Studierna påverkas i allra högsta grad av matproblemen. Har ju varit borta från skolan tre dagar denna vecka och efter som jag går det naturvetenskapliga programmet på skolan, så gör det ganska mycket. Annat var det i nian! Var jag borta i en vecka, kom jag knappt efter. Nu sitter jag med matteboken i famnen och en tekopp bredvid mig för att hålla huvudvärken borta.
Det är matteprov i morgon. Jag har inte ens räknat klart uppgifterna som vi ska ha gjort tills dess, och inte ens sett skymten av något repetitionspapper. Matematik som varit mitt allra bästa ämne, håller på att utvecklas till det allra värsta.
Tankarna flyger lätt iväg. Jag ångrar att jag åt så mycket till middag, att jag tog två mackor till lunchen idag och att jag åt upp den andra halvan av mitt äpple nyss, den som jag hade tänkt spara tills ikväll. Jag börjar oroa mig över Ätstörningsenheten som jag ska besöka på tisdag och över hur min vikt utvecklat sig de senaste veckorna. Jag börjar fundera på om det är någon kalori i mitt te och häller ut det sista i vasken. Man vet ju aldrig. När jag gjort det sätter jag mig vid bordet igen. Det har gått fyrtiofem minuter och jag har gjort två knappa tal.
Jag slår igen boken. Talen har besegrat mig. För första gången i mitt liv känner jag att matte, det kanske inte är min grej ändå. För talen där i boken, de bara flyter ihop till ett enda sudd och jag förstår mindre och mindre desto mer jag läser. Inverterade tal? Det går inte ihop! Jag måste förstå orsaken varför det fungerar, inte bara att det ”är så” och sedan är det bra. Jag accepterar inte att maniskt följa ett mönster, bara för att det ”fungerar”. Nej, orsaken ska utredas grundligt och mer därtill.
Jag får väl skriva G på ett prov i morgon för första gången någonsin, för matteboken är inte värd att förstöra min kväll. Den är redan förstörd, ägnad åt att tänka på vad jag åt idag och vad jag ska äta i morgon. Tack, Ana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar