-En liten historia-

Jag vaknade en natt, en vecka innan skolan började.. mådde illa. Tänkte att vad nu, inte kan jag må illa mitt i natten! Så jag försökte ignorera det, men det gick inte.. Efter ett par minuter gav jag upp och tänkte ta mig till toan. Eh. Det gick inte så bra! Så fort jag tagit mig upp ur sängen var jag tvungen att sätta mig ned igen, då svimningskänslan bokstavligen var så stark att jag inte kunde resa mig upp igen.

Vet inte hur länge jag låg där, tappade tidsuppfattningen en aning. Men jag fortsatte (krypa, i princip) till toaletten. Väl där höll jag på att spy, men det kom inget. La mig istället på toalettgolvet med benen högt uppe för att inte svimma där jag låg. Jag fattade verkligen ingenting, men insåg att något var grovt fel. Så, jag bestämde mig för att ta mig ned för trappen för att få hjälp. Lättare tänkt än gjort.. Det tog bra många minuter att ta sig ned för trappen och på väg ned såg jag snabbt i spegeln, var helt kritvit i ansiktet. Även läpparna! Det var sjukt läskigt.

Jag kom i alla fall ned för trappen och la mig längst ned, samtidigt som jag tänkte att jag borde ropa på pappa. När jag väl ropade, hörde jag inte vad jag själv sa. Det ringde så i öronen.. Men jag lyckades i alla fall på något konstigt sätt påkalla pappas uppmärksamhet (vet inte vad jag skrek!) och han kom till mig. Hade en väldigt låg puls och mitt blodtryck.. tja, det fanns nog nästan inte. Jag mådde illa i ett par timmar efteråt, och fick dessutom väldigt ont i magen.

Nu undrar jag vad som egentligen hände då. Kan det ha varit min tarm som sa ifrån? Eller mitt hjärta? Jag vet inte jag, men läskigt var det. Särskilt nu när jag tänker tillbaka på det. Idag har jag känt liknande symtom, igår med. Hm.