Presentation

   På väg ned

-Då jag tills vidare vill förbli anonym, tänker jag inte nämna personer vid namn eller gå alltför nära inpå detaljerade händelser eller platser-

   Jag vet faktiskt inte när det hela började, om det ens går att sätta något datum. Tankarna har funnits där i flera år, det vet jag. Jag har aldrig varit vidare förtjust i te.x kaloririka sötsaker, men när det väl serverats har jag tagit för mig. Sen i julas ungefär, har varje sötsak (eller annan kaloririk maträtt) känts som ”den sista, absolut den sista.”

   I julas hade jag ett ”normalt” BMI på 18.5 – 19 någonting. Det var nog ganska stadigt till början av juni faktiskt. Det var då jag bestämde för att ändra på någonting, som jag egentligen just då inte brydde mig särskilt mycket om.  Jag var på väg att gå ut nian med bra betyg i vartenda ämne, men hur skulle jag kunna vara helt nöjd med mig själv, om det jag såg in spegeln inte riktigt stämde överens med mina ideal? Det gick inte ihop, och jag visste att jag hade självkontrollen att klara det. Envishet och tålamod har alltid varit en av mina starkaste sidor. Det var inte meningen att bli någonting så djupt, som det faktiskt blev. Jag hade inte en tanke på vad det kunde utveckla sig till.

Vad är det då som har drabbat mig? Du vet kanske svaret. Jag har en ätstörning. Den där meningen får mig att känna ”nej, det har du inte! Du är för tjock för det!” samtidigt som en annan säger  ”det är inte du som talar.”

   Vem ska jag lyssna på? Den första rösten säger nästan alltid tvärt emot den andra. I fyra månader har jag följt den första rösten, den som får mig att välja 0.1% fil istället för 2%. Den som får mig att sluta dricka mjölk och lära mig varje matvaras kaloriinnehåll. Rösten som belönar mig om jag bara ätit lite sallad istället för en ”riktig” lunch.

”Nu gör du rätt! Bara lite till så ska du se att det blir bra.”

Men blir det bra? Blir det bra, när det försvunnit lite till och BMI:t sjunkit till 16.5? Jag har lärt mig att rösten aldrig är nöjd, och jag vet att den aldrig blir det. Särskilt inte om jag tar tag i mina problem. Jag har problem. Det vet jag. Men att ta tag i mina problem, skulle innebära att jag skulle få gå emot min röst, den som varit min följeslagerska de senaste månaderna.

   Flera gånger har jag tänkt att nu räcker det, nu orkar jag inte vara hungrig mer! Då har jag tagit mig en knäckebrödmacka och känt mig mätt en stund. Dagen efter börjar det på nytt igen och gårdagens beslutsamhet är som bortblåst. Det är enklare att följa ätstörningsrösten. Den är mera regelbunden än den andra, enkel att förutspå. Den är nöjd så länge jag äter mat som i princip inte innehåller några kalorier alls. För jag behöver det ju inte.

   Det här blev visst en väldigt lång text, och säkert lite rörig. Men ni förstår förhoppningsvis vad denna blogg kommer att handla om. Jag kan inte lova att jag håller mig till sanningen här, även fast jag verkligen försöker. Rösten är bra på att ljuga.

   I nästa inlägg hade jag tänkt berätta vad som får mig att börja med denna blogg, och vad jag siktar på i framtiden.