Svar på kommentar

Ingrid sa;
Massa kramar söta vännen. Kommer ihåg konventet här i Uppsala. Jag såg på dig att allt inte var som det skulle. Kände igen din blick. Men tänkte samtidigt "Inte Tua! Tua skulle inte"
Jag kommer också ihåg hur den där bilden på dig med rödsprängt ansikte fick mig att haja till ordentligt när jag såg den första gången. Då visste jag att det var något 'fel' men ville inte ta upp det innan du kom med det till mig. Ville inte pressa. Nu hatar jag mig själv för att jag inte försökte få dig att begära hjälp tidigare.
Förlåt mig <3 

Många kramar tillbaka! Det är inte så, att det här är något som är ditt fel! Jag lovar dig, att inga ord på denna jord kunde få mig att ändra mitt beteende tidigare. Snarare tvärtom eftersom jag alltid varit trotsig. Mamma och pappa försökte, tro mig, vänner försökte, DU försökte, dietisten försökte, men hjälpte det? Nej! Andra kan inte ändra det åt mig, utan det var mitt beslut, min inre kraft, som fick skiten att vända sig. Det var först när jag stod där med huden flagnande och håret hängandes som jag föll ned på jorden igen. Näringsdryckerna hjälpte mig upp, för i svält lyssnar man inte på några ord, såväl hårda som vänliga. Det är snarare i efterhand, nu, som jag har börjat uppskatta och förstå vad allt detta folk - du inräknat!- egentligen gjort för mig och jag är så tacksam att jag inte finner ord för det. Jag är också ledsen för det som andra fått utstå pågrund av min egen svält, men jag kan inte annat än att trösta er med att era ord yttrade förgäves, inte hade gjort mer skillnad om ni så skrek dem åt mig. Hemskt, men sant.

Jag önskar att jag hade lyssnat på er, verkligen. Men en svältande hjärna är en knepig hjärna som jag inte ens nu kan förstå mig på.
Jag vill verkligen inte att någon ska känna skuld för detta, lika lite som jag egentligen borde vara arg på mig själv. Man gör misstag, så enkelt är det, men det är inte så att alla andra som såg detta misstag har någon som helst skuld i det hela. DET ÄR ANA SOM SKA HA STRYK. SÅ det så.
Kram! <3