Svar på kommentar "Kämparglöd"

Kommentar från anonym:

Du är så otroligt stark!! Jag önskar verkligen att jag hade din styrka och insikt!! Jag har varit sjuk i över tre år nu och har alltid tyckt att jag varit tjock och äcklig.
Hur lyckades du vända det så snabbt!?
Jag förstår helt och hållet om du inte vill svara på denna fråga så du behöver absolut inte svara om du inte vill!! Jag undrar vad du väger nu? Jag hoppas verkligen att du inte tar denna fråga på fel vis, jag tycker att du har gjort ett sånt mirakulöst jobb som tagit dig ur detta så fort och att dina tankar är så otroligt kloka!!
Många kramar från en avundsjuk tjej av din kämpar glöd <3

Svar: Tack så mycket för den fina kommentaren! Jag blir alltid så glad när jag får sådana. Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades vända det hela så snabbt, men jag har några faktorer som jag tror har spelat stor roll. Det kan jämföras lite med alkolister eller andra missbrukare, att när de väl i livet kommer till en sådan vändpunkt att de kan välja bland att fortsätta ned i skiten (och kanske även dö på kuppen) eller att vända det hela och få ett bra liv. Lyckas man då välja rätt, man kommer till den djupa insikten att jag inte vill leva så här, kommer det mesta automatiskt.

Dessa missbrukare kan ju aldrig (i alla fall nästan aldrig) smaka på alkohol eller narkotika, för då hamnar de troligtvis där igen. De måste bli helnyktra. Likväl måste jag, eller vem det nu är med en ätstörning, välja att inte alls släppa in Ana. Det drar bara ut på processen och man faller hela tiden ned i skiten igen. Inte låta Ana ha ett enda ord! Varenda liten impuls ska stås emot. Även om det bara gäller en pepparkaka. Jag tror faktiskt att det är väldigt viktigt att verkligen inte låta ätstörningen få säga ett ord. Lyckas man med det i någon vecka eller så, går det mycket lättare sedan! Nu kommer knappt rösten upp längre, för ja, den vet ju att den ändå inte får säga till om något. :)

Du frågar också vad jag väger. Jag väger mellan 41-42 kilo, jag vet inte riktigt då jag vägde mig senast i måndags. Det är faktiskt inte mycket till mina 155 centimeter, men min normalvikt ligger på runt 45-46 så det är inte så mycket kvar! Med en vikt på 46 har jag BMI på 19.1 vilket är helt okej. Nu ligger jag på runt BMI 17.3 tror jag. I alla fall, varje människa har en "normalvikt" eller "balansvikt" där man står stilla så vida man inte överäter förfärligt mycket hela tiden eller bantar. När jag vägde som minst var jag nere på 36, vilket är på tok för lite. Men, nu på en månad har jag lyckats gå upp nästan sex kilo vilket faktiskt är mer än väntat! På BUP var de ganska chockade, jag tror rent av att de inte riktigt trodde mig när jag ställde mig på vågen där. Haha. Men det är nog för att verkligen kör stenhårt på det här. Fuskar aldrig, då jag bara vet att det bara skulle få mig att må sämre. Och jag vill inte må dåligt! Alltså - inget fusk! Och då menar jag verkligen inget.

En ätstörd ljuger alltid

Jag är så mager! Äter choklad. Jag vill inte vara mager. Ett par toblerone, många rutor mörk apelsinchoklad. Pasta (Var förbjudet, men ingen mat alls är förbjudet längre!) med köttfärssås, två koppar kaffe med mycket röd mjölk i. En vaniljbulle med mandelflarn och vaniljsås. SÅ mycket energi jag bara kan proppa i mig, eftersom jag än idag inte har druckit någon näringsdryck. Jag  vill äta vanlig mat. Jag VILL gå upp i vikt.  Det är jag som vill det, för jag skiter då fullständigt i den del av mig som vill vara sjukligt mager. Den delen har fasen ingenting alls att säga till om. Så det  så. Nu ska jag äta ännu mera alldeles snart. Bara för att jag kan. Ha! Idag ska jag upp i vikt.
Se det som en protest.
Se det som en motsats.
Jag ska visa er hur mycket finare (och GLADARE) man är när man har normalvikt. Jag avskyr dagens sjuka ideal och mår illa när jag läser och ser det.

Är jag glad jämt? Mår jag bättre nu när jag faktiskt äter? Svar 1: nej jag är inte glad jämt. Men vem är det egentligen? Svar2: JA! Jag mår otroligt mycket bättre. För jag skiter fullständigt i Ana-delen och går emot den så fort hon säger något. Jag är starkare än den delen. Så jävla mycket starkare, för jag förtjänar att må bra. Alla gör det., hur tjocka eller smala de än är.

Innan det nya året är kommen ska jag verkligen försöka komma upp ytterligare ett halvt kilo i alla fall. Allra helst vill jag komma över BMI 16, men det är nog att sikta lite för högt. Läkaren sa ju dessutom att det inte får gå för snabbt, för det kan rubba salt-och hormonbalanserna i kroppen.
Jag ska visa er att jag kan, men jag vet inte vad jag ska göra för att ni verkligen ska tro mig. Räcker det med att jag postar bilder på all bra mat jag äter? För det här ÄR bra mat för en som är underviktig. Riktigt jäkla bra mat. Tro mig. Man äter för att må bra, inte för att må dåligt.

Cappuccino och gigantsisk vaniljbulle! Säkert 400 kcal. Bryr jag mig? Ja. MEN JAG SKITER I DET. Äter det ändå.

SLUT! Det går. Finns inget "jag kan inte". Är så enkelt som att ta bulle på skeden, stoppa i munnen, njuta,tugga,svälja. Så.Och inte kompensera att jäkla dugg för det sen. Ha! Även en ätstörd har en vilja.

DS. Nu försöker jag räkna ut vad jag behöver väga för att ha ett normalt bmi och inte räknas som underviktig längre. Hihi. Det kommer att gå bra. Varför skulle jag klara det här sämre än när jag gick ned? Det här kommer att gå snabbare också! Jag ska bli bra. Jag ska bli fri. Jag ska kunna göra det jag vill och inte låga vågskiten bestämma. Tro mig, DET ÄR SÅ VÄRT DET.

-Åh vilken härlig dag-

Livet leker så att säga! Jag älskar min nyfunna frihet. Skuttade (bokstavligt talat!) mig igenom hela dagen. Först ett danspass på en och en halv timme på förmiddagen, sedan ett nytt på eftermiddagen! Åh! Vad mycket nya danser jag har lärt mig! Mazurka, schottis, pariserpolka,polka, vals... Full fart var det verkligen. Men foxtroten, den stod jag över igen. Jag klarar inte av den otroliga närkontakten.. Men dansa, det fullkomligt älskar jag att göra. Man blir så glad av att larva sig till musik! Särskilt när larvet är koreograferat :)

När jag kom hem från dansen kände jag fortfarande energin flöda, så jag gick igång hårt med städningen av mitt rum. Alla kläder öste jag ned ur garderoben (och det säger en hel del, för det är MÅNGA) och jag sorterade de i flera högar. Det blev ett par kassar som märktes med "för stort" och stoppas undan ett tag.. Ledsamt, men snart ska jag minsann i de kläderna igen!
Middagen var otrooooligt god. Varmrökt lax med romsås och mandelpotatis. MUMS säger jag bara. Tänker nog smita hem på lunchen i morgon och njuta av resterna.. hihi. Sen vid halv åtta gick jag iväg till ett café där min syster jobbar och fikade med min kära vän H. En stor bit kladdkaka med vispgrädde och en stor latte blev det. Och en skumtomte, som egentligen skulle vara på latten för det var en "tomtelatte" men jag ville ha den på sidan om. Skumtomten var faktiskt godare än någon annan skumtomte jag ätit. Haha. Och kladdkakan.. mums! Den var bakad på riktig mörk choklad och otroligt kladdig. Åt mig såklart runt den, så jag hade den kladdigaste mittenbiten kvar sist.. Hihi. och ingen kvälls-näringsdryck blev det. Men när jag kom hem kände jag att jag har minsann skuttat omkring så mycket idag att jag skulle ta det jag var sugen på. En blodapelsin och ett par pepparkakor blev det, men jag vet inte om jag är riktigt nöjd än, så efter duschen blir det nog lite glögg och ett par pepparkakor till. För jag är sugen på det. Så det så.

Jag och min tomtelatte. Åh, vad jag gillar kaffe! Men hahahha titta på min hand! Vad tusan gör jag?

Här görs den i ordning..

Min helt underbara syster som gör i ordning världens godaste kaffe.

Titta! Ett hjärta! <3

Kladdkaka med vispgrädde! Ser det inte gooott ut?

Min "tomtelatte" utan latte.

PS. Jag upptäckte just att jag inte fjällar hud som en fisk längre- huden ser helt underbart mjuk och fin ut!! Som en.. hm. Jag vet inte. Nyckelpiga kanske. För fläckig, det är jag fortfarande.. Eheh. DS.


PS 2. Jag insåg just att jag gillar mitt liv. DS.

Dag 97: Svar på kommentar

C säger: hej! vill bara säga att du och din blogg stöttar mig otroligt just nu. Jag är just nu också nere i en svacka sedan ett år tillbaka med ganska sp grov anorexi. Jag vill verkligen (verkligen JÄTTE gärna) bli frisk, men det där monstret i huvudet tillåter mig inte!
Det är också extra jobbigt nu runt jul, men du får mig att bli motiverad.
Nu har jag bestämt mig, jag SKA gå upp i vikt och bli frisk. Fuck ana.. 

Hej! :) Jag blir riktigt glad av att höra detta!! Jag vill inget annat än att hjälpa folk komma ur den där förbaskade anorexi-situationen. Jag tror att det ofta är så ett man VILL bli frsk, men inte riktigt vågar ta steget ut eller vet var man ska börja. Kanske att man tar sig en liten större macka än vanligt, tänker "Nu ska jag bli frisk, för jag vill så gärna kunna äta det jag vill!" men vid nästa måltid drar in på allt på det gamla vanliga, trygga sättet. Alla fungerar nog olika, men för mig var det att verkligen ge sig fan på att Ana aldrig mera ska få en syl i vädret, för får hon sig en syl får hon lätt för många.. eheh. jag vet hur det är.Det är bara att bestämma sig och verkligen, verkligen göra det!
I början är det otroligt jobbigt som du säkert kan förstå men det är SÅ VÄRT DET. Jag undrar nu: Har du hjälp från någon? Går du på någon klinik, eller via BUP? Och lever du på svält (dvs under 1000 kcal) om dagen?


För om man lever på svält fungerar hjärnan helt annorlunda och jag i alla fall, kunde (och ville!) inte klara mig ur den situationen själv. På ett plan ville jag verkligen bli frisk, jag sa det till och med. Men jag sa också att jag "kämpade" trots att jag tog första bästa chansen att fuska. Alltså! Det krävdes för min del att jag var tvungen att komma ur svälttillståndet för att jag skulle kunna få livsglädjen tillbaka och verkligen tänka mig själv som värd att bli frisk.
Jag tycker först och främst att du är otroligt modig! Att ens säga att man vill bli frisk, kan verkligen vara helt otroligt hemskt. Men jag tror på dig och ser gärna att du svarar på frågorna jag ställt :)
Många kramar!!


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Snart blir det iväg till dansen igen! Jag är ensam hemma och ska äta min näringsdryck precis som igår. Det är så jävla kul att ge Ana en stor smäll på käften! Ha! Man känner sig verkligen som en segrare. Det blir chokladsmak idag, med kaffe på såklart! Mm..

Jag hoppas att det inte blir någon mer foxtrot på dansen utan att vi får fortsätta dansa schottis och kanske bugg. Jag vill ha fart och inte romantiska puttinutt-danser. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilka lektioner jag ska gå på sedan men jag tar så många jag känner för! Det är julbord till lunch, ska i alla fall ge det en titt och se vad för gott det finns! Blir jag riktigt sugen och känner att JAG (inte Ana!) verkligen vill ha det, ska jag banne mig sätta mig med mina kompisar i matsalen och äta. Det har jag inte gjort på flera månader! Det blir verkligen en seger.. Men då gäller det att det inte bara finns en massa prinskorvar och köttbullar. För det är ingen höjdare. Sen får vi se om jag bryter min "Nu är det skola då är jag vegetarian för jag ska välja vegetariskt framför kött, alltid" som jag haft sedan åttan.. Hm. Det vore nästan svårare än att äta något som går emot Ana :P

Nej Nu måste jag verkligen klä på mig och ta ur drycken ur frysen, om jag inte vill bryta av skeden förstås! Ha en fantastiskt dag och stort tack för alla fina kommentarer som haglar in! Det är så kul att få kommentarer. Hihi. Gör mig glad i själen.

Dag 96: Operation jullov!

Operation jullov, som fina J (http://thisonesforyouana.blogg.se/) också kommer att delta i ska innebära vissa saker, i alla fall för min del! Jag ser gärna att J gör en liknande lista, men utifrån sina egna behov och önskningar! Vem vet, kanske även flera vill hänga på? Kommentera gärna i så fall och vi kämpar tillsammans! Det vore så kul att ha flera att prata med :)
Alltså! Operation jullov innebär att man ska välja ett RIKTIGT liv istället för ätstörningen och verkligen vara beredd på att lämna skiten bakom sig och gå vidare i livet med en erfarenhet istället. Det låter helt hemskt, kanske flera av er tänker. Men det är det inte! Det är bara helt förjävligt i början och varje bit utöver det ni brukar äta kommer att kännas som jordens undergång och världens svek mot er själva. Vill ni ha ett exempel?

Det här skrev jag den  23e oktober   när jag inte alls var beredd på att lämna det.


Vid frukosten. Jag har blivit väckt runt halv nio, endast för att kliva upp och äta frukost. Tar den sista tuggan av min kanelhavregrynsgröt och dricker ur mitt vattenglas. Pappa har precis kokat klart ett par ägg och sitter och tuggar i sig ett. Kaviar har han på. Det är väldigt gott och han lyckades få äggen perfekt kokta, enligt min smak.

Jag vill så, så gärna ha ett. Men jag vet att ett ägg, med kaviar dessutom, skulle gå på över 70 kalorier vilket är nästan som en grötfrukost till! Det är inte okej. I så fall skulle min frukost vara på över 200 kalorier! Sjukt.

Jag vet att jag kommer ångra mig sen. Att äcklet kommer välla över mig. Ändå gör jag det. Går fram till kastrullen, tar mig ett ägg. Den är svårskalad, men jag lyckas skala den ändå. Väl skalad får jag lust att ångra mig, ge det till pappa, vadsomhelst. Jag inser att jag inte kan göra det. Har jag tagit mig ett ägg, ska jag bannemig äta upp det.
Så det gör jag också.

Efter lunch ska jag nog ta mig en långpromenad.



Jag gick alltså i över en timme för att jag ätit ett ÄGG mer än normalt. Vad var det där ägget egentligen, 70 kcal kanske? Om ens det! Det är helt otroligt. Ett ägg kunde inte under några omständigheter påverka min vikt. Det var dessutom inte att "falla för en frestelse" som jag skrev några timmar senare i ett annat inlägg. Det var ingenting. 
Många blir helt galna när man är hungrig. I alla fall på dåligt humör. Har man inte ätit ordentligt blir det svårt att koncentrera sig, man kanske får lättare att börja gråta, bli arg och så vidare. Lägg då på att ständigt ha den där hungern (även om du fysiskt inte känner den) i flera, flera månader så kan ni ju tänka er. Man blir negativ till allt och vill inte bryta den, för man blir rädd hur det ska vara utan att känna det. Man går som sagt inte omkring och är ständigt hungrig, för man lyckas lura sig själv att man inte är det och att man har ätit "tillräckligt" trots att man absolut inte har det, men kroppen är hungrig och hjärnan är utsvulten.

Nästan ingen bryter den där svälten utan problem. Min första natt, när jag insåg att jag var tvungen att bryta den (efter det att jag hämtat ut näringsdryckerna) var den värsta i mitt liv. Jag har aldrig tidigare känt sådan ångest, varken fysiskt eller psykiskt! Det blev svårt att andas och jag fick ont i hela kroppen, samtidigt som jag kalkylerade ut de värsta planerna på att komma undan som jag kunde komma på. Hela nästa dag, min första med tre näringsdrycker, var inte heller att leka med. Det tog LÅNG tid innan jag fick i mig dryckerna och jag fick bara i mig ytterst lite till lunch och middag. Dagen efter fick jag ett sammanbrott strax innan middagen, för jag var så fullständigt proppmätt hela tiden (egentligen var det bara känslorna som det var fel på, för ojoj vad min kropp var hungrig!) och verkligen kände att jag inte borde äta mer på flera veckor för att kompensera upp alla näringsdrycker. Men jag bet ihop. Gjorde det. Tänkte i alla fall ge det en chans, för vem vet, kanske hade alla rätt i att tankarna förändrades? Och det hade det!

Den tredje dagen klarade jag mig igenom utan en enda tår eller ångestattack. Nu har det gått fyra hela dagar utan att jag känt något problem alls i dryckerna. Jag känner mig bättre än någonsin och så otroligt fri i tankarna... Alltså! Nu har jag snart babblat en himla massa utöver "Operation Jullov" men jag ska återgå till ämnet.. Hahah.

Min lista på utmaningar över julen
-Ta det jag är sugen på. Oavsett om det är en pepparkaka eller en skinkmacka.
-Äta när jag är hungrig, även om jag ätit både näringsdryck och vanliga måltider. För om kroppen är hungrig, vill den ha mat! Och då ska jag vara snäll och ge den det.
-Göra roliga saker och inte bara sitta hemma och dega.
-Inte tänka alltför mycket på vad jag har ätit eller ska äta, utan bara njuta av varje måltid som ny!
-Dricka mina näringsdrycker OCH äta det jag känner för ändå. Mina näringsdrycker ska inte vara en ursäkt till att inte äta annat.
-Smörja in mig. Så att jag slipper gå omkring som en levande torrboll.
-Dricka mycket kaffe! Man måste tänka lite på själen också.. Och kaffe är ju så gott! Med mjölk i, för jag gillar det inte annars! Så det så.
-Äta upp alla goda pralinerna i aladdinaskarna. Bara för att jag kan. Hihi.
-Skåla i cider på nyår och skriva en hel rad lista med nyårslöften. Som att bli frisk och få göra det jag vill!
-Falla för frestelser. HELA TIDEN! Det ska jag göra. För det är ingen frestelse egentligen att ta en chokladbit- det är bara bra om man inte har en 150kilos övervikt såklart. Hälsosamt är bäst och magert är inte alls hälsosamt!!! Mat är medicin!
-Göra flera efterrätter och äta dem själv också!
-Räkna lite matte. Hehe.
-Dricka varm mjölk med kakao. Många gånger.
-Inte ge Ana en enda liten jävla sak att säga till om.
-Försöka att inte titta på kcal-innehåll och innehållsförteckningen på allt jag äter. Om jag gör det - välj det som jag HELST vill ha! :D Mat handlar om så mycket mer än ingredienser.

Jag kan komma på massvis med saker till, men det här får nog räcka än så länge.. :)

Dag 95: Några prövningar

Dagen som följer bjuder på en del del prövningar! Först vägde jag mig i morse och jag är faktiskt chockad över vikten. Plus ett hekto!?!? Jag som nästan dubblat mitt intag av mat. Haha. Urskumt. Men det beror säkert på att kroppen startat igång en massa processer som den var lat med innan. Min hy till exempel ser betydligt bättre ut! Jag kan inte längre dra stora flagor.. Usch

Förhoppningsvis är det helt normalt att det blir så där med vikten. Att man börjar må mycket bättre, men ändå står stilla i vikt. Det känns lite konstigt. Jag kommer att behöva äta ÄNNU mera för att gå upp i vikt sedan! Varför, varför finns det inte bara ett piller som ger alla en hälsosam vikt bara pang poff? Slipper man alla dessa dieter, näringsdrycker och viktfixering och allt det som kommer med ätstörningar.

Om två timmar börjar dansen jag ska på. Det blir också en prövning! Jag ska då intaga min förmiddags-näringsdryck på skolan med en kompis. Har redan förberett en i chokladsmak så att jag får den ordentligt fryst. Kräsen flicka, haha. Men varför inte njuta av den så mycket man kan? Den är faktiskt riktigt god smakmässigt. Särskilt om man öser på med kaffe. Blir en fin brytning där, det söta med kaffet... 
Efter dansen, vid halv tolv, slutar jag för dagen. Så då blir det hem för att äta rester från igår till lunch: Lutfisk, mandelpotatis, vitsås och en tunnbrödrulle med skinka och senap till det. Mumsigt värre!

Eftermiddagsdrycken (bra att jag påminde mig, måste genast frysa ned den!) ska jag också äta själv. Jag tror banne mig att jag ska testa en jordgubb till, bara för att. Jag måste i alla fall ge den smaken två chanser, för när jag testade senast grät jag mig igenom hela och det tog bra länge innan jag ens började äta. Jag säger äta, för jag äter den faktiskt alltid med sked. Betydligt godare då! Om den bara är kall och i flytande form, finns det på alla dryckerna en bismak av järn. Dessutom blir de mycket sötare så. Har du smakat smält vaniljglass vet du vad jag talar om.

Nu så måste jag klä på mig resten av kläderna och göra i ordning det sista inför skolan. Jag längtar faktiskt efter att få träffa alla klasskamrater.. och då träffade jag dem senast i fredags.

Dag 93: Tänk att...

Det tog nästan hundra dagar från det att jag "började kämpa" till att jag VERKLIGEN kämpade. Det tog alltså 100 dagar från det att jag fått "hjälp" till att jag tagit emot den. Hundra dagar är över tre månader. Jag tror faktiskt att det krävs lång tid från det att man inser att man har problem, till att man faktiskt vågar göra något åt det. Nu hade jag ju inte så mycket val, men det var nog dit jag behövde komma också. Det var när jag väl satt där med tre näringsdrycker per dag som min inre värld sjönk samman och jag vaknade från min dvala.

Det är skillnad. Man kan se det på mig. De säger att min blick har förändras och min färg över hela mig har jämnats ut; den där sjuka, svältande personen har suddats ut till en peppad, men ändå mycket underviktig person. Jag är inte smal. Jag är mager. Jag ska bli smal. Jag ska bli sund. Att vara mager är inte sunt någonstans! Det ser faktiskt förjävligt ut.
Höll nästan på att brista i gråt idag när jag provade kläder i en affär. Först testade jag med "Small" och det bara hängde. Gick över till "Extra small" och det bara hängde. VACKERT! Jag vill inte att folk ska kolla på mig och tänka "Stackars flicka, hon måste vara sjuk". Jag vill att folk ska kolla på mig och tänka " Vacker flicka, hon måste trivas i sig själv!" Det är dit jag ska. Kosta vad det kosta vill. För vem vill egentligen se sjuk ut?

Visst är det inte så att jag tänkte "nu ska jag bli mager" när allt detta började. Men det är ofta där det slutar. Och lyckas man inte bryta svälten VILL man inte komma bort från det heller. Jag ville inte heller det. Efter att jag hade druckit min första näringsdryck ville jag inget annat än att aldrig någonsin dricka det igen. Jag funderade till och med helt seriöst att rymma genom fönstret för att slippa. Man måste bryta det stenhårt på en gång. Det finns ingen mellanväg.. Försök du bara låta en alkoholist dricka "bara ett glas vin" då och då och se hur det går.. Just det. Inte så bra.

Jag förstår givetvis att fastän jag nu kan gå ifrån mig själv och se framåt att det inte på något plan kommer att bara flyta på finfint tills jag är normalviktig. Nej, det kommer att krävas hel hel jävla (ursäkta språket..) massa kämpande. Men, som en mycket klok flicka sa "Det är så lätt värt det!" Vågar man bara, frivilligt eller ofrivilligt, att lämna hela sin ätstörning bakom sig är man en bra bit på väg. Det blir verkligen ett gigantiskt hopp där och allting går från att vara extremt jobbigt hela tiden till att bli bra och bara extremt jobbigt ibland. Jag tänkte som så den natten att fasen ska jag ge det en chans. Jag kände att jag ville pröva om det verkligen var så att tankarna förändrades när man bröt svälten. Jag var nyfiken. Och det blev bevisat också: man förändras! Hjärnan är ju helt inställd på överlevnadinnsikten under svält. Klart som fasen att man tänker annorlunda.

Lager på lager.  Kläder är mitt skydd. Mitt skydd från det som är inunder.

Dag 92: Så vanligt det nu kan bli

Dagen har varit.. bra hittills. Jag klev upp vid sju som vanligt och åt ett par mackor och en skål med fil och müsli. Man är inte särskilt sugen på gröt när man äter söt gegga (se näringsdryck) stup i kvarten. Nej, tuggmotstånd vill jag ha! Och absolut inte söta smaker. En tunnbrödrulle med skinka och senap, och knäckebröd med kaviar sitter då alldeles utmärkt i magen.

Efter frukosten var jag så trött (somnade ganska sent igår) så jag gick och la mig i en timme. Ställde klockan på halv nio, för då skulle morgonens näringsdryck fram ur frysen så att den tinar lite. Annars är den helt stenhård. Jag körde igen på vaniljsmak och öste på kaffe för att få ned sötman. Smakar vaniljlatte ungefär.. Absolut helt okej. Så näringsdrycken åkte ned och sen röjde jag upp lite i köket och sedan på mitt rum. Det blev också en halvtimme framför pianot. Jag spelar bättre nu! Det är helt otroligt, men hjärnan fungerar betydligt bättre. Lite svårt att fatta att man blir så trög av att äta för lite..  Men så är det.

Lunchen åt jag med pappa runt tolv. Det blev varmrökt regnbågsfilé med potatismos, keso och gräslök! Mums säger jag bara. Åt dessutom en fruktsallad på apelsin, jordgubbar, hallon och blåbär med och ett glas proviva till efterrätt. Mätt. Men otroligt gott också! Jag kände mig så uppåt att jag följde med pappa till skolan sen. Satt ett par minuter på en lektion, det var faktiskt riktigt roligt att träffa klasskamraterna igen! Jag har bara varit borta från skolan sen i tisdags, men jag saknar det lite redan..
En nära vän följde med mig hem och hon var så snäll att hon hjälpte mig med ljusen på julgranen. Det är inte lätt ska ni veta och vi fick kämpa en hel del med att få det jämt. Men snyggt blev det! Fast ehe, toppen är lite ful. Jag och pappa kapade av den lite långt så den ser jättefjantig ut.. Desto bättre fick vi till en finfin lösning, tycker jag. Ni ser på bilderna :)

Min vän gjorde mig sällskap under näringsdrycken (choklad) samtidigt som hon smaskade på en otroligt god tunnbrödrulle med julskinka och senap. Jag var inte bara lite avundsjuk.. men jag tog en hel del skinka också. Det går ju fasiken inte att låta bli! Det var härligt att känna sig lite normal ett tag. Vara med en vän och skratta och ha kul är ju normalt. Definitivt mer av det i framtiden! Inga ångesttankar, inget tänkande på mat... Nej, det var otroligt skönt. Som att bli alltid så positiva Tua igen.

Till middag blev det flamberad pepparbiff med bakad potatis och sallad. Det var gott, även om jag gärna hade haft min mera blodig. aja, man kan inte få allt här i världen! Jag åt faktiskt en lussebulle och drack glögg till efterrätt, för jag var sugen. Därför tog jag det. Så kan det gå. Och det var faktiskt så gott att det lätt är värt det. Haha.

Ser man ens att det är vanilj? Nä..

Spela pianooo, tack fina vän för en bild tagen utan min vetskap. De brukar oftast bli bäst! :)

Här kläs det för fullt! Fler bilder på julgranen kommer snart. Trevlig kväll på er hörni, och ta vara på de tillfällena som ni är glada!

-Nämen-

Kvällsfikat intaget. Tunnbrödrulle med skinka och senap plus en varm näringsdryck med chokladsmak (blandade ut med lite mjölk och mera kakao för att minska sötman) och jag måste säga att det var framsteg. INTE EN TÅR! INTE EN VÄDJAN! Jag bad inte om att få äta en lussebulle istället. Jag grät inte. Jag skrattade till och med någon gång under tiden.

Ja, jag är nästan chockad själv. Men det gick bra igår också, efter första näringsdrycken.. det kom på natten istället. Nu däremot, lär jag vara så utmattad att jag kommer att somna vare sig jag vill eller inte. Jag har dessutom nyss fixat så att jag ligger på tre täcken. Japp. Det stämmer. Tre. Då slipper jag känna benen genom huden.. för det är sjukt obehagligt och dessutom lite triggande. sååå...

Fuck you Anorexia!

Nu ska jag borsta tänderna och sova. Ta hand om er finisar där ute. Man har bara ett liv, så varför sjabbla bort det?

Morgonens frusna choklad-näringsdryck

Här är den..

Smart va? Skriva innehållet. DET HJÄLPER SÅ MYCKET TACK

Kvällens varma näringsdryck. Utspädd med lite mjölk och mera kakao.

Det blev en skinkmacka till också. Med senap. Dock hann jag nästan äta upp den innan jag tog kort..

-Svar på kommentar-

Tova: Intressant hur du skriver att nu kommer alla att bli nöjda, alla som vill att du ska bli tjock. Det tycker jag du ska fundera mer på, för det tror jag är viktigt i din väg mot att bli frisk. Hur ska du göra för att gå upp i vikt men ändå inte känna att du bara ger upp "dig själv" och tillfredsställer alla andra? Vilka andra sätt, förutom svält, finns att vara självständig på och inte bara "vara duktig", som andra vill att du ska vara? Hur ska du stå upp för dig själv på andra sätt än genom maten? 

Egentligen var det nog inte det friska Tua som sa så där. Jag vet ju att ingen vill att jag ska bli tjock, bara frisk och hälsosam. Men det känns lite så ibland, eftersom när jag "ger upp" innebär det naturligtvis att gå upp i vikt också. Gå upp i vikt för mig, blir nästan ekvivalent med att bli tjock. Fastän jag BMI räknat utan problem skulle kunna gå upp tio kilo och ändå räknas som smal/normalviktig.

Jag tror att jag måste se detta som om jag förtjänar att må bra, för jag har ju egentligen inte gjort någonting för att förtjäna att inte må bra! Jag tycker ju att alla förtjänar det, jag är ju starkt emot dödsstraff till exempel, så varför skulle jag själv vara undantaget från den regeln?
Vara duktig behöver man egentligen inte. Jag tror att jag måste sätta upp mål för mig själv, vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill kunna resa! Jag vill kunna åka till nya, spännande platser och njuta av livet- eftersom jag faktiskt har turen nog att kunna leva så bra. Jag hoppas verkligen (andra säger att de vet, men som sagt, upp till bevis!) att jag nu när jag tvingar i mig näringsdryckerna och samtidigt äter, lyckas ändra mina tankar också. I alla fall väcka till liv den friska sidan inom mig, som inte tycker att jag borde svälta utan faktiskt ta chansen till att få ett fantastiskt liv. Det är en möjlighet som jag absolut inte vill slänga bort.

Just nu i början kommer det nog mest kännas väldigt, väldigt jobbigt och jag kommer att fortsätta med mina undanflykter och idiotiska resonemang (stundtals skrattar jag åt mig själv, jag inser faktiskt hur mycket jag ljuger) men jag tycker att det är värt ett försök i alla fall att testa dessa näringsdrycker. Jag kommer ju inte undan. Antingen blir det näringsdrycker hemma, eller sond och så via inläggning. Jag stannar hellre hemma, för jag tror att det är den lättare (ha! svårast är de alla, men lättare än svårast :P) metoden för mig.
Självständig har jag ju alltid varit och även om jag kanske skulle behöva punktbevakning (jag är bevakad nu också, men jag får i alla fall gå på toa och så själv..)tror jag, nej jag vet, att när jag väl bestämt mig så jävlar går det. Så är det! Och jag har bestämt mig för att ge detta en chans. Mycket för att jag räknat ut att jag i teorin bara kan gå upp två kilo på dessa näringsdrycker (räknat om jag äter tillräckligt annan mat för att täcka dagsbehovet, vilket jag ju inte direkt gör) och två kilo är inte FÖRFÄRLIGT mycket. Det är en del, känns det som nu, men tjockkänslan säger två kilo för varje näringsdryck och inte två kilo för 48 drycker.