Svar på kommentar och glädjetjut

Anonym har kommenterat "Today's photos":

hej och tack för en bra och peppande blogg. innan jag ställer min fråga vill jag bara säga att jag FATTAR INTE hur du har kunnat komma tillbaka på rätt spår så fruktansvärt fort! så jävla bra.

tänkte höra (haha du behöver inte svara) hur dina toalettvanor var när du var sjuk jämfört med nu. har nämligen ett arbete i skolan och skriver om anorexi. hittar ingen bra information. tänker absolut inte lägga ut dig som person eller så aaaalls tänkte bara höra om du har någon erfarenhet. vad händer med människans tarmar när man inte äter som man ska? typ så. 

 

Jag måste säga att jag inte riktigt heller fattar hur jag kunde komma tillbaka så fort! Jag tror att det är väldigt olika för alla, men jag är som person rätt så extrem och fanatisk av mig och när jag väl har släppt något, ja.. Då är det släppt helt enkelt! Så fort en enda liten ond tanke om att jag inte borde ta en chokladbit till eller så, gör jag precis tvärtom! Det blir som kognitiv beteendeterapi och det fungerar utmärkt på mig. Ger jag inte Ana något rum, har hon heller ingenting att säga till om.

Mina toalettvanor är en sorglig historia! Jag skrev som tidigare att eftersom magmunnen, det vill säga en del som släpper igenom maten från magsäcken ut till tarmarna, behöver ett visst flöde av mat för att fungera normalt, fungerar toalettvanorna ofta väldigt dåliga hos de med anorexi. Maten blir mycket hårt packad och det som "kommer ut" så att säga, blir också mycket hårt packad.

 

En hel del med anorexi kan av blandade anledningar missbruka laxermedel, vilket på många sätt är mycket förståeligt, men att det skulle få dem att gå ned i vikt är HELT fel. Det är dessutom skadligt för tamarna, eftersom de luras att arbeta hårt åt ingenting.. I alla fall, min mat blev väldigt hårt packad (dessutom,äter man inte så mycket, kan det inte komma ut så mycket!) men oftast tog det över en veckas tid mellan toalettbesöken och det blev mycket smärtsamma historier. Det hände också ett par gånger att jag blev så förstoppad att jag knappt vågade äta någonting alls.. Då gick jag till mamma och grät ut. Hon trodde nog att det var för att jag skulle "gå ned i vikt av laxermedlel" - vilket som sagt är HELT galet fel- men hon gav mig ändå några piller, som tack och lov hjälpte.

Några med anorexi försöker också att äta mycket mera fibrer av olika anledningar och det leder till att maten i magen får mera volym på en mindre energimängd och då kan komma ut lättare. MEN det är verkligen att lura tarmarna. De måste jobba mycket hårt för att ta upp den lilla energimängden på det höga fiber-och volyminnehållet och den drabbade drabbas ofta hårt av magont,.. Jag körde den tekniken, för jag struntade blankt i magontet och var istället överlycklig över att ha "ordnat mina toalettvanor" som egentligen fortfarande var helt åt skogen. Det fanns ju en anledning till att tarmarna sa ifrån! Borde ha följt den istället.. men icke.

Jag hoppas att mitt svar varit till någon nytta och jag tycker jag tycker att det inte alls var så farligt att skriva om tarmar. Haha. det är lite för känsligt i denna värld tycker jag! Jag menar, alla drabbas ju av det.. :) Tack för att du läser och fortsätt gärna att fråga om du undrar något, så ska jag göra mitt bästa till att svara på det!

NU ÖVER TILL GLÄDJETJUTET! Wiiiih! Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle klara det, till 2012. Men nu... Jag kunde inte låta bli att väga mig, denna sista dag på 2011 och resultatet var så.. att jag genast sprang och hämtade mina föräldrar, skuttande av glädje. Hahah. Jag har uppnått BMI 16.0! Och jag är så fin! Det är så fint! Jag börjar bli kvinna igen. Än en lång bit kvar, men de tendenser jag ser fullkomligt älskar jag. Tänk på det, ni som behöver gå upp i vikt, att det inte måste vara någon hemsk resa. Det är faktiskt möjligt att trycka undan dessa tankar och tänka friskt, tänka att normalvikt är normalt och att man faktiskt vill må bra. Det går att glädja sig åt att se vikten stabilisera sig och kroppen att fungera igen. Själv är jag fascinerad, att vi fungerar så smart. Trevlig nyårsafton på er, räkna med bilder senare!

Svar på kommentar

Anonym har kommenterat inlägget "Nattmacka":

Vad roligt att det går bra för dig, verkligen! :) Jag har velat fråga en sak, men jag vet inte hur jag ska ställa frågan utan att få det att låta dumt, men nu när du verkar må bättre och faktiskt vara på bättringsvägen kanske jag kan våga fråga ändå.. Så SNÄLLA detta är verkligen INTE illa menat!!

Jag vet inte vad som är mycket mat för dig visserligen, men hur får du plats med all mat? :P För du säger att du åt massa gryta och bröd med ost (som lät väääldigt gott!) och sen efter så åt du choklad och så.. Vilket iof är normalt, men du som är så himla smal, får du inte ont i magen? Det kan jag få.. Att jag fysiskt inte får plats med så mkt som förr.. Och då får jag en jättespänd och stor mage som värker i flera timmar.. Är det så för dig också?

Önskar dig all lycka!!! <3<3

Tack för kommentaren! Och det är bara att fråga, jag tar inte alls illa upp. :) Haha jag vet inte hur jag får plats med all mat! I början var det verkligen helt hemskt och jag trodde ibland att jag skulle spy upp det igen helt enkelt för att det inte gick ned. Men eftersom kan man ta mer och mer och liksom tänja ut magsäcken. Det låter kanske lite läskigt, men faktiskt så är det inte det. Det kommer automatiskt! Men ja, jag har nästan konstant ont i magen. Fysiskt får man plats BETYDLIGT mer än vad man tror, det är snarare en psykisk mättnad man känner. Det var ju inte så att förut, när jag egentligen fysiskt jämt var hungrig, gick omkring och var det psykiskt. Jag blev mätt i huvudet, men inte med kroppen. Nu när mättnaden kommer med kroppen också, är den HELT annorlunda- den är underbar! 

Det känns lite konstigt också att verkligen känna en fysisk mättnad, men eftersom det är behagligt (och ska vara!) blir det inte så farligt, fastän det är ovant och läskigt i början. De allra första dagarna som jag drack/åt näringsdrycker kände jag mig konstant uppstoppad. Och det är faktiskt så att man blir uppstoppad, för magmunnen (en öppning som liksom släpper ut magsäckens innehåll till tarmarna) har blivit lat och ovan med att jobba efter en längre tid (för mig ett halvår) med för lite mat. Den släpper alltså igenom maten för sakta och maten blir kvar för länge i magsäcken vilket leder till att det liksom packas upp på varandra.. Hm. lite svårt att förklara, men det är därför som många med ätstörningar blir förstoppade! Helt enkelt för att maten släpps igenom för sakta och blir för hårt packad.

Hoppas att detta inte blev alltför rörigt, och att du fick ut något i alla fall! Själv är jag just nu helförvirrad. Haha. Tack ändå! Kraaam!

Today's photos

Gick på promenad och drack en cappuccino och åt en After Eight :)

Började med min syster och kusin att lägga ett tusenbitars-pussel..

Invigde ett nytt,matt, topplack jag köpt- perfekt på nattsvarta naglar nu till nyår!

Vi hann i alla fall lägga kantbitarna! Puh..

Sen var det middag i matsalen.. Mums!

Älskade praliner.. Här är det en halvt uppäten likörtryffel som blir porträtterad!

Ett av de många tillbehören till kvällens middag var en grekisk sallad. Åh, det är så gott! Särskilt fetaosten..

Middagen bestod också av grillat fint nötkött på öppenspisen och varsin grillad champinjon. Nu blir det nattmacka, igen.. hm. Ska nog rosta ett par bröd och ha turkisk yoghurt, gräslök och kaviar på! Det är gott. En skål fil med flingor till det och det är inte hela världen att jag sover över frukosten i morgon. Äter den nu istället. Hihi. God natt!

Paltkoma och bildbomb

Herregud.. vad jag är mätt! Haha! Jag åt först lunch när jag vaknade vid halv tolv, bestående av en stor portion quorngryta med quorn,lök, turkisk yoghurt och tomat. Till det åt jag couscous och två mackor. Proppmätt. Givetvis vaknar min syster Moa och min kusin Jonas strax efteråt... De är hungriga såklart, och vill ha sig något till lunch.
"Våfflor!"
Oh. Jag satt just och åt min efterrätt, en skål med olika sorters bär, när de kom med förslaget. Jag var mätt, det var jag, men man kan ju äta ändå!

Så kom det sig att jag åt ett par våfflor på det också. Det var verkligen länge sedan! Jag vet inte när det var senast.. men nästan ett år sen, minst. Mums säger jag bara! Men det ledde såklart till att jag fick ont i magen av mättnad och jag halvligger nu och skriver detta, men åh! Det var sannerligen värt det. Håhå. Mat <3

Här kommer lite bilder från gårdagen och idag!

Nattmacka

Dagens middag var.. helt underbar. Den var mycket förbjuden - ingen mat är förbjuden längre!- och jag har inte ätit och njutit av något liknande på evigheter. Den bestod av en gryta med kyckling, banan och en sås av grädde och curry. MUMS! Till serverades det ris och baguetter med olika ostar.. Åt en himla massa ris och gryta och sedan tre baguettebitar med tjocka skivor brieost och vanligt bregott. Åh, det var matglädje. Stackars några av er läsande, som skulle lida så efter en sådan måltid. Jag gjorde det faktiskt inte. Rundade av det hela med en stor kopp kaffe med mjölk och 40g apelsinchoklad och ett par aladdinpraliner. Det satt gott i magen.

Ett par timmar senare åt jag saffranskaka,pepparkakor och glögg. Åh! DET var gott det också. Blir ni rädd för alla kalorier? Det blir inte jag. Idag på affären hände det en liten rolig incident, så annorlunda som det brukar vara:
"Pappa, vad kan man äta som är väldigt energirikt men samtidigt inte typ.. choklad eller nötter?" frågade jag honom när vi kom in i mataffären.
Han tänkte ett tag.
"Yoghurt med honung?"
Jag hittade den fetaste yoghurten jag kunde hitta, 10% (blir ni rädda nu?) eller också kallad grekisk yoghurt. Allt detta chokladätande fick mig igår natt att ligga vaken rätt så länge, för min mage gjorde väldigt ont.. Måste kanske tänka på att äta lite "nyttigare" och få i mig lite kalcium och så på köpet. När jag kom hem åt jag sedan upp en stor del av min yoghurt tillsammans med en stooor klick sirap.. DET var gott! Och energirikt. Har ni några andra tips kanske på något gott, helst inte så sött, och energirikt? Inte nötter, för det är jag inte vidare förtjust i!

Nu, vid klockan halv ett blev jag lite hungrig igen.. Herregud, kakan var ju runt nio-tio någongång och jag är van vid att bli matad var tredje timme. Så jag gick ned, i mörkret, och tog en clementin och en skiva grekiskt lantbröd med bregott och kaviar. Det var så gott, men det kurrar fortfarande i magen så jag ska minsann gå ned och ta mig en till...
Nä, det blev en skål med fil och tre sorters flingor istället. Struntsamma att klockan nu är ett, för jag är hungrig. Och man ska äta när man är hungrig eller hur? Det är kroppens sätt att säga att den vill ha mat. Och jag har ingen anledning att misshandla den och neka den det den vill ha. Så varsågod, kära kropp, somna mätt i magen!

Orkar inte ladda in några bilder, ska äta upp min fil och sedan sova. Det kommer i morgon istället! Och tack alla, era kommentarer värmer så. Riktigt kul att andra blir glada av att jag är glad! Hihi.

Svar på kommentar

Ingrid sa;
Massa kramar söta vännen. Kommer ihåg konventet här i Uppsala. Jag såg på dig att allt inte var som det skulle. Kände igen din blick. Men tänkte samtidigt "Inte Tua! Tua skulle inte"
Jag kommer också ihåg hur den där bilden på dig med rödsprängt ansikte fick mig att haja till ordentligt när jag såg den första gången. Då visste jag att det var något 'fel' men ville inte ta upp det innan du kom med det till mig. Ville inte pressa. Nu hatar jag mig själv för att jag inte försökte få dig att begära hjälp tidigare.
Förlåt mig <3 

Många kramar tillbaka! Det är inte så, att det här är något som är ditt fel! Jag lovar dig, att inga ord på denna jord kunde få mig att ändra mitt beteende tidigare. Snarare tvärtom eftersom jag alltid varit trotsig. Mamma och pappa försökte, tro mig, vänner försökte, DU försökte, dietisten försökte, men hjälpte det? Nej! Andra kan inte ändra det åt mig, utan det var mitt beslut, min inre kraft, som fick skiten att vända sig. Det var först när jag stod där med huden flagnande och håret hängandes som jag föll ned på jorden igen. Näringsdryckerna hjälpte mig upp, för i svält lyssnar man inte på några ord, såväl hårda som vänliga. Det är snarare i efterhand, nu, som jag har börjat uppskatta och förstå vad allt detta folk - du inräknat!- egentligen gjort för mig och jag är så tacksam att jag inte finner ord för det. Jag är också ledsen för det som andra fått utstå pågrund av min egen svält, men jag kan inte annat än att trösta er med att era ord yttrade förgäves, inte hade gjort mer skillnad om ni så skrek dem åt mig. Hemskt, men sant.

Jag önskar att jag hade lyssnat på er, verkligen. Men en svältande hjärna är en knepig hjärna som jag inte ens nu kan förstå mig på.
Jag vill verkligen inte att någon ska känna skuld för detta, lika lite som jag egentligen borde vara arg på mig själv. Man gör misstag, så enkelt är det, men det är inte så att alla andra som såg detta misstag har någon som helst skuld i det hela. DET ÄR ANA SOM SKA HA STRYK. SÅ det så.
Kram! <3

Året 2011

Jag tänker liksom J har gjort sammanfatta mitt år 2011 som jag ser som bland de bästa och värsta i mitt liv. I alla fall det allra mest händelserika...

Januari:
Började året helt underbart med ett konvent hemma hos mig. Jag levde livet och hade planer på framtiden. Men någonstans i baktanken gnagde ändå några tankar och julens saffrans-och citronglass hängde sig länge kvar på magen kändes det som. Jag brydde mig dock inte nämnvärt. Gick över helt till att bli rödhårig med hjälp av henna och stormtrivdes i det.

Februari:
Har jag inga minnen ifrån.. haha. Det var en hel del i skolan dock den här tiden vet jag utav anteckningar och jag började grubbla över gymnasieval. Humanistiska eller natur? Skulle jag välja den linjen som jag alltid velat (natur) eller skulle jag gå på det som egentligen var roligast? Beslutsångesten var stark, och jag valde humanistiska linjen för att sedan, ett par veckor innan skolan började i augusti, byta tillbaka till natur.


Mars:
Fortfarande mycket att göra i skolan men jag lyckades med toppresultat ändå. Jag skaffade linser (bland de bästa beslut jag gjort, jag avskyr verkligen glasögon men har synfel på -3.25 så utan dem är jag ju rätt så handikappad..) och fick ett piano som jag älskade. Men som var ostämt. Haha, stackars de som lyssnade på spelandet.. Jag tänkte inte vidare mycket på vikt och sådant, jag hade så mycket annat att göra.

April:
Under påsken hände det saker. Jag var inte hemma, utan borta på ett konvent och fuskade då en del med maten. Tänkte att det inte gör vidare mycket om jag går ned lite i vikt och åt i princip inget alls av snasket som bjöds. Usch för socker, sade jag. Visst, jag är inte särdeles förtjust i sötsaker, men SÅ mycket hatar jag dem inte.. Jag började också laga mera av min mat själv, först mest för att det var gott, men det blev sedan ett sätt för att skära ned på saker.. Jag tror att det var en gång i den här månaden som jag kräktes frivilligt en gång, efter en middag.

Maj:
Det var månaden då alla tankar kom och jag började köra mera hårt på mitt lilla projekt. Jag hade väldigt stor ångest över en bit morotskaka jag åt den 12e (hahaha skrev till och med ned det..) och gick på två långpromenader helgen efter för att göra mig av med den. I slutet av maj, i och med en kryssning, kändes maten riktigt svår eftersom vi var tvungen att äta ute då hela tiden och jag hade ingen som helst koll alls. Det lilla förlorandet av kontroll, kom att bli det som utlöste det sista. Jag kompenserade för det jag åt då otroligt länge. Jag kräktes här för sista gången. Eftersom jag hade ätit nudlar var det svårt att få upp, så mitt ansikte blev OTROLIGT rödsprängt. Ni ser bilden här nedan. Eftersom det syntes så mycket, blev jag livrädd och vågade inte göra om det. Och bra var det. Som bara den. Hade inte varit kul att haft ett till problem att dilla med, för att sluta kräkas ska tydligen vara riktigt svårt. INGEN BRA IDÈ alltså. alls.

Juni:
Kaosets månad. De första dagarna av månaden tillbringades i Göteborg på en klassresa. Åh, kontroll. Jag  sa att jag inte alls åt "skräpmat" och levde på sallad och knäckebröd i princip. Ojoj, vad lite jag åt när jag tänkte tillbaka. Mitt bmi sjönk fort från att ligga på 19 till att bli på runt 18.3 i mitten av juni.  Jag hade stor ångest över det mesta och mina sista dagar i nian (tårta och sådant) kom att bli en enda stor ångestattack. Undvek allt jag bara kunde och all mat jag åt började kännas som för mycket. I slutet av månaden, när jag hade anlänt till Grekland, började jag också att springa. Jag hade som måste varannan dag, men det var bara bra om jag gjorde flera gånger. Jag sprang då en runda på ca 15 minuter och jag körde samma runda under hela greklandsvistelsen, men i slutet  (augusti) kunde jag springa den på runt 8-9..
De sista dagarna i juni fick jag min sista mens. Den har varit borta sedan dess.. mensen försvann när mitt bmi låg på 17.7.

Juli:
I början av månaden, fortfarande i Grekland, började mamma undra om jag gått ned i vikt. Hon frågade rätt ut och eftersom det faktiskt syntes sa jag "jag vet inte, kanske något kilo" och sedan avfärdade jag det helt. Lyckades få det att verka som om jag växt istället och att man då ser smalare ut. Jag såg det inte alls på mig själv, utan kunde inte låta bli att fråga flera gånger "syns det verkligen?" och sedan njuta av det jakande svaret. När det sedan från mina föräldrar började komma kommentarer som jag inte borde gå ned mer blev jag bara arg och lyssnade allt mindre. Gjorde precis tvärtom och mina föräldrars bevakande blick kom som att bli en förbannelse. De har inte att göra med vad jag äter! Jag vet vad jag gör!
Vägde mig i princip varje dag och såg nöjt hur jag sjönk. Försökte röra på mig så mycket jag bara kunde, men det blev en hel del stillasittande. Min passion för gröna äpplen blev otroligt stark och jag hade ett förändrat förhållande till mat (mina föräldrar såg det, inte jag). Jag kunde flera gånger säga "Åh, det här ÄLSKAR jag! Det är så gott!" och jag började lägga upp maten annorlunda och skära den i mycket små bitar. Sa dessutom att jag inte gillade olja på salladen, utan hade den hellre på sidan om..
I juli gick jag från bmi 17.7 till 17.0.


Augusti:
Jag slutade hoppas om att mensen skulle komma tillbaka och började dra parallellen att det berodde på min viktminskning - men det är inte så mycket!- var mina tankar och att den skulle komma tillbaka så fort kroppen vänjt sig. I mitten av augusti åkte vi hem från Grekland och det första min kompis mamma sa när hon såg mig var "Oj, vad liten du har blivit!" och sedan "Hur mår du egentligen?"
Jag undrade tyst för mig själv hur fasen hon kunde ha sett det. Det syntes ju inte! Mamma och pappa var på mig ganska hårt och pappa försökte resonera med mig att om jag behövde hjälp, var det bara att säga till.. Jag vägrade. Sa att jag slutat gått ned (ha! lögnare där!) och låg stadigt nu för jag "kände att det inte var bra längre". Ljög dessutom om att jag fått mens.
(Brukade säga det, så att mamma kunde köpa bindor)
Skolan började. Jag trivdes i klassen och i och med att skolan började, kunde jag komma undan billigt till lunchen.. Min vikt låg på en platå under augusti och jag gick inte ned nämnvärt i vikt, men tydligen såg jag allt sjukare ut.


September:
Jag startade den här bloggen och i och med att min vikt passerade det jag satt som "absolut panik" (bmi 16.6) vilket ledde till att jag brast inför mina föräldrar.  Givetvis var det jag hade att säga ingenting alls nytt för dem, men de tyckte såklart att det var bra att jag berättade. Jag sa att jag inte ville mer, men jag gjorde ändå inte ett skit åt det. Det jag ökade på, kompenserade jag sedan på ett eller annat sätt. Fick kontakt med skolsyster och senare i september även det första besöket på bup som mest var "bättra sig på lunchen och försöka äta 6 gånger per dag".
Jag firade den 25e september min sextonde födelsedag med en halv chokladruta som jag sedan brände bort på en promenad.  Fortsatte nedåt i vikt, om än kroppen började bli lite mera motspänstig. I slutet av månaden dalade det dock fort och jag gick in i oktober med ett bmi på 16.2.


Oktober:
Kommer inte ihåg annat än mat och att undkomma den. Hade jag ens något liv? Började äta måltiderna med pappa, men inte fasen hjälpte det. Jag fick bara beröm för att jag "kämpade" och Tua njöt av det, medan Ana njöt av vågen samtidigt som Tua skrek att detta var åt helvete. Mitt liv var två motsatser och jag var skör som ett grässtrå. Minst lilla blåst och jag veks helt. Humöret var en berg-och dalbana och jag tillbringade mina nätter sömnlös, hungrig och gråtandes.Jag klarade skolan blott på förkunskaper. Passerade över till november med ett bmi på 15.7.

November:
Min kropp började skrika efter näring. Den protesterade på alla möjliga sätt. Huden flagnade och mitt håravfall blev markant, vilket ledde till att jag klippte av mycket. Gick från navellång till axellångt på bara någon månad. Tjoff. Jag drack buljong för att lura kroppen till att bli mätt och det hände faktiskt att jag smög ned sent på kvällen och stal en tomat eller två. Ångrade mig alltid sedan. Jag vet inte vad jag tänkte på riktigt, men jag hade inte styrkan att inte följa Ana. Jag sa att jag ville, men det blev aldrig så..

December:
Vändpunktens månad. Med ett bmi på 15.0 och nära inläggning brast det. På Lucia satte min dietist in näringsdrycker vilket var min absoluta räddning. Jag den natten vad i hela friden jag höll på med. Det var otroligt kämpigt men efter ett par dagar av konstant mättnad och mycket, mycket ångest förvandlades tankarna och allting kändes betydligt lättare. Efter den 13e gick jag inte en dag i skolan, jag var bara där på dans och på sista avslutningsdagen. December ät lätt både den svåraste och bästa månaden på hela detta år. Jag är så tacksam över att jag aldrig kom under bmi 15.0 och startade mitt år 2012 så himla dåligt. Jag är så glad att jag inte finner ord för det. Lättnaden över att snart ha både börjat och avslutat ett sammanfattat skitår är ofantlig. Jag är så glad.

Ehehe. Detta blev längre än vad jag först tänkt mig.. Menmen. Så kan det bli!

Januari..

 

April..

Juni.. Dag då jag endast ätit lite frukost och ett par knäckebröd. Det här var runt klockan 18.00.

Så fin kan man bli efter kräkning! I slutet av maj.

Maj.. hoppar lite här mellan månaderna. Äsch!

Maj. Efter att ha blött näsblod i över 20 minuter..

Maj med ett av mina älskade äpplen. Ser ni min hand? Jag är lätt missfärgad, redan så tidigt.

Juni. Klädd i spets inför skolavslutningen.

Slutet av juli..

September, närmare exakt på min födelsedag. Där rök en stor del av mitt hår.

Oktober. Mörk månad. FRÖS. Jämt.

I skolan, slutet av oktober. Jag ska aldrig mera ha den där blicken.

30e november. Söndergråten efter en middag där mamma och pappa la upp maten. Rivsår på handen som fortfarande inte helt har läkt. Kroppen har sagt ifrån så pass mycket att om jag slår/river mig läker det inte och utefter sidorna på magen kan jag dra loss min hud i stora fjäll. Aldrig mera.

Varför såg jag inte hur fin jag var? Varför såg jag inte hur glad jag var? Vad var det egentligen som hände?

Dagen innan min födelsedag, alltså 24 septemer. jag var lika livrädd som jag ser ut. Nästa födelsedag ska jag fira dubbelt Minst. Ingen flicka som ska fylla år får se ut så där. Det är inte värt det. 

Den här dagen alltså

Åh, vilken matdag! Haha, jag sa att jag ska upp idag, och tro mig, det har jag :D Känns så jäkla bra. Nu ska detta få hålla i sig, kommer jag nog att ha klarat mitt mål till nyår. Jag hade inte tänkt räkna ihop något, men nu kunde jag inte låta bli :D

Två skålar med fil och müsli - 180 kcal
Spaghetti och köttfärssås två portioner - 370 kcal
30 g apelsinchoklad - 170 kcal
Vaniljbulle- 300 kcal
Två latte med ca 3 dl standardmjölk - 180 kcal
Två tobleronebitar och två aladdinpraliner - 300 kcal(minst, hihi)
En stor portion fläskfilé med kantareller, gräddsås och potatis + lingonsylt = 450 kcal (kan vara runt 600 också, har ingen koll)
En näringsdryck - 300 kcal
eh... 7 aladdinpraliner+ en tobleronebit - 450 kcal

summa: 2700!! Hahahahaha,, det känns så jävla bra. Jag menar det faktiskt. jag ångrar mig inte ett dugg. Idag minsann, har jag kanske gått upp i alla fall ett hekto med lite tur! Liknande nu fram till nyår och jag har klarat ett bmi på över 15.8! I morgon blir det lätt tre näringsdrycker + en massa choklad och vanlig mat. Nu kör vi hårt här! Jag är så stolt. Tro mig. Tänk att jag är äcklig, gör bara det, men det här känns förjävla bra.Jag älskar att känna mig rund nu. För det gör jag. Tror faktiskt att jag ser en liten skillnad också. Särskilt i ansiktet. Är så röd xD Hahaha. <3 livet. Och ni. TACK för alla fina kommentarer!!

En ätstörd ljuger alltid

Jag är så mager! Äter choklad. Jag vill inte vara mager. Ett par toblerone, många rutor mörk apelsinchoklad. Pasta (Var förbjudet, men ingen mat alls är förbjudet längre!) med köttfärssås, två koppar kaffe med mycket röd mjölk i. En vaniljbulle med mandelflarn och vaniljsås. SÅ mycket energi jag bara kan proppa i mig, eftersom jag än idag inte har druckit någon näringsdryck. Jag  vill äta vanlig mat. Jag VILL gå upp i vikt.  Det är jag som vill det, för jag skiter då fullständigt i den del av mig som vill vara sjukligt mager. Den delen har fasen ingenting alls att säga till om. Så det  så. Nu ska jag äta ännu mera alldeles snart. Bara för att jag kan. Ha! Idag ska jag upp i vikt.
Se det som en protest.
Se det som en motsats.
Jag ska visa er hur mycket finare (och GLADARE) man är när man har normalvikt. Jag avskyr dagens sjuka ideal och mår illa när jag läser och ser det.

Är jag glad jämt? Mår jag bättre nu när jag faktiskt äter? Svar 1: nej jag är inte glad jämt. Men vem är det egentligen? Svar2: JA! Jag mår otroligt mycket bättre. För jag skiter fullständigt i Ana-delen och går emot den så fort hon säger något. Jag är starkare än den delen. Så jävla mycket starkare, för jag förtjänar att må bra. Alla gör det., hur tjocka eller smala de än är.

Innan det nya året är kommen ska jag verkligen försöka komma upp ytterligare ett halvt kilo i alla fall. Allra helst vill jag komma över BMI 16, men det är nog att sikta lite för högt. Läkaren sa ju dessutom att det inte får gå för snabbt, för det kan rubba salt-och hormonbalanserna i kroppen.
Jag ska visa er att jag kan, men jag vet inte vad jag ska göra för att ni verkligen ska tro mig. Räcker det med att jag postar bilder på all bra mat jag äter? För det här ÄR bra mat för en som är underviktig. Riktigt jäkla bra mat. Tro mig. Man äter för att må bra, inte för att må dåligt.

Cappuccino och gigantsisk vaniljbulle! Säkert 400 kcal. Bryr jag mig? Ja. MEN JAG SKITER I DET. Äter det ändå.

SLUT! Det går. Finns inget "jag kan inte". Är så enkelt som att ta bulle på skeden, stoppa i munnen, njuta,tugga,svälja. Så.Och inte kompensera att jäkla dugg för det sen. Ha! Även en ätstörd har en vilja.

DS. Nu försöker jag räkna ut vad jag behöver väga för att ha ett normalt bmi och inte räknas som underviktig längre. Hihi. Det kommer att gå bra. Varför skulle jag klara det här sämre än när jag gick ned? Det här kommer att gå snabbare också! Jag ska bli bra. Jag ska bli fri. Jag ska kunna göra det jag vill och inte låga vågskiten bestämma. Tro mig, DET ÄR SÅ VÄRT DET.

Jag blir så arg

Jag har nu läst "Anonyms" kommentar flera, flera gånger och jag börjar förstå, eller tänker i alla fall försöka, tolka den som jag känner just nu. Jag tänker dessutom diskutera begreppet "tjock".

"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".

En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.

Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?

Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n  a.l.ls.

Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.

Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?

Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65.  Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.

Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!

Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.

Nu måste jag nog sova. God natt.

Svar på kommentar

Anonym sa: Men, det låter ju som det inte kan vara sant!
Inget fusk här,eller? 


Varför skulle det inte kunna vara sant? Utveckla, så ska jag ge dig ett så bra svar jag bara kan!

Kebab och viktuppgång

Idag var det iväg till BUP igen! Tio mil dit, tio mil hem.. Startade vid åttatiden, för jag skulle vara där klockan tio och vädret var inte det bästa. Stormen "Dagmar" har verkligen satt sina spår! Utefter vägkanterna låg det träd i mängder och på något ställe såg jag till och med att ett tak blåst av. Usch! Men det är inte tal om hur hemskt det var när vi skulle åka hem.. Vi såg inte en meter framför bilen. Det både snöade samtidigt som vinden blåste upp pudersnö från marken så ja.. sikten var verkligen minimal. Ibland var vi tvungen att stanna helt, för allt var bara vitt! Väldigt underlig resa var det, men det gick bra i alla fall.

På BUP var det främst vägning som gällde. Jag har nu gått upp i vikt till BMI 15.5!! Yay säger jag bara. Sen hämtade vi ut flera näringsdrycker, men jag pratade med läkaren och så och jag kan fortsätta byta ut någon/några per dag om jag vill och hittar något att ersätta det med. HÄRLIGT! Till lunch blev det, tro det eller ej - kebab! Inte min favorit, sushi är betydligt godare, men visst gick det ned. Beställde en kebab i bröd med stark sås och lämnade bara väldigt lite, mest torrt bröd och kebabkött som inte hade någon sås på sig. Haha. Mums! Då var man mätt ett bra tag, tro mig.. På det blev det sedan en stor latte och rödbetskaka. Första gången i mitt liv som jag åt rödbetskaka, men jag säger då det, det ska absolut bli flera gånger! Det är så mycket godare än vad det låter.. smakar nästan som morotskaka. Men ändå inte.

Igår sökte jag två matbutiker, de som finns i vår lilla ort, efter en ask med vanlig aladdinchoklad. Det var slut. Enda som fanns kvar var några paradis.. Men idag, i BUP-staden hittade jag en ask! Den inhandlades genast. Hihi. Mums. Körsbär i likör är bara helt underbar. Jag gillar inte vanligt godis (skulle aldrig kunna tänka mig köpa i lösvikt!) men choklad, desto finare och mörkare desto godare (oftast) slinker ned finfint. Men igår fick jag lite ont i magen efter allt chokladätande.. Hihi. Men det är det värt! Vågen pekar ju uppåt.

Jag måste säga: de första dagarna med operation jullov har gått alldeles prima! Fortsätter jag uppåt såhär har jag nog uppnått BMI 16 innan lovet är slut. Vilken otroligt bra start på 2012. Må det nu hålla i sig! Hur går det för er på operation jullov? Ni kanske inte går upp i samma takt som mig, men gör ni några framsteg i alla fall så är det super! Tänk bara på att ALDRIG kompensera för det ni gör. För gör ni det, är det bara att göda Ana ännu mera. Ni "tror" att ni varit duktiga, men i själva verket har ni ju inte det.. Alltså, ingen bra idé alls att lura sig själv!

Saffransdessert

Igår hittade jag på något helt nytt! Det kanske är en liten fuskpannacotta.. Men ändå inte! Här kommer receptet. För fyra små portioner. (Hos oss blev det tre lite större och en liten, till pappa)

250 g kvarg (kesella 10%ig eller liknande)
2 msk florsocker
ett paket saffran (0.5 g)
Någon matsked grädde
1/2 tsk vaniljpulver eller
1 tsk vaniljsocker
Ett par rutor vit choklad

Kavla saffranspaketet ett par gånger så att innehållet krossas. Blanda sedan ned saffranet i kvargen och tillsätt vaniljpulvret eller vaniljsockret. Vispa i florsockeret och smaka av. Det kan behövas lite mera florsocker om man vill ha det sötare. Vispa i grädden (jag använde elvisp, men det blev inte så mycket fluffigare direkt.. så vispa så länge du vill!) och häll upp i fina portionsskålar. Riv över chokladen och ställ kallt i kylskåp eller liknande till servering. Glöm inte att täcka över skålarna med folie, eftersom det annars lätt kan bli kylskåpssmak.

Njut! :D

Jo just det.. Om man snålar, eller inte vill ha så stark saffranssmak, kan man ta halva mängden :) För det blev rätt så mycket saffranssmak på det här.. Fast det gillar jag!

Svar på kommentar

Johanna skriver: Du är så himla stark, vet du det? Helt sjukt, älskar att läsa din blogg! Har du varit inlagd någon gång? Kraaam 


Åh, tack! Jag blir så otroligt glad i själen av att läsa sådana här kommentarer. Jag läser och följer din blogg med, hihi, fastän jag är sparsam med kommenterna där och jag kan inte säga annat än att du är minst lika stark du med! Jag har inte varit inlagd, utan bara, liksom du, haft det "hotet" hängande över mig. Och när dietisten beslutade sig för att akutsätta in näringsdrycker, var det antingen det eller att bli inlagd som gällde. Helt enkelt för att bryta svälten (som jag inte ansåg mig vara under- jag åt ju mängder med mat!) och jag är riktigt glad att jag slapp inläggning. Det känns på något sätt mycket bättre att göra det på hemmaplan, med god, vällagad mat och näringsdrycker på det då.
Goooood fortsättning och gott nytt år! KRAM!

(Ps. Jag gillar din kamera! Hihi. Vi är nog rätt så lika ändå. ds.)

Apelsintryffel, vaniljfudge eller höstnougat?

Detta liv alltså. Jag börjar allvarligt fundera över hur jag överlevde ett halvår utan att unna mig en enda sak eller verkligen äta tills jag blir mätt med kroppen och inte med huvudet. Jag förstår inte hur jag klarade mig på att se andra äta det, men avstå själv. Jag förstår inte hur jag kunde hålla mig i styr och inte göra det som jag så gärna gjorde förut. Drack ett glas mjölk till maten, åt camembert och kex och när tillfället bjöds (hehe, det funkar bra att gömma undan aladdinasken och se till att skapa sig själv många tillfällen!) ta sig en god liten chokladbit, helst av mörk choklad.

Men då njuter jag väl desto mer nu, antar jag. Ana har fasen sett sin sista dag. Hihi. Var endaste igång igår som jag ens tänkte tanken "choklad" eller "pepparkaka" tog jag mig en! En himla bra start på operation jullov alltså. Att falla för frestelser har trots allt varit min största rädsla. Det var min, eller Anas snarare, styrka att hela tiden stå emot. Nej tack. Nej jag vill inte ha.. Nej tack, jag gillar inte det... Nej tack, jag är alldeles för mätt!

Hur går det för er på operation jullov, tro? Har ni lyckats lyda kroppen någonting, eller har ni bara stått emot?

Igår övningskörde jag för första gången! Det var helt otroligt kul. Först körde jag på landsvägen för att komma igång lite i körningen, bara få in växlar och sådant, sen fick jag köra igenom min ort! Genom två rondeller och in på gården.. Hihi. Det svåraste var nog att vända. För när jag backade, fortsatte bilen bakåt fastän jag hade släppt gasen! Gah, det gjorde mig galen. Tänkte inte på att bilen kan rulla även bakåt.. Idag ska det bli en övningskörningstur igen! Yiiihah!

Apelsintryffeln är min favorit! Vilken är eran?

Dag 100: Tänka sig

Det blev en bra jul ändå för mig. Efter ett helvetiskt halvår, fick jag i alla fall en riktigt bra jul. Jag kunde inte varit mera nöjd! Inte en enda näringsdryck idag, men jag har nog mer än väl överstigit det jag behövde ändå. Hihi. Har ätit en halv aladdinask nästan helt själv och måååååånga "Noblesse" med mörk choklad och apelsin. Sen julbordet såklart! Massa olika saker blev det.Sen blev det lite mera choklad och ännu mer choklad till efterrätt.. Hehe. Nu måste jag verkligen sova! Men ville få fram att efter det här slutar jag med "dag XX" då jag känner att det inte behövs längre. Nu är det inte tiden från det att jag "bestämde mig" för att bli "frisk" som räknas- det var trots allt bara lögn, utan vad som verkligen händer. Alltså, inga mera obetydliga siffror!

Dukningen :) Jag vek servetterna!

Julgranen, visst är den fin?

Matsalen med bordet

Egentligen en taffel, men vi använder den delvis som serveringsbord.

Förrätten! Olika sillsorter, sallad, kex med camembert, gravad lax med gravlaxsås, varmrökt lax, vindruva..

Varmrätten! Tunnbröd med skinka och senap, kalvsylta, sill, sallad, varmrökt lax, potatis, champinjonomelett, päron, vindruva, camembert.. Jag tog mera efter det här också.

Mums!

Sen var det julklappsöppning såklart. Jag fick bland annat ett stativ! :) En helt underbar jul. GOD JUL!

-Det blev bara några bilder-

Dag 99: Brev till en hatad