Dag 16: Helg

Åh, vad härligt med helg.. Veckan har varit konstig, med all denna förkylning! Nästa vecka däremot, ojoj. Det blir spännande. Allra första gången jag utreds nu på sjukhus. Hoppas att jag inte är så tokig ändå:P

Det känns på något sätt lugnt inombords. Hösten är så fin därute! De varma färgerna gör mig lugn och trygg på något konstigt sätt.  Jag tycker faktiskt att det ska få vara höst för jämman.

Nog med det positiva gulligullandet. Matteprovet tärde verkligen på krafterna och jag hade inte ork nog att gå tillbaka till skolan efter att jag skrivit klart det. Istället myste jag ihop mig med en kopp te och lite kodning i Dreamweaver. Förhoppningsvis kan jag ta tag i skolan ordentligt nästa vecka, det känns faktiskt lite hemskt att komma efter..

Maten har gått helt okej idag! Jag äter faktiskt gröt till frukost, fullkornshavregrynsgröt med färska hallon. Det är riktigt gott och dessutom lätt att sleva i sig! Till lunch åt jag lite rester från igår och sallad. Maten slinker lättare ned, om jag blandar ut den med mycket sallad... Åt dessutom ett par jordgubbar och ett äpple till efterrätt, så det var helt okej! Nu får vi se vad det blir för middag. Skriver kanske mer sen, om jag kommer på något bra!

Dag 15: Studier

Studierna påverkas i allra högsta grad av matproblemen. Har ju varit borta från skolan tre dagar denna vecka och efter som jag går det naturvetenskapliga programmet på skolan, så gör det ganska mycket. Annat var det i nian! Var jag borta i en vecka, kom jag knappt efter. Nu sitter jag med matteboken i famnen och en tekopp bredvid mig för att hålla huvudvärken borta.

Det är matteprov i morgon. Jag har inte ens räknat klart uppgifterna som vi ska ha gjort tills dess, och inte ens sett skymten av något repetitionspapper. Matematik som varit mitt allra bästa ämne, håller på att utvecklas till det allra värsta.

Tankarna flyger lätt iväg. Jag ångrar att jag åt så mycket till middag, att jag tog två mackor till lunchen idag och att jag åt upp den andra halvan av mitt äpple nyss, den som jag hade tänkt spara tills ikväll. Jag börjar oroa mig över Ätstörningsenheten som jag ska besöka på tisdag och över hur min vikt utvecklat sig de senaste veckorna. Jag börjar fundera på om det är någon kalori i mitt te och häller ut det sista i vasken. Man vet ju aldrig. När jag gjort det sätter jag mig vid bordet igen. Det har gått fyrtiofem minuter och jag har gjort två knappa tal.

Jag slår igen boken. Talen har besegrat mig. För första gången i mitt liv känner jag att matte, det kanske inte är min grej ändå. För talen där i boken, de bara flyter ihop till ett enda sudd och jag förstår mindre och mindre desto mer jag läser. Inverterade tal? Det går inte ihop! Jag måste förstå orsaken varför det fungerar, inte bara att det ”är så” och sedan är det bra. Jag accepterar inte att maniskt följa ett mönster, bara för att det ”fungerar”. Nej, orsaken ska utredas grundligt och mer därtill.

Jag får väl skriva G på ett prov i morgon för första gången någonsin, för matteboken är inte värd att förstöra min kväll. Den är redan förstörd, ägnad åt att tänka på vad jag åt idag och vad jag ska äta i morgon. Tack, Ana.

Dag 14: Sömnlös

Klockan börjar bli halv tio på kvällen , jag funderar på att kanske sova snart för att kunna bli frisk så fort som möjligt.

Klockan blir tio, jag tar fram tandborsten och borstar tänderna. Klockan blir halv elva, och jag lägger mig i sängen för att försöka sova. Kroppen är spänd som en fiolsträng och jag kan verkligen inte få tankarna att lugna ned sig. "Måste bli frisk" och "måste sova NU" är några av dem. "Vad blir det för mat i morgon?" och "Vad ska jag äta till frukost?" är några andra.

Klockan blir elva. Halv tolv, tolv.. Jag inser att nej, jag kan inte sova. Reser mig upp och går omkring lite i huset medan jag känner hur jag blir piggare och mera panikslagen allt eftersom minuterna tickar. Jag som skulle till skolan i morgon! Då måste jag sova i alla fall sju timmar! Nu var det sex timmar innan jag skulle upp..

Lägger mig ned i soffan i vardagsrummet. Den är obekväm och jag har bara en filt som täcke. Det blir ruskigt kallt, men tankarna är på något sätt lugnare där. Jag slumrar till i ett par minuter men väcks sedan av att det knakar i träväggarna. Klockan är två. Jag har sovit högst en kvart. Med en allt tilltagande huvudvärk och magont reser jag mig upp och lägger mig i en annan säng istället, en gästsäng. Jag bär ned mitt täcke och kudde dit för att slippa frysa i alla fall. Sen är det bara att stirra upp i taket. I över en timme blir det, innan sömnen tar överhanden. Tre timmar senare ringer min väckarklocka och jag ska iväg till skolan.

Ha, inte en chans! Hjärnan känns som ett trögt mos, jag har ont i magen och huvudet, är förkyld och undrar vad det blir för lunch idag. Mamma kommer in, frågar om hon ska sjukanmäla mig. Jaa, det vore nog bäst det.

När hon gått ut, frågar jag mig själv varför jag egentligen inte kan gå till skolan. För att jag är så trött, blir ett svar. För att jag är förkyld, blir ett annat! Förut, innan anorexian, hade jag gått till skolan även om jag var trött och förkyld. KAN INTE MISSA LEKTIONER! Nu känner jag bara: Jag- orkar- inte. Bättre att ligga i sängen hela dagen och sova bort alla tankar.
Jag sover i ett par timmar, klockan blir halv tio. När jag vaknar är jag trött, men inte lika trött som jag var förut. Nu var det bara förkylningen kvar.. Häller i mig en alvedon (jag som hatar att ta medicin) och klär på mig och gör i ordning för att gå till skolan.

Dit ska jag nu. Ha en bra dag!

-En liten historia-

Jag vaknade en natt, en vecka innan skolan började.. mådde illa. Tänkte att vad nu, inte kan jag må illa mitt i natten! Så jag försökte ignorera det, men det gick inte.. Efter ett par minuter gav jag upp och tänkte ta mig till toan. Eh. Det gick inte så bra! Så fort jag tagit mig upp ur sängen var jag tvungen att sätta mig ned igen, då svimningskänslan bokstavligen var så stark att jag inte kunde resa mig upp igen.

Vet inte hur länge jag låg där, tappade tidsuppfattningen en aning. Men jag fortsatte (krypa, i princip) till toaletten. Väl där höll jag på att spy, men det kom inget. La mig istället på toalettgolvet med benen högt uppe för att inte svimma där jag låg. Jag fattade verkligen ingenting, men insåg att något var grovt fel. Så, jag bestämde mig för att ta mig ned för trappen för att få hjälp. Lättare tänkt än gjort.. Det tog bra många minuter att ta sig ned för trappen och på väg ned såg jag snabbt i spegeln, var helt kritvit i ansiktet. Även läpparna! Det var sjukt läskigt.

Jag kom i alla fall ned för trappen och la mig längst ned, samtidigt som jag tänkte att jag borde ropa på pappa. När jag väl ropade, hörde jag inte vad jag själv sa. Det ringde så i öronen.. Men jag lyckades i alla fall på något konstigt sätt påkalla pappas uppmärksamhet (vet inte vad jag skrek!) och han kom till mig. Hade en väldigt låg puls och mitt blodtryck.. tja, det fanns nog nästan inte. Jag mådde illa i ett par timmar efteråt, och fick dessutom väldigt ont i magen.

Nu undrar jag vad som egentligen hände då. Kan det ha varit min tarm som sa ifrån? Eller mitt hjärta? Jag vet inte jag, men läskigt var det. Särskilt nu när jag tänker tillbaka på det. Idag har jag känt liknande symtom, igår med. Hm.

Dag 13: Still ill

Idag så är jag fortfarande sjuk, dock har jag inte samma totala brist på matlust som jag hade igår. Tog pulsen igår innan jag gick och la mig, den låg på 48.. Det brukar vara betydligt högre, särskilt när man är sjuk! Antar att det har att göra med att jag inte åt så mycket i går. Nästan ingenting faktiskt.. Aja. Ny dag i morgon, nya krafter! Jag hoppas verkligen att jag är frisk nog att ta mig till skolan i morgon, det känns hemskt att komma efter så mycket.

Nu är jag faktiskt nere i en djup svacka. Förra veckan hade jag i alla fall viljan att försöka bli bättre, men den känns i princip bortblåst nu och jag försöker knappt äta när någon säger det till mig att det börjar bli dags, och jag äter bara det som känns "okej" för mig. Alltså inga nya utmaningar.. Jag hoppas verkligen att jag kommer upp ur det här snart! Jag vill ju i alla fall försöka.. och nästa tisdag blir det ÄS. Tills dess har jag nog inte hunnit äta mig till att väga mera, men det känns ju förfärligt om jag hinner gå ned ännu mera :( Än så länge står inte vågen still, faktiskt. Även fast jag försöker inbilla mig det.

Men, jag tog faktiskt mer på middagen idag. Det var nog bra. Har följt rösten väldigt mycket de senaste dagarna och ja.. det där var pinsamt nog den första gången jag gick emot den på två dagar! Definitivt en framgång, men bara en..

Dag 12: Helt och totalt

Helt och totalt ursjuk idag. Somnade inte förrän runt halv tre på natten, magen kändes alldeles uppblåst och jag hade en allt mer tilltagande huvudvärk. Sen i fredags har jag varit småförkyld, men jag trodde faktiskt att jag var helt bra på söndagen! Inte då, förkylningen (om det nu är en sådan.. en skum sådan är det. Som drabbar både mage, hals och näsa..) vände och blev hemsk.

Dagen har tillbringats i sängen, sovande. Drack en kopp te på morgonen, som fick mig att må väldigt illa, sedan åt jag ett halvt äpple till lunch. Även den triggade upp illamåendet.. jag är inte hungrig, inte alls. Jävla mage! Det här kommer helt klart att lämna sitt spår i min vikt. Jag hoppas att jag i alla fall får i mig lite middag.. men det känns tveksamt.

Ja, jag vägde mig i också ja. Ligger fortfarande under min egen satta gräns på vad som var "ABSOLUT OCH TOTAL PANIK" men jag har i alla fall inte gått ned så där betydande mycket.. Trodde faktiskt att det skulle vara mer!

Hela dagen känns så mörk på något sätt. Molnen har legat tunga över huset och det känns verkligen att hösten är här på fullt allvar. Skulle nog inte förvåna mig om det kom snö snart.. eller jo, det skulle det nog. Höstmörkret får många deprimerade, men jag har alltid gillat mörker. Fast jag tror, att denna höst blir det svårare än alla tidigare höstar, att stå emot den negativa påverkan som mörkret har. Jag har redan nog med mörker.

-Dikt-

Kände mig väldigt poetisk så här på kvällskvisten! Ber om ursäkt för eventuella grammatikfel :P

Can feel the hunger
it feels so good
Can feel the pain
it's misunderstood

Not hurting myself,
you're wrong

It's my choice,
just mine, it's good
my inner voice
it's misunderstood

Losing weight?
Hah! You're joking
It's just I grow in length
I promise

Sometimes I'm crying
It just feels no good
Some says I'm dying
I'm sure they've misunderstood
-----------------------------------
It's starting to frighten me
I want it to stop
My obsession, my love
It's eating me up

Do you think I can stop it?
Believe me, I've tried
Eating the breakfast,
but then my hopes have died

Can't stand it no more
My tries are foolish, a waste
they just can't last
dear you, dear future
Please stop it fast!

Dag 11: Going on..

I morgon, i morgon. Vägning! Vägning! Fruktan, skräck. Rädsla, oro. Så känner jag. Precis så. Lär nog panikskriva ett inlägg i morgon, precis som jag gjorde förra veckan. Det känns verkligen så. Jag är nästan helt säker på att jag inte har gått upp någonting, ja kanske inte ens behållt vikten som jag hade. Undra hur mycket som jag har gått ned? Är det ett kilo, eller bara ett par hekto? Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta heller. Tänk om vågen pekar uppåt! Hur tänker jag då, kommer jag att bli glad över att jag lyckats bryta trenden, eller kommer anorexiamonstret att vakna inom mig och desperat skrika att jag måste gå ned igen?

Jag tror på det andra. Jag vet, vet, att jag skulle få panik om vågen pekade uppåt- samtidigt som jag också vet att det definitivt inte skadar om jag "går upp lite". Det skadar mitt inre. Så otroligt jävla mycket, att det är svårt att få ned det i ord och uttrycka i känslor.

Eller så har jag gått upp två kilo. Skulle egentligen inte förvåna mig, så som jag har ätit.. Idag åt jag till och med en halv chokladruta! Fick världens beröm för det, men för min del kändes det totalt dumt och onödigt. Det var knappt att jag njöt av chokladsmaken. Nä, jag gjorde inte det. Jag avskyr choklad. Enda gången mat känns bra, det är med ett vattenglas i handen och en tom mage. Då känns det bra, då är jag nöjd. :/ Men, jag FÅR inte tänka så. Dessvärre.. går det inte att hindra tankar. Det bara är så.

Jag undrar verkligen om tankarna någon gång kommer att försvinna. Om det alltid kommer att vara så, att varje måltid äts med bävan och varje sötsak är en fiende. Kanske kan jag lära mig leva med det, och trotsa obehaget.. Just nu känns det dock riktigt, riktigt avlägset. Jag vet inte ens om jag tror på det själv.

Hoppet är i botten. Verkligen. Jag försöker, försöker.. men mitt försökande kommer aldrig från djupet av mig. Det är bara anorexiamonstret som ljuger, ljuger och säger att nu blir det så bra, så bra.. Jag försöker så pass mycket, att min lunch består av sallad. Att jag i skymundan njuter av att se vågen gå ned. Och väljer lättfil framför vanlig fil. Så bra går det för mig. Alltså inget vidare.

Dag 10: Födelsedagstårta? Skulle inte tro det!

Jag fyller år nu i dagarna.. Det här blir min allra första födelsedag utan någon tårta. Jag brukar alltid baka den själv. Men vad är det för nytta med en tårta, om personen som tårtan är menad för inte alls skulle uppskatta den? Just det, bättre att skippa den helt då. Och så kommer det att bli också, för jag tänker inte äta någon tårta. På sin höjd en liten bit mörk choklad.

I morse så vägde jag mig. Det går inte uppåt direkt.. Jag känner på mig att resan till en hyfsat normal vikt kommer att bli JÄVLIGT svår, om det nu nästan har gått två veckor sedan jag har beslutat mig för att inte gå ned mer, och jag fortsätter ändå neråt.. Alltså. Jag vet ju att det hänger på mig, alltihopa. Om jag inte vill från själ och botten, så kan inte folk göra så mycket annat än att lägga in mig och sondmata mig. Eller nått. Förhoppningsvis, kommer det inte att bli nödvändigt.
Ska jag vara helt ärlig har jag precis passerat min vikt för vad jag tyckte var absolut lägsta. Det skrämmer mig. Som bara den. Vad gör jag för fel? Jag äter! Herregud, får till och med mängder med beröm för det! Tycker verkligen inte att jag borde fortsätta gå ned, jag äter ju som en häst.
"Inte tillräckligt" viskar mitt riktiga jag. Jag äter inte tillräckligt. Inte tillräckligt för att behålla vikten.. det känns konstigt. Ska jag verkligen behöva äta mer än vad jag gör, i all framtid? MAN KAN INTE ÄTA SÅ MYCKET. Fast tydligen. Tydligen kan man det, och tydligen ska man det. Fan också.

Kanske borde börja fundera på att dricka någon näringsdryck av något slag, fast tanken skrämmer mig. DRICKA KALORIER liksom. Det känns verkligen inte rätt och jag tror inte att jag skulle klara det.. men snart har jag väl inte så mycket val längre, antar jag. Om jag inte kan få i mig näringen i mat.. jadu.

Dag 9 : Ännu tröttare

Idag är jag ännu tröttare än igår, om det nu är möjligt.. Det är verkligen med stor möda som jag lyckas knåpa ihop det här inlägget!

I alla fall.. Det har väl gått så där med maten idag, jag kan fortfarande inte ta något själv om inte någon annan (mamma och pappa oftast) verkligen uppmanar mig till det. Har inte ställt mig på vågen på länge, ska göra det på måndag så jag vet inte hur det går egentligen! Men, har fått höra från mina föräldrars håll att jag äter bra, hemma i alla fall, så jag lär nog inte ha gått ned något mera.

Nu håller jag på att bli sjuk. Jag har ont i halsen och har nyst hela dagen, samt varit allmänt virrig. Förhoppningsvis blir det bättre innan skolan börjar på måndag igen!
Fast nu däremot, nu ska jag sova. Jag ser knappt det jag skriver. Lovar att skriva lite mera utförligt i morgon!


ZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzZZZZZZZZzzzzzzzzz

Dag 8: Trött

   Hej. Idag är jag väldigt trött, av diverse anledningar. Först, så åt jag väldigt ostadigt idag.. långt mellan måltiderna och runt 13.00 var mitt blodsocker verkligen helt på botten. Så pass mycket att jag fick lov att avbryta en lektion för att gå till matsalen och hämta en bit knäckebröd.. Det hjälpte ett tag, men jag fick ändå kämpa mig igenom de sista lektionerna för att inte somna på bänken.

Jag sov inget vidare i natt heller, även om jag la mig rätt så tidigt.. Oftast brukar jag kunna somna inom en timme, men igår tog det nästan två och en halv timme! Uff. Då blir man väldigt seg, om man ska upp vid tjugo i sju.. Sömn ska definitivt prioriteras ikväll!

I skolan så är det väldigt kallt. VÄLDIGT KALLT. Eller ja, alla tycker inte riktigt det. Men jag håller på att frysa ihjäl ibland, så vinterkappan hänger med mig som täcke på vissa lektioner.. annars är det bara att hålla ut. Jag blir ändå aldrig varm om händerna.. de är dömda att vara isbitar, vilket inte är särskilt trevligt om man ska hälsa på någon och så ser man deras förvånade uttryck.. brukar skylla på att jag nyss varit ute eller så >.<

De ringde från ÄS tidigare idag. Jag har fått en tid där, den 4:e oktober. Lite mindre än två veckor alltså.. Det blir nervöst! Och lite spännande också.. Men jag har aldrig varit särskilt förtjust i sprutor och de ska som tidigare nämnt göra en stor läkarundersökning med blodprov och allt..

Håller även på att leka lite med designen! Det är faktiskt riktigt kul :')

Dag 7: Chokladbit

Det gick rätt så bra idag, hos skolsyster. Jag hade inte gått ned mer. Var inte där särskilt länge direkt, det finns ju inte så mycket att göra förrän de ringer från ÄS och jag får en tid där..

Efter skolan FIKADE jag med en kompis. Det var nästan överkurs det där.. Först tänkte jag bara ta en kopp te, utan mjölk. Sen var det små chokladbitar där (en sån där inslagen ruta, mörk 70% choklad) och min kompis log så sött och sa att det vore ett bra steg på vägen.. Utan ett ord tog jag en ruta. Visst tog det ett tag att gnaga i sig, men jag gjorde det! Efteråt mådde jag väl inte direkt prima, men det är helt hanterbart nu. Och lite stolt kan jag inte låta bli att vara, konstigt nog! Jag kväljdes ju inte av det.. :)

Dag 6: Inte alltför snart

  Jag känner verkligen hur "sanningens ögonblick" börjar närma sig, eller hur man ska säga.. I morgon ska jag först väga mig på morgonen (det var bara igår jag gjorde det senast, på två dagar kan det väl inte hända så mycket? :S ) sen ska jag iväg till skolsyster för vägning där samt en liten utvärdering om hur det gått den senaste veckan.. Denna gång tror jag absolut inte att jag har gått ned, för jag har helt verkligen ätit brutalt mycket!
  Det känns så konstigt. Jag vet inte om jag kommer att ljuga något i morgon, för när det väl kommer fram en lögn så är det liksom inte jag som styr den.. Det kommer rent reflexmässigt!  Jag ska verkligen göra mitt bästa för att hålla mig till sanningen, men jag vet att de inte litar på mig fullt ut heller. Jag förstår dem.. Helt klart.
   Idag åt jag också smör på mackan och jag vet inte hur länge som helst jag gjort det! Det kändes ännu konstigare, och mackan var verkligen svår att svälja. Men då skrattade jag åt den andra rösten och svalde den ändå.. Efteråt fick jag ont i magen och ångrade mig. Så här i efterhand vet jag dock att jag gjorde rätt, även om det inte kändes så just då.
    Mamma ringde ÄS idag. De vill verkligen ha dit mig, och kommer att ringa upp snarast för att ge en tid då hela familjen (jag och mamma och pappa i alla fall) ska dit.. Dietist, läkare, psykologer och hela rubbet. Tydligen ska det göras en somatisk undersökning på mig, ta massa blodprover och sådant.. (säkert väga mig också...) Mycket för att undersluta andra sjukdomar, men också för att se om mina värden är kassa samt om något av mina organ tagit skada av svälten. Usch. Det känns skrämmande, att säga så. Tagit skada av svälten? Vilken svält? Jag har inte svultit! Men det är nog det jag har. Egentligen. Fast det går inte riktigt för mig att förstå, än. Jag tycker ju inte att jag har svultit..

Hur kan folk äta så mycket? Det kan inte vara normalt att äta så mycket hela tiden! Hur kan de bli hungriga till middagen, om man äter en macka med massvis med superfet ost på en timme INNAN middagen? Hur tänker de då, egentligen? Och varför lastar folk upp mängder med mat på lunchen i skolan OCH NÄSTAN INGEN SALLAD? Så otroligt ohälsosamt. Usch. De knappt kollar på grönsakerna, utan vräker genast i sig all färdiglagad mat som värsta flodhästarna. Risgrynsgröten slinker ned med både kanel och socker.. sen massa mjölk till det också. Flera glas. Och en macka! Ja, varför inte en macka på det? Med ett halvt kilo smör och skinka! Inte nog med det.. dästa (de döljer det säkert) släntrar de sig ut ur matsalen och dricker en kopp kaffe med massvis med mjölk i! Finns möjligheten, slinker det ned en bulle eller två. Och ett par pepparkakor. Även om det är jul om först tre månader. Efter det är det lektioner.. Sen går de hem. Och äter ännu mer! Precis som om de var som gjorda för att bara vräka i sig mat i absurda mängder. En stor bit ljust bröd, med smör och ost. OST! SOM DE SEDAN DOPPAR I O'BOY! Sött och sliskigt och äääh. usch.  Sen frågar de sina föräldrar vad det blir för middag. Stuvade makaroner och korv, blir det! Korv stekta i flott och  makaronerna kokta i grädde, typ. Mm. Ingen sallad inom räckhåll, nä för inte är vi kaniner heller! 
Middag äter de med god aptit. Ketchup, ketchup, lite mera socker skadar väl inte? Ett par glas mjölk till och den sista tuggan på den tredje portionen slinker ned.
Klockan börjar bli halv nio, efter tre timmar vid datorn känner de suget i magen igen. Hade jag inte kvar lite chips från igår? Mm.. ett, två, tre chips blir fyra dussin.. NEJ! Påsen är slut! Bäst jag hämtar lite cola, lite sockerberikad sliskighet, att skölja ned potatiseländet med. Sen ska jag tycka synd om mig själv ett tag för att jag är så tjock. Sen äter jag lika mycket igen, sex dagar i veckan. För på lördagar, äter jag extra mycket. Vadå? Lördagsgodis måste man ju ha! Och en glass på det. Mjukglass, med extra mycket strössel.. och rippel. Snart är ju glassäsongen slut! Bäst man passar på, medan man har chansen.. Mmm. hm.. vad blir det för middag nu på lördag kväll? Åh, jag orkar inte laga mat! Vi går på pizzeria! Bra idé, va?


Nej tyvärr, det är ingen bra idé. Alls.

Vadå MYCKET? Det där äter jag till kvällsfika ju! ÄT!

-Kvällsfika-

   Usch. Det var då verkligen en utmaning.. Jag var fortfarande mätt efter middagen, men klockan nio var det visst gemensamt kvällsfika här hemma. Har inte ätit det gemensamt på hur länge som helst.. ja, jag kommer faktiskt inte ihåg senast.
   Egentligen var det nog bra för mig. Annars hade jag tagit ett halvt knäckebröd kanske, och en clementin. Det skulle ha dämpat skuldkänslan lite om jag inte åt något alls, samtidigt som det höll den andra rösten inom mig under kontroll- SÅ många kalorier var det ju faktiskt inte.
   Istället nu, blev det en bit grovt bröd med keso och kaviar. Det var desto svårare, och jag kunde verkligen inte förmå mig att dricka något annat än vatten till. Men det är ett litet steg på vägen i alla fall. Med många steg på vägen, kanske jag inte har gått ned något mer nästa gång jag ställer mig på vågen..
  I morgon blir det gemensam frukost också. Prick klockan 07.10. Faktiskt brukar jag vara riktigt duktig på frukosten, ska visa pappa hur jag brukar äta får vi se vad han tycker om det. Givetvis lär han klaga, men det är bara för att han äter som en häst.. :( Nåväl, ska sluta med mina hjärnspöken nu och ta mig en värmande dusch.

  Som ni kanske märkt, skriver jag varje ny dag en "Dag X" där X:et står för antalet dagar sedan jag bestämde mig för att ta tag i det hela, och sedan skriver jag underrubriker med -Underrubrik- om jag bestämmer mig för att skriva fler än ett inlägg per dag.

-Ont i magen-

Jag åt som fan till middag, om ni ursäktar uttrycket. Mamma pratade med skolsyster för ett par timmar sedan. Skolsyster som i sin tur har pratat med någon från ÄS.. Tydligen ville ÄS ha dit mig genast, på direkten, så som de uttryckte det. I morgon ska mamma boka en tid! Nervöst! Det brukar inte heller vara någon väntetid på det hela, så det lär gå riktigt snabbt nu..
Jag åt som fan till middag, då jag tidigare idag fått veta att OM jag inte kan sluta gå ned i vikt väldigt snart, så måste jag läggas in.. Det brukar man vara i flera veckor OCH jag måste i så fall gå om mitt första år på gymnasiet! ALDRIG I LIVET säger jag bara. Dit ska jag inte hamna. Vågen får inte, får inte peka nedåt helt enkelt. Då får jag total panik. Nu är jag inte rädd för maten längre, utan för att läggas in.
Jag har ont i magen. Det gör ont, och den är hård som en ballong. Lovar er, att nästa tugga skulle få min magsäck att sprängas. Jag vågar knappt dricka upp mitt kaffe.

Kom förresten på att jag ska börja lägga upp lite bilder för att piffa upp det hela! Ska nog till och med gå tillbaka lite i mina inlägg och lägga till lite bilder..

Precis så här känner jag mig!

Dag 5: Inget vidare

   Nähä. Som jag skrev tidigare i morse.. Det har inte gått särskilt bra med att behålla vikten. Besökte skolsyster efter lunch (den gick inget vidare..) som avtalat och berättade såklart hur det hade gått med vägningen i morse. Jag vägde mig dessutom där, med kläder och lunch i magen: Uff.
   Skolsyster kan dessvärre inte göra så mycket, och hon erkände att hon inte har världens pejl på hur man ska gå vidare med en ätstörning när den drabbade kommit till insikt med problemet, men inte riktigt lyckats tackla det. Hon har tydligen haft kontakt med Ätstörningsenheten, och någon där skulle ringa tillbaka senare. På onsdag ska jag besöka skolsyster igen, så får vi se hur det går. Ska dessutom väga mig på morgonen då också..

   När jag kom hem efter det (hade kort dag idag) åt jag i ren panik en himla massa mat.. Ett tunnbröd med rostbiff (Jag äter ju vegetariskt egentligen! Tänkte inte alls på det), en knäckebröd med kaviar och TVÅ stycken clementiner. Så nu sitter jag här, två timmar senare och är fortfarande proppmätt. Hoppas att det inte blir en vana det här, att äta så snabbt och så mycket på en gång D:
Fasen. Nu tittar jag upp i det här inlägget.. hur kunde jag bli så jäkla mätt på så lite? Det måste seriöst sitta i huvudet, för ingen blir mätt på det där.. jag åt mest lite sallad till lunch. Så det var inget konstigt att äta så mycket när jag kom hem.. Det går inte att förstå. Jag tror inte på mig själv ens.
   Lunchen är alltid mitt helvete. Det känns för mig verkligen inte naturligt att äta en riktigt lagad måltid som lunch. Jag klarar det inte. Och sen, jag vet inte hur mycket det är som är "normalt" för en flicka i min ålder.. Måste titta på mina vänner när de äter, men skulle jag ta lika mycket som dom skulle jag ju lämna hälften! Det blir nästan rentav så att tuggan åker upp igen, när jag sitter där i matsalen.. Lunch. Jag avskyr det. 

-Farhågor-

Mina farhågor är besvarade. Jag visste det. Vågen visade tre hekto ned. Fan också! Tre hekto på en vecka.. Det är dessvärre ganska mycket i förhållande till min längd och nuvarande vikt. Nu ska jag snart iväg till skolan, ha en lektion, sedan blir det lunch och skolsyster.
Måste jag säga att jag håller på att förgås av nervositet?
Vräkte i mig frukost rent desperat, men jag vet ju att det inte hjälper.

Dag 4: Nervositet

 Den allra största prövningen under dagen är under inga tvivel lunchen. Så här på helgen, är det upp till mig själv att göra mig en lunch. Hur ska jag få mig den viljan, att göra någonting annat än lite sallad och vatten? Jag står där, med kylskåpsdörren öppen och utesluter det ena efter det andra. Omelett? Nej, ett ägg innehåller ungefär 65 kalorier, vilket är ungefär lika mycket som två äpplen.. Nej, det går inte för sig. Ägget ska dessutom stekas då också, vilket tillsätter en himla massa. Tomat. Jag älskar tomat. Tyvärr var tomaten slut och jag var nära att brista i gråt vid denna upptäckt.. Majs. Majs direkt ur burken, det är gott. Lite majs får det bli, jag måste ju äta något. Mer då? Gurka, sallad. Jag lägger upp det prydligt på tallriken, så att det täcker ungefär halva. Nog för att jag har plattat ut det en aning, men halva tallriken, det är väl bra? Är ju nästan en normalportion ju!

Jag tvingar mig själv att se tillbaka. Hur hade jag gjort, om jag skulle ha gjort en lunch för ett halvår sedan? Säkert hade jag kokat lite couscous, stekt qournfärs med banan, curry och turkisk yoghurt samt svept in det hela i ett tortillabröd. Precis det hade jag gjort. Vad får mig att inte göra det nu? Varför kan jag inte äta samma sak som jag åt för ett halvår sedan?  Jag vet svaret, innerst inne. För att där, vid lunchtiden, är det anorexian som tar över- hon som är rädd för kalorier och fruktar fett som turkisk yoghurt. Banan är på listan över förbjuden mat, äpplen innehåller ju så mycket färre kalorier!


Idag, vid lunch, klarade jag inte av att besegra anorexiamonstret. Jag åt min sallad och drack mitt vatten. Jag var nöjdare än någonsin, inte helt mätt utan hungern var bara så där lite lagom dämpad. Efteråt gjorde jag mig en kopp te, det brukar dämpa hungern och förstärka mättnadskänslan. Två timmar senare kurrade magen, ordentligt. Det enda jag hade ätit på dagen var just den där salladen och den där koppen med te. Försiktigt frågade jag mina föräldrar, vad blir det för middag? Kan vi inte ta den tidigt idag..? Visst kunde vi det. Och jag fick bestämma lite också! Begärde att få se på när mamma gjorde i ordning fiskgratängen, vet jag vad som är i, går det så mycket lättare att äta det.
 
Jag sov i två timmar. Har ingen aning om varför, jag var ju inte ens trött! Men det fick tiden att gå ett tag, ångesten att dämpas och hungern att skjutas upp. Jag vaknade precis i tid för att se middagen göras i ordning och fick sedan beröm för att ha ätit en normalportion. Jag berättade aldrig vad jag åt till lunch.

Nu är jag nervös. Det var egentligen det som detta inlägg skulle handla om.. Vad är jag då nervös över? Jo, i morgon ska jag först väga mig hemma, innan jag ätit frukost. Jag har inte vägt mig på en vecka!!! I morgon var det precis en vecka sedan jag konstaterade att jag gått ned ytterligare ett halvt kilo och paniken började stiga inom mig. Fortsätter jag så här har jag snart passerat min ABSOLUT lägsta gräns!
 
Det var faktiskt bara 4 hg kvar dit.  Det var den måndagen som jag bestämde mig för att berätta, för viktnedgången skrämde mig, samtidigt som den gav en känsla av tillfredsställelse. Motsägelsefullt värre..
Efter lunch ska jag till skolsyster och berätta hur allting gått samt vad jag vägde i morse. Hon ska dessutom väga mig där med, för om det är anorexiamonstret som talar, så ljuger jag och säger att jag har gått upp i vikt..

Nu är jag nästan helt förskräckt, för som det känns nu så har jag inte gått upp något i vikt. Jag är dessutom helt förskräckt, för tänk om jag verkligen har gått upp!! Hur jävla hemskt det kommer att kännas, ja, jag vill inte ens föreställa mig det. Det skulle nog kännas bäst för mig om jag stod kvar på samma vikt som jag gjorde för en vecka sedan, men jag vet inte om skolsyster håller med mig om det.

Dag 3 : Samtal

Så här på kvällskvisten pratade jag ungefär i en halvtimme med mina föräldrar. Det var verkligen, verkligen känslosamt. Även fast de försöker förstå, försöker hjälpa så är det väldigt uppenbart att de inte har någon aning om hur det känns. Pappas förslag var tillexempel att gå upp till 44 kg, visst skulle det vara bra? Nähä, det duger inte..? Varför då? 
 Jag brister i desperat gråt.

-Men det är ju jättebra om du går upp! Det som vi ska sträva efter.. för inte vill du se ut som en liten myra? Nä, hur vill du se ut då? Som en tolvåring.. för det är ju det du gör. Inte vill du väl se ut som en tolvåring??

  
Jag vet att de inte menar något illa med det som de säger. Att visst, jag SKULLE fysiskt må bra av att gå upp ett par kilo, men blotta tanken skrämmer mig så pass mycket att jag börjar kallsvettas och pulsen skjuter iväg. Vad ska man göra, när förnuftet säger någonting, och känslan något helt, helt annat? Oftast går det för mig att följa förnuftet, men ibland blir känslan så stark att den inte går att övervinna.

  
Nä, erkänner de efter ett tag. Det kanske inte ens är bra att de pratar med mig om hur jag känner, om det nu väcker sådana känslor i mig. Kanske, kanske att det krävs någon som verkligen har kunskap om hur det kan vara, för nu räcker deras vanliga medkänsla inte särskilt långt.

Ätstörningar behandlas om personen är omyndig oftast med familjeterapi. Jag kan nu verkligen förstå det.

   
Dagen har annars varit helt okej. Jag har ätit både lunch och middag, även om jag så klart fick bestämma nästan allting själv så att jag skulle tillräckligt mycket för att vara ”normalt”.  Skulle jag inte fått ha en syl i vädret, skulle jag istället inte ätit särskilt mycket.  Bra att mina föräldrar inte har behövt någon familjeterapi för att förstå det..

Dag 2 :Kvällsmackan

Jag kom nyss hem efter att ha varit hos en kompis i ett par timmar och tittat på en film. Allting kändes väldigt normalt, och jag var till och med lite hungrig när jag gick därifrån. Så på väg hem la jag upp ett kvällsfika i tankarna som jag kunde tänka mig att äta. När jag kom in genom dörren hade min mamma gjort en kvällsmacka, som prydligt stod på ett fat. Jättesnällt, eller hur? Javisst. Men synen av kvällsmackan förstörde det jag i flera minuter innan hade planerat, och fick mig att brista i gråt.

Jag hade ingen kontroll över vad jag ”var tänkt att äta”. Det var någon annan som hade planerat det åt mig. Det gick inte. Jag var tvungen att erkänna det för mina föräldrar, och givetvis behövde jag inte äta upp mackan. Istället gjorde jag i ordning det som jag i förväg hade planerat, men det var inte lika lätt att äta upp som jag tänkt mig. Innan september är slut, hoppas jag verkligen att jag klarar av att äta någonting som någon annan planerat helt själv, och kanske till och med dukat upp det framför mig. Än så länge känns det så avlägset som något nästan bara kan bli. Kvällsmackan äcklar mig.

Dagen har i övrigt gått helt okej. Åt en ”normal” portion till middag, det är bara lunchen som är svår just nu. Förhoppningsvis räcker det som jag får i mig till att jag i alla fall kan behålla vikten tills vägningen på måndag.. usch, det är redan nervöst.

Jag fryser. En himla massa. Jag har nog frusit nästan konstant hela dagen idag. Det var runt 10 grader idag ute och jag fick ha på mig vinterkappan även inomhus i skolan. Det hjälper inte så mycket, mina händer är fortfarande iskalla. Jag bor på ett ställe i Sverige där temperaturen gott och väl kan vara under -20 grader på vintern. Jag vet inte om jag vill tänka mig hur det kan bli, om temperaturen sjunker ytterligare 30 grader… Nu sover jag i långkalsonger, två par raggsockar och ett långt nattlinne. Utanpå det brukar jag ha en T-shirt. Sen ligger jag på ett duntäcke, har ett duntäcke över mig samt en filt. Det brukar nog vara runt 19 grader i mitt rum.

Det går inte heller något vidare med att äta någonting varannan timme, även om det bara är en bit äpple eller så.. Jag kommer mig helt enkelt inte för att äta något så nära inpå en måltid, som mellan frukosten och lunchen.. Antar att det blir nästa veckas delmål.

Nu ska jag snart krypa ned i sängen, dagen har varit full av både stora och små prövningar. Liksom det verkar bli inom den närmaste framtiden.

Det här var förresten en väldigt fin låt som jag hittade :)
http://www.youtube.com/watch?v=GI2S4jm6By8

Dag 1: Proportioner

Nu har snart första dagen gått, sedan jag släppte bomben. Det har väl gått så där.

Jag hade igår kommit överens med skolsyster och kuratorn, att idag på lunchen skulle skolsyster få se hur mycket och vad jag tog för mat i matsalen. Jag skulle ta precis så mycket som jag själv tyckte var normalt så att hon skulle kunna få en uppfattning om vad jag såg.

Tydligen var det inte alls bra. Ungefär 75-80 procent sallad och gurka och resten ”mat” samt vatten till. Jag erkände dessutom sedan, att jag inte hade ätit upp allt på tallriken. Det känns väldigt konstigt att alla helt plötsligt är väldigt intresserad av vad och hur jag äter, ännu konstigare känns det att få det berättat från någon annans syn. Småsaker, som jag inte lagt märke till själv förut- som att lägga upp maten på ett speciellt sätt, platta ut den, äta i en viss ordning och så vidare, blir plötsligt väldigt tydligt. Just det här med ordningen, har jag fått veta är rätt så vanligt för personer med matproblem.

Nåväl. Det var inte bara lunchen som var inte så bra.

Igår köpte mina föräldrar choklad som det var meningen att jag skulle äta lite mellan frukost och lunch och så, för att få kroppen att bryta inställningen på svält.. Jag ”glömde” den på väg till skolan. Köpte istället ett äpple i fiket, som jag delade i två delar. Åt halva innan lunch och halva ett tag efter. Chokladen kommer nog att få stanna i skafferiet. Det var verkligen för mycket, än så länge. Istället lär jag kunna ta med mig någon fruktsmoothie, som jag gör själv på morgonen. Hoppas verkligen att jag gör det också. NEJ JAG SKA! Jag ska det.

Middagen gick desto bättre. Det känns konstigt att få beröm efter maten, för att jag åt normalt! Nog för att jag envisades med att få skära lite tomat till, som jag kunde blanda ut maten med, men det var i alla fall en ”godkänd” portion. Om det fortsätter så här, lär jag kunna behålla vikten till nästa mättillfälle. Annars.. ja. Helst tänker jag inte på det, utan tar en dag i sänder.

   Det här blev varken ett särskilt långt eller detaljrikt inlägg, men jag är rätt så trött och orkar just nu inte utveckla det något mer! :P

Bomben

   Igår berättade jag för mina föräldrar. Alla lögnerna, smusslandet och viktnedgången. Jag tycker synd om dem, som sett hur jag blivit allt tunnare, men att de inte kunnat göra något då jag avvisat all form av hjälp med ilska. Oroade, kan man ju minst säga.

Idag var en känslosam dag. Jag satt i över två timmar hos skolsystern och kuratorn, diskuterade och så. Tydligen så ser chanserna goda ut för mig. Nånstans inom mig vet jag vad jag håller på att dra mig ned mot, och jag vill ju inte det! Jag vill ju vara hälsosam, inte sjuk. För det är just det som jag blivit. Sjuk.

   Enligt mig själv så äter jag helt normala portioner, lunch i skolan till exempel. Men jag lurar nog mig själv. Så pass mycket att skolsystern kommer i morgon att se hur mycket jag äter och vad, så att någon med ”opartiska” ögon kan bedöma. Först och främst gäller det att bryta svälttillståndet som kroppen satt sig i, så att jag slutar att gå ned i vikt. Det innebär att jag bör äta något varannan timme eller så, gärna lite choklad eller ett glas juice. Uff.

   Den 26e september får vi se hur det går då, då ska jag först väga mig på morgonen hemma innan frukost och sedan efter lunch på skolan. OM, vågen står stilla eller till och med uppåt, så kommer jag inte behöva åka till någon Ätstörningsenhet, även fast jag verkligen fått diagnosen.

   Egentligen är det ju jag själv som behöver ändra mig, ingen annan kan ändra mina tankar. Det är den andra rösten, den som säger mig att gå ned i vikt, som måste besegras. Det kan inga mediciner eller psykologer besegra åt mig- det är jag som måste ta kampen själv, men att andra folk finns där som stöd och hjälp ifall det behövs.

   Det har jag faktiskt lärt mig de senaste svåra månaderna. Att ramla ned i en ätstörning och tro att man klarar upp det på egen hand, det är nästintill omöjligt. Omgivningen (främst familj och nära vänner och gärna skolsyster eller annan medicinsk kunnig) behöver få veta det SÅ TIDIGT som möjligt, för att chanserna ska vara stora att klara sig ur det. Det är faktiskt så att vissa inte klarar sig ur det. De svälter sig själv till döds. Jag vill verkligen inte dö. Det har jag ju aldrig velat.

   Om inte alltför länge fyller jag år. Det brukar som bekant innebär tårta och andra sötsaker. Jag berättade det för kuratorn idag, att jag verkligen inte ville det. ”Varför?” jag fick knappt fram något svar. Hon svarade åt mig. ”För att du då skulle vara tvungen att äta en kaloribomb.”

Äta och kaloribomb i samma mening fick mig ett bryta ihop totalt i tårar. Hela jag gjorde uppror, jag vill INTE ÄTA NÅGON KALORIBOMB! Jag blev nästan arg på kuratorn där hon satt och nästan sa det rent ut. ÄTA TÅRTA.

   Tre minuter senare skrattade jag. Hur skulle jag tänkt, om jag för åtta månader bröt ihop i tårar för att jag kanske, kanske skulle äta lite tårta någon gång i framtiden? Osannolikt, hade jag säkert sagt och skrattat. Nu vet jag, att det inte alls är osannolikt. Det är högst sannolikt, om en fjantig liten bantningskur får gå för långt.

Insikt

En sak som skrämmer mig mycket är hur sent jag egentligen kom till insikt att jag faktiskt hade problem. Om jag ska vara helt ärlig kommer den tanken upp ibland också, vad tusan, jag är ju normal? Det är normalt att inte kunna få mens! Det är normalt att äta lite tomat till lunch.. Det var först när en person som inte sett mig på flera veckor såg skillnaden och utbrast förvånat "Hur är det egentligen?" som jag började inse att ja, kanske var jag inte så hälsosam ändå. Fast jag hade ändå inga tankar på att sluta med det jag gjorde. Jag visste att varje dag tror jag mig allt längre ned i skiten. Men skiten kändes ändå välkomnande, det var ju det här jag ville, det som var mitt mål.

Mål, mål som visade en allt lägre vikt på vågen tills jag troligtvis inte skulle ha funnits alls. Mål som skulle fått mig att svälta mig själv till döds, utan att jag insåg det själv.

Ärligt talat kan jag inte lita på mig själv längre. Jag vet inte om dessa ord jag nu skriver ned är sanna ens, om det är min ätstörda röst, eller mitt riktiga jag som skriver. Fast jag hoppas att det inte spelar någon roll, och att i och med idag har vilken röst det nu än är, det här kan inte fortsätta längre!

Som en mycket hjälpsam vän sa "Få det som fick dig att gå ned så mycket vändas till att göra exakt tvärt om- att göra dig frisk"

OBS: inte helt ordagrant citerat.

Presentation

   På väg ned

-Då jag tills vidare vill förbli anonym, tänker jag inte nämna personer vid namn eller gå alltför nära inpå detaljerade händelser eller platser-

   Jag vet faktiskt inte när det hela började, om det ens går att sätta något datum. Tankarna har funnits där i flera år, det vet jag. Jag har aldrig varit vidare förtjust i te.x kaloririka sötsaker, men när det väl serverats har jag tagit för mig. Sen i julas ungefär, har varje sötsak (eller annan kaloririk maträtt) känts som ”den sista, absolut den sista.”

   I julas hade jag ett ”normalt” BMI på 18.5 – 19 någonting. Det var nog ganska stadigt till början av juni faktiskt. Det var då jag bestämde för att ändra på någonting, som jag egentligen just då inte brydde mig särskilt mycket om.  Jag var på väg att gå ut nian med bra betyg i vartenda ämne, men hur skulle jag kunna vara helt nöjd med mig själv, om det jag såg in spegeln inte riktigt stämde överens med mina ideal? Det gick inte ihop, och jag visste att jag hade självkontrollen att klara det. Envishet och tålamod har alltid varit en av mina starkaste sidor. Det var inte meningen att bli någonting så djupt, som det faktiskt blev. Jag hade inte en tanke på vad det kunde utveckla sig till.

Vad är det då som har drabbat mig? Du vet kanske svaret. Jag har en ätstörning. Den där meningen får mig att känna ”nej, det har du inte! Du är för tjock för det!” samtidigt som en annan säger  ”det är inte du som talar.”

   Vem ska jag lyssna på? Den första rösten säger nästan alltid tvärt emot den andra. I fyra månader har jag följt den första rösten, den som får mig att välja 0.1% fil istället för 2%. Den som får mig att sluta dricka mjölk och lära mig varje matvaras kaloriinnehåll. Rösten som belönar mig om jag bara ätit lite sallad istället för en ”riktig” lunch.

”Nu gör du rätt! Bara lite till så ska du se att det blir bra.”

Men blir det bra? Blir det bra, när det försvunnit lite till och BMI:t sjunkit till 16.5? Jag har lärt mig att rösten aldrig är nöjd, och jag vet att den aldrig blir det. Särskilt inte om jag tar tag i mina problem. Jag har problem. Det vet jag. Men att ta tag i mina problem, skulle innebära att jag skulle få gå emot min röst, den som varit min följeslagerska de senaste månaderna.

   Flera gånger har jag tänkt att nu räcker det, nu orkar jag inte vara hungrig mer! Då har jag tagit mig en knäckebrödmacka och känt mig mätt en stund. Dagen efter börjar det på nytt igen och gårdagens beslutsamhet är som bortblåst. Det är enklare att följa ätstörningsrösten. Den är mera regelbunden än den andra, enkel att förutspå. Den är nöjd så länge jag äter mat som i princip inte innehåller några kalorier alls. För jag behöver det ju inte.

   Det här blev visst en väldigt lång text, och säkert lite rörig. Men ni förstår förhoppningsvis vad denna blogg kommer att handla om. Jag kan inte lova att jag håller mig till sanningen här, även fast jag verkligen försöker. Rösten är bra på att ljuga.

   I nästa inlägg hade jag tänkt berätta vad som får mig att börja med denna blogg, och vad jag siktar på i framtiden.