångt risigt sudd, som blir allt tunnare? I princip inget. Folk vill ha långt, välvårdat hår. Bra.
Är jag nöjd? Ja, för stunden. I framtiden då? Nej. För om ett par dagar kommer jag att se en bild på någon med långt, vackert hår och jag kommer att fälla ångerns tårar."
Bra att lampan i duschen gått sönder."

Ett annat inlägg, från 18 oktober:
Duscha

Släcker lampan. Skruvar upp temperaturen på duschen och drar hastigt av mig kläderna. Väntar knottrig av köld på att temperaturen ska bli som högst. Hoppar snabbt in i duschen och låter strålens hetta först bränna mig, sedan få kroppen att slappna av.
Sakta sjunker jag ned mot duschkanten och njuter av hur min hud färgas allt rödare av det heta vattnet. Den nästan smärtfulla värmen är en skarp kontrast över hur jag brukar ha det.
Isande kallt och spänt.
Låter minuterna rinna iväg. Reser mig sedan plötsligt upp, greppar tag i balsamflaskan och masserar in det i håret. Låter det heta vattnet hela tiden vara på, påminna mig om värmen. Trär försiktigt på mig ett par skrubbarhandskar som jag fått i present någon gång och klickar ut en rejäl klick med duschkräm. Metodiskt börjar jag att skrubba armarna. Först något försiktigt, sedan allt hårdare. Sakta färgas de allt rödare. Jag fortsätter. Njuter av att se hur huden brister på sina ställen och släpper fram små bloddroppar. När de är tillräckligt röda, brännande röda gör jag det lika mycket igen. Inte nog, inte nog. Mera duschkräm. Vissa ställen är blåa nu. Det heta vattnet känns tydligare mot armarna.
Jag gör sedan samma behandling med övriga kroppsdelar, men bara en gång och inte riktigt lika hårt. När duschkrämen sköljs bort svider det. Ett bevis på att jag tagit i tillräckligt hårt, kanske jag kan bli ren nu?
Utanför har jag lagt upp kläderna prydligt på en pall. I precis rätt ordning. Strumpor först. De ska klädas på noggrant, jag njuter fullt ut av att se plagg för plagg täcka min kropp. Många lager, mycket värme. Täckande. Inte visa för mycket hud, aldrig armarna.
Parfymflaskan. Även om jag ska sova om en timme. Ett sprut med min favoritparfym på halsen. Blundar och drar in doften. Lite renare, fräschare. Jag känner mig faktiskt helt okej ett tag."

Hoppas du har det bra! Min lördag var helt underbar, det lovar jag dig! :) Tack för kommentaren och fråga gärna igen så ska jag svara så fort jag kan!

Kram!

Fy farao

Jag blev just ordentligt upprörd. Tittade in på kissies blogg, vilket jag aldrig gjort innan, och såg hur hon ser ut. Alltså!!?!? Jag kan inte annat än att känna medlidande för henne. Hon kan inte se ut så där och må bra i särskilt många år till antagligen.. BMI inte över 16, men siffrorna går väl upp en del eftersom hon har väldigt stora bröst. Typ barbiedocka á la hardcore. Jag blir så ledsen. Unga flickor läser hennes blogg och påverkas..
Citat från 26e mars, "Jag har varit och handlat tårta till pappsen med Peter, han fyller ju år idag! Haha vart en princesstårta eftersom det ”hör till” enligt honom.. Traditioner ska inte brytas, men det spelar ingen roll eftersom jag ändå inte äter tårta! Lite synd kanske men känns så himla sötblaskigt och det är inte värt det helt enkelt.. Speciellt inte nu månaderna innan sommarsäsongen if you know what I meean "

Javisst, tårta är SÅ onödigt. Det är något jag skulle kunna sagt själv. I november. Med anorexi. Varför sätta mera press på dagens ungdomar än det redan är? Sommarsäsongen. Bikini menar hon såklart, man måste ju ser helt PERFEKT ut på stranden! För det är det viktigaste som finns och jag ska inte äta någonting onyttigt alls då för jag vill se ut som en sjuk, undernärd, flicka på stranden, det tycker jag är fint.Det tycker alla är fint! Inte ett enda gram fett för det är FARLIGT och FULT.  Nejmen, ni förstår (förhoppningsvis) det sjuka i det hela. Jag kan bara så här i efterhand inte förstå hur blind man kan vara. Hjärnan är märklig.

Allmänt rörigt och ilsket inlägg, men det får ni ta! Nu ska jag klä på mig och ge mig ut i pulkapacken. Yay. Det regnar och är friluftsdag. :D