Dag 3 : Samtal

Så här på kvällskvisten pratade jag ungefär i en halvtimme med mina föräldrar. Det var verkligen, verkligen känslosamt. Även fast de försöker förstå, försöker hjälpa så är det väldigt uppenbart att de inte har någon aning om hur det känns. Pappas förslag var tillexempel att gå upp till 44 kg, visst skulle det vara bra? Nähä, det duger inte..? Varför då? 
 Jag brister i desperat gråt.

-Men det är ju jättebra om du går upp! Det som vi ska sträva efter.. för inte vill du se ut som en liten myra? Nä, hur vill du se ut då? Som en tolvåring.. för det är ju det du gör. Inte vill du väl se ut som en tolvåring??

  
Jag vet att de inte menar något illa med det som de säger. Att visst, jag SKULLE fysiskt må bra av att gå upp ett par kilo, men blotta tanken skrämmer mig så pass mycket att jag börjar kallsvettas och pulsen skjuter iväg. Vad ska man göra, när förnuftet säger någonting, och känslan något helt, helt annat? Oftast går det för mig att följa förnuftet, men ibland blir känslan så stark att den inte går att övervinna.

  
Nä, erkänner de efter ett tag. Det kanske inte ens är bra att de pratar med mig om hur jag känner, om det nu väcker sådana känslor i mig. Kanske, kanske att det krävs någon som verkligen har kunskap om hur det kan vara, för nu räcker deras vanliga medkänsla inte särskilt långt.

Ätstörningar behandlas om personen är omyndig oftast med familjeterapi. Jag kan nu verkligen förstå det.

   
Dagen har annars varit helt okej. Jag har ätit både lunch och middag, även om jag så klart fick bestämma nästan allting själv så att jag skulle tillräckligt mycket för att vara ”normalt”.  Skulle jag inte fått ha en syl i vädret, skulle jag istället inte ätit särskilt mycket.  Bra att mina föräldrar inte har behövt någon familjeterapi för att förstå det..