Jag fick ett tips av en läsare förut om att jag kunde skriva om hur min smak förändrats av ätstörningen. Alltså inte bara smaken på mat, utan även annat. Först kan jag säga att ätstörningen för mig och för många andra är så mycket mera än bara mat. Det blir en del av livet, en del av livsstilen. Jag kan ju säga som så att framför allt mitt musikintresse (att lyssna på) väcktes i början av min ätstörning. Förut så sa jag att lyssna på musik var att höra någon som hela tiden studsade en boll.. Jag kände mig förföljd av radions popmusik, av alla mainstream låtar som jag faktiskt kan uppskatta idag. Jag tänkte som så att musiken banne mig fanns överallt! I affärer, på skolan, när man kom hem i radion.. Jag blev helt enkelt väldigt irriterad på den "smaklösa" musiken som spelades. Men spelade jag själv, på pianot eller så, gick det givetvis finfint.
Nu lyssnar jag gärna på musik! Jag har nog ingen riktig smak egentligen utan det mesta fungerar faktiskt. Visst föredrar jag vissa saker, så som Paramore, Katy Perry, Miss Li.. Eh. Jag föredrar många olika. Beror nog ganska mycket på vilket humör jag är på också.. Ibland kärar jag ned mig i klassiska musikstycken och det är sådana jag oftast spelar på pianot.
Annan smak som ändrats.. hm.. Min klädsmak har genom hela mitt liv varit lite.. annorlunda. Jag VÄGRADE bära jeans fram till sexan-sjuan någon gång, sen hade jag en period i 8-9 då jag jämt gick i långkjol. Nu varierar jag mig lite mera, min favorit är för tillfället en något skoluniformsliknande kjol (grå, knälång och veckad) och sen svarta strumpbyxor, någon fin överdel (te.x en långärmad grå tröja + svart kortärmad över) och som ytterplagg min fina gråa ullkappa från Stockh Lm :D
Jag vet inte riktigt mera vad som skulle ha kunnat ändrats, om det inte är mat jag pratar om. För min matsmak har ändrats mycket, men framför allt så har jag lärt mig så otroligt mycket mera om mat och matlagning det senaste året. Och mycket positivt! Jag klarar nu av att laga de flesta rätter och har även utvecklat en liten mera egen matkonst. Egentligen skulle jag gärna jobba med att laga mat eller baka, som i att driva ett café eller liknande.. Åh. Det vore lite av min dröm! Något jag i alla fall vet säkert: jag älskar choklad. Och om det är väldigt energirikt? Det är SÅ gott ju!
Idag åt jag förresten tårta till kvällsfika. Det känns bra. De senaste veckorna tror jag att jag har gjort rejäla framsteg i att lämna ätstörningen bakom mig. Jag har inte tänkt när jag ätit middag och så- utan bara ätit tills jag blev mätt punkt slut! Är jag mera hungrig än en portion- men då tar jag mer! Simple is that.
Jag funderar också på att göra något så bloggaktigt som en frågestund.. då frågar ni VAD NI VILL och jag svarar så ärligt som jag vågar! Hahah! Vad tror ni om det? Jag bestämmer att frågestunden börjar i ett inlägg jag gör senare ikväll, sen får ni frågafrågafråga tills jag i alla fall ha fem frågor :D
Och mamma om du läser detta... jag önskar mig en rejäl burk skärvångens getmese när jag fyller år den 25e september! Bara så att du vet.
Visar inlägg med etikett min historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett min historia. Visa alla inlägg
onsdag 5 september 2012
fredag 17 augusti 2012
Ätstörningsrapport
Så.. efter snart ett år med bloggen: Hur går det idag då? Tja. Upp och ned skulle jag vilja säga. Jag önskar verkligen att jag kunde komma med en solskenshistoria och säga att efter min viktuppgång så har allting flutit på perfekt och att jag idag är närmast frisk. Visst, viktuppgången hjälpte mig mycket och jag är långt ifrån lika begränsad som jag var innan, förra året. Men de där sista spåren av ätstörningen biter sig fast hårt. I ren reflex kommer ätstörnings-tankarna först.
"Vill du ha en glass?"
"NEJ!"
Sen går det några sekunder..
"Eller kanske.. jo."
Jag ser livet på ett annat sätt än vad jag gjorde förut, så det kan man säga är det allra, allra största framsteget. Det är jobbigt ibland, ja, men jag kan ändå tänka att livet i övrigt är sjukt bra. Otroligt mycket bättre än vad många andra har det och ja.. jag är djupt tacksam över att jag har det så bra som jag faktiskt har. Jag känner att jag vill ta tillvara på det och inte krångla till det för mig - man lever ju bara en enda gång så att kasta bort sin tid på något så meningslöst som att trixa med maten känns bara onödigt. Samtidigt är det svårt att bara pang poff sluta med det. Men jag tar små steg i taget och försöker, även när det känns som jobbigast, att fokusera på det som faktiskt är bra.
Eftersom jag är mycket medveten om det jag gör så lyckas jag också behålla vikten, fastän det ligger på den understa gränsen på vad som är bra. Om jag äter mindre en dag, så kompenseras det upp en annan dag då jag äter mer. Jag känner helt enkelt av min kropp mycket bättre och följer den även om den säger att nu minsann Tua, är det dags för en halv chokladkaka och någon efterrätt eller två. Det händer också att jag på kvällen dagen jag underätit rent automatiskt ställer till med ett sådant kvällsfika, att dagens intag blir helt okej ändå.
Några saker jag behöver bli bättre på är bland annat att:
-Inte tänka så mycket på mat och vad jag äter/inte äter
-Våga bli hungrig ibland
-Tänka på VARJE måltid som ny
-Sluta vara en lat-fis och försöka träna lite
Det där med träningen.. Jag har blivit extremt lat. Det är inte bra att alltid vara stilla, så länge man inte är mycket underviktig. Lite motion är bra, bland annat för hjärtat! Jag hoppas därför att kunna hitta någon sport som jag gillar, men det ser inte så bra ut i nuläget. Förut höll jag på med gymnastik, vilket jag älskar, men det finns inga sådana grupper för mig längre. Bollsporter gillar jag inte direkt.. :/ Har ni något förslag? Jag kan tänka mig att träna på egen hand, men löpning blir rätt så trist efter ett tag. Sen är det lite för enformigt..
"Vill du ha en glass?"
"NEJ!"
Sen går det några sekunder..
"Eller kanske.. jo."
Jag ser livet på ett annat sätt än vad jag gjorde förut, så det kan man säga är det allra, allra största framsteget. Det är jobbigt ibland, ja, men jag kan ändå tänka att livet i övrigt är sjukt bra. Otroligt mycket bättre än vad många andra har det och ja.. jag är djupt tacksam över att jag har det så bra som jag faktiskt har. Jag känner att jag vill ta tillvara på det och inte krångla till det för mig - man lever ju bara en enda gång så att kasta bort sin tid på något så meningslöst som att trixa med maten känns bara onödigt. Samtidigt är det svårt att bara pang poff sluta med det. Men jag tar små steg i taget och försöker, även när det känns som jobbigast, att fokusera på det som faktiskt är bra.
Eftersom jag är mycket medveten om det jag gör så lyckas jag också behålla vikten, fastän det ligger på den understa gränsen på vad som är bra. Om jag äter mindre en dag, så kompenseras det upp en annan dag då jag äter mer. Jag känner helt enkelt av min kropp mycket bättre och följer den även om den säger att nu minsann Tua, är det dags för en halv chokladkaka och någon efterrätt eller två. Det händer också att jag på kvällen dagen jag underätit rent automatiskt ställer till med ett sådant kvällsfika, att dagens intag blir helt okej ändå.
Några saker jag behöver bli bättre på är bland annat att:
-Inte tänka så mycket på mat och vad jag äter/inte äter
-Våga bli hungrig ibland
-Tänka på VARJE måltid som ny
-Sluta vara en lat-fis och försöka träna lite
Det där med träningen.. Jag har blivit extremt lat. Det är inte bra att alltid vara stilla, så länge man inte är mycket underviktig. Lite motion är bra, bland annat för hjärtat! Jag hoppas därför att kunna hitta någon sport som jag gillar, men det ser inte så bra ut i nuläget. Förut höll jag på med gymnastik, vilket jag älskar, men det finns inga sådana grupper för mig längre. Bollsporter gillar jag inte direkt.. :/ Har ni något förslag? Jag kan tänka mig att träna på egen hand, men löpning blir rätt så trist efter ett tag. Sen är det lite för enformigt..
måndag 9 juli 2012
Hetsätning
Jag fick en liten undran om hur/om jag hetsåt under min sjukdomstid. Många som har ätstörningar med svält får ett kraftigt sug efter saker och ting.. Jag var inget undantag. Det hände ibland att jag satt och högg tag i stolen för att jag inte skulle gå ned och laga till saker som kladdkakesmet och trycka i mig alltihopa. Det hände att jag ändå gick och öppnade skafferiet och tog mig ett par stora tuggor av en bulle eller så innan jag lyckades hejda mig. Jag kunde äta åtta satsumas i rad eller dricka mängder med kolsyrat vatten. Men jag säger så att jag hade så pass stenhård kontroll på mig själv att jag aldrig hetsåt på "riktigt" och verkligen tryckte i mig kalorier. Hade jag gjort det hade jag med största sannolikhet faktiskt spytt efteråt.
De gånger jag faktiskt spydde hade jag ätit "vanliga" middagar, men jag fick så kraftig ångest efteråt att jag inte kunde låta bli att spy upp det. Det hände dock bara ett fåtal gånger under april-maj förra året, alltså ingenting jag frekvent använde mig av.
Det fanns tillfällen då jag åt fyra-fem knäckebröd med kaviar i rad. Men det gills nog inte heller som hetsätning, men jag mådde inte alls bra efteråt... Jag vet att jag var hemskt sugen på saker och ting. Kanelbullar. Lussekatter. Varm choklad med vispgrädde. Varmt, tjockt, sött bröd med mycket smör. Och ibland var det jättekonstiga saker. Som stora feta blodiga biffar, sill, nykokt potatis.. Det där suget var inte vanligt "sugen på mat"-sug, utan snarare ett kraftigt MÅSTE ha-sug. Väldigt skumt var det.
Det hände att jag "såg mig mätt" på saker. Jag läste otroligt många matbloggar med recept och bilder och liksom blev mätt och nöjd på det sättet. Det vill jag göra.. det vill jag ha! Nej! För mycket kalorier... hur kan man äta det DÄR? Jag tänkte sjuka tankar, samtidigt som jag kände ett otroligt starkt sug efter maten. Men det gick inte. Jag skulle inte ha ätit det. Nu har jag mest sug på risgrynsgröt. För det är så gott....
De gånger jag faktiskt spydde hade jag ätit "vanliga" middagar, men jag fick så kraftig ångest efteråt att jag inte kunde låta bli att spy upp det. Det hände dock bara ett fåtal gånger under april-maj förra året, alltså ingenting jag frekvent använde mig av.
Det fanns tillfällen då jag åt fyra-fem knäckebröd med kaviar i rad. Men det gills nog inte heller som hetsätning, men jag mådde inte alls bra efteråt... Jag vet att jag var hemskt sugen på saker och ting. Kanelbullar. Lussekatter. Varm choklad med vispgrädde. Varmt, tjockt, sött bröd med mycket smör. Och ibland var det jättekonstiga saker. Som stora feta blodiga biffar, sill, nykokt potatis.. Det där suget var inte vanligt "sugen på mat"-sug, utan snarare ett kraftigt MÅSTE ha-sug. Väldigt skumt var det.
Det hände att jag "såg mig mätt" på saker. Jag läste otroligt många matbloggar med recept och bilder och liksom blev mätt och nöjd på det sättet. Det vill jag göra.. det vill jag ha! Nej! För mycket kalorier... hur kan man äta det DÄR? Jag tänkte sjuka tankar, samtidigt som jag kände ett otroligt starkt sug efter maten. Men det gick inte. Jag skulle inte ha ätit det. Nu har jag mest sug på risgrynsgröt. För det är så gott....
 |
| Risgrynsgröt. Jag är inne i en sån period. Har köpt "pama minutris" också, så att det inte tar flera timmar att göra :D |
 |
| Knäckebröd, så gott. Brungräddat och små kuddar ska det vara! Otroligt gott med bregott havssalt (som jag förövrigt är förälskad i) :) |
måndag 18 juni 2012
En ätstörd lördag i november
Vi säger att det är lördag den 26e november 2011.
Jag är djupt inne i ätstörningen.
Går på BUP ibland.
Väger mig varje måndag.
Har ett BMI på 15.
Eftersom det är lördag går det bra att sova över frukosten. Inte för att jag fått särskilt mycket sömn och inte för att jag sover heller, men jag kan ju få alla att tro det genom att helt enkelt ligga kvar i min säng och inte gå upp. Vanligtvis gör jag inget särskilt där, utan ligger bara rakt upp och ned (utan att någon kroppsdel nuddar en annan kroppsdel), stirrar upp i taket och väntar på att tiden ska gå och det blir lunchdags. Eller ja, lunch.
Vid elva makar jag mig upp. Tar god tid på mig att välja kläder och klä på mig. Ute är det kallt, men ingen snö, för den kom senare detta år. På med flera lager kläder, lång kjol och tjocktröja. Härligt. När jag sätter mig ned på sängen för att ta på mig sockar ser jag en tuss av rött hår på kudden. Hastigt rycker jag åt mig den och lägger den djupt nere i papperskorgen. Det kändes konstigt att se sitt hår ramla av bara så där. Jag känner efter på huvudet. Åjo, lite har jag kvar i alla fall.
Klockan blir halv tolv. Jag börjar dra mig ned mot köket, möter oroliga blickar, men säger god morgon ändå. Lunchlunchlunch. "Lite rester från igår?" blir förslag. Nej! På med kastrullen, i med en nästan hel deciliter havregryn och strax över två deciliter vatten. Lite salt. Kanel, kardemumma, ingefära, nejlikor. Det är ju ändå första advent i morgon.
Gröten puttrar på spisen. De juliga dofterna äcklar mig. Det känns som om det redan innan jag äter växer i munnen på mig, fyller ut min mage och mitt tarmsystem på ett högst obehagligt sätt. Jag är inte hungrig. Paniken stegrar. Grötgrötgröt. Finns det inget lättare? Alla dessa kolhydrater! Går man inte upp av kolhydrater? Man säger ju det. Jag dukar så länge. Samma gamla vanliga vis, något annat är otänkbart.
Det är ändå så att om jag kommit undan med bara gröten hade jag väl varit nöjd. Men nej. En macka av något slag på det. Inbakade kalorier med fettigt pålägg. Har jag tur slipper jag smöret. Har jag ännu mera tur klarar jag mig på hårdbröd. Jag har tur. En bit hårt tunnbröd (jag vet precis vad den väger, det kollade jag igår kväll när jag var ensam) och så tunna skinkskivor som möjligt. Lite senap på det.
Slevar upp gröten i skålen. Helst skulle jag lämna hälften, men jag skrapar lydigt ur kastrullen. Det var ju ändå inte riktigt, riktigt en hel portion och dessutom något utblandad med kruskakli. Serveras med lite fil, kanel, frysta hallon och kalorisnål jordgubbssylt. Det blir faktiskt riktigt gott. Helst skulle jag givetvis inte äta någonting alls. Eller kanske koka lite brysselkål? Nähä. Jag föreslår det inte ens. Så mycket förstår jag ju.
Äter lugnt. Tuggar ordentligt. Kopplar ifrån omgivningen så gott det nu går. Ibland betraktar jag mina naglar. Det julröda nagellacket falnar på sina ställen och visar ett par blåa, skivade naglar som skulle må bäst av att att inte finnas alls. Jag äter med vänsterhanden, trots att jag är högerhänt. Så svårt som möjligt ska det vara.
Klar. Sista tuggan sköljs ned tillsammans med ett riktigt stort glas vatten, för att liksom fylla ut magen ännu mer. Varsågod kropp. Det kändes inte som om jag behövde det alls.
Klockan närmar sig ett. Jag vet absolut inte vad jag ska göra, trots att jag har tusentals läxor och rester. Då och då kikar jag in i köket, försöker liksom att räkna ut vad det möjligtvis blir för middag. Middag. Ett dumt påhitt, vem behöver energi när man egentligen inte rör sig? Förnuftet skriker åt mig. Basal ämnesomsättning. Dumma, ologiska förnuft. Mat är inte till för mig, bara för andra som behöver det.
Mellanmål är en ännu värre uppfinning. Jag fyller botten av en skål med frysta hallon och blåbär och sedan häller jag så lite fil jag bara kan över det. Äta. Äta. Tre koppar te. I huvudet kalkylerar jag. Vad har jag ätit idag? Med hur mycket kan jag komma undan? Bara det inte blir över 1000! Då går jag ju upp i vikt. Eftersom frukosten försvann i morse kanske det går.. Och bäst att ta i när jag räknar. Hellre avrunda uppåt än nedåt, så att jag verkligen kan vara på den säkra sidan.
Det lider mot middag. Under dagen har jag inte gjort n-å-g-o-n-t-i-n-g vettigt. Bara ätit. Det är ju det alla vill, att jag ska äta. Och det är ju det jag inte vill, att jag ska äta. Samtidigt liksom gnagar det i samvetet på mig. Många spegelturer under dagen har visat att jag ser likadan ut som jag alltid gör. Varken upp eller ner. Som vanligt då, bara det att vågen inte riktigt håller med mig.
Jag känner mig liksom skakig. Middagen är kalkylerad att vara fruktansvärd. Strax innan är det värst. Jag är så otroligt förbannad på allt och alla. Varför i HELVETE försöker ni få mig att äta? Det behövs ju inte! Jag har ju tametusan bara ätit idag! Maten på tallriken är gigantisk. Ingen äter så mycket som jag gör. Sen vet jag ju att maten är spetsad. Fast alla tror väl att jag inte vet, men det gör jag. Oljaoljaolja. Kalorier i kompaktform är öst över maten, bara för mig. Voilà!
Jag äter utan att känna smaken. Petar ut det så mycket jag bara kan, allt geggigt ska bara spridas ut och undvikas. Vatten. Vatten. Och en hel del kryddor. Kryddorna liksom underlättar ätandet, får den smaklösa maten att i alla fall smaka något annat än mat.
Efter middagen flyr jag. Inget kaffe, det är jag inte värd. Fy farao vad arg jag är! Varför ska de få mig att äta när jag bara mår dåligt över det? Uppe på mitt rum bryter jag ihop på sängen. Fäller stora tårar som lämnar mascararänder efter sig. Jag struntar i att torka bort dem. Till slut är tårarna slut. Jag är fruktansvärd. Men dagen är nästan avklarad, nästan överlevd. Nu gäller det bara att klara sig undan till kvällsfikat och i alla fall låtsas att jag inte svälter.
Jag är djupt inne i ätstörningen.
Går på BUP ibland.
Väger mig varje måndag.
Har ett BMI på 15.
Eftersom det är lördag går det bra att sova över frukosten. Inte för att jag fått särskilt mycket sömn och inte för att jag sover heller, men jag kan ju få alla att tro det genom att helt enkelt ligga kvar i min säng och inte gå upp. Vanligtvis gör jag inget särskilt där, utan ligger bara rakt upp och ned (utan att någon kroppsdel nuddar en annan kroppsdel), stirrar upp i taket och väntar på att tiden ska gå och det blir lunchdags. Eller ja, lunch.
Vid elva makar jag mig upp. Tar god tid på mig att välja kläder och klä på mig. Ute är det kallt, men ingen snö, för den kom senare detta år. På med flera lager kläder, lång kjol och tjocktröja. Härligt. När jag sätter mig ned på sängen för att ta på mig sockar ser jag en tuss av rött hår på kudden. Hastigt rycker jag åt mig den och lägger den djupt nere i papperskorgen. Det kändes konstigt att se sitt hår ramla av bara så där. Jag känner efter på huvudet. Åjo, lite har jag kvar i alla fall.
Klockan blir halv tolv. Jag börjar dra mig ned mot köket, möter oroliga blickar, men säger god morgon ändå. Lunchlunchlunch. "Lite rester från igår?" blir förslag. Nej! På med kastrullen, i med en nästan hel deciliter havregryn och strax över två deciliter vatten. Lite salt. Kanel, kardemumma, ingefära, nejlikor. Det är ju ändå första advent i morgon.
Gröten puttrar på spisen. De juliga dofterna äcklar mig. Det känns som om det redan innan jag äter växer i munnen på mig, fyller ut min mage och mitt tarmsystem på ett högst obehagligt sätt. Jag är inte hungrig. Paniken stegrar. Grötgrötgröt. Finns det inget lättare? Alla dessa kolhydrater! Går man inte upp av kolhydrater? Man säger ju det. Jag dukar så länge. Samma gamla vanliga vis, något annat är otänkbart.
Det är ändå så att om jag kommit undan med bara gröten hade jag väl varit nöjd. Men nej. En macka av något slag på det. Inbakade kalorier med fettigt pålägg. Har jag tur slipper jag smöret. Har jag ännu mera tur klarar jag mig på hårdbröd. Jag har tur. En bit hårt tunnbröd (jag vet precis vad den väger, det kollade jag igår kväll när jag var ensam) och så tunna skinkskivor som möjligt. Lite senap på det.
Slevar upp gröten i skålen. Helst skulle jag lämna hälften, men jag skrapar lydigt ur kastrullen. Det var ju ändå inte riktigt, riktigt en hel portion och dessutom något utblandad med kruskakli. Serveras med lite fil, kanel, frysta hallon och kalorisnål jordgubbssylt. Det blir faktiskt riktigt gott. Helst skulle jag givetvis inte äta någonting alls. Eller kanske koka lite brysselkål? Nähä. Jag föreslår det inte ens. Så mycket förstår jag ju.
Äter lugnt. Tuggar ordentligt. Kopplar ifrån omgivningen så gott det nu går. Ibland betraktar jag mina naglar. Det julröda nagellacket falnar på sina ställen och visar ett par blåa, skivade naglar som skulle må bäst av att att inte finnas alls. Jag äter med vänsterhanden, trots att jag är högerhänt. Så svårt som möjligt ska det vara.
Klar. Sista tuggan sköljs ned tillsammans med ett riktigt stort glas vatten, för att liksom fylla ut magen ännu mer. Varsågod kropp. Det kändes inte som om jag behövde det alls.
Klockan närmar sig ett. Jag vet absolut inte vad jag ska göra, trots att jag har tusentals läxor och rester. Då och då kikar jag in i köket, försöker liksom att räkna ut vad det möjligtvis blir för middag. Middag. Ett dumt påhitt, vem behöver energi när man egentligen inte rör sig? Förnuftet skriker åt mig. Basal ämnesomsättning. Dumma, ologiska förnuft. Mat är inte till för mig, bara för andra som behöver det.
Mellanmål är en ännu värre uppfinning. Jag fyller botten av en skål med frysta hallon och blåbär och sedan häller jag så lite fil jag bara kan över det. Äta. Äta. Tre koppar te. I huvudet kalkylerar jag. Vad har jag ätit idag? Med hur mycket kan jag komma undan? Bara det inte blir över 1000! Då går jag ju upp i vikt. Eftersom frukosten försvann i morse kanske det går.. Och bäst att ta i när jag räknar. Hellre avrunda uppåt än nedåt, så att jag verkligen kan vara på den säkra sidan.
Det lider mot middag. Under dagen har jag inte gjort n-å-g-o-n-t-i-n-g vettigt. Bara ätit. Det är ju det alla vill, att jag ska äta. Och det är ju det jag inte vill, att jag ska äta. Samtidigt liksom gnagar det i samvetet på mig. Många spegelturer under dagen har visat att jag ser likadan ut som jag alltid gör. Varken upp eller ner. Som vanligt då, bara det att vågen inte riktigt håller med mig.
Jag känner mig liksom skakig. Middagen är kalkylerad att vara fruktansvärd. Strax innan är det värst. Jag är så otroligt förbannad på allt och alla. Varför i HELVETE försöker ni få mig att äta? Det behövs ju inte! Jag har ju tametusan bara ätit idag! Maten på tallriken är gigantisk. Ingen äter så mycket som jag gör. Sen vet jag ju att maten är spetsad. Fast alla tror väl att jag inte vet, men det gör jag. Oljaoljaolja. Kalorier i kompaktform är öst över maten, bara för mig. Voilà!
Jag äter utan att känna smaken. Petar ut det så mycket jag bara kan, allt geggigt ska bara spridas ut och undvikas. Vatten. Vatten. Och en hel del kryddor. Kryddorna liksom underlättar ätandet, får den smaklösa maten att i alla fall smaka något annat än mat.
Efter middagen flyr jag. Inget kaffe, det är jag inte värd. Fy farao vad arg jag är! Varför ska de få mig att äta när jag bara mår dåligt över det? Uppe på mitt rum bryter jag ihop på sängen. Fäller stora tårar som lämnar mascararänder efter sig. Jag struntar i att torka bort dem. Till slut är tårarna slut. Jag är fruktansvärd. Men dagen är nästan avklarad, nästan överlevd. Nu gäller det bara att klara sig undan till kvällsfikat och i alla fall låtsas att jag inte svälter.
 |
| Lunch och frukost |
 |
| Mellanmål |
lördag 16 juni 2012
Tvångshandlingar
Något som är vanligt för många med ätstörningar är just olika typer av tvång. Det var och är något som jag också kan ha besvär med. Men, det är BETYDLIGT bättre nu än vad det var när jag svalt! (Eller svälte? Aaah) Tvångshandlingar är faktiskt ett av symptomen på att man äter för lite fett, fettbrist kan man kalla det.
Några av mina tvångshandlingar (de som jag kan komma på, många var säkert omedvetna) var:
Äta viss mat på vissa tallrikar.
Äta i en viss ordning.
Hälla ut lite kaffe innan jag dricker det.
Kliva upp på ojämna minuter.
Lösa en soduku innan jag somnade.
Lägga ut en spindelharpan innan jag somnade.
Ha alla dörrar stängda på kvällen.
Inte ha en bok i rummet jag ska sova i (den kunde ju börja leva O_O)
Duscha varje dag.
Sen hade jag ju många förbjudna maträtter som jag nog skulle kunna se som en form av tvångshandling... men jag tar inte med dem, det blir på tok för mycket! Jag kan ta med de i ett annat inlägg istället, då vissa saker på den listan är väldigt ologiska. Någon gång i december gjorde jag faktiskt en "matpyramid" med mat som var enkelt att äta underst och mat som var omöjlig överst..
Jag var väldigt stressad på morgonen. Klev alltid upp på konstiga tal. Aldrig på typ 06.40, 06.50 eller så. Det var tvungen att vara något form av mellanting och jag flög alltid upp ur sängen. Aldrig ligga och dra sig! Inte när det var skola i alla fall. När det var helg var det en annan sak: då var det ju ett sätt att sova bort frukosten.
Om det hände något oväntat på morgonen så rubbades min tidsplan. Frukost skulle ätas 07.00 och om pappa av någon anledning inte var i köket var det lite panik. Sprang omkring och sökte honom och det kändes som om världen skulle gå under.. Eh. Ja. Sen skulle det dukas och jag gjorde i ordning min gröt på ett speciellt sätt. Med mycket kryddor så som kanel, ingefära och nejlika för att få en julig smak. Sedan alltid servera i samma skål, med samma bestick och med samma tillbehör.
När jag duschade (alltid efter middagen så i efterhand berättade pappa att han antog att jag kräktes upp maten då..vilket jag inte gjorde.) så gjorde jag det också i en speciell ordning. La upp kläderna jag skulle ha efteråt i samma ordning jag skulle ha på mig dem. Sen alltid duscha länge. Länge och varmt. Det var då under hela dagen som jag faktiskt var genomvarm..
Kvällen var hemskast. Allt som skulle göras innan jag kunde sova var tidskrävande. Det är inte alltid man klarar ut en spindelharpan på första försöket, och en soduku kan i alla fall ta tio minuter. Jag kunde lägga mig tio, men var inte färdig för att sova först vid halv tolv. Sen skulle inga böcker vara i rummet heller. Det kändes på något sätt som om de skulle börja leva.. Och jag sov på ett täcke och hade två täcken över mig. En kudde att lägga mellan knäna också, för det var obehagligt att känna "hud mot hud". Det har jag fortfarande, för jag ogillar den känslan..
Nu har jag inte alls samma mängd tvångstankar och framför allt: det går lika bra om jag inte gör dem. Jag sover helst med dörren stängd, men det är snarare en vanesak. Och hade jag varit tvungen att klara massa saker på kvällen hade jag bara blivit galen! Nej. Det har jag slutat med. Att äta ur samma skålar är heller inget måste, nu varierar jag gärna och hittar andra alternativ. Maten äter jag i vilken ordning som helst, men jag tenderar att spara det godaste till sist. Jag menar, man vill ju ha kvar den goda smaken.. Kliva upp gör jag dock gärna på ojämna tider, det känns som om jag får mera tid då. Haha.
Böcker kan jag absolut sova med. Jag menar, jag har ju en stor bokhylla i mitt rum! Och där sover jag för tillfället. Jag vet ju med förnuftet att de inte börjar leva. Jag hade senare tänkt prata med mina föräldrar och se om de lade märke till saker som jag gjorde omedvetet. Oftast tänker man inte på sina tvångshandlingar, de bara blir!
Några av mina tvångshandlingar (de som jag kan komma på, många var säkert omedvetna) var:
Äta viss mat på vissa tallrikar.
Äta i en viss ordning.
Hälla ut lite kaffe innan jag dricker det.
Kliva upp på ojämna minuter.
Lösa en soduku innan jag somnade.
Lägga ut en spindelharpan innan jag somnade.
Ha alla dörrar stängda på kvällen.
Inte ha en bok i rummet jag ska sova i (den kunde ju börja leva O_O)
Duscha varje dag.
Sen hade jag ju många förbjudna maträtter som jag nog skulle kunna se som en form av tvångshandling... men jag tar inte med dem, det blir på tok för mycket! Jag kan ta med de i ett annat inlägg istället, då vissa saker på den listan är väldigt ologiska. Någon gång i december gjorde jag faktiskt en "matpyramid" med mat som var enkelt att äta underst och mat som var omöjlig överst..
Jag var väldigt stressad på morgonen. Klev alltid upp på konstiga tal. Aldrig på typ 06.40, 06.50 eller så. Det var tvungen att vara något form av mellanting och jag flög alltid upp ur sängen. Aldrig ligga och dra sig! Inte när det var skola i alla fall. När det var helg var det en annan sak: då var det ju ett sätt att sova bort frukosten.
Om det hände något oväntat på morgonen så rubbades min tidsplan. Frukost skulle ätas 07.00 och om pappa av någon anledning inte var i köket var det lite panik. Sprang omkring och sökte honom och det kändes som om världen skulle gå under.. Eh. Ja. Sen skulle det dukas och jag gjorde i ordning min gröt på ett speciellt sätt. Med mycket kryddor så som kanel, ingefära och nejlika för att få en julig smak. Sedan alltid servera i samma skål, med samma bestick och med samma tillbehör.
När jag duschade (alltid efter middagen så i efterhand berättade pappa att han antog att jag kräktes upp maten då..vilket jag inte gjorde.) så gjorde jag det också i en speciell ordning. La upp kläderna jag skulle ha efteråt i samma ordning jag skulle ha på mig dem. Sen alltid duscha länge. Länge och varmt. Det var då under hela dagen som jag faktiskt var genomvarm..
Kvällen var hemskast. Allt som skulle göras innan jag kunde sova var tidskrävande. Det är inte alltid man klarar ut en spindelharpan på första försöket, och en soduku kan i alla fall ta tio minuter. Jag kunde lägga mig tio, men var inte färdig för att sova först vid halv tolv. Sen skulle inga böcker vara i rummet heller. Det kändes på något sätt som om de skulle börja leva.. Och jag sov på ett täcke och hade två täcken över mig. En kudde att lägga mellan knäna också, för det var obehagligt att känna "hud mot hud". Det har jag fortfarande, för jag ogillar den känslan..
Nu har jag inte alls samma mängd tvångstankar och framför allt: det går lika bra om jag inte gör dem. Jag sover helst med dörren stängd, men det är snarare en vanesak. Och hade jag varit tvungen att klara massa saker på kvällen hade jag bara blivit galen! Nej. Det har jag slutat med. Att äta ur samma skålar är heller inget måste, nu varierar jag gärna och hittar andra alternativ. Maten äter jag i vilken ordning som helst, men jag tenderar att spara det godaste till sist. Jag menar, man vill ju ha kvar den goda smaken.. Kliva upp gör jag dock gärna på ojämna tider, det känns som om jag får mera tid då. Haha.
Böcker kan jag absolut sova med. Jag menar, jag har ju en stor bokhylla i mitt rum! Och där sover jag för tillfället. Jag vet ju med förnuftet att de inte börjar leva. Jag hade senare tänkt prata med mina föräldrar och se om de lade märke till saker som jag gjorde omedvetet. Oftast tänker man inte på sina tvångshandlingar, de bara blir!
 |
| Grötdags. Alla dessa tillbehör.. Samma skål, samma sked. Samma kopp där jag drack vatten. |
 | ||
| Fil skulle ätas i den skålen. |
onsdag 13 juni 2012
Svar på fråga "Isolering"
Fick en fin fråga av Alba som undrade om jag isolerade mig mycket ifrån vänner och sådant under min period som sjuk.
Svaret är ja. Väldigt mycket ja. Det var ju riskabelt för mig att umgås med folk. Jag hade då inte full kontroll över vad jag gjorde och jag visste ju aldrig när jag skulle få mat och så och vad det skulle vara. Sen ville jag gärna inte att folk av någon anledning skulle få för sig att kommentera min vikt eller matvanor - jag vågade helt enkelt inte se problemet i vitögat.
En annan anledning är humöret jag kunde ha. Småsaker fick mig att bryta ihop och det fick ju bara inte hända bland folk! Jag fällde tårar i princip varje dag och var helst för mig själv med mina problem. Jag gick från att vara väldigt extrovert till att bli betydligt mera introvert. Det var inte lätt att vara social och glad hela tiden, när jag inombords hungrade efter näring och bara tänkte på mat. Om jag nu försökte vara social, i skolan till exempel, blev det ibland så att omgivningen liksom kopplades bort och jag hörde knappt vad folk sa. Jag blev helt frånvarande. Det var alltså också fysiskt svårt för mig att delta, eftersom mitt blodsocker ständigt var lågt och jag hade svåra koncentrationssvårigheter.
På något sätt har jag vant mig vid ensamheten. Så isoleringen hänger till viss del kvar idag vågar jag medge. Jag har alltid gillat att vara själv, men nu känner jag ett riktigt behov av det. Skolan, okej. Men det är svårt innan jag tar mig för att umgås annars - när jag väl gör det har jag dock ofta väldigt roligt. Jag klarar av att hänga med i konversationer, vara glad och utåtriktad. Men jag behöver också en hel del ensamtid för att reda ut tankar och bara umgås med mig själv.
Jag vet att vänner är viktiga, utan tvekan. Mina vänner är viktiga för mig! Men just nu så känns en viss ensamhet tryggt på något sätt. Jag får den ensamheten, det gör jag. Men egentligen borde jag nog umgås mer med mina vänner, för till en viss grad blir monologerna något för monotona och trista. Hahahah :P
Svaret är ja. Väldigt mycket ja. Det var ju riskabelt för mig att umgås med folk. Jag hade då inte full kontroll över vad jag gjorde och jag visste ju aldrig när jag skulle få mat och så och vad det skulle vara. Sen ville jag gärna inte att folk av någon anledning skulle få för sig att kommentera min vikt eller matvanor - jag vågade helt enkelt inte se problemet i vitögat.
En annan anledning är humöret jag kunde ha. Småsaker fick mig att bryta ihop och det fick ju bara inte hända bland folk! Jag fällde tårar i princip varje dag och var helst för mig själv med mina problem. Jag gick från att vara väldigt extrovert till att bli betydligt mera introvert. Det var inte lätt att vara social och glad hela tiden, när jag inombords hungrade efter näring och bara tänkte på mat. Om jag nu försökte vara social, i skolan till exempel, blev det ibland så att omgivningen liksom kopplades bort och jag hörde knappt vad folk sa. Jag blev helt frånvarande. Det var alltså också fysiskt svårt för mig att delta, eftersom mitt blodsocker ständigt var lågt och jag hade svåra koncentrationssvårigheter.
På något sätt har jag vant mig vid ensamheten. Så isoleringen hänger till viss del kvar idag vågar jag medge. Jag har alltid gillat att vara själv, men nu känner jag ett riktigt behov av det. Skolan, okej. Men det är svårt innan jag tar mig för att umgås annars - när jag väl gör det har jag dock ofta väldigt roligt. Jag klarar av att hänga med i konversationer, vara glad och utåtriktad. Men jag behöver också en hel del ensamtid för att reda ut tankar och bara umgås med mig själv.
Jag vet att vänner är viktiga, utan tvekan. Mina vänner är viktiga för mig! Men just nu så känns en viss ensamhet tryggt på något sätt. Jag får den ensamheten, det gör jag. Men egentligen borde jag nog umgås mer med mina vänner, för till en viss grad blir monologerna något för monotona och trista. Hahahah :P
lördag 9 juni 2012
Ätstörningsrapport
Efter sju månader (HERREGUD VAD TIDEN GÅR FORT!) utan bantning kommer säkert frågorna: Hur går det nu? Förträffligt skulle jag säga. För att göra det hela mera förståeligt:
Jag kan säkert komma på mycket mer på den positiva sidan där uppe. Nu står det däremot lite still där uppe. Ibland undrar jag dock, hur mycket av ätstörningen som egentligen finns kvar att arbeta med. Då ska vi se..
- Jag KAN äta det jag känner för, utan att kompensera för det. Åt glass igår till exempel.
- Om jag mot förmodan skulle få ätstörningstankar och följa dem, är det alltid hungern som segrar i slutet och jag äter upp det jag missat i ett kick.
- Jag tycker faktiskt att jag passar i normalvikt. Det är inte så att jag känner mig tjock längre, snarare så att jag inte kan förstå att jag faktiskt var ruggigt mager ett tag och inte såg det själv.
- Jag känner inte längre samma dalar och toppar. Visst mår man dåligt ibland, men inte längre så att jorden håller på att gå under.
- Mitt hår börjar komma tillbaka, eller rättare sagt: det växer så att det knakar och bli riktigt dyrt för mig eftersom jag måste färga om håret alldeles för ofta!
- Jag förtjänar att må bra. Därför prioriterar jag också så att jag mår bra och har roligt också, inte bara får bäst betyg och är den där duktiga flickan.
Jag kan säkert komma på mycket mer på den positiva sidan där uppe. Nu står det däremot lite still där uppe. Ibland undrar jag dock, hur mycket av ätstörningen som egentligen finns kvar att arbeta med. Då ska vi se..
- Jag äter mycket hellre större mängder av något mindre energirikt, än en mindre mängd med något energirikare. For example: Tre deciliter mellanfil istället för två deciliter treprocentig fil.
- Jag skulle nog inte äta en godispåse bara så där. Men det har jag inte gjort på många år heller.. Haha.
- Jag måste vara mycket noga med regelbundenheten och är något rädd för att bli hungrig.
- Jag lider fortfarande av mycket beslutsångest, men det har jag gjort hela mitt liv så det har kanske inte något med ätstörningen att göra.
- Jag har inte riktigt lika mycket ork som innan ätstörningen då alla mina förtvinade muskler tyvärr inte kommit tillbaka. Nu orkar jag knappt hoppa studsmatta i mer än ett par minuter..
 |
| Bild från ett par dagar sedan. |
torsdag 31 maj 2012
Min ätstörningshistoria del 3
Min nyårsafton blev ett riktigt lyckorus. Jag hade precis gått upp precis tillräckligt mycket för att få ett BMI på 16. Jag vägde mig på morgonen den 31a och kommer ihåg vilken glädje det var. Visst var det lite jobbigt också, jag hade då gått upp ungefär 2.5 kg sedan lucia. Den 27e december, tog jag min sista näringsdryck. Jag åt det heller inte regelbundet i slutet, utan bara när jag kände att jag inte kunde få mer av annan mat.
Hur fasen kunde jag gå upp så mycket då? Jag tänkte helt enkelt inte, räknade inte. Så här i efterhand ser jag att jag säkert låg på runt 2500-3000 kcal på en dag. Det blev otroligt många kex med camembert, chokladpraliner och gräddiga maträtter. Jag optimerade mitt intag, vilket så klart var löjligt lätt för mig. Jag kunde ju en himla massa om näringsinnehåll, så det tog jag nytta av. Turkisk yoghurt med sirap och blåbär åt jag också en himla massa, den är ju fetare än vanlig yoghurt. Jag åt verkligen mycket sött. Efterrätt till allt.. Så, det är mitt största tips till er som vill gå upp i vikt! Vräk i er godsaker! :D
Januari passerade fort. Jag började vårterminen i natur och tog tag i det jag missat under höstterminen, så gott jag nu vågade i alla fall. Jag vågade inte riktigt satsa så hårt, det slog ju tillbaka mot mig. Mina prestationskrav var kraftigt sänkta, i alla fall till ytan. Jag försökte, försökte verkligen att inte bry mig så jättehårt om jag inte fick toppresultat i allt - men det var svårt. Det gjorde rent ut sagt ont i hjärtat. Kommer ihåg när jag fick C (vg) på mitt första matteprov. Jag bröt ihop över bänken. Sen fick jag liksom psykiska blockeringar till att utföra vissa uppgifter, det gick bara inte att ta igen det jag missat till hösten! Jag sköt upp och sköt upp.. Sen när jag väl gjorde det, var det halvdant. Usch.
I huvudet på mig pågick det allt möjligt. Jag har hela tiden varit inställd på att vara och för alltid förbli ätstörningsfri. Så varje tanke som kommer från Anas sida, ska inte sättas i handling. Jag har lyckats med det också! Jag skulle inte säga att mitt huvud än är friskt, men min kropp och det spelar ingen roll att vissa sjuka tankar fortfarande finns kvar då de friska är där och tar över. Nu försöker jag att rikta in mig på glädjeämnena i livet, inte bara skolan. Jag gör det som känns bra, äter det jag vill (idag blev det lite prinsesstårta som vår ICA-affär bjöd på :D) och försöker att allmänt må så bra som möjligt. Jag tänker återkomma lite då och då här i bloggen med ätstörningstankar som kan dyka upp hos mig ibland och hur jag tacklar dem :)
Hur fasen kunde jag gå upp så mycket då? Jag tänkte helt enkelt inte, räknade inte. Så här i efterhand ser jag att jag säkert låg på runt 2500-3000 kcal på en dag. Det blev otroligt många kex med camembert, chokladpraliner och gräddiga maträtter. Jag optimerade mitt intag, vilket så klart var löjligt lätt för mig. Jag kunde ju en himla massa om näringsinnehåll, så det tog jag nytta av. Turkisk yoghurt med sirap och blåbär åt jag också en himla massa, den är ju fetare än vanlig yoghurt. Jag åt verkligen mycket sött. Efterrätt till allt.. Så, det är mitt största tips till er som vill gå upp i vikt! Vräk i er godsaker! :D
Januari passerade fort. Jag började vårterminen i natur och tog tag i det jag missat under höstterminen, så gott jag nu vågade i alla fall. Jag vågade inte riktigt satsa så hårt, det slog ju tillbaka mot mig. Mina prestationskrav var kraftigt sänkta, i alla fall till ytan. Jag försökte, försökte verkligen att inte bry mig så jättehårt om jag inte fick toppresultat i allt - men det var svårt. Det gjorde rent ut sagt ont i hjärtat. Kommer ihåg när jag fick C (vg) på mitt första matteprov. Jag bröt ihop över bänken. Sen fick jag liksom psykiska blockeringar till att utföra vissa uppgifter, det gick bara inte att ta igen det jag missat till hösten! Jag sköt upp och sköt upp.. Sen när jag väl gjorde det, var det halvdant. Usch.
I huvudet på mig pågick det allt möjligt. Jag har hela tiden varit inställd på att vara och för alltid förbli ätstörningsfri. Så varje tanke som kommer från Anas sida, ska inte sättas i handling. Jag har lyckats med det också! Jag skulle inte säga att mitt huvud än är friskt, men min kropp och det spelar ingen roll att vissa sjuka tankar fortfarande finns kvar då de friska är där och tar över. Nu försöker jag att rikta in mig på glädjeämnena i livet, inte bara skolan. Jag gör det som känns bra, äter det jag vill (idag blev det lite prinsesstårta som vår ICA-affär bjöd på :D) och försöker att allmänt må så bra som möjligt. Jag tänker återkomma lite då och då här i bloggen med ätstörningstankar som kan dyka upp hos mig ibland och hur jag tacklar dem :)
tisdag 29 maj 2012
Min ätstörningshistoria del 2
Skolan började i slutet av augusti. Jag var en till synes peppad flicka, som skulle börja första året på det naturvetenskapliga programmet - det som jag alltid velat! Skolan hade varit mitt liv, matte min styrka. Givetvis ska jag gå natur! Det hade jag tänkt sedan i fyran.. Men, jag var osäker när jag väl stod där och skulle välja. Min tidigare säkerhet hade blivit en osäkerhet. Kanske jag ändå inte passar i natur! Jag älskar ju språk- humanistiska är väl bra då? Visst, jag har betyg för alla linjer. 315 poäng, kan knappt bli bättre. Men betygen sade ingenting om hur jag kände, de var bara oväsentliga siffror och bokstäver.
I alla fall. Det blev natur till slut. Jag startade på topp i alla ämnen. September kom, min födelsedag den tjugofemte. Tårta? Vad önskar du dig? Vad ska vi äta?
En halv chokladruta. Det var förfärligt, men vad jag åt. Ingen tårta, nej tack. Sen åt jag stifado till middag, gott och inte så värst ångestframkallande mat. Vikten låg på sköra 16.5 och den sjönk drastiskt. Jag passerade där, i september, min vikt som stod för "total-och-absoult-panik". Eller ja. När jag väl var där så kändes det inte så farligt. Hallå, det syntes ju knappt. Jag hade kontroll, jag ville ju det där. Ändå tog jag mod till mig och "berättade" för mina föräldrar. Grät.
Jag ska äta mer. Jag SKA äta mer! Det här är INGET jag vill! Bup? Javisst, det går bra. Dit går vi. Ana skrattar. Hon lurar mig. Jag tror att jag vill bli frisk, men det vill jag inte. Jag gör inget åt det. Går på BUP, vikten fortsätter att sjunka. Jag lovar, jag äter mera till lunch. Jajajaja, det blir bra.
Inom lider jag. Jag är kall, jag fryser. Jag känner att jag inte kan behärska mig och att kalorijakten ligger utom min kontroll. Det är inte jag som har kontroll. Det är ana. Men jag säger det inte. För om jag säger att jag kämpar, klarar jag mig som mager lite längre till.
Så blev det också. Jag klarade mig. Pappa åt alla måltider med mig, men jag visste att jag ändå åt under 1000 kcal per dag. Det var så jag klarade mig helt enkelt. I skolan gick det nedför. Tankarna låg ju mer på mat, än vad det låg på skolarbete. Så jag led av det också. Skolan var min räddning, min flykt. Men nu fanns inte ens det längre, jag var ju inte bäst på allt. Jag åkte till BUP också. Var fjärde vecka ungefär. Bup? Hahahah! Vägning, javisst. Men det gick likförbannat nedför. Om det inte gjorde det, kunde jag dricka upp min vikt lite. Inte mycket, men nog för att dölja om jag gått ned ett par hekto.
Så fortsatte det. Genom september, oktober, november. November var det lågt. Jag kommer inte ihåg mycket från den månaden, annat än att jag inte kunde sova. Min sömn var i princip ett minne blott. Somnade inte förrän vid ett, vaknade alldeles för tidigt. Jag kommer också ihåg att jag frös som aldrig förr. Var alltid kall. Det hände i skolan att jag såg hur mina händer blev alldeles blåa uti fingertopparna, så blåa att jag en gång fick bryta lektionen för att gå och spola varmvatten över händerna. Sen såg jag ut som ett skelett, men det såg jag ju inte då. Mitt BMI var under 16.
Ont att sitta gjorde det också. Sittbenen var liksom i vägen. En av anledningarna till att det var svårt att sova, var att min kropp kändes så väl. Jag kände den på något underligt plan,, inte bara för att höftbenen skar ned i madrassen och fick blåmärken, utan också för jag kände hur dåligt den mådde. Utmed sidorna på magen flagnade min hud i stora fjäll och håravfallet, som tidigare hade varit lindrigt, intensifierades till att radera ungefär halva min hårman. Kommer särskilt ihåg en gång i mitten av november, då jag vaknade och lämnade en rejäl tuss med hår på min kudde.
På BUP sa de att det snart var nog. Jag var tvungen att ändra på mig. Jag höll med, sa jag. Men jag ville inte gå upp i vikt. GÅ UPP!?`!? De var galna i huvudet tänkte jag. Visst, jag är underviktig. Men det tänkte jag minsann förbli också. Och haha- vad fel jag hade.
Så kom december. Och Lucia. Det var då det hände. På Lucia den trettonde åkte jag in till BUP. Vågen visade att jag hade skrämmande nog BMI 15.0. (14.8 egentligen, men det visade inte vågen då jag hade både mat och en del vatten i magen). En dietist var där. Hon slog nävarna i bordet. Nu fick det inte vara mer! Nu var det näringsdrycker 300 kcal á tre gånger per dag som gällde. Om jag inte ville bli inlagd förstås. Jag kommer fortfarande ihåg vilka kläder jag hade den dagen. Vita jeans från barnavdelningen, en rödrandig, långärmad tröja och en svart kortärmad tröja över det. Sen min fina gråa kappa och mina fina, högskaftade kängor. Jag kommer också ihåg hur det kändes när beslutet om näringsdryckerna togs. Helt plötsligt var mina kläder jättefula.
Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle bli glad igen. Snälla, pappa! Jag gör vad som helst! Jag äter tre mackor med skinka och smör och senap till mellanmål! Jag äter grädde till kvällsfika... Pappa! Gör inte det här mot mig. Hämtade ut sisådär 30-40 näringsdrycker. Det kändes som om världen skulle gå under. Nu var det kört. Nu gick det inte mer, botten var nådd. Hejdå, Tua, kändes det som. Den natten var den värsta natten i mitt liv. Jag sov inte. Jag vågade inte tänka. Jag grät, jag fick panikångest, jag funderade ut planer på att fly. Men det hjälpte inte. Morgonen kom i rasande fart. Den dagen skulle jag egentligen skriva nationella i matte med det kunde slänga sig i väggen. Matte! Nu! Ha! Ångesten rev i mig när jag åt (med sked) min första frysta näringsdryck. Efter frukosten såklart. Varsågod Tua, olycka i dryckesform.
Så blev det. Jag var en uppstoppad korv. En icke-fungerande varelse. Det varade i ungefär fyra dygn, sen blev det bättre. Mycket gråt. Mycket ångest. Extremt mycket mat. Men efter de här dygnen, lättade det. Jag kände mig annorlunda. Jag kände att det kanske, kanske inte måste vara så himla hemskt allting. Jag kände mig faktiskt helt okej. Ingen skola såklart, men det spelade faktiskt ingen stor roll längre.
På julafton mådde jag bra. Jag åt inga näringsdrycker under dagen, men njöt av risgrynsgröt på morgonen, dopp i grytan till lunch, praliner till mellanmål och ett stort julbord till middag. Sen lite mera praliner och kex med ost på kvällen. Jag njöt. Jag levde. Efter ett helvetes-år mådde jag äntligen bra igen. Jag hade stannat i vikt och ångesten var under så pass stor kontroll att den inte kontrollerade mig längre.
Nu är jag inne i 2012! Det kommer i den avslutande delen, del tre :) Nu blir det minsann god natt! Sova är bra för kroppen, själen, glöm inte det!
I alla fall. Det blev natur till slut. Jag startade på topp i alla ämnen. September kom, min födelsedag den tjugofemte. Tårta? Vad önskar du dig? Vad ska vi äta?
En halv chokladruta. Det var förfärligt, men vad jag åt. Ingen tårta, nej tack. Sen åt jag stifado till middag, gott och inte så värst ångestframkallande mat. Vikten låg på sköra 16.5 och den sjönk drastiskt. Jag passerade där, i september, min vikt som stod för "total-och-absoult-panik". Eller ja. När jag väl var där så kändes det inte så farligt. Hallå, det syntes ju knappt. Jag hade kontroll, jag ville ju det där. Ändå tog jag mod till mig och "berättade" för mina föräldrar. Grät.
Jag ska äta mer. Jag SKA äta mer! Det här är INGET jag vill! Bup? Javisst, det går bra. Dit går vi. Ana skrattar. Hon lurar mig. Jag tror att jag vill bli frisk, men det vill jag inte. Jag gör inget åt det. Går på BUP, vikten fortsätter att sjunka. Jag lovar, jag äter mera till lunch. Jajajaja, det blir bra.
Inom lider jag. Jag är kall, jag fryser. Jag känner att jag inte kan behärska mig och att kalorijakten ligger utom min kontroll. Det är inte jag som har kontroll. Det är ana. Men jag säger det inte. För om jag säger att jag kämpar, klarar jag mig som mager lite längre till.
Så blev det också. Jag klarade mig. Pappa åt alla måltider med mig, men jag visste att jag ändå åt under 1000 kcal per dag. Det var så jag klarade mig helt enkelt. I skolan gick det nedför. Tankarna låg ju mer på mat, än vad det låg på skolarbete. Så jag led av det också. Skolan var min räddning, min flykt. Men nu fanns inte ens det längre, jag var ju inte bäst på allt. Jag åkte till BUP också. Var fjärde vecka ungefär. Bup? Hahahah! Vägning, javisst. Men det gick likförbannat nedför. Om det inte gjorde det, kunde jag dricka upp min vikt lite. Inte mycket, men nog för att dölja om jag gått ned ett par hekto.
Så fortsatte det. Genom september, oktober, november. November var det lågt. Jag kommer inte ihåg mycket från den månaden, annat än att jag inte kunde sova. Min sömn var i princip ett minne blott. Somnade inte förrän vid ett, vaknade alldeles för tidigt. Jag kommer också ihåg att jag frös som aldrig förr. Var alltid kall. Det hände i skolan att jag såg hur mina händer blev alldeles blåa uti fingertopparna, så blåa att jag en gång fick bryta lektionen för att gå och spola varmvatten över händerna. Sen såg jag ut som ett skelett, men det såg jag ju inte då. Mitt BMI var under 16.
Ont att sitta gjorde det också. Sittbenen var liksom i vägen. En av anledningarna till att det var svårt att sova, var att min kropp kändes så väl. Jag kände den på något underligt plan,, inte bara för att höftbenen skar ned i madrassen och fick blåmärken, utan också för jag kände hur dåligt den mådde. Utmed sidorna på magen flagnade min hud i stora fjäll och håravfallet, som tidigare hade varit lindrigt, intensifierades till att radera ungefär halva min hårman. Kommer särskilt ihåg en gång i mitten av november, då jag vaknade och lämnade en rejäl tuss med hår på min kudde.
På BUP sa de att det snart var nog. Jag var tvungen att ändra på mig. Jag höll med, sa jag. Men jag ville inte gå upp i vikt. GÅ UPP!?`!? De var galna i huvudet tänkte jag. Visst, jag är underviktig. Men det tänkte jag minsann förbli också. Och haha- vad fel jag hade.
Så kom december. Och Lucia. Det var då det hände. På Lucia den trettonde åkte jag in till BUP. Vågen visade att jag hade skrämmande nog BMI 15.0. (14.8 egentligen, men det visade inte vågen då jag hade både mat och en del vatten i magen). En dietist var där. Hon slog nävarna i bordet. Nu fick det inte vara mer! Nu var det näringsdrycker 300 kcal á tre gånger per dag som gällde. Om jag inte ville bli inlagd förstås. Jag kommer fortfarande ihåg vilka kläder jag hade den dagen. Vita jeans från barnavdelningen, en rödrandig, långärmad tröja och en svart kortärmad tröja över det. Sen min fina gråa kappa och mina fina, högskaftade kängor. Jag kommer också ihåg hur det kändes när beslutet om näringsdryckerna togs. Helt plötsligt var mina kläder jättefula.
Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle bli glad igen. Snälla, pappa! Jag gör vad som helst! Jag äter tre mackor med skinka och smör och senap till mellanmål! Jag äter grädde till kvällsfika... Pappa! Gör inte det här mot mig. Hämtade ut sisådär 30-40 näringsdrycker. Det kändes som om världen skulle gå under. Nu var det kört. Nu gick det inte mer, botten var nådd. Hejdå, Tua, kändes det som. Den natten var den värsta natten i mitt liv. Jag sov inte. Jag vågade inte tänka. Jag grät, jag fick panikångest, jag funderade ut planer på att fly. Men det hjälpte inte. Morgonen kom i rasande fart. Den dagen skulle jag egentligen skriva nationella i matte med det kunde slänga sig i väggen. Matte! Nu! Ha! Ångesten rev i mig när jag åt (med sked) min första frysta näringsdryck. Efter frukosten såklart. Varsågod Tua, olycka i dryckesform.
Så blev det. Jag var en uppstoppad korv. En icke-fungerande varelse. Det varade i ungefär fyra dygn, sen blev det bättre. Mycket gråt. Mycket ångest. Extremt mycket mat. Men efter de här dygnen, lättade det. Jag kände mig annorlunda. Jag kände att det kanske, kanske inte måste vara så himla hemskt allting. Jag kände mig faktiskt helt okej. Ingen skola såklart, men det spelade faktiskt ingen stor roll längre.
På julafton mådde jag bra. Jag åt inga näringsdrycker under dagen, men njöt av risgrynsgröt på morgonen, dopp i grytan till lunch, praliner till mellanmål och ett stort julbord till middag. Sen lite mera praliner och kex med ost på kvällen. Jag njöt. Jag levde. Efter ett helvetes-år mådde jag äntligen bra igen. Jag hade stannat i vikt och ångesten var under så pass stor kontroll att den inte kontrollerade mig längre.
Nu är jag inne i 2012! Det kommer i den avslutande delen, del tre :) Nu blir det minsann god natt! Sova är bra för kroppen, själen, glöm inte det!
tisdag 6 mars 2012
Nördighet
De flesta skulle nog känna sig något förolämpade över att bli kallad nördig. Det blir faktiskt inte jag, jag vet ju att det är sant! Varför? Varför är jag nördig? Kanske de flesta av er redan vet, men för de som inte gör det, här kommer min nördighetshistoria:
-Det började när jag var ungefär nio-tio år. Hogwarts.nu blev allt roligare och varje gång jag fick tillgång till internet, vilket inte var särskilt ofta då detta var året 2004-2005 och vi hade inte internet hemma, tillbringade jag min internettid på den sidan. Jag var vid den åldern inte särskilt intresserad av det egentligen communityt som Hogwarts.nu faktiskt var, utan det var spelet när man skulle fånga den gyllene kvicken som intresserade mig. Jag satt länge och bara sökte efter den, hittade, klickade, och fick "spelpengar" som man kunde köpa saker för på sidan. Trollstavar, ugglor, kvastar.. Allt möjligt från Harry Potters värld helt enkelt!
-När sidan lades ned vid 2006 kunde jag inte annat än känna sorg. Jag hade blivit riktigt intresserad av Harry Potter, fastän jag inte mer än sett några filmer och sneglat i den första boken utan att läsa den. Nedläggningen av sidan blev startskottet. Jag plöjde mig igenom böckerna, en efter en. De som kommit ut såklart, för när jag var klar med serien (jag blev allt mer intresserad efter varje bok) var det endast den sista boken som inte kommit ut.
-Väntan på den sista Harry Potterboken kändes evighetslång. Jag blev medlem på www.fefo.se och pratade med andra personer, liksom mig smått besatta av Harry Potter. Under de stunder då jag längtade som mest efter den avslutande boken, tog jag helt enkelt papper och penna och skrev mig själv in i Harry Potters värld. Det, skrivandet, är något som fortsatt ända sedan dess. Jag var med i att vara administratör för en rollspelssida, www.magivarlden.se är den nuvarande adressen och deltog mycket aktivt i alla dess aktiviteter. När boken släpptes befann jag mig i Grekland och tiggde mig snabbt till ett engelskt exemplar så fort jag såg den. Erkänner att jag samma kväll som boken kom i min ägo gömde mig bakom en pelare för att läsa den, istället för att se på en vän som gav en musik-konsert.
-I juni 2010 åkte jag utan att ha träffat någon av personerna tidigare, flygplan ned till Västerås för att delta i ett Harry Potter-lajv. Jag hade då blivit god vän med många på www.magivarlden.se och jag kände inga som helst tvivlel för att träffa dem i verkligheten. Tvärtom! Jag längtade, längtade efter att få träffa personerna som jag under många månader pratat med via internet i verkligheten. Eftersom jag i jämtland, cirka 60 mil från stockholm, har jag inte innan haft möjlighet att träffa några av mina rollspelsvänner innan. Lajvet blev en succé för min del och dagarna jag tillbringade där utvecklade mitt intresse för rollspel och Harry Potter riktigt mycket.
-Under sommaren 2010 fortsatte jag rollspelandet. Jag tillbringade stora delar av min tid i Grekland framför datorn, det var ju ett utmärkt sätt att fördriva tiden på! Den inte ens 15 år gamla Tua utvecklades allt mer i sitt skrivande, ja jag vågar till och med säga att det är rollspelandet och alla de sidlånga rollspel jag har skrivit, läst, gråtit och skrattat åt som fått mig att fortsätta skriva. Det är en flykt, en flykt från verkligheten och de problem som möts där.
-De första dagarna 2011 hade jag ett lajv, hemma hos mig. Personer flög ända från Helsingfors för att komma hit, på mitt lajv. Mina föräldrar ställde upp till 100%, lika så min syster. De spelade med så gott det kunde, serverade maten på silverfat (nästan), ordnade, städade, fixade. Allt var underbart. Jag var med likasinnade och stormtrivdes. Många var inte ens riktigt i min ålder, flera hade gått ut gymnasiet, men det spelade ingen roll. Med ett stort gemensamt intresse faller man ned på samma nivå, ändå.
- Dessvärre kom lajvet hemma hos mig att bli något av en vändpunkt. På något sätt kunde det inte riktigt bli bättre, kändes det som. Jag började dessutom fokusera allt mer på kost och vikt och med en termin kvar av högstadiet blev min fokus lagd på andra saker än rollspelandet. Jag kom lite efter, men var ändå aktiv hyfsat aktiv och fortsatt administratör på hemsidan www.magivarlden.se.
Sommaren 2011 förändrade mycket. Allt eftersom jag föll djupare ned i min ätstörning, kunde jag inte heller koncentrera mig på sådana roliga saker som rollspel och Harry Potter. Jag var ju upptagen med att tänka på mat! Så jag gled sakta iväg från det som länge varit en av det mest väsentliga i mitt liv.
Hösten 2011 började jag missköta mina administratörsplikter och jag hoppade frivilligt av från posten. Jag orkade inte. Det var inte kul längre, ingenting var ju kul! Jag kunde inte leva mig bort från verkligheten, svälten var för påtaglig.
Nu när ätstörningen vinkat hejdå letar jag mig åter till sidan. Formar inlägg med egenskapande karaktärer, låter dem möta andra, utvecklas, leva. Deras egna böcker skrivs med hjälp av andra. Jag tillbringar timmar varje dag uppslukad av fanfiction, berättelser skrivna av Harry potter-fans till andra Harry Potter-fans. Jag skriver mina egna, lever ut det magiska som jag i verkliga livet inte kan. Och jag älskar det. Sakta men säkert letar jag mig tillbaka i Magivärlden, i den ljuvliga stämning som J.K Rowling skapat och som vi, fans, för vidare med vår egen twist. Harry Potter och dess fandom var en del av min uppväxt, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer lämna den.
-Det började när jag var ungefär nio-tio år. Hogwarts.nu blev allt roligare och varje gång jag fick tillgång till internet, vilket inte var särskilt ofta då detta var året 2004-2005 och vi hade inte internet hemma, tillbringade jag min internettid på den sidan. Jag var vid den åldern inte särskilt intresserad av det egentligen communityt som Hogwarts.nu faktiskt var, utan det var spelet när man skulle fånga den gyllene kvicken som intresserade mig. Jag satt länge och bara sökte efter den, hittade, klickade, och fick "spelpengar" som man kunde köpa saker för på sidan. Trollstavar, ugglor, kvastar.. Allt möjligt från Harry Potters värld helt enkelt!
-När sidan lades ned vid 2006 kunde jag inte annat än känna sorg. Jag hade blivit riktigt intresserad av Harry Potter, fastän jag inte mer än sett några filmer och sneglat i den första boken utan att läsa den. Nedläggningen av sidan blev startskottet. Jag plöjde mig igenom böckerna, en efter en. De som kommit ut såklart, för när jag var klar med serien (jag blev allt mer intresserad efter varje bok) var det endast den sista boken som inte kommit ut.
-Väntan på den sista Harry Potterboken kändes evighetslång. Jag blev medlem på www.fefo.se och pratade med andra personer, liksom mig smått besatta av Harry Potter. Under de stunder då jag längtade som mest efter den avslutande boken, tog jag helt enkelt papper och penna och skrev mig själv in i Harry Potters värld. Det, skrivandet, är något som fortsatt ända sedan dess. Jag var med i att vara administratör för en rollspelssida, www.magivarlden.se är den nuvarande adressen och deltog mycket aktivt i alla dess aktiviteter. När boken släpptes befann jag mig i Grekland och tiggde mig snabbt till ett engelskt exemplar så fort jag såg den. Erkänner att jag samma kväll som boken kom i min ägo gömde mig bakom en pelare för att läsa den, istället för att se på en vän som gav en musik-konsert.
-I juni 2010 åkte jag utan att ha träffat någon av personerna tidigare, flygplan ned till Västerås för att delta i ett Harry Potter-lajv. Jag hade då blivit god vän med många på www.magivarlden.se och jag kände inga som helst tvivlel för att träffa dem i verkligheten. Tvärtom! Jag längtade, längtade efter att få träffa personerna som jag under många månader pratat med via internet i verkligheten. Eftersom jag i jämtland, cirka 60 mil från stockholm, har jag inte innan haft möjlighet att träffa några av mina rollspelsvänner innan. Lajvet blev en succé för min del och dagarna jag tillbringade där utvecklade mitt intresse för rollspel och Harry Potter riktigt mycket.
-Under sommaren 2010 fortsatte jag rollspelandet. Jag tillbringade stora delar av min tid i Grekland framför datorn, det var ju ett utmärkt sätt att fördriva tiden på! Den inte ens 15 år gamla Tua utvecklades allt mer i sitt skrivande, ja jag vågar till och med säga att det är rollspelandet och alla de sidlånga rollspel jag har skrivit, läst, gråtit och skrattat åt som fått mig att fortsätta skriva. Det är en flykt, en flykt från verkligheten och de problem som möts där.
-De första dagarna 2011 hade jag ett lajv, hemma hos mig. Personer flög ända från Helsingfors för att komma hit, på mitt lajv. Mina föräldrar ställde upp till 100%, lika så min syster. De spelade med så gott det kunde, serverade maten på silverfat (nästan), ordnade, städade, fixade. Allt var underbart. Jag var med likasinnade och stormtrivdes. Många var inte ens riktigt i min ålder, flera hade gått ut gymnasiet, men det spelade ingen roll. Med ett stort gemensamt intresse faller man ned på samma nivå, ändå.
- Dessvärre kom lajvet hemma hos mig att bli något av en vändpunkt. På något sätt kunde det inte riktigt bli bättre, kändes det som. Jag började dessutom fokusera allt mer på kost och vikt och med en termin kvar av högstadiet blev min fokus lagd på andra saker än rollspelandet. Jag kom lite efter, men var ändå aktiv hyfsat aktiv och fortsatt administratör på hemsidan www.magivarlden.se.
Sommaren 2011 förändrade mycket. Allt eftersom jag föll djupare ned i min ätstörning, kunde jag inte heller koncentrera mig på sådana roliga saker som rollspel och Harry Potter. Jag var ju upptagen med att tänka på mat! Så jag gled sakta iväg från det som länge varit en av det mest väsentliga i mitt liv.
Hösten 2011 började jag missköta mina administratörsplikter och jag hoppade frivilligt av från posten. Jag orkade inte. Det var inte kul längre, ingenting var ju kul! Jag kunde inte leva mig bort från verkligheten, svälten var för påtaglig.
Nu när ätstörningen vinkat hejdå letar jag mig åter till sidan. Formar inlägg med egenskapande karaktärer, låter dem möta andra, utvecklas, leva. Deras egna böcker skrivs med hjälp av andra. Jag tillbringar timmar varje dag uppslukad av fanfiction, berättelser skrivna av Harry potter-fans till andra Harry Potter-fans. Jag skriver mina egna, lever ut det magiska som jag i verkliga livet inte kan. Och jag älskar det. Sakta men säkert letar jag mig tillbaka i Magivärlden, i den ljuvliga stämning som J.K Rowling skapat och som vi, fans, för vidare med vår egen twist. Harry Potter och dess fandom var en del av min uppväxt, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer lämna den.
torsdag 29 december 2011
Året 2011
Jag tänker liksom J har gjort sammanfatta mitt år 2011 som jag ser som bland de bästa och värsta i mitt liv. I alla fall det allra mest händelserika...
Januari:
Började året helt underbart med ett konvent hemma hos mig. Jag levde livet och hade planer på framtiden. Men någonstans i baktanken gnagde ändå några tankar och julens saffrans-och citronglass hängde sig länge kvar på magen kändes det som. Jag brydde mig dock inte nämnvärt. Gick över helt till att bli rödhårig med hjälp av henna och stormtrivdes i det.
Februari:
Har jag inga minnen ifrån.. haha. Det var en hel del i skolan dock den här tiden vet jag utav anteckningar och jag började grubbla över gymnasieval. Humanistiska eller natur? Skulle jag välja den linjen som jag alltid velat (natur) eller skulle jag gå på det som egentligen var roligast? Beslutsångesten var stark, och jag valde humanistiska linjen för att sedan, ett par veckor innan skolan började i augusti, byta tillbaka till natur.
Mars:
Fortfarande mycket att göra i skolan men jag lyckades med toppresultat ändå. Jag skaffade linser (bland de bästa beslut jag gjort, jag avskyr verkligen glasögon men har synfel på -3.25 så utan dem är jag ju rätt så handikappad..) och fick ett piano som jag älskade. Men som var ostämt. Haha, stackars de som lyssnade på spelandet.. Jag tänkte inte vidare mycket på vikt och sådant, jag hade så mycket annat att göra.
April:
Under påsken hände det saker. Jag var inte hemma, utan borta på ett konvent och fuskade då en del med maten. Tänkte att det inte gör vidare mycket om jag går ned lite i vikt och åt i princip inget alls av snasket som bjöds. Usch för socker, sade jag. Visst, jag är inte särdeles förtjust i sötsaker, men SÅ mycket hatar jag dem inte.. Jag började också laga mera av min mat själv, först mest för att det var gott, men det blev sedan ett sätt för att skära ned på saker.. Jag tror att det var en gång i den här månaden som jag kräktes frivilligt en gång, efter en middag.
Maj:
Det var månaden då alla tankar kom och jag började köra mera hårt på mitt lilla projekt. Jag hade väldigt stor ångest över en bit morotskaka jag åt den 12e (hahaha skrev till och med ned det..) och gick på två långpromenader helgen efter för att göra mig av med den. I slutet av maj, i och med en kryssning, kändes maten riktigt svår eftersom vi var tvungen att äta ute då hela tiden och jag hade ingen som helst koll alls. Det lilla förlorandet av kontroll, kom att bli det som utlöste det sista. Jag kompenserade för det jag åt då otroligt länge. Jag kräktes här för sista gången. Eftersom jag hade ätit nudlar var det svårt att få upp, så mitt ansikte blev OTROLIGT rödsprängt. Ni ser bilden här nedan. Eftersom det syntes så mycket, blev jag livrädd och vågade inte göra om det. Och bra var det. Som bara den. Hade inte varit kul att haft ett till problem att dilla med, för att sluta kräkas ska tydligen vara riktigt svårt. INGEN BRA IDÈ alltså. alls.
Juni:
Kaosets månad. De första dagarna av månaden tillbringades i Göteborg på en klassresa. Åh, kontroll. Jag sa att jag inte alls åt "skräpmat" och levde på sallad och knäckebröd i princip. Ojoj, vad lite jag åt när jag tänkte tillbaka. Mitt bmi sjönk fort från att ligga på 19 till att bli på runt 18.3 i mitten av juni. Jag hade stor ångest över det mesta och mina sista dagar i nian (tårta och sådant) kom att bli en enda stor ångestattack. Undvek allt jag bara kunde och all mat jag åt började kännas som för mycket. I slutet av månaden, när jag hade anlänt till Grekland, började jag också att springa. Jag hade som måste varannan dag, men det var bara bra om jag gjorde flera gånger. Jag sprang då en runda på ca 15 minuter och jag körde samma runda under hela greklandsvistelsen, men i slutet (augusti) kunde jag springa den på runt 8-9..
De sista dagarna i juni fick jag min sista mens. Den har varit borta sedan dess.. mensen försvann när mitt bmi låg på 17.7.
Juli:
I början av månaden, fortfarande i Grekland, började mamma undra om jag gått ned i vikt. Hon frågade rätt ut och eftersom det faktiskt syntes sa jag "jag vet inte, kanske något kilo" och sedan avfärdade jag det helt. Lyckades få det att verka som om jag växt istället och att man då ser smalare ut. Jag såg det inte alls på mig själv, utan kunde inte låta bli att fråga flera gånger "syns det verkligen?" och sedan njuta av det jakande svaret. När det sedan från mina föräldrar började komma kommentarer som jag inte borde gå ned mer blev jag bara arg och lyssnade allt mindre. Gjorde precis tvärtom och mina föräldrars bevakande blick kom som att bli en förbannelse. De har inte att göra med vad jag äter! Jag vet vad jag gör!
Vägde mig i princip varje dag och såg nöjt hur jag sjönk. Försökte röra på mig så mycket jag bara kunde, men det blev en hel del stillasittande. Min passion för gröna äpplen blev otroligt stark och jag hade ett förändrat förhållande till mat (mina föräldrar såg det, inte jag). Jag kunde flera gånger säga "Åh, det här ÄLSKAR jag! Det är så gott!" och jag började lägga upp maten annorlunda och skära den i mycket små bitar. Sa dessutom att jag inte gillade olja på salladen, utan hade den hellre på sidan om..
I juli gick jag från bmi 17.7 till 17.0.
Augusti:
Jag slutade hoppas om att mensen skulle komma tillbaka och började dra parallellen att det berodde på min viktminskning - men det är inte så mycket!- var mina tankar och att den skulle komma tillbaka så fort kroppen vänjt sig. I mitten av augusti åkte vi hem från Grekland och det första min kompis mamma sa när hon såg mig var "Oj, vad liten du har blivit!" och sedan "Hur mår du egentligen?"
Jag undrade tyst för mig själv hur fasen hon kunde ha sett det. Det syntes ju inte! Mamma och pappa var på mig ganska hårt och pappa försökte resonera med mig att om jag behövde hjälp, var det bara att säga till.. Jag vägrade. Sa att jag slutat gått ned (ha! lögnare där!) och låg stadigt nu för jag "kände att det inte var bra längre". Ljög dessutom om att jag fått mens.
(Brukade säga det, så att mamma kunde köpa bindor)
Skolan började. Jag trivdes i klassen och i och med att skolan började, kunde jag komma undan billigt till lunchen.. Min vikt låg på en platå under augusti och jag gick inte ned nämnvärt i vikt, men tydligen såg jag allt sjukare ut.
September:
Jag startade den här bloggen och i och med att min vikt passerade det jag satt som "absolut panik" (bmi 16.6) vilket ledde till att jag brast inför mina föräldrar. Givetvis var det jag hade att säga ingenting alls nytt för dem, men de tyckte såklart att det var bra att jag berättade. Jag sa att jag inte ville mer, men jag gjorde ändå inte ett skit åt det. Det jag ökade på, kompenserade jag sedan på ett eller annat sätt. Fick kontakt med skolsyster och senare i september även det första besöket på bup som mest var "bättra sig på lunchen och försöka äta 6 gånger per dag".
Jag firade den 25e september min sextonde födelsedag med en halv chokladruta som jag sedan brände bort på en promenad. Fortsatte nedåt i vikt, om än kroppen började bli lite mera motspänstig. I slutet av månaden dalade det dock fort och jag gick in i oktober med ett bmi på 16.2.
Oktober:
Kommer inte ihåg annat än mat och att undkomma den. Hade jag ens något liv? Började äta måltiderna med pappa, men inte fasen hjälpte det. Jag fick bara beröm för att jag "kämpade" och Tua njöt av det, medan Ana njöt av vågen samtidigt som Tua skrek att detta var åt helvete. Mitt liv var två motsatser och jag var skör som ett grässtrå. Minst lilla blåst och jag veks helt. Humöret var en berg-och dalbana och jag tillbringade mina nätter sömnlös, hungrig och gråtandes.Jag klarade skolan blott på förkunskaper. Passerade över till november med ett bmi på 15.7.
November:
Min kropp började skrika efter näring. Den protesterade på alla möjliga sätt. Huden flagnade och mitt håravfall blev markant, vilket ledde till att jag klippte av mycket. Gick från navellång till axellångt på bara någon månad. Tjoff. Jag drack buljong för att lura kroppen till att bli mätt och det hände faktiskt att jag smög ned sent på kvällen och stal en tomat eller två. Ångrade mig alltid sedan. Jag vet inte vad jag tänkte på riktigt, men jag hade inte styrkan att inte följa Ana. Jag sa att jag ville, men det blev aldrig så..
December:
Vändpunktens månad. Med ett bmi på 15.0 och nära inläggning brast det. På Lucia satte min dietist in näringsdrycker vilket var min absoluta räddning. Jag den natten vad i hela friden jag höll på med. Det var otroligt kämpigt men efter ett par dagar av konstant mättnad och mycket, mycket ångest förvandlades tankarna och allting kändes betydligt lättare. Efter den 13e gick jag inte en dag i skolan, jag var bara där på dans och på sista avslutningsdagen. December ät lätt både den svåraste och bästa månaden på hela detta år. Jag är så tacksam över att jag aldrig kom under bmi 15.0 och startade mitt år 2012 så himla dåligt. Jag är så glad att jag inte finner ord för det. Lättnaden över att snart ha både börjat och avslutat ett sammanfattat skitår är ofantlig. Jag är så glad.
Ehehe. Detta blev längre än vad jag först tänkt mig.. Menmen. Så kan det bli!
Januari:
Började året helt underbart med ett konvent hemma hos mig. Jag levde livet och hade planer på framtiden. Men någonstans i baktanken gnagde ändå några tankar och julens saffrans-och citronglass hängde sig länge kvar på magen kändes det som. Jag brydde mig dock inte nämnvärt. Gick över helt till att bli rödhårig med hjälp av henna och stormtrivdes i det.
Februari:
Har jag inga minnen ifrån.. haha. Det var en hel del i skolan dock den här tiden vet jag utav anteckningar och jag började grubbla över gymnasieval. Humanistiska eller natur? Skulle jag välja den linjen som jag alltid velat (natur) eller skulle jag gå på det som egentligen var roligast? Beslutsångesten var stark, och jag valde humanistiska linjen för att sedan, ett par veckor innan skolan började i augusti, byta tillbaka till natur.
Mars:
Fortfarande mycket att göra i skolan men jag lyckades med toppresultat ändå. Jag skaffade linser (bland de bästa beslut jag gjort, jag avskyr verkligen glasögon men har synfel på -3.25 så utan dem är jag ju rätt så handikappad..) och fick ett piano som jag älskade. Men som var ostämt. Haha, stackars de som lyssnade på spelandet.. Jag tänkte inte vidare mycket på vikt och sådant, jag hade så mycket annat att göra.
April:
Under påsken hände det saker. Jag var inte hemma, utan borta på ett konvent och fuskade då en del med maten. Tänkte att det inte gör vidare mycket om jag går ned lite i vikt och åt i princip inget alls av snasket som bjöds. Usch för socker, sade jag. Visst, jag är inte särdeles förtjust i sötsaker, men SÅ mycket hatar jag dem inte.. Jag började också laga mera av min mat själv, först mest för att det var gott, men det blev sedan ett sätt för att skära ned på saker.. Jag tror att det var en gång i den här månaden som jag kräktes frivilligt en gång, efter en middag.
Maj:
Det var månaden då alla tankar kom och jag började köra mera hårt på mitt lilla projekt. Jag hade väldigt stor ångest över en bit morotskaka jag åt den 12e (hahaha skrev till och med ned det..) och gick på två långpromenader helgen efter för att göra mig av med den. I slutet av maj, i och med en kryssning, kändes maten riktigt svår eftersom vi var tvungen att äta ute då hela tiden och jag hade ingen som helst koll alls. Det lilla förlorandet av kontroll, kom att bli det som utlöste det sista. Jag kompenserade för det jag åt då otroligt länge. Jag kräktes här för sista gången. Eftersom jag hade ätit nudlar var det svårt att få upp, så mitt ansikte blev OTROLIGT rödsprängt. Ni ser bilden här nedan. Eftersom det syntes så mycket, blev jag livrädd och vågade inte göra om det. Och bra var det. Som bara den. Hade inte varit kul att haft ett till problem att dilla med, för att sluta kräkas ska tydligen vara riktigt svårt. INGEN BRA IDÈ alltså. alls.
Juni:
Kaosets månad. De första dagarna av månaden tillbringades i Göteborg på en klassresa. Åh, kontroll. Jag sa att jag inte alls åt "skräpmat" och levde på sallad och knäckebröd i princip. Ojoj, vad lite jag åt när jag tänkte tillbaka. Mitt bmi sjönk fort från att ligga på 19 till att bli på runt 18.3 i mitten av juni. Jag hade stor ångest över det mesta och mina sista dagar i nian (tårta och sådant) kom att bli en enda stor ångestattack. Undvek allt jag bara kunde och all mat jag åt började kännas som för mycket. I slutet av månaden, när jag hade anlänt till Grekland, började jag också att springa. Jag hade som måste varannan dag, men det var bara bra om jag gjorde flera gånger. Jag sprang då en runda på ca 15 minuter och jag körde samma runda under hela greklandsvistelsen, men i slutet (augusti) kunde jag springa den på runt 8-9..
De sista dagarna i juni fick jag min sista mens. Den har varit borta sedan dess.. mensen försvann när mitt bmi låg på 17.7.
Juli:
I början av månaden, fortfarande i Grekland, började mamma undra om jag gått ned i vikt. Hon frågade rätt ut och eftersom det faktiskt syntes sa jag "jag vet inte, kanske något kilo" och sedan avfärdade jag det helt. Lyckades få det att verka som om jag växt istället och att man då ser smalare ut. Jag såg det inte alls på mig själv, utan kunde inte låta bli att fråga flera gånger "syns det verkligen?" och sedan njuta av det jakande svaret. När det sedan från mina föräldrar började komma kommentarer som jag inte borde gå ned mer blev jag bara arg och lyssnade allt mindre. Gjorde precis tvärtom och mina föräldrars bevakande blick kom som att bli en förbannelse. De har inte att göra med vad jag äter! Jag vet vad jag gör!
Vägde mig i princip varje dag och såg nöjt hur jag sjönk. Försökte röra på mig så mycket jag bara kunde, men det blev en hel del stillasittande. Min passion för gröna äpplen blev otroligt stark och jag hade ett förändrat förhållande till mat (mina föräldrar såg det, inte jag). Jag kunde flera gånger säga "Åh, det här ÄLSKAR jag! Det är så gott!" och jag började lägga upp maten annorlunda och skära den i mycket små bitar. Sa dessutom att jag inte gillade olja på salladen, utan hade den hellre på sidan om..
I juli gick jag från bmi 17.7 till 17.0.
Augusti:
Jag slutade hoppas om att mensen skulle komma tillbaka och började dra parallellen att det berodde på min viktminskning - men det är inte så mycket!- var mina tankar och att den skulle komma tillbaka så fort kroppen vänjt sig. I mitten av augusti åkte vi hem från Grekland och det första min kompis mamma sa när hon såg mig var "Oj, vad liten du har blivit!" och sedan "Hur mår du egentligen?"
Jag undrade tyst för mig själv hur fasen hon kunde ha sett det. Det syntes ju inte! Mamma och pappa var på mig ganska hårt och pappa försökte resonera med mig att om jag behövde hjälp, var det bara att säga till.. Jag vägrade. Sa att jag slutat gått ned (ha! lögnare där!) och låg stadigt nu för jag "kände att det inte var bra längre". Ljög dessutom om att jag fått mens.
(Brukade säga det, så att mamma kunde köpa bindor)
Skolan började. Jag trivdes i klassen och i och med att skolan började, kunde jag komma undan billigt till lunchen.. Min vikt låg på en platå under augusti och jag gick inte ned nämnvärt i vikt, men tydligen såg jag allt sjukare ut.
September:
Jag startade den här bloggen och i och med att min vikt passerade det jag satt som "absolut panik" (bmi 16.6) vilket ledde till att jag brast inför mina föräldrar. Givetvis var det jag hade att säga ingenting alls nytt för dem, men de tyckte såklart att det var bra att jag berättade. Jag sa att jag inte ville mer, men jag gjorde ändå inte ett skit åt det. Det jag ökade på, kompenserade jag sedan på ett eller annat sätt. Fick kontakt med skolsyster och senare i september även det första besöket på bup som mest var "bättra sig på lunchen och försöka äta 6 gånger per dag".
Jag firade den 25e september min sextonde födelsedag med en halv chokladruta som jag sedan brände bort på en promenad. Fortsatte nedåt i vikt, om än kroppen började bli lite mera motspänstig. I slutet av månaden dalade det dock fort och jag gick in i oktober med ett bmi på 16.2.
Oktober:
Kommer inte ihåg annat än mat och att undkomma den. Hade jag ens något liv? Började äta måltiderna med pappa, men inte fasen hjälpte det. Jag fick bara beröm för att jag "kämpade" och Tua njöt av det, medan Ana njöt av vågen samtidigt som Tua skrek att detta var åt helvete. Mitt liv var två motsatser och jag var skör som ett grässtrå. Minst lilla blåst och jag veks helt. Humöret var en berg-och dalbana och jag tillbringade mina nätter sömnlös, hungrig och gråtandes.Jag klarade skolan blott på förkunskaper. Passerade över till november med ett bmi på 15.7.
November:
Min kropp började skrika efter näring. Den protesterade på alla möjliga sätt. Huden flagnade och mitt håravfall blev markant, vilket ledde till att jag klippte av mycket. Gick från navellång till axellångt på bara någon månad. Tjoff. Jag drack buljong för att lura kroppen till att bli mätt och det hände faktiskt att jag smög ned sent på kvällen och stal en tomat eller två. Ångrade mig alltid sedan. Jag vet inte vad jag tänkte på riktigt, men jag hade inte styrkan att inte följa Ana. Jag sa att jag ville, men det blev aldrig så..
December:
Vändpunktens månad. Med ett bmi på 15.0 och nära inläggning brast det. På Lucia satte min dietist in näringsdrycker vilket var min absoluta räddning. Jag den natten vad i hela friden jag höll på med. Det var otroligt kämpigt men efter ett par dagar av konstant mättnad och mycket, mycket ångest förvandlades tankarna och allting kändes betydligt lättare. Efter den 13e gick jag inte en dag i skolan, jag var bara där på dans och på sista avslutningsdagen. December ät lätt både den svåraste och bästa månaden på hela detta år. Jag är så tacksam över att jag aldrig kom under bmi 15.0 och startade mitt år 2012 så himla dåligt. Jag är så glad att jag inte finner ord för det. Lättnaden över att snart ha både börjat och avslutat ett sammanfattat skitår är ofantlig. Jag är så glad.
Ehehe. Detta blev längre än vad jag först tänkt mig.. Menmen. Så kan det bli!
 |
| Januari.. |
 | ||
| April.. |
 |
| Juni.. Dag då jag endast ätit lite frukost och ett par knäckebröd. Det här var runt klockan 18.00. |
 | |
| Så fin kan man bli efter kräkning! I slutet av maj. |
 |
| Maj.. hoppar lite här mellan månaderna. Äsch! |
 | ||
| Maj. Efter att ha blött näsblod i över 20 minuter.. |
 |
| Maj med ett av mina älskade äpplen. Ser ni min hand? Jag är lätt missfärgad, redan så tidigt. |
 |
| Juni. Klädd i spets inför skolavslutningen. |
 | |||||
| Slutet av juli.. |
 |
| September, närmare exakt på min födelsedag. Där rök en stor del av mitt hår. |
 | ||
| Oktober. Mörk månad. FRÖS. Jämt. |
 |
| I skolan, slutet av oktober. Jag ska aldrig mera ha den där blicken. |
 |
| 30e november. Söndergråten efter en middag där mamma och pappa la upp maten. Rivsår på handen som fortfarande inte helt har läkt. Kroppen har sagt ifrån så pass mycket att om jag slår/river mig läker det inte och utefter sidorna på magen kan jag dra loss min hud i stora fjäll. Aldrig mera. |
 | |
| Varför såg jag inte hur fin jag var? Varför såg jag inte hur glad jag var? Vad var det egentligen som hände? |
 |
| Dagen innan min födelsedag, alltså 24 septemer. jag var lika livrädd som jag ser ut. Nästa födelsedag ska jag fira dubbelt Minst. Ingen flicka som ska fylla år får se ut så där. Det är inte värt det. |
onsdag 7 december 2011
Dag 82: Hälsosam till för nyttig till ohälsosam
Jag har alltid varit medveten om vad jag äter och även vad andra äter. Jag såg till att få i mig mat så att jag var mätt och åt friskt runt hela matcirkeln - men jag åt också gärna om det serverades en bulle eller två till fikat. Efter skolan var jag hungrig och åt gärna en, två mjuka mackor med pålägg och ett glas varm mjölk med kakao i (helst inte socker, jag gillar mörk choklad). Jag drack likaså annars mjölk helhjärtat och sportiga aktiviteter var inga problem, även om jag inte alltid var särskilt förtjust i dem.
Jag åt vegetariskt på skollunchen, mycket för att den maten var godare och kändes mera vällagad. Serverades det färdigköpta pannkakor (visst, det är i och för sig vegetariskt men det fanns ett annat alternativ först) för de andra ungdomarna, fick de som åt vegetariskt en krämig pastarätt med quorn och dill. Och vem äter egentligen hellre färdigköpta pannkakor än hemlagad, riktig mat? Nej, inte jag i alla fall. Dessutom tyckte (tycker) jag att det är allmänt bättre att äta vegetariskt om det finns det möjligheten.
Mjölken var det första jag skar ned på. Nejnej, det var onödigt! Så bort med mjölken. Mjukt bröd blev en annan sak som fort försvann, jag hade nämligen räknat ut att kaloriinnehållet i en bit knäckebröd i förhållande till en bit mjukt bröd var betydligt mindre. Sen fanns det annat i det mjuka brödet, så som smör och mjölk, som jag började undvika. Knäckebröd kändes mera rent. Så knäckebröd fick det bli.
Och så fortsatte det. Flera saker skars bort, kändes onödigt. Riktig mat till lunch rök också riktigt snabbt. Varm mat, till lunch? När jag ska vara hungrig till middagen? Nejnej! Då kommer mina härliga äpplen in i bilden. Åh, så ljuvligt goda. Ett halvt äpple, först vid halv två-tiden och sedan vid tre och jag klarade mig väl till middagen. Ett par koppar te på det också.
Idag läste jag att just gröna äpplen, det är minsann något som man är extra sugen på om man äter för lite fett. Ja. Det stämmer. Fettbrist kan man ha. En av de första symtomen då är avtrubbade smaklökar (oh, älskade kryddor!) och syrligheten och friskheten hos ett grönt äpple är precis de smakerna som avtrubbade smaklökar bäst tar upp. Inte så konstigt att jag flera gånger under mina äpplestunder plötsligt kunde utbrista- åh så härligt gott äpplen är! Att jag inte upptäckt det tidigare!
Kanske du är sugen på gröna äpplen nu? Royal Gala är min favorit! Inte mjöliga. Det är viktigt. Mjöliga äpplen, röda, äter jag bara inte.
..fortsättning följer :) ..
Jag åt vegetariskt på skollunchen, mycket för att den maten var godare och kändes mera vällagad. Serverades det färdigköpta pannkakor (visst, det är i och för sig vegetariskt men det fanns ett annat alternativ först) för de andra ungdomarna, fick de som åt vegetariskt en krämig pastarätt med quorn och dill. Och vem äter egentligen hellre färdigköpta pannkakor än hemlagad, riktig mat? Nej, inte jag i alla fall. Dessutom tyckte (tycker) jag att det är allmänt bättre att äta vegetariskt om det finns det möjligheten.
Mjölken var det första jag skar ned på. Nejnej, det var onödigt! Så bort med mjölken. Mjukt bröd blev en annan sak som fort försvann, jag hade nämligen räknat ut att kaloriinnehållet i en bit knäckebröd i förhållande till en bit mjukt bröd var betydligt mindre. Sen fanns det annat i det mjuka brödet, så som smör och mjölk, som jag började undvika. Knäckebröd kändes mera rent. Så knäckebröd fick det bli.
Och så fortsatte det. Flera saker skars bort, kändes onödigt. Riktig mat till lunch rök också riktigt snabbt. Varm mat, till lunch? När jag ska vara hungrig till middagen? Nejnej! Då kommer mina härliga äpplen in i bilden. Åh, så ljuvligt goda. Ett halvt äpple, först vid halv två-tiden och sedan vid tre och jag klarade mig väl till middagen. Ett par koppar te på det också.
Idag läste jag att just gröna äpplen, det är minsann något som man är extra sugen på om man äter för lite fett. Ja. Det stämmer. Fettbrist kan man ha. En av de första symtomen då är avtrubbade smaklökar (oh, älskade kryddor!) och syrligheten och friskheten hos ett grönt äpple är precis de smakerna som avtrubbade smaklökar bäst tar upp. Inte så konstigt att jag flera gånger under mina äpplestunder plötsligt kunde utbrista- åh så härligt gott äpplen är! Att jag inte upptäckt det tidigare!
Kanske du är sugen på gröna äpplen nu? Royal Gala är min favorit! Inte mjöliga. Det är viktigt. Mjöliga äpplen, röda, äter jag bara inte.
..fortsättning följer :) ..
 |
| Dessa perfekta, grönröda sötsyrliga äpplen.. Åh. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)