Svar på kommentar

Emma har kommenterat inlägget "Motion är bra i rimliga mängder"

du är så jäkla bra verkligen!
jag har läst igenom hela din blogg. vartenda inlägg! din blogg har verkligen hjälpt mig att förstå att man måste börja äta och göra tvärtemot vad rösten i huvudet säger åt en att göra. jag har vart sjuk sen i höstas och har fuskat med mitt matschema så det tjuter om det. har inte ätit någon lunch i skolan, tränat på kvällarna nere i mitt rum, men idag så kom jag på mig själv med att inte ha nån lust kvar längre. jag skiter i det här nu. jag äter en chokladbit för att det är gott. jag tar socker i tet för att det inte ens är gott utan socker. du har verkligen hjälpt mig!
sen undrar jag en sak, blev din självbild sundare ju friskare du blev? asså, såg du dig själv som jättetjock hela tiden eller såg du efter en tid hur smal du faktiskt var?

Svar: Oh tack! Jag kan inte annat än säga grattis! Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dig och att insikten kommer från djupet så att säga :) Jag hade också ett matschema ett tag, men det fanns mest för att jag skulle försöka komma undan det. Och ja, då har man ju ingen insikt direkt... Jag förstår verkligen din känsla att inte ha någon lust längre! Man får verkligen nog och det är den känslan som är perfekt att ta tillvara på. Handla medan järnet glöder :)

Jag är av den teorin att alla har en något snedvriden självbild beroende på hur mycket och hur kraftfulla komplex man har och med en ätstörning är ju det värsta komplexet vikten. Lyckas man släppa det komplexet lite i alla fall (vilket inte måste hänga med en viktuppgång) så ser man helt klart sig själv som mycket smalare! Sen gör svälten en del skumt mot sin hjärna, så jag märkte störst skillnad när jag lyckades bryta svälten. Då kunde jag till och med nästan börja gråta i ett provrum för jag såg så hemskt mager ut. Nu med ett BMI som nästan är normalt ser jag helt klart alla de sju kilona i spegeln som jag gått upp, men jag ser det inte som en väldigt negativ sak, och jag känner mig faktiskt inte tjock- för det är jag ju inte!

Det är jättebra att du äter det du känner för- bara det är ett stort steg på vägen! Och även om socker i teet och en chokladbit känns läskigt för dig, så är det ingenting som ens kommer att få dig att gå upp ett gram. Haha. Om du inte tar två deciliter socker och tre chokladkakor så :P

Fortsatt lycka till och jag blir så glad av sådana här kommentarer! Kram! Nu åste jag ge mig iväg till skolan och skriva matteprov.. aaaaah

En ätstörd ljuger alltid

Jag är så mager! Äter choklad. Jag vill inte vara mager. Ett par toblerone, många rutor mörk apelsinchoklad. Pasta (Var förbjudet, men ingen mat alls är förbjudet längre!) med köttfärssås, två koppar kaffe med mycket röd mjölk i. En vaniljbulle med mandelflarn och vaniljsås. SÅ mycket energi jag bara kan proppa i mig, eftersom jag än idag inte har druckit någon näringsdryck. Jag  vill äta vanlig mat. Jag VILL gå upp i vikt.  Det är jag som vill det, för jag skiter då fullständigt i den del av mig som vill vara sjukligt mager. Den delen har fasen ingenting alls att säga till om. Så det  så. Nu ska jag äta ännu mera alldeles snart. Bara för att jag kan. Ha! Idag ska jag upp i vikt.
Se det som en protest.
Se det som en motsats.
Jag ska visa er hur mycket finare (och GLADARE) man är när man har normalvikt. Jag avskyr dagens sjuka ideal och mår illa när jag läser och ser det.

Är jag glad jämt? Mår jag bättre nu när jag faktiskt äter? Svar 1: nej jag är inte glad jämt. Men vem är det egentligen? Svar2: JA! Jag mår otroligt mycket bättre. För jag skiter fullständigt i Ana-delen och går emot den så fort hon säger något. Jag är starkare än den delen. Så jävla mycket starkare, för jag förtjänar att må bra. Alla gör det., hur tjocka eller smala de än är.

Innan det nya året är kommen ska jag verkligen försöka komma upp ytterligare ett halvt kilo i alla fall. Allra helst vill jag komma över BMI 16, men det är nog att sikta lite för högt. Läkaren sa ju dessutom att det inte får gå för snabbt, för det kan rubba salt-och hormonbalanserna i kroppen.
Jag ska visa er att jag kan, men jag vet inte vad jag ska göra för att ni verkligen ska tro mig. Räcker det med att jag postar bilder på all bra mat jag äter? För det här ÄR bra mat för en som är underviktig. Riktigt jäkla bra mat. Tro mig. Man äter för att må bra, inte för att må dåligt.

Cappuccino och gigantsisk vaniljbulle! Säkert 400 kcal. Bryr jag mig? Ja. MEN JAG SKITER I DET. Äter det ändå.

SLUT! Det går. Finns inget "jag kan inte". Är så enkelt som att ta bulle på skeden, stoppa i munnen, njuta,tugga,svälja. Så.Och inte kompensera att jäkla dugg för det sen. Ha! Även en ätstörd har en vilja.

DS. Nu försöker jag räkna ut vad jag behöver väga för att ha ett normalt bmi och inte räknas som underviktig längre. Hihi. Det kommer att gå bra. Varför skulle jag klara det här sämre än när jag gick ned? Det här kommer att gå snabbare också! Jag ska bli bra. Jag ska bli fri. Jag ska kunna göra det jag vill och inte låga vågskiten bestämma. Tro mig, DET ÄR SÅ VÄRT DET.

Jag blir så arg

Jag har nu läst "Anonyms" kommentar flera, flera gånger och jag börjar förstå, eller tänker i alla fall försöka, tolka den som jag känner just nu. Jag tänker dessutom diskutera begreppet "tjock".

"Men, det låter ju som om det inte kan vara sant! Inget fusk här, eller?".

En av de värsta sakerna jag vet är när jag inte blir trodd på, trots att allting hittills pekat på motsatsen. Jag FÖRSTÅR verkligen att man inte tror på någon som har anorexia eller en annan ätstörning. Det vore verkligen helt vansinnigt att göra det, för de är nästan aldrig några att tro på gällande mat. Men, vad tror ni som läser att jag skulle vinna på att ljuga rakt ut, här i bloggen? Skulle det hjälpa mig? Vad i hela friden skulle jag tjäna på det? För att det är kul? Knappast. Jag ser ingen som helst anledning till att jag skulle ljuga rent ut här i bloggen fastän det kanske i många av era öron låter helknäppt att jag utan problem (jag nämnde i alla fall inga) åt en kebab.

Jag säger som så. Visst fan tänkte jag på det! Visst fasen viskade och räknade Ana. Men brydde jag mig? Brydde jag mig om den del av mig som bara ändå vill ha ned mig i skiten igen? Det var så otroligt länge sedan jag var så glad som jag är nu. Jag ser ingen som helst anledning till att vilja hamna där igen, om det inte skulle vara för att få uppmärksamhet förstås. Men jag tycker att den uppmärksamheten är fel. Jag vill för tusan inte bli uppmärksammad för att jag är sjuk eller ser sjukligt mager ut! Det är inte den personen jag vill vara. Jag ser absolut inte upp till personer som gör det, fastän jag till viss del kan förstå dem. Det som gäller andra gäller också mig! Jag tycker inte att NÅGON i hela världen förtjänar att leva med anorexia/ätstörning och då ska jag fan inte heller ha det. Man ska visa med ett gott exempel, eller hur?

Sen kanske (jag vet verkligen inte, men jag hoppas att det inte är så) ni tänkte på det här med rödbetskakan. "Nu blir hon tjock, inta undra på att hon går upp i vikt.."
SEN NÄR är man tjock när man har bmi 15.5?? SEN NÄR är man tjock bara för att man äter kaka? Den där kakan var egentligen som en macka med smör och rödbetor och kardemumma och kanske lite mera socker än en vanlig macka. Inte fasen mycket värre, men det råkar bara gå under namnet kaka. Jag tycker att varenda en på denna jord ska möjligheterna till att få ett så bra liv som möjligt med öppna armar. Vi här uppe HAR mat, vi behöver inte svälta. Vi KAN värma upp huset, vi behöver inte frysa. Hur jävla tacksam skulle inte någon fattig, utsvulten stackare varit bara om denne kunde byta ut en enda dag mot våra? Ska jag då slänga bort den utomordentliga möjligheten bara för att jag vill "vara smal" och leva ett hemskt liv (med den lilla njutningen Ana ger, för hon blir ALDRIG nöjd) när gräset är så mycket grönare på andra sidan? Jag ser ingen anledning att kasta bort hela mitt liv på en viss substans - fett - i min kropp. I.n.g.e.n  a.l.ls.

Alltså är det här jag säger med kebaben absolut sant. Det finns ett bra tillfälle för att börja med en förändring och det tillfället är nu! Det FINNS inget i morgon, så enkelt är det. Det går inte att "bättra sig sedan", för detta tillfälle kommer bara ha skjutits upp allt mer tills du blir tvingad till det om du inte gömmer dig i en öde skog förstås. Varenda skiten gång jag följer Ana går jag bakåt, hur duktig jag än varit förut. Och jag är inte svag! Jag vill inte att mitt liv ska vara skit (vem vill egentligen det??) men ändrar jag mig inte NU kommer jag snart att vara nere i den djupaste skiten. Jag vore bra mycket gladare om jag hade sluppit att komma så långt ned i skiten som jag faktiskt ha gjort. Helst av allt önskar jag att jag kunde ha spolat tillbaka tiden till sommaren och skippat de här tio kilorna. Jag var glad. Jag hade livet framför mig, planer och drömmar. De krossades. När det var som allra värst såg jag inte längre än nästa måltid. Jag såg bara bakåt. På allt jag ätit. Mat.Mat.Mat. Kalorier. Vikt.

Vad betyder egentligen vikt och tjock? Det är bara något vi människor har skapat för att katagorisera varandra. "Brunt hår" "blond hår", "lång" och "kort" är andra.Men vad är det egentligen? Vad bryr du dig om den du älskar tappar allt sitt hår? Skulle du älska denne mindre för det? Knappast! Du kanske tänker "herrejävlar vad ful h*n blev" men inte fasen slutar du umgås med denne, bara för att denne ser annorlunda ut. Eller, skulle du göra det?

Alltså tjock. Ett ord som hörs allt för ofta i denna ytliga värld. Jag avskyr det. Tjock säger mig INGENTING! Skönhet har ingenting, inte ett djävla dugg med vikt att göra. Räknar du dina hårstrån på huvudet varje kväll och verkligen, verkligen kämpar med att få fem till att växa ut? OH SNÄLLA BARA FEM TILL! Nej, tio till blir bra.. nej tjugo.
Knappast. knappast. För vi bryr oss inte om det exakta hårstråantalet på huvudet, bara det i alla fall ser okej och friskt ut. Slitet,smutsigt och ovårdat hår är sällan fint. "Friskt" ska det vara. Men säger man någonsin det om den övriga kroppen? Där är det "smal" som gäller. SMAL. Åh gud. Jag blir så fruktansvärt arg på denna totala viktfixering. Det viktigaste är väl ändå hur man mår och inte vad en jävla våg visar? INGEN som verkligen bryr sig om dig gillar dig bättre för att du väger 35 eller 65.  Men jag lovar dig, dina närmaste går i taket om du börjar må väldigt dåligt, oavsett vad det gäller. Vad skulle du göra om din närmaste vän/flickvän/pojkvän/förälder eller dylikt blev allvarligt sjuk i till exempel cancer? Du hade självklart velat få den frisk igen. Eller? Och hur hade du tänkt om denne inte hade velat bli frisk, utan du bara såg denne falla allt mer och mer och till slut dö.

Det händer inte kanske du tänker. Men fasen. Jo. DET HÄNDER: Du bar bara en enda kropp och sliter du ut den för mycket (svält, sjukdom,skador,pistol,gevär,vadsomhelst) klarar den inte mer och hjärtat slutar slå. Du dör. Simple is that. Du måste dras med dina jävla kropp ända tills du dör, oavsett vad du vill eller inte, så du besparar dig en himla massa lidande om du bara kunde acceptera att den fick må bra och vara vid en sund och naturlig vikt och inte försöka forma den åt något håll. Kroppen VILL ha balans. Den vill verkligen inte vara för mager, eller farligt överviktig, eftersom det är hot mot dess existens. Det är inte konstigt att vi ofta gillar feta och söta saker, efterrätter,kakor,choklad och dylikt eftersom den allra största delen av människans tid på jorden har det feta och söta varit det som behövdes för att överleva. ÖVERLEVA. Och vår kropp har inte, bara för att det de senaste 50 åren skett en drastisk förändring inom modebranchen, helt följt med i svängarna och klarar sig på svält. Vi grejar det inte. Du grejar det inte. Jag grejar det inte. SÅ UTSÄTT DIG INTE FÖR DET!

Och är du på väg ned. Snälla. Skriv en lång lista på vad du tycker bra om folk som inte har med vikt att göra och se över vad det som du är själv. Tänk dig själv sedan om tio år. Dit kommer du bara om du har stått ut med din kropp tills dess, för annars kommer du inte så långt. Acceptera den, låt den ha sin naturliga vikt. För inte fasen försöker du hålla emot när du blir kissnödig, annat än om du inte har en toalett i närheten förstås. Alltså, att äta och väga normalt är precis lika normalt som att ha regelbundna toalettvanor. Simple is that.

Nu måste jag nog sova. God natt.

Dag 93: Tänk att...

Det tog nästan hundra dagar från det att jag "började kämpa" till att jag VERKLIGEN kämpade. Det tog alltså 100 dagar från det att jag fått "hjälp" till att jag tagit emot den. Hundra dagar är över tre månader. Jag tror faktiskt att det krävs lång tid från det att man inser att man har problem, till att man faktiskt vågar göra något åt det. Nu hade jag ju inte så mycket val, men det var nog dit jag behövde komma också. Det var när jag väl satt där med tre näringsdrycker per dag som min inre värld sjönk samman och jag vaknade från min dvala.

Det är skillnad. Man kan se det på mig. De säger att min blick har förändras och min färg över hela mig har jämnats ut; den där sjuka, svältande personen har suddats ut till en peppad, men ändå mycket underviktig person. Jag är inte smal. Jag är mager. Jag ska bli smal. Jag ska bli sund. Att vara mager är inte sunt någonstans! Det ser faktiskt förjävligt ut.
Höll nästan på att brista i gråt idag när jag provade kläder i en affär. Först testade jag med "Small" och det bara hängde. Gick över till "Extra small" och det bara hängde. VACKERT! Jag vill inte att folk ska kolla på mig och tänka "Stackars flicka, hon måste vara sjuk". Jag vill att folk ska kolla på mig och tänka " Vacker flicka, hon måste trivas i sig själv!" Det är dit jag ska. Kosta vad det kosta vill. För vem vill egentligen se sjuk ut?

Visst är det inte så att jag tänkte "nu ska jag bli mager" när allt detta började. Men det är ofta där det slutar. Och lyckas man inte bryta svälten VILL man inte komma bort från det heller. Jag ville inte heller det. Efter att jag hade druckit min första näringsdryck ville jag inget annat än att aldrig någonsin dricka det igen. Jag funderade till och med helt seriöst att rymma genom fönstret för att slippa. Man måste bryta det stenhårt på en gång. Det finns ingen mellanväg.. Försök du bara låta en alkoholist dricka "bara ett glas vin" då och då och se hur det går.. Just det. Inte så bra.

Jag förstår givetvis att fastän jag nu kan gå ifrån mig själv och se framåt att det inte på något plan kommer att bara flyta på finfint tills jag är normalviktig. Nej, det kommer att krävas hel hel jävla (ursäkta språket..) massa kämpande. Men, som en mycket klok flicka sa "Det är så lätt värt det!" Vågar man bara, frivilligt eller ofrivilligt, att lämna hela sin ätstörning bakom sig är man en bra bit på väg. Det blir verkligen ett gigantiskt hopp där och allting går från att vara extremt jobbigt hela tiden till att bli bra och bara extremt jobbigt ibland. Jag tänkte som så den natten att fasen ska jag ge det en chans. Jag kände att jag ville pröva om det verkligen var så att tankarna förändrades när man bröt svälten. Jag var nyfiken. Och det blev bevisat också: man förändras! Hjärnan är ju helt inställd på överlevnadinnsikten under svält. Klart som fasen att man tänker annorlunda.

Lager på lager.  Kläder är mitt skydd. Mitt skydd från det som är inunder.