Dag 4: Nervositet

 Den allra största prövningen under dagen är under inga tvivel lunchen. Så här på helgen, är det upp till mig själv att göra mig en lunch. Hur ska jag få mig den viljan, att göra någonting annat än lite sallad och vatten? Jag står där, med kylskåpsdörren öppen och utesluter det ena efter det andra. Omelett? Nej, ett ägg innehåller ungefär 65 kalorier, vilket är ungefär lika mycket som två äpplen.. Nej, det går inte för sig. Ägget ska dessutom stekas då också, vilket tillsätter en himla massa. Tomat. Jag älskar tomat. Tyvärr var tomaten slut och jag var nära att brista i gråt vid denna upptäckt.. Majs. Majs direkt ur burken, det är gott. Lite majs får det bli, jag måste ju äta något. Mer då? Gurka, sallad. Jag lägger upp det prydligt på tallriken, så att det täcker ungefär halva. Nog för att jag har plattat ut det en aning, men halva tallriken, det är väl bra? Är ju nästan en normalportion ju!

Jag tvingar mig själv att se tillbaka. Hur hade jag gjort, om jag skulle ha gjort en lunch för ett halvår sedan? Säkert hade jag kokat lite couscous, stekt qournfärs med banan, curry och turkisk yoghurt samt svept in det hela i ett tortillabröd. Precis det hade jag gjort. Vad får mig att inte göra det nu? Varför kan jag inte äta samma sak som jag åt för ett halvår sedan?  Jag vet svaret, innerst inne. För att där, vid lunchtiden, är det anorexian som tar över- hon som är rädd för kalorier och fruktar fett som turkisk yoghurt. Banan är på listan över förbjuden mat, äpplen innehåller ju så mycket färre kalorier!


Idag, vid lunch, klarade jag inte av att besegra anorexiamonstret. Jag åt min sallad och drack mitt vatten. Jag var nöjdare än någonsin, inte helt mätt utan hungern var bara så där lite lagom dämpad. Efteråt gjorde jag mig en kopp te, det brukar dämpa hungern och förstärka mättnadskänslan. Två timmar senare kurrade magen, ordentligt. Det enda jag hade ätit på dagen var just den där salladen och den där koppen med te. Försiktigt frågade jag mina föräldrar, vad blir det för middag? Kan vi inte ta den tidigt idag..? Visst kunde vi det. Och jag fick bestämma lite också! Begärde att få se på när mamma gjorde i ordning fiskgratängen, vet jag vad som är i, går det så mycket lättare att äta det.
 
Jag sov i två timmar. Har ingen aning om varför, jag var ju inte ens trött! Men det fick tiden att gå ett tag, ångesten att dämpas och hungern att skjutas upp. Jag vaknade precis i tid för att se middagen göras i ordning och fick sedan beröm för att ha ätit en normalportion. Jag berättade aldrig vad jag åt till lunch.

Nu är jag nervös. Det var egentligen det som detta inlägg skulle handla om.. Vad är jag då nervös över? Jo, i morgon ska jag först väga mig hemma, innan jag ätit frukost. Jag har inte vägt mig på en vecka!!! I morgon var det precis en vecka sedan jag konstaterade att jag gått ned ytterligare ett halvt kilo och paniken började stiga inom mig. Fortsätter jag så här har jag snart passerat min ABSOLUT lägsta gräns!
 
Det var faktiskt bara 4 hg kvar dit.  Det var den måndagen som jag bestämde mig för att berätta, för viktnedgången skrämde mig, samtidigt som den gav en känsla av tillfredsställelse. Motsägelsefullt värre..
Efter lunch ska jag till skolsyster och berätta hur allting gått samt vad jag vägde i morse. Hon ska dessutom väga mig där med, för om det är anorexiamonstret som talar, så ljuger jag och säger att jag har gått upp i vikt..

Nu är jag nästan helt förskräckt, för som det känns nu så har jag inte gått upp något i vikt. Jag är dessutom helt förskräckt, för tänk om jag verkligen har gått upp!! Hur jävla hemskt det kommer att kännas, ja, jag vill inte ens föreställa mig det. Det skulle nog kännas bäst för mig om jag stod kvar på samma vikt som jag gjorde för en vecka sedan, men jag vet inte om skolsyster håller med mig om det.