Svar på kommentar "Kämparglöd"

Kommentar från anonym:

Du är så otroligt stark!! Jag önskar verkligen att jag hade din styrka och insikt!! Jag har varit sjuk i över tre år nu och har alltid tyckt att jag varit tjock och äcklig.
Hur lyckades du vända det så snabbt!?
Jag förstår helt och hållet om du inte vill svara på denna fråga så du behöver absolut inte svara om du inte vill!! Jag undrar vad du väger nu? Jag hoppas verkligen att du inte tar denna fråga på fel vis, jag tycker att du har gjort ett sånt mirakulöst jobb som tagit dig ur detta så fort och att dina tankar är så otroligt kloka!!
Många kramar från en avundsjuk tjej av din kämpar glöd <3

Svar: Tack så mycket för den fina kommentaren! Jag blir alltid så glad när jag får sådana. Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades vända det hela så snabbt, men jag har några faktorer som jag tror har spelat stor roll. Det kan jämföras lite med alkolister eller andra missbrukare, att när de väl i livet kommer till en sådan vändpunkt att de kan välja bland att fortsätta ned i skiten (och kanske även dö på kuppen) eller att vända det hela och få ett bra liv. Lyckas man då välja rätt, man kommer till den djupa insikten att jag inte vill leva så här, kommer det mesta automatiskt.

Dessa missbrukare kan ju aldrig (i alla fall nästan aldrig) smaka på alkohol eller narkotika, för då hamnar de troligtvis där igen. De måste bli helnyktra. Likväl måste jag, eller vem det nu är med en ätstörning, välja att inte alls släppa in Ana. Det drar bara ut på processen och man faller hela tiden ned i skiten igen. Inte låta Ana ha ett enda ord! Varenda liten impuls ska stås emot. Även om det bara gäller en pepparkaka. Jag tror faktiskt att det är väldigt viktigt att verkligen inte låta ätstörningen få säga ett ord. Lyckas man med det i någon vecka eller så, går det mycket lättare sedan! Nu kommer knappt rösten upp längre, för ja, den vet ju att den ändå inte får säga till om något. :)

Du frågar också vad jag väger. Jag väger mellan 41-42 kilo, jag vet inte riktigt då jag vägde mig senast i måndags. Det är faktiskt inte mycket till mina 155 centimeter, men min normalvikt ligger på runt 45-46 så det är inte så mycket kvar! Med en vikt på 46 har jag BMI på 19.1 vilket är helt okej. Nu ligger jag på runt BMI 17.3 tror jag. I alla fall, varje människa har en "normalvikt" eller "balansvikt" där man står stilla så vida man inte överäter förfärligt mycket hela tiden eller bantar. När jag vägde som minst var jag nere på 36, vilket är på tok för lite. Men, nu på en månad har jag lyckats gå upp nästan sex kilo vilket faktiskt är mer än väntat! På BUP var de ganska chockade, jag tror rent av att de inte riktigt trodde mig när jag ställde mig på vågen där. Haha. Men det är nog för att verkligen kör stenhårt på det här. Fuskar aldrig, då jag bara vet att det bara skulle få mig att må sämre. Och jag vill inte må dåligt! Alltså - inget fusk! Och då menar jag verkligen inget.

Dag 63: Answers aren't always right or wrong

Nu har jag kommit på en fråga. Som du kanske kommer ihåg så pratade vi om den så kallade "tjockkänslan" och om vikten av att hitta andra strategier att hantera tjockkänslan än genom att reglera maten. Tjockkänslan är ju just bara en känsla och inte verklighet och jag tror att det är betydande för ett tillfrisknande att fundera över vad man ska göra med den känslan, hur man ska förhålla sig till den? Om du ska börja äta mer som vanligt folk (och det är väl tanken, eller?) så kommer du att uppleva mycket, mycket tjockkänsla.Hur ska du hantera den? Vad ska du göra med den om du väljer att inte reagera på den genom att tro att den är sann, bli helt bortkollrad av den och därmed äta mindre. Skulle gärna vilja höra dig fundera kring detta. Vad gör du redan nu, när du blir överfallen av tjockkänslan? Vad har du testat? 

Tjockkänslan är en känsla som kommer och går. Värst är den efter en måltid där jag ätit något utöver det "vanliga". Något som jag liksom som du säger i framtiden kommer att få känna betydligt mera av.
Just nu hanterar jag inte känslan. Låter den finnas där, för jag känner att jag inte kan göra något åt den. Jag försöker tänka att jag helt omöjligt KAN bli tjock på den där extra potatisbiten, jag försöker tänka att i praktiken är det inte möjligt.
När jag sedan ser på vågen att nä, jag blev inte tjock av den där potatisbiten eller till och med den där vaniljmoussen, får jag min teori bevisad. Men hur blir det då, när jag i framtiden ska GÅ UPP i vikt? Då blir jag tjock av den. Då blir tjockkänslan verklighet och inte bara en tanke, som jag nu kan trösta mig med att den är.
Tja. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera den. Nu försöker jag oftast vara själv ett bra tag efter måltiderna för att slippa släppa ut känslan på andra, eller så försöker jag att distrahera mig med saker som en bra film eller spela piano.
För min del är tjockkänslan nästan ännu värre innan jag ätit än efter. Efter är det ju redan gjort och inte så mycket att göra åt saken (än att gå och kräkas så klart, men det gör jag bara inte) så då hjälper det inte att må dåligt över det. Ilskan kommer innan måltiden. Stampa. Stampa. Andas djupt. Mat på gaffeln, lyfta till munnen och svälj. Oftast brukar det gå bättre efter ett tag, när jag kryddat maten till den perfektion jag vill ha.
Ibland när det inte går att hantera tjockkänslan känner jag mest hopplöshet, att det inte går att göra något åt det och att det är någonting jag får lära mig att leva med.