Tvångshandlingar

Något som är vanligt för många med ätstörningar är just olika typer av tvång. Det var och är något som jag också kan ha besvär med. Men, det är BETYDLIGT bättre nu än vad det var när jag svalt! (Eller svälte? Aaah) Tvångshandlingar är faktiskt ett av symptomen på att man äter för lite fett, fettbrist kan man kalla det.

Några av mina tvångshandlingar (de som jag kan komma på, många var säkert omedvetna) var:

Äta viss mat på vissa tallrikar.
Äta i en viss ordning.
Hälla ut lite kaffe innan jag dricker det.
Kliva upp på ojämna minuter.
Lösa en soduku innan jag somnade.
Lägga ut en spindelharpan innan jag somnade.
Ha alla dörrar stängda på kvällen.
Inte ha en bok i rummet jag ska sova i (den kunde ju börja leva O_O)
Duscha varje dag.


Sen hade jag ju många förbjudna maträtter som jag nog skulle kunna se som en form av tvångshandling... men jag tar inte med dem, det blir på tok för mycket! Jag kan ta med de i ett annat inlägg istället, då vissa saker på den listan är väldigt ologiska. Någon gång i december gjorde jag faktiskt en "matpyramid" med mat som var enkelt att äta underst och mat som var omöjlig överst..

Jag var väldigt stressad på morgonen. Klev alltid upp på konstiga tal. Aldrig på typ 06.40, 06.50 eller så. Det var tvungen att vara något form av mellanting och jag flög alltid upp ur sängen. Aldrig ligga och dra sig! Inte när det var  skola i alla fall. När det var helg var det en annan sak: då var det ju ett sätt att sova bort frukosten.

Om det hände något oväntat på morgonen så rubbades min tidsplan. Frukost skulle ätas 07.00 och om pappa av någon anledning inte var i köket var det lite panik. Sprang omkring och sökte honom och det kändes som om världen skulle gå under.. Eh. Ja. Sen skulle det dukas och jag gjorde i ordning min gröt på ett speciellt sätt. Med mycket kryddor så som kanel, ingefära och nejlika för att få en julig smak. Sedan alltid servera i samma skål, med samma bestick och med samma tillbehör.

När jag duschade (alltid efter middagen så i efterhand berättade pappa att han antog att jag kräktes upp maten då..vilket jag inte gjorde.) så gjorde jag det också i en speciell ordning. La upp kläderna jag skulle ha efteråt i samma ordning jag skulle ha på mig dem. Sen alltid duscha länge. Länge och varmt. Det var då under hela dagen som jag faktiskt var genomvarm..

Kvällen var hemskast. Allt som skulle göras innan jag kunde sova var tidskrävande. Det är inte alltid man klarar ut en spindelharpan på första försöket, och en soduku kan i alla fall ta tio minuter. Jag kunde lägga mig tio, men var inte färdig för att sova först vid halv tolv. Sen skulle inga böcker vara i rummet heller. Det kändes på något sätt som om de skulle börja leva.. Och jag sov på ett täcke och hade två täcken över mig. En kudde att lägga mellan knäna också, för det var obehagligt att känna "hud mot hud". Det har jag fortfarande, för jag ogillar den känslan.. 

Nu har jag inte alls samma mängd tvångstankar och framför allt: det går lika bra om jag inte gör dem. Jag sover helst med dörren stängd, men det är snarare en vanesak. Och hade jag varit tvungen att klara massa saker på kvällen hade jag bara blivit galen! Nej. Det har jag slutat med. Att äta ur samma skålar är heller inget måste, nu varierar jag gärna och hittar andra alternativ. Maten äter jag i vilken ordning som helst, men jag tenderar att spara det godaste till sist. Jag menar, man vill ju ha kvar den goda smaken.. Kliva upp gör jag dock gärna på ojämna tider, det känns som om jag får mera tid då. Haha.

 Böcker kan jag absolut sova med. Jag menar, jag har ju en stor bokhylla i mitt rum! Och där sover jag för tillfället. Jag vet ju med förnuftet att de inte börjar leva. Jag hade senare tänkt prata med mina föräldrar och se om de lade märke till saker som jag gjorde omedvetet. Oftast tänker man inte på sina tvångshandlingar, de bara blir!

Grötdags. Alla dessa tillbehör.. Samma skål, samma sked. Samma kopp där jag drack vatten.

Fil skulle ätas i den skålen.

Nördighet

De flesta skulle nog känna sig något förolämpade över att bli kallad nördig. Det blir faktiskt inte jag, jag vet ju att det är sant! Varför? Varför är jag nördig? Kanske de flesta av er redan vet, men för de som inte gör det, här kommer min nördighetshistoria:

-Det började när jag var ungefär nio-tio år. Hogwarts.nu blev allt roligare och varje gång jag fick tillgång till internet, vilket inte var särskilt ofta då detta var året 2004-2005 och vi hade inte internet hemma, tillbringade jag min internettid på den sidan. Jag var vid den åldern inte särskilt intresserad av det egentligen communityt som Hogwarts.nu faktiskt var, utan det var spelet när man skulle fånga den gyllene kvicken som intresserade mig. Jag satt länge och bara sökte efter den, hittade, klickade, och fick "spelpengar" som man kunde köpa saker för på sidan. Trollstavar, ugglor, kvastar.. Allt möjligt från Harry Potters värld helt enkelt!

-När sidan lades ned vid 2006 kunde jag inte annat än känna sorg. Jag hade blivit riktigt intresserad av Harry Potter, fastän jag inte mer än sett några filmer och sneglat i den första boken utan att läsa den. Nedläggningen av sidan blev startskottet. Jag plöjde mig igenom böckerna, en efter en. De som kommit ut såklart, för när jag var klar med serien (jag blev allt mer intresserad efter varje bok) var det endast den sista boken som inte kommit ut.
-Väntan på den sista Harry Potterboken kändes evighetslång. Jag blev medlem på www.fefo.se och pratade med andra personer, liksom mig smått besatta av Harry Potter. Under de stunder då jag längtade som mest efter den avslutande boken, tog jag helt enkelt papper och penna och skrev mig själv in i Harry Potters värld. Det, skrivandet, är något som fortsatt ända sedan dess. Jag var med i att vara administratör för en rollspelssida, www.magivarlden.se är den nuvarande adressen och deltog mycket aktivt i alla dess aktiviteter. När boken släpptes befann jag mig i Grekland och tiggde mig snabbt till ett engelskt exemplar så fort jag såg den. Erkänner att jag samma kväll som boken kom i min ägo gömde mig bakom en pelare för att läsa den, istället för att se på en vän som gav en musik-konsert.

-I juni 2010 åkte jag utan att ha träffat någon av personerna tidigare, flygplan ned till Västerås för att delta i ett Harry Potter-lajv. Jag hade då blivit god vän med många på www.magivarlden.se och jag kände inga som helst tvivlel för att träffa dem i verkligheten. Tvärtom! Jag längtade, längtade efter att få träffa personerna som jag under många månader pratat med via internet i verkligheten. Eftersom jag i jämtland, cirka 60 mil från stockholm, har jag inte innan haft möjlighet att träffa några av mina rollspelsvänner innan. Lajvet blev en succé för min del och dagarna jag tillbringade där utvecklade mitt intresse för rollspel och Harry Potter riktigt mycket.

-Under sommaren 2010 fortsatte jag rollspelandet. Jag tillbringade stora delar av min tid i Grekland framför datorn, det var ju ett utmärkt sätt att fördriva tiden på! Den inte ens 15 år gamla Tua utvecklades allt mer i sitt skrivande, ja jag vågar till och med säga att det är rollspelandet och alla de sidlånga rollspel jag har skrivit, läst, gråtit och skrattat åt som fått mig att fortsätta skriva. Det är en flykt, en flykt från verkligheten och de problem som möts där.

-De första dagarna 2011 hade jag ett lajv, hemma hos mig. Personer flög ända från Helsingfors för att komma hit, på mitt lajv. Mina föräldrar ställde upp till 100%, lika så min syster. De spelade med så gott det kunde, serverade maten på silverfat (nästan), ordnade, städade, fixade. Allt var underbart. Jag var med likasinnade och stormtrivdes. Många var inte ens riktigt i min ålder, flera hade gått ut gymnasiet, men det spelade ingen roll. Med ett stort gemensamt intresse faller man ned på samma nivå, ändå.

- Dessvärre kom lajvet hemma hos mig att bli något av en vändpunkt. På något sätt kunde det inte riktigt bli bättre, kändes det som. Jag började dessutom fokusera allt mer på kost och vikt och med en termin kvar av högstadiet blev min fokus lagd på andra saker än rollspelandet. Jag kom lite efter, men var ändå aktiv hyfsat aktiv och fortsatt administratör på hemsidan www.magivarlden.se.
Sommaren 2011 förändrade mycket. Allt eftersom jag föll djupare ned i min ätstörning, kunde jag inte heller koncentrera mig på sådana roliga saker som rollspel och Harry Potter. Jag var ju upptagen med att tänka på mat! Så jag gled sakta iväg från det som länge varit en av det mest väsentliga i mitt liv.
Hösten 2011 började jag missköta mina administratörsplikter och jag hoppade frivilligt av från posten. Jag orkade inte. Det var inte kul längre, ingenting var ju kul! Jag kunde inte leva mig bort från verkligheten, svälten var för påtaglig.

Nu när ätstörningen vinkat hejdå letar jag mig åter till sidan. Formar inlägg med egenskapande karaktärer, låter dem möta andra, utvecklas, leva. Deras egna böcker skrivs med hjälp av andra. Jag tillbringar timmar varje dag uppslukad av fanfiction, berättelser skrivna av Harry potter-fans till andra Harry Potter-fans. Jag skriver mina egna, lever ut det magiska som jag i verkliga livet inte kan. Och jag älskar det. Sakta men säkert letar jag mig tillbaka i Magivärlden, i den ljuvliga stämning som J.K Rowling skapat och som vi, fans, för vidare med vår egen twist. Harry Potter och dess fandom var en del av min uppväxt, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer lämna den.

Året 2011

Jag tänker liksom J har gjort sammanfatta mitt år 2011 som jag ser som bland de bästa och värsta i mitt liv. I alla fall det allra mest händelserika...

Januari:
Började året helt underbart med ett konvent hemma hos mig. Jag levde livet och hade planer på framtiden. Men någonstans i baktanken gnagde ändå några tankar och julens saffrans-och citronglass hängde sig länge kvar på magen kändes det som. Jag brydde mig dock inte nämnvärt. Gick över helt till att bli rödhårig med hjälp av henna och stormtrivdes i det.

Februari:
Har jag inga minnen ifrån.. haha. Det var en hel del i skolan dock den här tiden vet jag utav anteckningar och jag började grubbla över gymnasieval. Humanistiska eller natur? Skulle jag välja den linjen som jag alltid velat (natur) eller skulle jag gå på det som egentligen var roligast? Beslutsångesten var stark, och jag valde humanistiska linjen för att sedan, ett par veckor innan skolan började i augusti, byta tillbaka till natur.


Mars:
Fortfarande mycket att göra i skolan men jag lyckades med toppresultat ändå. Jag skaffade linser (bland de bästa beslut jag gjort, jag avskyr verkligen glasögon men har synfel på -3.25 så utan dem är jag ju rätt så handikappad..) och fick ett piano som jag älskade. Men som var ostämt. Haha, stackars de som lyssnade på spelandet.. Jag tänkte inte vidare mycket på vikt och sådant, jag hade så mycket annat att göra.

April:
Under påsken hände det saker. Jag var inte hemma, utan borta på ett konvent och fuskade då en del med maten. Tänkte att det inte gör vidare mycket om jag går ned lite i vikt och åt i princip inget alls av snasket som bjöds. Usch för socker, sade jag. Visst, jag är inte särdeles förtjust i sötsaker, men SÅ mycket hatar jag dem inte.. Jag började också laga mera av min mat själv, först mest för att det var gott, men det blev sedan ett sätt för att skära ned på saker.. Jag tror att det var en gång i den här månaden som jag kräktes frivilligt en gång, efter en middag.

Maj:
Det var månaden då alla tankar kom och jag började köra mera hårt på mitt lilla projekt. Jag hade väldigt stor ångest över en bit morotskaka jag åt den 12e (hahaha skrev till och med ned det..) och gick på två långpromenader helgen efter för att göra mig av med den. I slutet av maj, i och med en kryssning, kändes maten riktigt svår eftersom vi var tvungen att äta ute då hela tiden och jag hade ingen som helst koll alls. Det lilla förlorandet av kontroll, kom att bli det som utlöste det sista. Jag kompenserade för det jag åt då otroligt länge. Jag kräktes här för sista gången. Eftersom jag hade ätit nudlar var det svårt att få upp, så mitt ansikte blev OTROLIGT rödsprängt. Ni ser bilden här nedan. Eftersom det syntes så mycket, blev jag livrädd och vågade inte göra om det. Och bra var det. Som bara den. Hade inte varit kul att haft ett till problem att dilla med, för att sluta kräkas ska tydligen vara riktigt svårt. INGEN BRA IDÈ alltså. alls.

Juni:
Kaosets månad. De första dagarna av månaden tillbringades i Göteborg på en klassresa. Åh, kontroll. Jag  sa att jag inte alls åt "skräpmat" och levde på sallad och knäckebröd i princip. Ojoj, vad lite jag åt när jag tänkte tillbaka. Mitt bmi sjönk fort från att ligga på 19 till att bli på runt 18.3 i mitten av juni.  Jag hade stor ångest över det mesta och mina sista dagar i nian (tårta och sådant) kom att bli en enda stor ångestattack. Undvek allt jag bara kunde och all mat jag åt började kännas som för mycket. I slutet av månaden, när jag hade anlänt till Grekland, började jag också att springa. Jag hade som måste varannan dag, men det var bara bra om jag gjorde flera gånger. Jag sprang då en runda på ca 15 minuter och jag körde samma runda under hela greklandsvistelsen, men i slutet  (augusti) kunde jag springa den på runt 8-9..
De sista dagarna i juni fick jag min sista mens. Den har varit borta sedan dess.. mensen försvann när mitt bmi låg på 17.7.

Juli:
I början av månaden, fortfarande i Grekland, började mamma undra om jag gått ned i vikt. Hon frågade rätt ut och eftersom det faktiskt syntes sa jag "jag vet inte, kanske något kilo" och sedan avfärdade jag det helt. Lyckades få det att verka som om jag växt istället och att man då ser smalare ut. Jag såg det inte alls på mig själv, utan kunde inte låta bli att fråga flera gånger "syns det verkligen?" och sedan njuta av det jakande svaret. När det sedan från mina föräldrar började komma kommentarer som jag inte borde gå ned mer blev jag bara arg och lyssnade allt mindre. Gjorde precis tvärtom och mina föräldrars bevakande blick kom som att bli en förbannelse. De har inte att göra med vad jag äter! Jag vet vad jag gör!
Vägde mig i princip varje dag och såg nöjt hur jag sjönk. Försökte röra på mig så mycket jag bara kunde, men det blev en hel del stillasittande. Min passion för gröna äpplen blev otroligt stark och jag hade ett förändrat förhållande till mat (mina föräldrar såg det, inte jag). Jag kunde flera gånger säga "Åh, det här ÄLSKAR jag! Det är så gott!" och jag började lägga upp maten annorlunda och skära den i mycket små bitar. Sa dessutom att jag inte gillade olja på salladen, utan hade den hellre på sidan om..
I juli gick jag från bmi 17.7 till 17.0.


Augusti:
Jag slutade hoppas om att mensen skulle komma tillbaka och började dra parallellen att det berodde på min viktminskning - men det är inte så mycket!- var mina tankar och att den skulle komma tillbaka så fort kroppen vänjt sig. I mitten av augusti åkte vi hem från Grekland och det första min kompis mamma sa när hon såg mig var "Oj, vad liten du har blivit!" och sedan "Hur mår du egentligen?"
Jag undrade tyst för mig själv hur fasen hon kunde ha sett det. Det syntes ju inte! Mamma och pappa var på mig ganska hårt och pappa försökte resonera med mig att om jag behövde hjälp, var det bara att säga till.. Jag vägrade. Sa att jag slutat gått ned (ha! lögnare där!) och låg stadigt nu för jag "kände att det inte var bra längre". Ljög dessutom om att jag fått mens.
(Brukade säga det, så att mamma kunde köpa bindor)
Skolan började. Jag trivdes i klassen och i och med att skolan började, kunde jag komma undan billigt till lunchen.. Min vikt låg på en platå under augusti och jag gick inte ned nämnvärt i vikt, men tydligen såg jag allt sjukare ut.


September:
Jag startade den här bloggen och i och med att min vikt passerade det jag satt som "absolut panik" (bmi 16.6) vilket ledde till att jag brast inför mina föräldrar.  Givetvis var det jag hade att säga ingenting alls nytt för dem, men de tyckte såklart att det var bra att jag berättade. Jag sa att jag inte ville mer, men jag gjorde ändå inte ett skit åt det. Det jag ökade på, kompenserade jag sedan på ett eller annat sätt. Fick kontakt med skolsyster och senare i september även det första besöket på bup som mest var "bättra sig på lunchen och försöka äta 6 gånger per dag".
Jag firade den 25e september min sextonde födelsedag med en halv chokladruta som jag sedan brände bort på en promenad.  Fortsatte nedåt i vikt, om än kroppen började bli lite mera motspänstig. I slutet av månaden dalade det dock fort och jag gick in i oktober med ett bmi på 16.2.


Oktober:
Kommer inte ihåg annat än mat och att undkomma den. Hade jag ens något liv? Började äta måltiderna med pappa, men inte fasen hjälpte det. Jag fick bara beröm för att jag "kämpade" och Tua njöt av det, medan Ana njöt av vågen samtidigt som Tua skrek att detta var åt helvete. Mitt liv var två motsatser och jag var skör som ett grässtrå. Minst lilla blåst och jag veks helt. Humöret var en berg-och dalbana och jag tillbringade mina nätter sömnlös, hungrig och gråtandes.Jag klarade skolan blott på förkunskaper. Passerade över till november med ett bmi på 15.7.

November:
Min kropp började skrika efter näring. Den protesterade på alla möjliga sätt. Huden flagnade och mitt håravfall blev markant, vilket ledde till att jag klippte av mycket. Gick från navellång till axellångt på bara någon månad. Tjoff. Jag drack buljong för att lura kroppen till att bli mätt och det hände faktiskt att jag smög ned sent på kvällen och stal en tomat eller två. Ångrade mig alltid sedan. Jag vet inte vad jag tänkte på riktigt, men jag hade inte styrkan att inte följa Ana. Jag sa att jag ville, men det blev aldrig så..

December:
Vändpunktens månad. Med ett bmi på 15.0 och nära inläggning brast det. På Lucia satte min dietist in näringsdrycker vilket var min absoluta räddning. Jag den natten vad i hela friden jag höll på med. Det var otroligt kämpigt men efter ett par dagar av konstant mättnad och mycket, mycket ångest förvandlades tankarna och allting kändes betydligt lättare. Efter den 13e gick jag inte en dag i skolan, jag var bara där på dans och på sista avslutningsdagen. December ät lätt både den svåraste och bästa månaden på hela detta år. Jag är så tacksam över att jag aldrig kom under bmi 15.0 och startade mitt år 2012 så himla dåligt. Jag är så glad att jag inte finner ord för det. Lättnaden över att snart ha både börjat och avslutat ett sammanfattat skitår är ofantlig. Jag är så glad.

Ehehe. Detta blev längre än vad jag först tänkt mig.. Menmen. Så kan det bli!

Januari..

 

April..

Juni.. Dag då jag endast ätit lite frukost och ett par knäckebröd. Det här var runt klockan 18.00.

Så fin kan man bli efter kräkning! I slutet av maj.

Maj.. hoppar lite här mellan månaderna. Äsch!

Maj. Efter att ha blött näsblod i över 20 minuter..

Maj med ett av mina älskade äpplen. Ser ni min hand? Jag är lätt missfärgad, redan så tidigt.

Juni. Klädd i spets inför skolavslutningen.

Slutet av juli..

September, närmare exakt på min födelsedag. Där rök en stor del av mitt hår.

Oktober. Mörk månad. FRÖS. Jämt.

I skolan, slutet av oktober. Jag ska aldrig mera ha den där blicken.

30e november. Söndergråten efter en middag där mamma och pappa la upp maten. Rivsår på handen som fortfarande inte helt har läkt. Kroppen har sagt ifrån så pass mycket att om jag slår/river mig läker det inte och utefter sidorna på magen kan jag dra loss min hud i stora fjäll. Aldrig mera.

Varför såg jag inte hur fin jag var? Varför såg jag inte hur glad jag var? Vad var det egentligen som hände?

Dagen innan min födelsedag, alltså 24 septemer. jag var lika livrädd som jag ser ut. Nästa födelsedag ska jag fira dubbelt Minst. Ingen flicka som ska fylla år får se ut så där. Det är inte värt det.