Insikt

En sak som skrämmer mig mycket är hur sent jag egentligen kom till insikt att jag faktiskt hade problem. Om jag ska vara helt ärlig kommer den tanken upp ibland också, vad tusan, jag är ju normal? Det är normalt att inte kunna få mens! Det är normalt att äta lite tomat till lunch.. Det var först när en person som inte sett mig på flera veckor såg skillnaden och utbrast förvånat "Hur är det egentligen?" som jag började inse att ja, kanske var jag inte så hälsosam ändå. Fast jag hade ändå inga tankar på att sluta med det jag gjorde. Jag visste att varje dag tror jag mig allt längre ned i skiten. Men skiten kändes ändå välkomnande, det var ju det här jag ville, det som var mitt mål.

Mål, mål som visade en allt lägre vikt på vågen tills jag troligtvis inte skulle ha funnits alls. Mål som skulle fått mig att svälta mig själv till döds, utan att jag insåg det själv.

Ärligt talat kan jag inte lita på mig själv längre. Jag vet inte om dessa ord jag nu skriver ned är sanna ens, om det är min ätstörda röst, eller mitt riktiga jag som skriver. Fast jag hoppas att det inte spelar någon roll, och att i och med idag har vilken röst det nu än är, det här kan inte fortsätta längre!

Som en mycket hjälpsam vän sa "Få det som fick dig att gå ned så mycket vändas till att göra exakt tvärt om- att göra dig frisk"

OBS: inte helt ordagrant citerat.