Året 2011

Jag tänker liksom J har gjort sammanfatta mitt år 2011 som jag ser som bland de bästa och värsta i mitt liv. I alla fall det allra mest händelserika...

Januari:
Började året helt underbart med ett konvent hemma hos mig. Jag levde livet och hade planer på framtiden. Men någonstans i baktanken gnagde ändå några tankar och julens saffrans-och citronglass hängde sig länge kvar på magen kändes det som. Jag brydde mig dock inte nämnvärt. Gick över helt till att bli rödhårig med hjälp av henna och stormtrivdes i det.

Februari:
Har jag inga minnen ifrån.. haha. Det var en hel del i skolan dock den här tiden vet jag utav anteckningar och jag började grubbla över gymnasieval. Humanistiska eller natur? Skulle jag välja den linjen som jag alltid velat (natur) eller skulle jag gå på det som egentligen var roligast? Beslutsångesten var stark, och jag valde humanistiska linjen för att sedan, ett par veckor innan skolan började i augusti, byta tillbaka till natur.


Mars:
Fortfarande mycket att göra i skolan men jag lyckades med toppresultat ändå. Jag skaffade linser (bland de bästa beslut jag gjort, jag avskyr verkligen glasögon men har synfel på -3.25 så utan dem är jag ju rätt så handikappad..) och fick ett piano som jag älskade. Men som var ostämt. Haha, stackars de som lyssnade på spelandet.. Jag tänkte inte vidare mycket på vikt och sådant, jag hade så mycket annat att göra.

April:
Under påsken hände det saker. Jag var inte hemma, utan borta på ett konvent och fuskade då en del med maten. Tänkte att det inte gör vidare mycket om jag går ned lite i vikt och åt i princip inget alls av snasket som bjöds. Usch för socker, sade jag. Visst, jag är inte särdeles förtjust i sötsaker, men SÅ mycket hatar jag dem inte.. Jag började också laga mera av min mat själv, först mest för att det var gott, men det blev sedan ett sätt för att skära ned på saker.. Jag tror att det var en gång i den här månaden som jag kräktes frivilligt en gång, efter en middag.

Maj:
Det var månaden då alla tankar kom och jag började köra mera hårt på mitt lilla projekt. Jag hade väldigt stor ångest över en bit morotskaka jag åt den 12e (hahaha skrev till och med ned det..) och gick på två långpromenader helgen efter för att göra mig av med den. I slutet av maj, i och med en kryssning, kändes maten riktigt svår eftersom vi var tvungen att äta ute då hela tiden och jag hade ingen som helst koll alls. Det lilla förlorandet av kontroll, kom att bli det som utlöste det sista. Jag kompenserade för det jag åt då otroligt länge. Jag kräktes här för sista gången. Eftersom jag hade ätit nudlar var det svårt att få upp, så mitt ansikte blev OTROLIGT rödsprängt. Ni ser bilden här nedan. Eftersom det syntes så mycket, blev jag livrädd och vågade inte göra om det. Och bra var det. Som bara den. Hade inte varit kul att haft ett till problem att dilla med, för att sluta kräkas ska tydligen vara riktigt svårt. INGEN BRA IDÈ alltså. alls.

Juni:
Kaosets månad. De första dagarna av månaden tillbringades i Göteborg på en klassresa. Åh, kontroll. Jag  sa att jag inte alls åt "skräpmat" och levde på sallad och knäckebröd i princip. Ojoj, vad lite jag åt när jag tänkte tillbaka. Mitt bmi sjönk fort från att ligga på 19 till att bli på runt 18.3 i mitten av juni.  Jag hade stor ångest över det mesta och mina sista dagar i nian (tårta och sådant) kom att bli en enda stor ångestattack. Undvek allt jag bara kunde och all mat jag åt började kännas som för mycket. I slutet av månaden, när jag hade anlänt till Grekland, började jag också att springa. Jag hade som måste varannan dag, men det var bara bra om jag gjorde flera gånger. Jag sprang då en runda på ca 15 minuter och jag körde samma runda under hela greklandsvistelsen, men i slutet  (augusti) kunde jag springa den på runt 8-9..
De sista dagarna i juni fick jag min sista mens. Den har varit borta sedan dess.. mensen försvann när mitt bmi låg på 17.7.

Juli:
I början av månaden, fortfarande i Grekland, började mamma undra om jag gått ned i vikt. Hon frågade rätt ut och eftersom det faktiskt syntes sa jag "jag vet inte, kanske något kilo" och sedan avfärdade jag det helt. Lyckades få det att verka som om jag växt istället och att man då ser smalare ut. Jag såg det inte alls på mig själv, utan kunde inte låta bli att fråga flera gånger "syns det verkligen?" och sedan njuta av det jakande svaret. När det sedan från mina föräldrar började komma kommentarer som jag inte borde gå ned mer blev jag bara arg och lyssnade allt mindre. Gjorde precis tvärtom och mina föräldrars bevakande blick kom som att bli en förbannelse. De har inte att göra med vad jag äter! Jag vet vad jag gör!
Vägde mig i princip varje dag och såg nöjt hur jag sjönk. Försökte röra på mig så mycket jag bara kunde, men det blev en hel del stillasittande. Min passion för gröna äpplen blev otroligt stark och jag hade ett förändrat förhållande till mat (mina föräldrar såg det, inte jag). Jag kunde flera gånger säga "Åh, det här ÄLSKAR jag! Det är så gott!" och jag började lägga upp maten annorlunda och skära den i mycket små bitar. Sa dessutom att jag inte gillade olja på salladen, utan hade den hellre på sidan om..
I juli gick jag från bmi 17.7 till 17.0.


Augusti:
Jag slutade hoppas om att mensen skulle komma tillbaka och började dra parallellen att det berodde på min viktminskning - men det är inte så mycket!- var mina tankar och att den skulle komma tillbaka så fort kroppen vänjt sig. I mitten av augusti åkte vi hem från Grekland och det första min kompis mamma sa när hon såg mig var "Oj, vad liten du har blivit!" och sedan "Hur mår du egentligen?"
Jag undrade tyst för mig själv hur fasen hon kunde ha sett det. Det syntes ju inte! Mamma och pappa var på mig ganska hårt och pappa försökte resonera med mig att om jag behövde hjälp, var det bara att säga till.. Jag vägrade. Sa att jag slutat gått ned (ha! lögnare där!) och låg stadigt nu för jag "kände att det inte var bra längre". Ljög dessutom om att jag fått mens.
(Brukade säga det, så att mamma kunde köpa bindor)
Skolan började. Jag trivdes i klassen och i och med att skolan började, kunde jag komma undan billigt till lunchen.. Min vikt låg på en platå under augusti och jag gick inte ned nämnvärt i vikt, men tydligen såg jag allt sjukare ut.


September:
Jag startade den här bloggen och i och med att min vikt passerade det jag satt som "absolut panik" (bmi 16.6) vilket ledde till att jag brast inför mina föräldrar.  Givetvis var det jag hade att säga ingenting alls nytt för dem, men de tyckte såklart att det var bra att jag berättade. Jag sa att jag inte ville mer, men jag gjorde ändå inte ett skit åt det. Det jag ökade på, kompenserade jag sedan på ett eller annat sätt. Fick kontakt med skolsyster och senare i september även det första besöket på bup som mest var "bättra sig på lunchen och försöka äta 6 gånger per dag".
Jag firade den 25e september min sextonde födelsedag med en halv chokladruta som jag sedan brände bort på en promenad.  Fortsatte nedåt i vikt, om än kroppen började bli lite mera motspänstig. I slutet av månaden dalade det dock fort och jag gick in i oktober med ett bmi på 16.2.


Oktober:
Kommer inte ihåg annat än mat och att undkomma den. Hade jag ens något liv? Började äta måltiderna med pappa, men inte fasen hjälpte det. Jag fick bara beröm för att jag "kämpade" och Tua njöt av det, medan Ana njöt av vågen samtidigt som Tua skrek att detta var åt helvete. Mitt liv var två motsatser och jag var skör som ett grässtrå. Minst lilla blåst och jag veks helt. Humöret var en berg-och dalbana och jag tillbringade mina nätter sömnlös, hungrig och gråtandes.Jag klarade skolan blott på förkunskaper. Passerade över till november med ett bmi på 15.7.

November:
Min kropp började skrika efter näring. Den protesterade på alla möjliga sätt. Huden flagnade och mitt håravfall blev markant, vilket ledde till att jag klippte av mycket. Gick från navellång till axellångt på bara någon månad. Tjoff. Jag drack buljong för att lura kroppen till att bli mätt och det hände faktiskt att jag smög ned sent på kvällen och stal en tomat eller två. Ångrade mig alltid sedan. Jag vet inte vad jag tänkte på riktigt, men jag hade inte styrkan att inte följa Ana. Jag sa att jag ville, men det blev aldrig så..

December:
Vändpunktens månad. Med ett bmi på 15.0 och nära inläggning brast det. På Lucia satte min dietist in näringsdrycker vilket var min absoluta räddning. Jag den natten vad i hela friden jag höll på med. Det var otroligt kämpigt men efter ett par dagar av konstant mättnad och mycket, mycket ångest förvandlades tankarna och allting kändes betydligt lättare. Efter den 13e gick jag inte en dag i skolan, jag var bara där på dans och på sista avslutningsdagen. December ät lätt både den svåraste och bästa månaden på hela detta år. Jag är så tacksam över att jag aldrig kom under bmi 15.0 och startade mitt år 2012 så himla dåligt. Jag är så glad att jag inte finner ord för det. Lättnaden över att snart ha både börjat och avslutat ett sammanfattat skitår är ofantlig. Jag är så glad.

Ehehe. Detta blev längre än vad jag först tänkt mig.. Menmen. Så kan det bli!

Januari..

 

April..

Juni.. Dag då jag endast ätit lite frukost och ett par knäckebröd. Det här var runt klockan 18.00.

Så fin kan man bli efter kräkning! I slutet av maj.

Maj.. hoppar lite här mellan månaderna. Äsch!

Maj. Efter att ha blött näsblod i över 20 minuter..

Maj med ett av mina älskade äpplen. Ser ni min hand? Jag är lätt missfärgad, redan så tidigt.

Juni. Klädd i spets inför skolavslutningen.

Slutet av juli..

September, närmare exakt på min födelsedag. Där rök en stor del av mitt hår.

Oktober. Mörk månad. FRÖS. Jämt.

I skolan, slutet av oktober. Jag ska aldrig mera ha den där blicken.

30e november. Söndergråten efter en middag där mamma och pappa la upp maten. Rivsår på handen som fortfarande inte helt har läkt. Kroppen har sagt ifrån så pass mycket att om jag slår/river mig läker det inte och utefter sidorna på magen kan jag dra loss min hud i stora fjäll. Aldrig mera.

Varför såg jag inte hur fin jag var? Varför såg jag inte hur glad jag var? Vad var det egentligen som hände?

Dagen innan min födelsedag, alltså 24 septemer. jag var lika livrädd som jag ser ut. Nästa födelsedag ska jag fira dubbelt Minst. Ingen flicka som ska fylla år får se ut så där. Det är inte värt det.