Ätstörningsrapport

Så.. efter snart ett år med bloggen: Hur går det idag då? Tja. Upp och ned skulle jag vilja säga. Jag önskar verkligen att jag kunde komma med en solskenshistoria och säga att efter min viktuppgång så har allting flutit på perfekt och att jag idag är närmast frisk. Visst, viktuppgången hjälpte mig mycket och jag är långt ifrån lika begränsad som jag var innan, förra året. Men de där sista spåren av ätstörningen biter sig fast hårt. I ren reflex kommer ätstörnings-tankarna först.
"Vill du ha en glass?"
"NEJ!"
Sen går det några sekunder..
"Eller kanske.. jo."

Jag ser livet på ett annat sätt än vad jag gjorde förut, så det kan man säga är det allra, allra största framsteget. Det är jobbigt ibland, ja, men jag kan ändå tänka att livet i övrigt är sjukt bra. Otroligt mycket bättre än vad många andra har det och ja.. jag är djupt tacksam över att jag har det så bra som jag faktiskt har. Jag känner att jag vill ta tillvara på det och inte krångla till det för mig - man lever ju bara en enda gång så att kasta bort sin tid på något så meningslöst som att trixa med maten känns bara onödigt. Samtidigt är det svårt att bara pang poff sluta med det. Men jag tar små steg i taget och försöker, även när det känns som jobbigast, att fokusera på det som faktiskt är bra.

Eftersom jag är mycket medveten om det jag gör så lyckas jag också behålla vikten, fastän det ligger på den understa gränsen på vad som är bra. Om jag äter mindre en dag, så kompenseras det upp en annan dag då jag äter mer. Jag känner helt enkelt av min kropp mycket bättre och följer den även om den säger att nu minsann Tua, är det dags för en halv chokladkaka och någon efterrätt eller två. Det händer också att jag på kvällen dagen jag underätit rent automatiskt ställer till med ett sådant kvällsfika, att dagens intag blir helt okej ändå.

Några saker jag behöver bli bättre på  är bland annat att:

-Inte tänka så mycket på mat och vad jag äter/inte äter
-Våga bli hungrig ibland
-Tänka på VARJE måltid som ny
-Sluta vara en lat-fis och försöka träna lite

Det där med träningen.. Jag har blivit extremt lat. Det är inte bra att alltid vara stilla, så länge man inte är mycket underviktig. Lite motion är bra, bland annat för hjärtat! Jag hoppas därför att kunna hitta någon sport som jag gillar, men det ser inte så bra ut i nuläget. Förut höll jag på med gymnastik, vilket jag älskar, men det finns inga sådana grupper för mig längre. Bollsporter gillar jag inte direkt.. :/ Har ni något förslag? Jag kan tänka mig att träna på egen hand, men löpning blir rätt så trist efter ett tag. Sen är det lite för enformigt..

Hetsätning

Jag fick en liten undran om hur/om jag hetsåt under min sjukdomstid. Många som har ätstörningar med svält får ett kraftigt sug efter saker och ting.. Jag var inget undantag. Det hände ibland att jag satt och högg tag i stolen för att jag inte skulle gå ned och laga till saker som kladdkakesmet och trycka i mig alltihopa. Det hände att jag ändå gick och öppnade skafferiet och tog mig ett par stora tuggor av en bulle eller så innan jag lyckades hejda mig. Jag kunde äta åtta satsumas i rad eller dricka mängder med kolsyrat vatten. Men jag säger så att jag hade så pass stenhård kontroll på mig själv att jag aldrig hetsåt på "riktigt" och verkligen tryckte i mig kalorier. Hade jag gjort det hade jag med största sannolikhet faktiskt spytt efteråt.
De gånger jag faktiskt spydde hade jag ätit "vanliga" middagar, men jag fick så kraftig ångest efteråt att jag inte kunde låta bli att spy upp det. Det hände dock bara ett fåtal gånger under april-maj förra året, alltså ingenting jag frekvent använde mig av.

Det fanns tillfällen då jag åt fyra-fem knäckebröd med kaviar i rad. Men det gills nog inte heller som hetsätning, men jag mådde inte alls bra efteråt... Jag vet att jag var hemskt sugen på saker och ting. Kanelbullar. Lussekatter. Varm choklad med vispgrädde. Varmt, tjockt, sött bröd med mycket smör. Och ibland var det jättekonstiga saker. Som stora feta blodiga biffar, sill, nykokt potatis.. Det där suget var inte vanligt "sugen på mat"-sug, utan snarare ett kraftigt MÅSTE ha-sug. Väldigt skumt var det.

Det hände att jag "såg mig mätt" på saker. Jag läste otroligt många matbloggar med recept och bilder och liksom blev mätt och nöjd på det sättet. Det vill jag göra.. det vill jag ha! Nej! För mycket kalorier... hur kan man äta det DÄR? Jag tänkte sjuka tankar, samtidigt som jag kände ett otroligt starkt sug efter maten. Men det gick inte. Jag skulle inte ha ätit det. Nu har jag mest sug på risgrynsgröt. För det är så gott....

Risgrynsgröt. Jag är inne i en sån period. Har köpt "pama minutris" också, så att det inte tar flera timmar att göra :D

Knäckebröd, så gott. Brungräddat och små kuddar ska det vara! Otroligt gott med bregott havssalt (som jag förövrigt är förälskad i) :)

Tvångshandlingar

Något som är vanligt för många med ätstörningar är just olika typer av tvång. Det var och är något som jag också kan ha besvär med. Men, det är BETYDLIGT bättre nu än vad det var när jag svalt! (Eller svälte? Aaah) Tvångshandlingar är faktiskt ett av symptomen på att man äter för lite fett, fettbrist kan man kalla det.

Några av mina tvångshandlingar (de som jag kan komma på, många var säkert omedvetna) var:

Äta viss mat på vissa tallrikar.
Äta i en viss ordning.
Hälla ut lite kaffe innan jag dricker det.
Kliva upp på ojämna minuter.
Lösa en soduku innan jag somnade.
Lägga ut en spindelharpan innan jag somnade.
Ha alla dörrar stängda på kvällen.
Inte ha en bok i rummet jag ska sova i (den kunde ju börja leva O_O)
Duscha varje dag.


Sen hade jag ju många förbjudna maträtter som jag nog skulle kunna se som en form av tvångshandling... men jag tar inte med dem, det blir på tok för mycket! Jag kan ta med de i ett annat inlägg istället, då vissa saker på den listan är väldigt ologiska. Någon gång i december gjorde jag faktiskt en "matpyramid" med mat som var enkelt att äta underst och mat som var omöjlig överst..

Jag var väldigt stressad på morgonen. Klev alltid upp på konstiga tal. Aldrig på typ 06.40, 06.50 eller så. Det var tvungen att vara något form av mellanting och jag flög alltid upp ur sängen. Aldrig ligga och dra sig! Inte när det var  skola i alla fall. När det var helg var det en annan sak: då var det ju ett sätt att sova bort frukosten.

Om det hände något oväntat på morgonen så rubbades min tidsplan. Frukost skulle ätas 07.00 och om pappa av någon anledning inte var i köket var det lite panik. Sprang omkring och sökte honom och det kändes som om världen skulle gå under.. Eh. Ja. Sen skulle det dukas och jag gjorde i ordning min gröt på ett speciellt sätt. Med mycket kryddor så som kanel, ingefära och nejlika för att få en julig smak. Sedan alltid servera i samma skål, med samma bestick och med samma tillbehör.

När jag duschade (alltid efter middagen så i efterhand berättade pappa att han antog att jag kräktes upp maten då..vilket jag inte gjorde.) så gjorde jag det också i en speciell ordning. La upp kläderna jag skulle ha efteråt i samma ordning jag skulle ha på mig dem. Sen alltid duscha länge. Länge och varmt. Det var då under hela dagen som jag faktiskt var genomvarm..

Kvällen var hemskast. Allt som skulle göras innan jag kunde sova var tidskrävande. Det är inte alltid man klarar ut en spindelharpan på första försöket, och en soduku kan i alla fall ta tio minuter. Jag kunde lägga mig tio, men var inte färdig för att sova först vid halv tolv. Sen skulle inga böcker vara i rummet heller. Det kändes på något sätt som om de skulle börja leva.. Och jag sov på ett täcke och hade två täcken över mig. En kudde att lägga mellan knäna också, för det var obehagligt att känna "hud mot hud". Det har jag fortfarande, för jag ogillar den känslan.. 

Nu har jag inte alls samma mängd tvångstankar och framför allt: det går lika bra om jag inte gör dem. Jag sover helst med dörren stängd, men det är snarare en vanesak. Och hade jag varit tvungen att klara massa saker på kvällen hade jag bara blivit galen! Nej. Det har jag slutat med. Att äta ur samma skålar är heller inget måste, nu varierar jag gärna och hittar andra alternativ. Maten äter jag i vilken ordning som helst, men jag tenderar att spara det godaste till sist. Jag menar, man vill ju ha kvar den goda smaken.. Kliva upp gör jag dock gärna på ojämna tider, det känns som om jag får mera tid då. Haha.

 Böcker kan jag absolut sova med. Jag menar, jag har ju en stor bokhylla i mitt rum! Och där sover jag för tillfället. Jag vet ju med förnuftet att de inte börjar leva. Jag hade senare tänkt prata med mina föräldrar och se om de lade märke till saker som jag gjorde omedvetet. Oftast tänker man inte på sina tvångshandlingar, de bara blir!

Grötdags. Alla dessa tillbehör.. Samma skål, samma sked. Samma kopp där jag drack vatten.

Fil skulle ätas i den skålen.

Sker det sker det sker det inte

Det lönar sig inte att se tillbaka. Jag vet att det inte gör det, ändå kan jag inte låta bli. Varför sker det som sker? Går det att förhindra, eller var det meningen att det skulle bli så? Jag tänker såklart på ätstörningen. Fastän det kan hända att det var en nödvändig period i mitt liv, så kan jag inte låta bli att fundera på om det lika gärna skulle kunnat visa sig i andra saker än i maten.

Det som slår mig mest är om man kan fortsätta leva sitt liv med de förväntningar man har på sig själv och omgivningen,även efter det att man blivit frisk från ätstörningen. Alltså, om jag har haft väldigt höga krav på mig själv innan och att det har varit en av anledningarna till min ätstörning, betyder det att jag måste släppa på kraven för att helt lämna ätstörningen?

Ett svar på en frågan, enligt mig, skulle kunna vara att ja, det behövs. Om man inte lyckas släppa sina självskapade krav på sig själv tror jag att det blir mycket svårt att helt släppa ätstörningen. Jag tror att det i alla fall blir betydligt lättare att falla tillbaka. Det som utlöste ätstörningen innan, borde inte den kunna utlösa ätstörningen igen? Jag tänker mest som så, att om det nu finns utlösande faktorer i en ätstörning; kan man stå emot om knappen klickas på igen?

För mig sitter skräcken för att falla tillbaka väldigt djupt. Om jag känner mig dragen till det eller börjar få anorektiska tankar, skyndar jag mig att kväva dem och inom någon dag så är det bra igen. Men, vad händer om jag inte lyckas kväva dem på en gång , utan det får gå några dagar? Kanske till och med en vecka och min vikt hinner påverkas? Hinner vikten påverkas, känns det på något sätt som om man lätt skulle kunna tänka "lite till sen är det bra" och så är man där igen.

Teorierna kring utlösande faktorer för ätstörningar är många (här är en sida med teorier, som jag tycker var mycket bra). Det finns, som jag har sett, inget riktigt svar på frågan eller snarare, väldigt många svar. Hjärnan är så otroligt komplex kan jag tänka mig, att ett svar inte räcker. Dessutom så är det säkert väldigt olika för varje enskild individ.

För min del vet jag verkligen inte. Jag antar att jag är en blandning av väldigt många olika faktorer. För det första har jag lätt att falla in i saker och engagera mig väldigt mycket, för det andra är jag högpresterande inom allt jag åtar mig och lämnar gärna inte jobb halvdana (något som nuförtiden är något jag verkligen försökt släppa på).

 Jag tror faktiskt inte att maten var ett sätt för mig att bli smal, mager, utan helt enkelt ett sätt att fly undan verkligheten. Så blev det ju. Min värld blev omskakad, mina prioriteringar annorlunda, men jag är ganska säker på att mitt i all skit har jag tagit ett riktigt stort steg från att släppa ungdomens naivitet. Men visst, det är nog en bra bit kvar.


"Åh. För en halvtimme sedan fick jag ett äckligt våldsamt sug efter att hetsäta. Jag kände för att baka något, en kladdkaka vad-som-helst och sedan trycka i mig halva smeten rå, grädda den i ugnen och servera med mängder av vispad grädde till. Jag kände för att äta tio mackor med falukorv och senap, för att dricka fem glas mjölk, juice och äta upp alla nötterna i skålen på köksbordet. Jag kände för att mikra en macka med massvis med ost, doppa den i varm o'boy och sedan gå och kräkas upp alltihopa.

Jag tog ett fjärdedels äpple med lite kanel och socker och fyra glas kolsyrat vatten."
 (www.fighted.blogg.se) 2011-10-16 

 Texten ovan är ett exempel på ätstörningen också skulle kunnat handla om självkontroll. Någonting som är lätt att få full kontroll över är just maten. Det är ju någonting som andra inte riktigt kan påverka. Det är nog därför, skulle jag tro, som många utvecklar en ätstörning i tonåren. Man har svårt att veta vad man ska göra av sitt liv, ser barndomen flyta iväg och ansvaret i och med vuxenlivet komma närmare. Kanske börjar ny skola, gymnasium, och så mycket nytt kan ta knäcken på en. Man har ingen kontroll! Man vet inte vad som händer, vad som förväntas.. Ja, ni förstår.

Det här inlägget var bara några av de många teorier som finns. Rekommenderar er att läsa länken jag länkade tidigare i inlägget :)

Men hur ska man göra då? Hur ska man kunna förhindra dessa utlösande faktorer att utlösa ätstörningar? Ärligt talat; jag vet inte. 

Bilder från sjukdomstiden

Jag fick i förra inlägget en sorglig kommentar. Jag hoppas verkligen att denne person INTE väljer att gå tillbaka till undervikten. Man både är och ser sjuk ut. Det är det väl ingen som egentligen vill det?
Jag önskar verkligen att jag med endast bilder kunde visa hur jag mådde, men det fungerar inte riktigt så. Jag vet dock att tankarna bakom dessa ögon, var långt ifrån som de borde vara för en sextonåring.
De här bilderna är inte från de veckorna jag mådde absolut som sämst. De har jag på min mobil, och de kommer kanske upp senare. Jag vill inte lägga ut bilder på hur resten av min kropp såg ut däremot... Det här är ingen pro-ana-blogg! :)

Mina händer skämdes jag för. De var skelettlika, blåa och jag hade alltid nagellack för att dölja att mina naglar föll isär.

Jag tappade massa hår. Förut hade jag långa, tjocka lockar. De försvann.

Mössa på i skolan var det ofta, jag ville ju inte visa hur mycket hår jag hade tappat.

Dikt från Ingenstans

Titta, där går en riktigt fet en'
hon är inte välkommen hit, till ätstörningsenheten
förut var hon däremot riktigt smal
nu är hon tjock och plumsig, ja faktiskt normal
vem vet, kanske kommer hon hit
för att få bukt med sin gigantiska aptit
Titta, nu gråter hon, ja tårarna rinner
jag ska se till att hon snart igen för svälten brinner

Svar på kommentar "Vikt"

Soelas har kommenterat inlägget "Svar på kommentar (er)":

"Åh, tack för svaren :)
Måste bara säga att då väger du ju fortfarande väldigt lite ändå. På de bilder jag sett på dig så ser du jättesmal ut också!
Det motiverar mig lite till att det absolut inte kan göra så mycket om jag kommer upp i den vikten också.
Kommer du ihåg hur mycket du vägde innan ätstörningen? "


Svar: Åh, jo, jag antar att jag fortfarande väger lite. Fastän det är ganska svårt att trycka in i skallen :P Särskilt på en själv..  Som minst vägde jag 36.0, i december, och som mest vägde jag nog innan ätstörningen. Det var i april-maj som jag började gå ned på riktigt. Tror jag vägde 47 då. Det var alltså egentligen en bra vikt, varken för högt eller för lågt. Antar att jag som vuxen kvinna (jag är trots allt sjutton om inte allt för länge) behöver gå upp lite till, men det får komma som det kommer. Nu smälter jag lätt in bland fyror... Hahah.
Hoppas att det går bra för dig med viktuppgången- vi förtjänar ett vettigt liv med en vettig vikt!

PS. Gjorde en återställning till tidigare tidpunkt på datorn och PUUUH- den fungerar igen. Nu kan jag sova i natt . Jag hann dock inte göra det jag borde jag gjort.. Får köra järnet i morgon antar jag! God natt :) DS.

Fy farao

Jag blev just ordentligt upprörd. Tittade in på kissies blogg, vilket jag aldrig gjort innan, och såg hur hon ser ut. Alltså!!?!? Jag kan inte annat än att känna medlidande för henne. Hon kan inte se ut så där och må bra i särskilt många år till antagligen.. BMI inte över 16, men siffrorna går väl upp en del eftersom hon har väldigt stora bröst. Typ barbiedocka á la hardcore. Jag blir så ledsen. Unga flickor läser hennes blogg och påverkas..
Citat från 26e mars, "Jag har varit och handlat tårta till pappsen med Peter, han fyller ju år idag! Haha vart en princesstårta eftersom det ”hör till” enligt honom.. Traditioner ska inte brytas, men det spelar ingen roll eftersom jag ändå inte äter tårta! Lite synd kanske men känns så himla sötblaskigt och det är inte värt det helt enkelt.. Speciellt inte nu månaderna innan sommarsäsongen if you know what I meean "

Javisst, tårta är SÅ onödigt. Det är något jag skulle kunna sagt själv. I november. Med anorexi. Varför sätta mera press på dagens ungdomar än det redan är? Sommarsäsongen. Bikini menar hon såklart, man måste ju ser helt PERFEKT ut på stranden! För det är det viktigaste som finns och jag ska inte äta någonting onyttigt alls då för jag vill se ut som en sjuk, undernärd, flicka på stranden, det tycker jag är fint.Det tycker alla är fint! Inte ett enda gram fett för det är FARLIGT och FULT.  Nejmen, ni förstår (förhoppningsvis) det sjuka i det hela. Jag kan bara så här i efterhand inte förstå hur blind man kan vara. Hjärnan är märklig.

Allmänt rörigt och ilsket inlägg, men det får ni ta! Nu ska jag klä på mig och ge mig ut i pulkapacken. Yay. Det regnar och är friluftsdag. :D

Svar på kommentar

Soelas har kommenterat inlägget "Livet som frisk":

Hej, jag har nu kikat igenom din historia lite på bloggen.
SHIT vad snabbt du lyckades ta dig tillbaka. Det är riktigt starkt. Men samtidigt skrämmer det mig lite. Jag vill inte gå upp så snabb i vikt, men jag vill ändå kunna äta sådär mycket som du gör..
Är du rädd att få återfall? Hur många kalorier i överskott åt du för att gå upp?
Kram

Hej! Jag förstår att det skrämmer dig att det gick så fort tillbaka. När man är sjuk vill man ju bli frisk, samtidigt som man inte vill... Jag vet hur det är. Dessvärre är viktuppgången en del av tillfrisknandet, ingenting man kommer undan. Vissa gör det till en mycket utdragen process och räknar noga ut hur mycket de ska gå upp i veckan och så. Rekommendation är ett halvt till ett kilo i veckan. Jag struntade fullständigt i rekommendationerna! Jag litade på att min kropp var kapabel till att skapa balans själv, vilket den faktiskt är (även din!) och jag tänkte inte följa något schema eller liknande. Jag behövde lite hjälp för att få tillbaka perspektivet, för mig var det via näringsdryckerna, sen flöt resten på på egen hand. När jag var sugen på något, åt jag. Och jag lät inga livsmedel vara förbjudna.

Din kropp kommer att gå upp i den takt som det är lämpligt. Det finns nog inget för snabbt. Dessvärre skulle jag vara mera rädd för att göra det långsamt. Främst för att hjärnan fungerar så mycket annorlunda vid undervikt och det gäller att komma ifrån den värsta undervikten innan allting går betydligt lättare. När jag passerade bmi 16 klarnade det mesta. Då var det knappt jobbigt att gå upp i vikt längre. Jag hade accepterat att min kropp behövde en viss vikt för att fungera i samklang med min hjärna, och så fick det också bli..

Angående kalorierna, räknade jag dem aldrig. Eller jo, i början gjorde jag det. Men jag kom fram till att ingen (nästan) frisk människa räknar kalorier - och då ska jag inte heller göra det. Kaloriräknande har inte varit en del av mitt tidigare liv, så det skulle inte bli en del av mitt nya heller. Visst, man kollar ibland (nästan alltid) på förpackningar och sånt men det är mest bara av nyfikenhet och det hindrar mig aldrig när det gäller att köpa en produkt. Mitt råd till dig är att sluta räkna så fort som möjligt.

Jag skulle dock tippa så här i efterhand på att jag låg på cirka 2000- 2600 kalorier per dag. En grov uppskattning dock, och det varierade säkert en hel del. Eftersom man vid mycket undervikt har en mycket låg ämnesomsättning, krävs det också mindre mängd mat för att öka i vikt, men samtidigt är det svårt att göra "första hoppet". Jag låg på samma vikt, BMI 15, i över en vecka fastän jag drack näringsdrycker + vanlig mat. Det blir helt enkelt så för att kroppen blir så glad av all energi att den förbränner det på en gång, startar upp alla processer som den har lagt av med tidigare och så vidare. Man behöver alltså mycket mer än vad man tror, plus lite mer. Nu ligger jag stilla. Fastän jag " äter så mycket som jag gör". 

Kroppen har alltså hittat en balansvikt, vilket varje människa har beroende på benstomme, muskler och så vidare. Vid den vikten går man varken upp eller ned, så vida man inte gör stora ansträngningar för att göra någotdera. Praktiskt, och framför allt- gott :D

Jag är inte vidare rädd för återfall, faktiskt. Visst, jag vet att risken finns, men det betyder ju inte att jag ska få det! Och om jag känner att jag börjar fuska med maten, ser jag till att äta bättre och till och med lite över än vad jag behöver. Så att inget fusk får bli kompensation... Om jag fortsätter så, blir nog risken för återfall lika med noll. Men det gäller så klart att jag ska lyckas hindra fusket innan det drar iväg...

Nu oroar jag mig istället över att mina händer, trots en bra vikt,, inte har återfått sitt vanliga utseende. Önskar verkligen jag kunde lägga lite hull på dem, nu är de klolika. Vet det tusan hur det ska gå till dock..

Det här svaret blev en hel roman nästan, men  hoppas att du fick ut något av svaren och framför allt: LYCKA TILL och kom ihåg att det är SÅ VÄRT DET! 

Kram!

Svar på kommentar

anna har kommenterat inlägget "Moment":

skönt med en bra dag :) själv har jag nyss haft magsjuka som gjort att jag gått ner ytterligare något kilo, när jag håller på att kämpa med att gå upp.. Men tänkte i alla fall höta med dig vad näringsdryckerna du hade förr heter?:) ska själv börja med dryckerna snart och ville bara veta vad du hade!

Tack tack för all pepp jag får utav dig:D
Svar: Först, tack för kommentaren! :D Magsjuka är helt klart ingen höjdare när man kämpar med vikten. Det blir ju bara ÄNNU svårare att äta, och särskilt att komma igen efter sjukdomen igen... Men det ska helt klart gå, värre saker har du säkert gjort!
De näringsdryckerna som jag drack hette "Fortimel Multi Fibre" och jag tycker faktiskt att de var helt okej. Särskilt frysta och sedan häller man kaffe över. Om man gillar kaffe såklart! Jag gillade verkligen inte jordgubben.. det var verkligen kräkkänsla på den. Haha usch. Så jag råder dig att inte ta jordgubbssmak... Chokladen gick att dricka som den var också, men väl kyld, fast det blir en lätt järnbismak då. Bäst är alltså fryst! Inte lika söt och dessutom är det lite kul att äta "glass" när man ändå måste. Lycka till så mycket med dina näringsdrycker och jag hoppas att de hjälper dig!!! För mig var det gudomligt.
Kram!

Livet som frisk

Av ren nyfikenhet letade jag nu fram kriterierna för att man ska få diagnosen Anorexia Nervosa. Jag skulle inte ens få den längre!

Anorexia nervosa

1.Du har en vikt som understiger 15% av den förväntade

2.Du lider av stark rädsla för att öka i vikt

3.Du har en snedvriden kroppsuppfattning

4.Om du är kvinna: du har haft tre uteblivna menstruationer i följd

1.Min vikt understiger förvisso 15% av den förväntade, men det är inte ens ett kilo kvar så gör den inte det! Det fixar jag lätt på en vecka.

2. Stark rädsla för att öka i vikt? Ha! Jag blev inte helt galen av att skriva att jag lätt fixar ett kilo viktuppgång på en vecka. Jag blir inte ens arg längre. Förut tänkte jag, visst, jag vill bli frisk, men jag vill INTE gå upp i vikt. Det kändes helt och totalt otänkbart. Nu vet jag bättre. För att bli frisk krävs det att jag når normalvikt, inte bara för de fysiska effekten utan också för att släppa viktfobin. Jag är inte helt frisk förrän jag nått upp till min gamla, hälsosamma vikt. Inte kroppsligen frisk i alla fall.

3. Det tycker jag inte att jag har längre. Jag ser tillbaka på gamla bilder på mig och förfäras. Visst, jag tycker fortfarande att smalt är snyggt, men smalt är inte samma sak som magert! Mager och revbenssmal är ALDRIG snyggt. Det ser bara sjukt ut. Jag vill inte ens se ut så. Jag är glad för de former jag faktiskt börjar få nu. Jag skäms inte längre förfärligt om jag måste visa mig i underkläder. För visst skämdes man, på något plan visste man ju att man inte såg frisk ut. Man hade bara inte viljan att göra något åt det.

4. Jag hade över sju uteblivna, men inte längre! Alltså nej, det stämmer ej.

Whoooh! Och jag känner mig frisk också. Orkade idag spela volleyboll hela idrottspasset (75 minuter) utan problem. Inte en enda yrselattack, inte en enda känsla av att försvinna. Jag kunde koncentrera mig under hela spelet, och hade kul på kuppen! Så härligt att få röra sig igen. Och jag får ju faktiskt träna nu, i rimliga mängder såklart. Jag tränar inte för att gå ned i vikt, utan för att i alla fall kunna resa mig från sittande utan allt för stora ansträngningar. Jag hoppas också på att få upp min kondition en aning, så att man slipper flämta när man ska hämta posten...


Alltså konstaterar jag nu: Det är nog dags att ändra bloggen helt. Jag har ju ingen ätstörning längre. Vad vill ni höra mera om? Foto? Min dag? Politik? Mat och recept? Givetvis kommer jag att fortsätta skriva om mina framgångar, men det finns inte så mycket att erövra längre. Hihi. Jag är ganska stolt. Nästan ett år av ätstörda tankar, och på en månad är jag i princip frisk. Hallelujah.

Svar på kommentar

Marinesummer säger:
Klickade precis in på din blogg. Och läst några inlägg. Vad fint att du har en så positiv syn på det hela. Det imponerar mig verkligen. Jag har t.ex inte ens haft anorexia men jag hade svårt att vara lika positiv när jag kämpade mig ur min ätstörning i höstas :) du verkar väldigt målmedveten och det är coolt. Också fantastiskt att du blir glad över att gå upp i vikt, vädligt positivt. Jag kan tänka mig att många som håller på att bli friska från anorexi, känner ett visst mått av panik när man börjar gå upp? Men din anorexi kanske inte var så fokuserad på just vikten? Det är ju olika :)

Först; tack så mycket för den fina kommentaren! :D
Det här med vikten ser (snarare såg) jag som väldigt viktigt, faktiskt. Jag strävade ju efter att gå ned i vikt och inte bara bli smalare på utsidan, utan även på vågen. Jag såg till att vågen varje vecka pekade nedåt, och pekade den uppåt eller stod still höll jag in ännu hårdare. Däremot anser jag nu att man varken vill eller kan bli frisk från en ätstörning utan att också släppa viktfixeringen.

Visst är det inte bara tji och tjo och glädjedans när jag ser vikten gå upp, men den del av mig som säger att jag minsann håller på att bli tjock och borde hålla igen tänker jag inte låta säga någonting. Då är det istället bättre att intala mig själv att det faktiskt är superbra att gå upp i vikt för mig (som det faktiskt är) och inte ens nämna att det kan kännas jobbigt. Därför säger jag det inte. Haha. Det blir lite terapi för mig så att säga :)
Jag anser också, att hur bra man ser ut inte hänger på vikten. Jag är inte frisk när jag har uppnått ett visst BMI, det är bara ett steg på vägen. Jag tänker inte sluta äta som jag gör bara för att jag har nått ett visst BMI, utan jag anser att min kropp är kapabel nog att stabilisera den och när jag väl har stannat, trots att jag fortsätter äta som jag nu gör, kommer jag att sluta bry mig alls om jag hoppar något kilo hit och dit. Det är helt normalt. Man brukar väga lite mera runt jul, och kanske gå ned lite (bara något kilo!!) under våren då man börjar komma ut och röra sig. Jag tänker nog knappt väga mig heller, det räcker ju med att jag mår och ser bra ut :) Börjar det sedan gå åt det ena eller det andra hållet... tja, då får jag fixa det då antar jag! 

Jag säger ofta "Ha, där fick du!" när jag får de där negativa tankarna. För jag vill ju ha ett bra liv! Jag vill vara glad och leva lyckligt, och med en negativ inställning får man sällan det. Att tänka positivt har jag gjort hela mitt liv, man tjänar ju inte på att tänka negativt. Med positiva tankar, blir det mesta så mycket bättre. Skolan tillexempel. Det är klart, det allra bästa jag vet är inte att släpa mig upp halv sju på morgonen för att rusa ned till skolan och sitta i en skolbänk och suga åt mig information, men tänker jag varje dag "Åh, det här blir en bra dag!" är det också större chans att det blir det. Lite som en placebo-effekt kan jag tänka mig!

Under min ätstörning vändes på det där positiva, som varit en sån stor del av mig. Jag såg dagen i ett mörker och tänkte bara på det dåliga som skulle komma. Maten. Skolan. Vikten, hungern.. Ja, jag såg helt enkelt inte de delar av mitt liv som jag älskade! De försvann, överskuggades av det negativa. Då är det lätt att man liksom fastnar i det där negativa, och allt blir rent ut sagt förjävligt. Går det tillräckligt långt, kan man till och med bli deprimerad. Skulle jag då tillåta mig själv att tänka "Jag ser fettet lägga sig på magen, jag är rund, jag är snart normal" ja givetvis, då skulle jag också känna mig tjock. Alltså yttrar jag det knappt. Man blir vad man gör sig till, helt enkelt! Och tänker jag att jag är jättefin och söt när jag inte är en mager sticka, ja, då blir jag också det. Så det så :)

Hoppas att du fick ut något av mitt svar och jag hoppas att du  slipper ta dig ut en ätstörning igen! Det är verkligen en kamp och det tjänar ju ingenting att hamna där igen :) Kram!

Upp lite till!

Jag vet att vågen inte bara väger det man väger så att säga, utan även vätska. Ändå kan jag inte låta bli att dansa mina glädjeskutt och dela med mig av min vikt för alla när jag vägde mig i morse. Det var ju en himla massa upp!
BMI 17.15 har jag.

Jag är verkligen en mästare på att gå upp! Från bmi 15.0 till 17.1 på en månad! Och då drack jag bara näringsdrycker i två veckor ungefär. Hihi.

Tuas mirakelkur! Gå upp fem kilo på EN MÅNAD!

Från vikt till bilkörning.  Igår var jag ute och körde bil, övningskörde. Det gick... bra... när jag kunde hålla mig på vägen. Här uppe i de snöiga skogarna plogar man ibland lite konstigt och vägbanan ser ut att sträcka sig längre ut i dikerna än vad de gör. Såå, jag körde på vad jag tyckte var en väg, när bilen plötsligt ryckte åt sidan och trots att pappa förvarnade mig ett par sekunder innan, lyckades jag inte hålla mig kvar. Det går helt enkelt inte att styra när man kommer utanför vägbanan med något hjul.
Sen hade jag ingen täckning också såklart. Så jag kunde inte ringa om hjälp. Och upp, det kom vi inte på egen hand! Var helt fast, fastän vi har fyrhjulsdrivet... Dock kom det förbi en snäll man, som kunde dra upp oss med sin egna fyrhjulsdrivna. Tur var väl det!

Jag skrattade och allt gick bra. Det var på något sätt riktigt komiskt och jag tvivlar på att jag kör i diket igen...

En talande kropp

Åh, livet leker. Allting fungerar finfint, ja du, snart blir du en riktig kvinna! Kanske är du litet lat men hej,  det är bara bra nu så att jag kan klämma i och växa lite till här nu på slutet.

Men vad nu? Nu blev det lite snålt här på energin. Jag behöver mera! Du växer fortfarande, så du behöver så mycket mer än vad du tror att du behöver.. Bra bra. Tack för energin, mm, gott.. Men vad i hela! Du fattar väl att du inte kan kräkas upp det!? Det var riktigt taskigt! Jag behövde ju det där! Fy dig. Nu gör jag dig röd i ansiktet så att du inte gör om det.

Bättre. Det hände inte igen. Men det känns lite snålt.. Ja, jag klarar inte ens dagen! Hallå! Jag behöver faktiskt fett också för att kunna göra det jag ska! Nähä. Då får jag väl ta av det lilla jag har på lager..

Nu börjar det bli jobbigt här! Jag måste spara på mina lager, man vet aldrig när de små bacillerna kommer och ställer till det. Dessutom behöver jag ju VÄXA klart också! Sluta nu, snälla, ge mig energi... Nu ska du få. DU måste se till att vara vaken så att du kan äta... nej, inte sova! Nej! Bra, vaken. Bra, tänk på mat nu, se till att äta äta.. Nä! Du måste ju äta! Hallå, lyssna på mig! Åh, tack.

Varför blev det bara en gång? Vad har jag gjort för fel? Nä nu jäklar! Nu börjar jag få nog här, kvinna! Ah, kvinna. Smart! Vi drar in på det viktigaste som gör dig till kvinna. Håhå. Nu måste du väl skärpa dig! Och jag behöver energin som gick åt till det, för du snålar ju  på energi som om jag vore en ettåring.

Det börjar krisa snart. Mitt varningstecken hjälpte inte. När ska du lyssna på mina böner, mina böner som ger dig drömmar, tankar, föreställningar om mat? Som får dig att läsa recept, munnen att vattnas? Det är ju som om du precis stängt av dig själv, utan att tänka på mig alls. Hm.. du gillar ditt hår. Men jag behöver energin som tar att hålla det så fint som det är.. Förlåt, jag måste spara in på det.

Och sova, det har vi då verkligen inte tid med! Nu ska du se till att rycka upp dig igen och ge mig den energi jag behöver. Då kan du inte sova bort det! Hej och hå, tänk på mat. Du vill ha, du måste ha.  Bara lite i alla falll. Jag behöver det! Åh tusan, varför är det som att prata med en sten? Jag förstår faktiskt inte varför du har slutat lyssna på mig. jag menar, jag har ju inte gjort något fel..

Du orkar inte röra dig. Sluta med den där löpningen, du vet att det inte är bra.. Åh, tack för det i alla fall. Men det skulle vara betydligt bättre om du kunde ge mig energi också. För jag har riktigt, riktigt knappa förråd nu! Du skulle knappt klara om bacillerna invaderade. Förlåt, där rök lite hår till.. Det blir ju så kallt när jag inte har någonting att värma dig med, men jag kan inte göra så mycket annat. Jag har ju inte energi ens för att hålla dig varm.

Du tänker inte på mig alls! Nejdu, du ska inte tänka på annat! Vi stänger av det, får dig att få svårt att koncentrera på annat än mat så kanske du fattar snart att du behöver det. Nähä. Inte hjälper det.. Då får jag dig att se ut som om du verkligen behöver hjälp, för mig, din trogna tjänare, mig lyssnar du inte på. Kom igen, se riktigt hungrig och lidande ut.. Bra, det var du duktig på. Jag rycker av dig lite mera hår också, för säkerhets skull liksom.

Jag får dig att känna nu. Att nästan känna maten i dina händer. Du vill ha socker. Du vill ha fett. Jag behöver det. Du behöver det. Snart är spelet förlorat, för nu har jag inget att ta av. Nu får jag lov att gå på musklerna istället.. ja klaga på du bara! Förlåt lilla hjärta, men du måste slå lite långsammare, för jag orkar helt enkelt inte hålla dig särskilt aktiv. Och kära tarmar, du kan helt lägga av. Nästan ialla fall. Gå på semester! Det är ingen mening att du anstränger dig i onödan, vila på du bara.

Din vilja skrämmer mig. Du hör inte ett ord på vad jag säger, inte ett enda litet ord. Du ser heller inte vad jag gör, eller om du ser bryr du dig inte. Vad ska jag göra för att få dig att fatta? Vi tar din hud nu. River av den i fjäll. Jag menar, det KAN du ju inte missa... Bra... kom igen. se det nu! Bra, fortsätt!

Vad är det här för underbar vätska? Åh tarmar, när jag behöver dig som mest! Du måste komma tillbaka från din semester, jag har en present till dig! Och en till! Och en till! Kom igen, bra här nu. Nämen OJ vad väl sammansatt det här var! Perfekt med fett, proteiner och kolhydrater. Åh, vilket kärt återseende! Tack fina du.. fortsätt bara så här. Åh, alldeles flytande, helt perfekt... Lata tarmar! Jobba hårdare, du måste ta igen det du har missat! Bra. Duktig.

Fortsätter du så här lovar jag att få dig till liv igen. Nämen.. du fortsätter! Det är ju rena rama paradiset. Ge mig bara mera! Du orkar mera! TACK! Äntligen börjar du förstå. Det är så underbart.. Nu får du tillbaka din hy, som en liten gåva från mig. Var så god. Du kan få lite värme också, det är så hemskt när du är så kall och nu orkar jag faktiskt värma dig.

Nu kom det massa trevligt här! Yihaa, rena rama paradiset! Och fett, det som jag har saknat mest! Det som jag behöver mest! Det som är viktigast! Jag får det! Jaaa! Nu blir du glad. Nu orkar du. Skutta och tjoa på, för när jag är glad blir du glad. Var så god fina du, nu får du livet tillbaka. Jag ska reparera mig från denna dåliga tid så gott jag kan, men jag är lite långsam av mig så det tar tid. Du ska få livets gåvor i små portioner.


En portion var idag. Det som faktiskt gör mig till kvinna. Åh, jag är lycklig. Jag är glad. Och framför allt: Jag känner mig vacker.
Nu ska det firas! Fram med gåvorna till dig, kära kropp, och tack för att du finns! Du kan minsann det du gör. Hihi.

Utvärdering operation jullov

Jag vågar säga att  operation jullov för min del har varit riktigt lyckat. Jag har blivit kroppsligen mycket friskare, men även psykiskt. Helt klart. Jag vågar säga att jag är på god väg att bli frisk och gå vidare i livet. Och det bara på ett fåtal veckor! För mig har metoden "får du inte plats att säga till om något, säger du inte heller till om något" fungerat alldeles utmärkt. Jag har lyckats med att motbesegra i princip varje anorexi-tanke genom att helt enkelt göra motsatsen. I rimliga mängder såklart.

Det har faktiskt inte blivit särskilt många näringsdrycker. Nu har jag inte ätit en enda på 12 dagar och jag har under hela jullovet sammanlagt bara ätit kanske 7-8 stycken någonting. Det har helt enkelt inte behövts! Och konstigt nog har jag gått upp som mest i vikt när jag inte ätit dem. Men det måste vara för att jag tillåter mig själv att äta så mycket mellan måltiderna och dessutom klämmer ned betydligt mera under dem.

Julmaten var helt fantastisk och jag är så glad att jag faktiskt kunde njuta av den. Hade inte den där Luciadagen när jag fick näringsdrycker hänt, vet det tusan om min jul hade varit något att hänga i granen över huvud taget. Troligtvis hade den bestått av en miniräknare och en vågskål - ett evigt kalkylerande som bara gått ut på en sak. Få i sig så lite som möjligt.
Nu istället, har jag tagit varje chans att få i mig så mycket som möjligt! Jag visste ju vad det mesta innehöll så det var inget problem. Kex med camembert till exempel.. Vanlig hård ost är jag inte alls förtjust i, och det svåraste jag vet är att äta något jag inte gillar, så där är camembert ett utmärkt alternativ. Jag tänker faktiskt inte äta mig hälsosam på mat som jag inte ens gillar. Därför går egentligen näringsdryckerna bort, även om de är helt okej i smakväg.. Haha. Nåväl.

Den 20e december skrev jag i inlägget "Dag 96: Operation jullov" en lista på vad jag hade som utmaningar över jullovet. Jag har faktiskt inte kikat på den sen dess utan kom över den av misstag nu! Haha. Men då blir det kanske extra roligt att gå igenom den nu.. Jag markerar i fetstil det jag inte lyckats med.


Min lista på utmaningar över julen
-Ta det jag är sugen på. Oavsett om det är en pepparkaka eller en skinkmacka.
-Äta när jag är hungrig, även om jag ätit både näringsdryck och vanliga måltider. För om kroppen är hungrig, vill den ha mat! Och då ska jag vara snäll och ge den det.
-Göra roliga saker och inte bara sitta hemma och dega.
-Inte tänka alltför mycket på vad jag har ätit eller ska äta, utan bara njuta av varje måltid som ny!
-Dricka mina näringsdrycker OCH äta det jag känner för ändå. Mina näringsdrycker ska inte vara en ursäkt till att inte äta annat. (Jag har ju knappt druckit näringsdrycker...)
-Smörja in mig. Så att jag slipper gå omkring som en levande torrboll. (Det har jag inte orkat! haha.. Men så torr har jag inte varit.)
-Dricka mycket kaffe! Man måste tänka lite på själen också.. Och kaffe är ju så gott! Med mjölk i, för jag gillar det inte annars! Så det så.
-Äta upp alla goda pralinerna i aladdinaskarna. Bara för att jag kan. Hihi.
-Skåla i cider på nyår och skriva en hel rad lista med nyårslöften. Som att bli frisk och få göra det jag vill!
-Falla för frestelser. HELA TIDEN! Det ska jag göra. För det är ingen frestelse egentligen att ta en chokladbit- det är bara bra om man inte har en 150kilos övervikt såklart. Hälsosamt är bäst och magert är inte alls hälsosamt!!! Mat är medicin!
-Göra flera efterrätter och äta dem själv också!
-Räkna lite matte. Hehe. (Haha usch nej! Det är jag för lat för. Men jag har i alla fall räknat några tal. Så det kanske räknas som "lite.." )
-Dricka varm mjölk med kakao. Många gånger. (Jag har druckit en massa annat gott istället! Glögg, Champis...)
-Inte ge Ana en enda liten jävla sak att säga till om.
-Försöka att inte titta på kcal-innehåll och innehållsförteckningen på allt jag äter. Om jag gör det - välj det som jag HELST vill ha! :D Mat handlar om så mycket mer än ingredienser.


Wow, det måste ha gått riktigt bra ser jag! Det här med att äta när jag är hungrig eller sugen har jag verkligen kört hårt på. Haha jag kommer nog att sakna min "nattmat" när skolan börjar.. Så där vid tvåtiden är det helt underbart att smyga sig ned, rosta ett par bröd, ta lite grekisk yoghurt med bär på, bre marmelad på de rostade bröden och dekorera med blåbär och sedan lägga allting på en fin bricka och smyga upp till sig igen och njuta av hela härligheten framför en bra film.

Jag gillar inte viktfokuseringen alls, men det blir lite svårt att se mina framsteg med vikten om jag inte sätter ned dem i siffror, för jag har ingen lust att posta en halvnaken före-och efterbild! Men jag lovar er, att jag ser och är mycket friskare nu. Äntligen börjar min kropp leva igen! Jag har gått upp över tre kilo, jag vet inte exakt då jag ska väga mig som jag brukar i morgon och eftersom jag är så kort, gör tre kilo i alla fall lite skillnad! Från BMI 15.1 i början av lovet, som är på gränsen för att bli inlagd och att kroppen ska få allvarligare skador, till 16.5 som jag har nu (vi får se om siffrorna ändras i morgon!). Jag har inte vägt så här mycket sen i.. sen i.. slutet av september. Och jag har inte mått så här bra, sen jag vet inte vad! Helt ärligt har min livsglädje bara stigit allt eftersom kilona ökar. Jag fattar inte hur många kan tycka att det värsta som finns är att nå normalvikt. I så fall vet jag inte vad det värsta som finns är.. men det är klart, för en månad sedan var det värsta jag visste att gå upp i vikt. Tack och lov att jag slipper känna så nu!

Nu skulle jag väldigt gärna vilja höra hur det har gått för er på lovet! Har ni lyckats äta mer, ja kanske till och med bryta svälten? Har ni i alla fall försökt tänka annorlunda? :) Jag är så nyfiken!

Tack för perspektivet

Är det någonting som är helvrickat vid en ätstörning, så är det perspektivet. Fyra kex á 35 kcal styck känns som en matfrossa och en deciliter yoghurt på 140 kcal är en orimlighet. Man jämför. Man jämför och förskräcks över vad man kan få istället för den där yoghurten. Det är tre deciliter lättfil! Det är över fyra små clementiner... Sen kommer äcklet. Man står där med yoghurten i handen, ställer tillbaka den och tar en enda clementin istället. Det blev ju fyra gånger så lite den där decilitern yoghurt..

Det är inte normalt. Det är inte okej. Men det är framför allt någonting som faktiskt GÅR att ändra på. Lyckas man acceptera att jag måste få i mig energi varje dag och inte ska gå ned mer, så kommer perskeptivet automatiskt efter ett tag. I början är det mekaniskt. Jo, jag måste ha den 10%iga yoghurten, för fil kan jag aldrig äta i samma mängd för att få upp energiinnehållet. Och ja, jag måste ha smör på mackan, för får jag inte i mig fett blir det inte bra alls.

Nu åker smörpaketet fram automatiskt. Bregott, inte något Lätta eller dylikt. Man har smör på mackan för att man behöver det, inte för att det är onödigt! Redan för mycket länge sedan tog man fett på brödet, fastän man inte riktigt visste varför och människan är inte gjord för snabba förändringar (haha ja, ett par tusen år är ingenting i evolutionen) så det där fettet är nödvändigt. Likväl som kroppen inte är gjord för dagens magra ideal. Vi fungerar helt enkelt inte med undervikt. Så är det. Och har du inte tålamod att vänta i tio tusen år så är det bara att acceptera! Haha. Nog med moraltant.

Mitt perspektiv var vridet ner i botten. Jag kommer ihåg en gång på skolan, det var förresten just på Luciadagen då jag senare fick näringsdrycker, och det serverades Luciafika. Jag tog såklart inget. Men efter ett tag fick en kompis mig att i alla fall ta en pepparkaka. Jag knaprade i mig den på bra många minuter och fick sedan beröm. Jag kände mig så duktig! Satt där och njöt över hur duktig jag var, som kunde äta pepparkakor. En ynka liten pepparkaka gör inget som helt skillnad. Det var så fjantigt. Nu är en pepparkaka en meningslös bagatell, någonting som äts tillsammans med någonting annat. För som mellanmål (som man kan säga att det var då) är det ingenting. Då kunde jag lika gärna knapra luft.

Förut kunde jag äta sallad och en knapp matsked av den vegetariska rätten till lunch. Till lunch! Det måste vara ett skämt, men nej. Det var helt sant. Nu kan jag knappt förstå det. Jag hade svultit ihjäl, eller åtminstone varit ordentligt sur vid tvåtiden, om jag åt så nu. Och ändå var jag stolt när jag kom ut från matsalen, ja, jag hade ju täckt hela tallriken. Ha. Det ska bli så roligt att få komma tillbaka till skolan och faktiskt täcka tallriken med mat och inte vatten och luft.

Min absoluta favorit just nu. Grekisk yoghurt, någon matsked fil för konsistensens skull och en halv tesked vaniljpulver. Vaniljsocker fungerar lika bra, det blir bara lite sötare, eller så kan man använda vaniljyoghurt istället för fil.

Blanda, blanda, blanda. I en separat skål om du vill ha fina kanter, exempelvis för lite finare gäster.

På med frysta blåbär, eller annan frukt eller bär som du gillar! Själv har jag testat physalis, vindruvor och hallon också. Det fungerar minst lika bra. Men blåbär är min favorit. Gott om de är frusna också!

Ringla över sirap! Mörk sirap använder jag, men ljus går nog minst lika bra. Förut hade jag alltid honung på yoghurt, men jag har upptäckt att sirap är ännu godare.. Blir som en kolasås :)

Drick gärna kaffe till, om du gillar det såklart! Tänk också på att detta inte är en måltid i sig, knappt ett mellanmål. Jag brukar ta det som efterrätt både efter lunchen och middagen.. Det är ju så gott!

Kalorier sa du?

Jag behöver inte veta om dem, kalorierna. Det gör mig ju inte gladare att kunna en massa kaloriinnehåll på varje sak jag äter! Vad tjänar det egentligen till? Ingenting! För jag behöver ju inte räkna kalorier längre, eftersom jag inte vill gå ned i vikt.

Ändå kommer jag på mig själv med att läsa innehållsförteckningarna. Jag jämför och funderar. Vad vill Tua  ha och vad vill Ana ha? Ana vill ha det minst energirika, men vill Tua det? Det kan vara svårt ibland. Som i fallet med jordgubbssylt. Önos lågkalorisylt är faktiskt riktigt god, smakar bara som färska jordgubbar som är lite mosade. Vanlig jordgubbssylt är så otroligt sött. Det kan vara gott ibland, men jag gillar faktiskt lågkalorisylten bättre. Och man lever ju inte på sylt direkt, så det gör ingenting om jag väljer det för smakens skull, fastän det innehåller ca 1/5 av energiinnehållet hos vanlig sylt.

Jag känner faktiskt inget akut behov längre av att googla kaloriinnehåll på varje sak jag äter. Vad tjänar det till att räkna kex, när det var gott? Hjälper det mig att bli bättre, friskare, om jag multiplicerar ihop alla kex med camembert som jag ätit på dagen för att se resultatet i siffror? Svaret är helt klart nej! Jag skulle inte bryta ihop över en sådan sak, om jag får svart på vitt, det skulle jag inte, men samtidigt kan det få mig att tänka efter en extra gång innan jag tar ett till kex.

Om man tänker efter så finns det faktiskt inte kalorier. Man kan inte se en kalori, inte känna den. Det är bara ett mått, precis som meter är. En meter finns inte! Det är bara människans sätt att bedömma, mäta, ett ting. Och kalorier råkar vara ett mått för matens energiinnehåll, men säger det något om det EGENTLIGA värdet på maten? Vi säger att jag ska äta 2000 kcal om dagen. Äter jag det i bara choklad, så har jag gått miste om massvis med viktiga näringsämnen och dylikt. Det skulle troligtvis leda till döden efter tillräckligt lång tid, men då skulle jag nog ha tröttnat rejält på chokladsmaken.. Aja, i alla fall, jag ville komma fram till att kalorier, som förut har dominerat mitt liv till den grad att jag undvek mänskligt sällskap för tänk om de tvingade i mig något kaloririkt, nu har kommit att förvandlas till en meningslös siffra.

Jag bryr mig faktiskt inte. Nu ska jag äta mera av min grekiska yoghurt, 10% fetthalt istället för 0.1% lättfil och NJUTA av hur himmelskt god den är jämfört med den andra söliga lättfilen. Jag struntar blankt i att jag redan ätit kvällsfika två gånger och en himla massa camembert. För jag är minsann sugen på det, så det så, och fett är både nyttigt, bra och mättande! :)

Nu blir det bilder i knasig ordning, men ja! Efterrätten gjorde jag! :D Här är den..

Massa god frukt :)

Själva middagen var kinesiskt! Lääänge sen jag åt det. Men riktigt gott :)

Vååååfflor!

Kaviar, grekisk yoghurt och lök är oslagbart.

Men bär, marmelad och grekisk yoghurt är också mumsigt värre. Tur att det finns några våfflor kvar till frukosten i morgon!

Jag gillar den här bilden. Den är kletig, intensiv och allmänt konstig. Sen förstår jag inte vad det där konstiga på våfflan är som ser ut som en vit larv.. Det var ingen larv i alla fall.

Bara för att du ska få i dig mjölk behöver du ju inte överdriva, Tua!

Ohyeah

Hahah åh. Igår var det iväg till stan och BUP! Vägning. Jag stod som ett fån på vågen i bara underkläder och ville bara skutta omkring av lycka och känslan av seger. Det är så här det ska kännas. Det är så här det ska vara när man är glad, inte den där fejkade känslan av att gå ned i vikt.

Jag kunde inte låta bli att räkna ut mitt bmi, 16.5. Det var förvisso efter lunchen (åhå, vegetarisk buffé, mumsigt värre!) men det har jag ju vägt mig med förut där på BUP, så det kan inte ha varit allt för stor skillnad. Det är HELT OTROLIGT! Jag har snart gått upp  hälften av vad som jag behöver för att nå en normalvikt. Vet ni vad jag firade det med? Våfflor! Något som har kommit att bli min absolut favoritbrunch. Det innehåller en hel del trevliga grejer (mjölk, smör, mjöl) där jag får i mig massa näringsämnen och otroligt nyttig och viktig energi, och sedan med en massa goda pålägg på blir det dessutom otroligt gott. Jag håller mig fortfarande till favoriten massor med grekisk yoghurt, kaviar och lök.. Annars är apelsinmarmelad, blåbär och hallon inte så dumt heller!

Har ni några andra våffeltips? Jag är inte alls förtjust i att ha grädde på då jag faktiskt inte gillar grädde som det är, så det är tyvärr kört.. Glass kan man ju ha, men det är inte särskilt mättande och dessutom riktigt sött när det smälter. Matiga tips mottages tacksamt!

Efter våfflorna blev det en riktigt god kopp kaffe med gräddmjölk (mjölk och en skvätt grädde) samt en aladdinpralin. Den näst sista! Nooo! Jag vet inte vad jag ska göra utan min aladdinask.. jag kanske borde vänja mig vid något annat, för choklad blir så mäktigt efter ett antal gram. Haha. Hm. Kex och camembert är ju gott! Det får jag köra på ett tag nu. Amnamn. Mat är gott och bra, kom ihåg det. Det är ingenting som är onödigt, ingenting som gör dig ful, ingenting som bör få dig att må dåligt- tvärtom! Mat är till för att vi ska må bra, punkt slut. Så ta hand om den, ät gott och lev!

Jo just! Jag fick en kommentar om att göra en steg-för-steg-visning hur jag viker mina servetter, och det kommer upp lite senare! Måste ta korten först.. Hihi. Nu ska jag ut och skotta lite. Det har snöat så förfärligt mycket här, att vi snart har en meter snö..


Ps. Håller förresten på att göra om i designen som ni kanske ser, är långt ifrån klar, så bli inte chockad om ni ser denna blogg bli klädd i diverse konstigheter- jag måste pröva innan jag blir nöjd. :P ds.

Nattmacka

Dagens middag var.. helt underbar. Den var mycket förbjuden - ingen mat är förbjuden längre!- och jag har inte ätit och njutit av något liknande på evigheter. Den bestod av en gryta med kyckling, banan och en sås av grädde och curry. MUMS! Till serverades det ris och baguetter med olika ostar.. Åt en himla massa ris och gryta och sedan tre baguettebitar med tjocka skivor brieost och vanligt bregott. Åh, det var matglädje. Stackars några av er läsande, som skulle lida så efter en sådan måltid. Jag gjorde det faktiskt inte. Rundade av det hela med en stor kopp kaffe med mjölk och 40g apelsinchoklad och ett par aladdinpraliner. Det satt gott i magen.

Ett par timmar senare åt jag saffranskaka,pepparkakor och glögg. Åh! DET var gott det också. Blir ni rädd för alla kalorier? Det blir inte jag. Idag på affären hände det en liten rolig incident, så annorlunda som det brukar vara:
"Pappa, vad kan man äta som är väldigt energirikt men samtidigt inte typ.. choklad eller nötter?" frågade jag honom när vi kom in i mataffären.
Han tänkte ett tag.
"Yoghurt med honung?"
Jag hittade den fetaste yoghurten jag kunde hitta, 10% (blir ni rädda nu?) eller också kallad grekisk yoghurt. Allt detta chokladätande fick mig igår natt att ligga vaken rätt så länge, för min mage gjorde väldigt ont.. Måste kanske tänka på att äta lite "nyttigare" och få i mig lite kalcium och så på köpet. När jag kom hem åt jag sedan upp en stor del av min yoghurt tillsammans med en stooor klick sirap.. DET var gott! Och energirikt. Har ni några andra tips kanske på något gott, helst inte så sött, och energirikt? Inte nötter, för det är jag inte vidare förtjust i!

Nu, vid klockan halv ett blev jag lite hungrig igen.. Herregud, kakan var ju runt nio-tio någongång och jag är van vid att bli matad var tredje timme. Så jag gick ned, i mörkret, och tog en clementin och en skiva grekiskt lantbröd med bregott och kaviar. Det var så gott, men det kurrar fortfarande i magen så jag ska minsann gå ned och ta mig en till...
Nä, det blev en skål med fil och tre sorters flingor istället. Struntsamma att klockan nu är ett, för jag är hungrig. Och man ska äta när man är hungrig eller hur? Det är kroppens sätt att säga att den vill ha mat. Och jag har ingen anledning att misshandla den och neka den det den vill ha. Så varsågod, kära kropp, somna mätt i magen!

Orkar inte ladda in några bilder, ska äta upp min fil och sedan sova. Det kommer i morgon istället! Och tack alla, era kommentarer värmer så. Riktigt kul att andra blir glada av att jag är glad! Hihi.

Jag blir så arg

Jag har nu läst "Anonyms" kommentar flera, flera gånger och jag börjar förstå, eller tänker i alla fall försöka, tolka den som jag känner just nu. Jag tänker dessutom diskutera begreppet "tjock".

"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".

En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.

Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?

Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n  a.l.ls.

Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.

Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?

Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65.  Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.

Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!

Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.

Nu måste jag nog sova. God natt.