Jag blir så arg

Jag har nu läst "Anonyms" kommentar flera, flera gånger och jag börjar förstå, eller tänker i alla fall försöka, tolka den som jag känner just nu. Jag tänker dessutom diskutera begreppet "tjock".

"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".

En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.

Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?

Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n  a.l.ls.

Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.

Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?

Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65.  Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.

Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!

Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.

Nu måste jag nog sova. God natt.