Det är allt bra

Ibland blir jag liksom tacksam över att jag har vänner. Över att någon dag tillsammans med en kär vän kan få en själv att vakna till lite, fastän man kanske inte pratat om just det som skavde. Bara det normala sällskapet kan rycka mig från eventuella ätstörnings-tendenser och få mig att inse vilka småsaker jag gör utan att riktigt tänka på det och som blir lite knas.

Jag och min vän åt tacos igår och det är så gott att jag aldrig kommer tröttna på det! Jag fyller år den 25e september (winkwink) vilket är en tisdag.. så födelsemiddagen lär väl inte bli något spektakulärt - men jag kom med den geniala idén att ha den perfekta taco-buffén då! Vad säger du om det, mamma? En prima idé tycker jag. Sen vill jag ha stifado helgen innan. Tror jag. Har inte riktigt tänkt ut det än..

Jag har alltid tyckt att mjukglass borde finnas året runt. Då skulle jag äta det på min födelsedag.. NU tänker jag äta mjukglass istället MÅNGA gånger innan det försvinner. Ska nog fråga nästa gång jag är i affären hur länge det kommer att finnas... På mjukglassen ovan testade jag jordgubbsströssel- en ny favorit!

Ser man på

I morse fick jag mig en riktig förvåning. Jag vägde mig eftersom jag inte gjort det sen innan min resa till Göteborg och ärligt talat är jag rätt så paff över resultatet. Vågen pekade två kilo upp. Egentligen borde jag inte vara så förvånad som jag faktiskt är. Jag HAR ätit betydligt mer än vad jag brukar. Inte bara på måltiderna utan även mängder med glass och godis (över ett kilo faktiskt) vilket jag helt klart inte brukar göra för att behålla vikten. Har jag gått upp så mycket på grund av att jag väger några kilon för lite? Hade jag gått upp lika mycket om jag legat på vad jag vägde innan ätstörningen ungefär? Hm.

Jag har struntat i vågresultatet idag i alla fall. Ätit normala måltider och det sista av mitt resegodis. Om jag fortsätter med normala måltider och kanske inte lika mycket glass och godis så lär ju vågen stanna. Antar jag. Eller ja, det återstår väl att se då..

Jag har fått äta några av mina egenodlade jordgubbar! Jag hade en stor planta med "vanliga" jordgubbar samt två små plantor med "smulgubbar" som är smultron som är lika stora som jordgubbar. Sju-åtta stora jordgubbar hängde fint när jag kom hem. Hihi. De var söta och otroligt goda! Aldrig ätit godare jordgubbar faktiskt.

Fick in fel exponering så dessa färger är inte korrekt. De är röda, inte denna konstiga färg :( Det här är smulgubbarna för övrigt!)

Jordgubbeee

Mums! Det finns flera kartar nu också, så snart är det dags för skörd nummer två :D

Svar på kommentar "Ångest"

S har kommenterat inlägget"Glass i stora lass": 

Åh! va bra att du hann med 4-gott! =D
Undrar om du får ångest när du äter godis? kanske en konstig fråga men;)
Svar: Åh, det är ingen konstig fråga alls tycker jag! Jag har tryckt i mig sötsaker både från höger och vänster den senaste veckan. Just nu äter jag en dumle.. Och ja. Det känns, det gör det. Det känns som om varje godisbit lägger sig runt magen och syns när jag går förbi spegeln nästa gång. Givetvis vet jag att det inte gör det. Jag äter ur min gigantiska godispåse när jag är sugen på det helt enkelt. Jag följer suget.. Det är med lite skräckblandad förtjusning som jag gör det. I början var det jobbigast. Då kändes en godis helt fruktansvärd! Onyttig! Hemsk! Tjock! Söt! Fet! Ja ni förstår vad jag menar.

Men nu går det lättare. Betydligt lättare. Jag ska nog gå mig och ta mig en liten kokosprick.. De är ju så goda! Till middag blir det spenatsoppa med ägg. Till det smörstekta champinjoner på mjukt bröd. Mumsigt värre!

Hetsätning

Jag fick en liten undran om hur/om jag hetsåt under min sjukdomstid. Många som har ätstörningar med svält får ett kraftigt sug efter saker och ting.. Jag var inget undantag. Det hände ibland att jag satt och högg tag i stolen för att jag inte skulle gå ned och laga till saker som kladdkakesmet och trycka i mig alltihopa. Det hände att jag ändå gick och öppnade skafferiet och tog mig ett par stora tuggor av en bulle eller så innan jag lyckades hejda mig. Jag kunde äta åtta satsumas i rad eller dricka mängder med kolsyrat vatten. Men jag säger så att jag hade så pass stenhård kontroll på mig själv att jag aldrig hetsåt på "riktigt" och verkligen tryckte i mig kalorier. Hade jag gjort det hade jag med största sannolikhet faktiskt spytt efteråt.
De gånger jag faktiskt spydde hade jag ätit "vanliga" middagar, men jag fick så kraftig ångest efteråt att jag inte kunde låta bli att spy upp det. Det hände dock bara ett fåtal gånger under april-maj förra året, alltså ingenting jag frekvent använde mig av.

Det fanns tillfällen då jag åt fyra-fem knäckebröd med kaviar i rad. Men det gills nog inte heller som hetsätning, men jag mådde inte alls bra efteråt... Jag vet att jag var hemskt sugen på saker och ting. Kanelbullar. Lussekatter. Varm choklad med vispgrädde. Varmt, tjockt, sött bröd med mycket smör. Och ibland var det jättekonstiga saker. Som stora feta blodiga biffar, sill, nykokt potatis.. Det där suget var inte vanligt "sugen på mat"-sug, utan snarare ett kraftigt MÅSTE ha-sug. Väldigt skumt var det.

Det hände att jag "såg mig mätt" på saker. Jag läste otroligt många matbloggar med recept och bilder och liksom blev mätt och nöjd på det sättet. Det vill jag göra.. det vill jag ha! Nej! För mycket kalorier... hur kan man äta det DÄR? Jag tänkte sjuka tankar, samtidigt som jag kände ett otroligt starkt sug efter maten. Men det gick inte. Jag skulle inte ha ätit det. Nu har jag mest sug på risgrynsgröt. För det är så gott....

Risgrynsgröt. Jag är inne i en sån period. Har köpt "pama minutris" också, så att det inte tar flera timmar att göra :D

Knäckebröd, så gott. Brungräddat och små kuddar ska det vara! Otroligt gott med bregott havssalt (som jag förövrigt är förälskad i) :)

En ätstörd lördag i november

Vi säger att det är lördag den 26e november 2011.
Jag är djupt inne i ätstörningen.
Går på BUP ibland.
Väger mig varje måndag.
Har ett BMI på 15.

Eftersom det är lördag går det bra att sova över frukosten. Inte för att jag fått särskilt mycket sömn och inte för att jag sover heller, men jag kan ju få alla att tro det genom att helt enkelt ligga kvar i min säng och inte gå upp. Vanligtvis gör jag inget särskilt där, utan ligger bara rakt upp och ned (utan att någon kroppsdel nuddar en annan kroppsdel), stirrar upp i taket och väntar på att tiden ska gå och det blir lunchdags. Eller ja, lunch.

Vid elva makar jag mig upp. Tar god tid på mig att välja kläder och klä på mig. Ute är det kallt, men ingen snö, för den kom senare detta år. På med flera lager kläder, lång kjol och tjocktröja. Härligt. När jag sätter mig ned på sängen för att ta på mig sockar ser jag en tuss av rött hår på kudden. Hastigt rycker jag åt mig den och lägger den djupt nere i papperskorgen. Det kändes konstigt att se sitt hår ramla av bara så där. Jag känner efter på huvudet. Åjo, lite har jag kvar i alla fall.

Klockan blir halv tolv. Jag börjar dra mig ned mot köket, möter oroliga blickar, men säger god morgon ändå. Lunchlunchlunch. "Lite rester från igår?" blir förslag. Nej! På med kastrullen, i med en nästan hel deciliter havregryn och strax över två deciliter vatten. Lite salt. Kanel, kardemumma, ingefära, nejlikor. Det är ju ändå första advent i morgon.

Gröten puttrar på spisen. De juliga dofterna äcklar mig. Det känns som om det redan innan jag äter växer i munnen på mig, fyller ut min mage och mitt tarmsystem på ett högst obehagligt sätt. Jag är inte hungrig. Paniken stegrar. Grötgrötgröt. Finns det inget lättare? Alla dessa kolhydrater! Går man inte upp av kolhydrater? Man säger ju det. Jag dukar så länge. Samma gamla vanliga vis, något annat är otänkbart.

Det är ändå så att om jag kommit undan med bara gröten hade jag väl varit nöjd. Men nej. En macka av något slag på det. Inbakade kalorier med fettigt pålägg. Har jag tur slipper jag smöret. Har jag ännu mera tur klarar jag mig på hårdbröd. Jag har tur. En bit hårt tunnbröd (jag vet precis vad den väger, det kollade jag igår kväll när jag var ensam) och så tunna skinkskivor som möjligt. Lite senap på det.

Slevar upp gröten i skålen. Helst skulle jag lämna hälften, men jag skrapar lydigt ur kastrullen. Det var ju ändå inte riktigt, riktigt en hel portion och dessutom något utblandad med kruskakli. Serveras med lite fil, kanel, frysta hallon och kalorisnål jordgubbssylt. Det blir faktiskt riktigt gott. Helst skulle jag givetvis inte äta någonting alls. Eller kanske koka lite brysselkål? Nähä. Jag föreslår det inte ens. Så mycket förstår jag ju.

Äter lugnt. Tuggar ordentligt. Kopplar ifrån omgivningen så gott det nu går. Ibland betraktar jag mina naglar. Det julröda nagellacket falnar på sina ställen och visar ett par blåa, skivade naglar som skulle må bäst av att att inte finnas alls. Jag äter med vänsterhanden, trots att jag är högerhänt. Så svårt som möjligt ska det vara.

Klar. Sista tuggan sköljs ned tillsammans med ett riktigt stort glas vatten, för att liksom fylla ut magen ännu mer. Varsågod kropp. Det kändes inte som om jag behövde det alls.

Klockan närmar sig ett. Jag vet absolut inte vad jag ska göra, trots att jag har tusentals läxor och rester. Då och då kikar jag in i köket, försöker liksom att räkna ut vad det möjligtvis blir för middag. Middag. Ett dumt påhitt, vem behöver energi när man egentligen inte rör sig? Förnuftet skriker åt mig. Basal ämnesomsättning. Dumma, ologiska förnuft. Mat är inte till för mig, bara för andra som behöver det.

Mellanmål är en ännu värre uppfinning. Jag fyller botten av en skål med frysta hallon och blåbär och sedan häller jag så lite fil jag bara kan över det. Äta. Äta. Tre koppar te. I huvudet kalkylerar jag. Vad har jag ätit idag? Med hur mycket kan jag komma undan? Bara det inte blir över 1000! Då går jag ju upp i vikt. Eftersom frukosten försvann i morse kanske det går.. Och bäst att ta i när jag räknar. Hellre avrunda uppåt än nedåt, så att jag verkligen kan vara på den säkra sidan.

Det lider mot middag. Under dagen har jag inte gjort n-å-g-o-n-t-i-n-g vettigt. Bara ätit. Det är ju det alla vill, att jag ska äta. Och det är ju det jag inte vill, att jag ska äta. Samtidigt liksom gnagar det i samvetet på mig. Många spegelturer under dagen har visat att jag ser likadan ut som jag alltid gör. Varken upp eller ner. Som vanligt då, bara det att vågen inte riktigt håller med mig.

Jag känner mig liksom skakig. Middagen är kalkylerad att vara fruktansvärd. Strax innan är det värst. Jag är så otroligt förbannad på allt och alla. Varför i HELVETE försöker ni få mig att äta? Det behövs ju inte! Jag har ju tametusan bara ätit idag! Maten på tallriken är gigantisk. Ingen äter så mycket som jag gör. Sen vet jag ju att maten är spetsad. Fast alla tror väl att jag inte vet, men det gör jag. Oljaoljaolja. Kalorier i kompaktform är öst över maten, bara för mig. Voilà!

Jag äter utan att känna smaken. Petar ut det så mycket jag bara kan, allt geggigt ska bara spridas ut och undvikas. Vatten. Vatten. Och en hel del kryddor. Kryddorna liksom underlättar ätandet, får den smaklösa maten att i alla fall smaka något annat än mat.

Efter middagen flyr jag. Inget kaffe, det är jag inte värd. Fy farao vad arg jag är! Varför ska de få mig att äta när jag bara mår dåligt över det? Uppe på mitt rum bryter jag ihop på sängen. Fäller stora tårar som lämnar mascararänder efter sig. Jag struntar i att torka bort dem. Till slut är tårarna slut. Jag är fruktansvärd. Men dagen är nästan avklarad, nästan överlevd. Nu gäller det bara att klara sig undan till kvällsfikat och i alla fall låtsas att jag inte svälter.

Lunch och frukost

Mellanmål

Tvångshandlingar

Något som är vanligt för många med ätstörningar är just olika typer av tvång. Det var och är något som jag också kan ha besvär med. Men, det är BETYDLIGT bättre nu än vad det var när jag svalt! (Eller svälte? Aaah) Tvångshandlingar är faktiskt ett av symptomen på att man äter för lite fett, fettbrist kan man kalla det.

Några av mina tvångshandlingar (de som jag kan komma på, många var säkert omedvetna) var:

Äta viss mat på vissa tallrikar.
Äta i en viss ordning.
Hälla ut lite kaffe innan jag dricker det.
Kliva upp på ojämna minuter.
Lösa en soduku innan jag somnade.
Lägga ut en spindelharpan innan jag somnade.
Ha alla dörrar stängda på kvällen.
Inte ha en bok i rummet jag ska sova i (den kunde ju börja leva O_O)
Duscha varje dag.


Sen hade jag ju många förbjudna maträtter som jag nog skulle kunna se som en form av tvångshandling... men jag tar inte med dem, det blir på tok för mycket! Jag kan ta med de i ett annat inlägg istället, då vissa saker på den listan är väldigt ologiska. Någon gång i december gjorde jag faktiskt en "matpyramid" med mat som var enkelt att äta underst och mat som var omöjlig överst..

Jag var väldigt stressad på morgonen. Klev alltid upp på konstiga tal. Aldrig på typ 06.40, 06.50 eller så. Det var tvungen att vara något form av mellanting och jag flög alltid upp ur sängen. Aldrig ligga och dra sig! Inte när det var  skola i alla fall. När det var helg var det en annan sak: då var det ju ett sätt att sova bort frukosten.

Om det hände något oväntat på morgonen så rubbades min tidsplan. Frukost skulle ätas 07.00 och om pappa av någon anledning inte var i köket var det lite panik. Sprang omkring och sökte honom och det kändes som om världen skulle gå under.. Eh. Ja. Sen skulle det dukas och jag gjorde i ordning min gröt på ett speciellt sätt. Med mycket kryddor så som kanel, ingefära och nejlika för att få en julig smak. Sedan alltid servera i samma skål, med samma bestick och med samma tillbehör.

När jag duschade (alltid efter middagen så i efterhand berättade pappa att han antog att jag kräktes upp maten då..vilket jag inte gjorde.) så gjorde jag det också i en speciell ordning. La upp kläderna jag skulle ha efteråt i samma ordning jag skulle ha på mig dem. Sen alltid duscha länge. Länge och varmt. Det var då under hela dagen som jag faktiskt var genomvarm..

Kvällen var hemskast. Allt som skulle göras innan jag kunde sova var tidskrävande. Det är inte alltid man klarar ut en spindelharpan på första försöket, och en soduku kan i alla fall ta tio minuter. Jag kunde lägga mig tio, men var inte färdig för att sova först vid halv tolv. Sen skulle inga böcker vara i rummet heller. Det kändes på något sätt som om de skulle börja leva.. Och jag sov på ett täcke och hade två täcken över mig. En kudde att lägga mellan knäna också, för det var obehagligt att känna "hud mot hud". Det har jag fortfarande, för jag ogillar den känslan.. 

Nu har jag inte alls samma mängd tvångstankar och framför allt: det går lika bra om jag inte gör dem. Jag sover helst med dörren stängd, men det är snarare en vanesak. Och hade jag varit tvungen att klara massa saker på kvällen hade jag bara blivit galen! Nej. Det har jag slutat med. Att äta ur samma skålar är heller inget måste, nu varierar jag gärna och hittar andra alternativ. Maten äter jag i vilken ordning som helst, men jag tenderar att spara det godaste till sist. Jag menar, man vill ju ha kvar den goda smaken.. Kliva upp gör jag dock gärna på ojämna tider, det känns som om jag får mera tid då. Haha.

 Böcker kan jag absolut sova med. Jag menar, jag har ju en stor bokhylla i mitt rum! Och där sover jag för tillfället. Jag vet ju med förnuftet att de inte börjar leva. Jag hade senare tänkt prata med mina föräldrar och se om de lade märke till saker som jag gjorde omedvetet. Oftast tänker man inte på sina tvångshandlingar, de bara blir!

Grötdags. Alla dessa tillbehör.. Samma skål, samma sked. Samma kopp där jag drack vatten.

Fil skulle ätas i den skålen.

Svar på fråga "Isolering"

Fick en fin fråga av Alba som undrade om jag isolerade mig mycket ifrån vänner och sådant under min period som sjuk.

Svaret är ja. Väldigt mycket ja. Det var ju riskabelt för mig att umgås med folk. Jag hade då inte full kontroll över vad jag gjorde och jag visste ju aldrig när jag skulle få mat och så och vad det skulle vara. Sen ville jag gärna inte att folk av någon anledning skulle få för sig att kommentera min vikt eller matvanor - jag vågade helt enkelt inte se problemet i vitögat.

En annan anledning är humöret jag kunde ha. Småsaker fick mig att bryta ihop och det fick ju bara inte hända bland folk! Jag fällde tårar i princip varje dag och var helst för mig själv med mina problem. Jag gick från att vara väldigt extrovert till att bli betydligt mera introvert. Det var inte lätt att vara social och glad hela tiden, när jag inombords hungrade efter näring och bara tänkte på mat. Om jag nu försökte vara social, i skolan till exempel, blev det ibland så att omgivningen liksom kopplades bort och jag hörde knappt vad folk sa. Jag blev helt frånvarande. Det var alltså också fysiskt svårt för mig att delta, eftersom mitt blodsocker ständigt var lågt och jag hade svåra koncentrationssvårigheter.

På något sätt har jag vant mig vid ensamheten. Så isoleringen hänger till viss del kvar idag vågar jag medge. Jag har alltid gillat att vara själv, men nu känner jag ett riktigt behov av det. Skolan, okej. Men det är svårt innan jag tar mig för att umgås annars - när jag väl gör det har jag dock ofta väldigt roligt. Jag klarar av att hänga med i konversationer, vara glad och utåtriktad. Men jag behöver också en hel del ensamtid för att reda ut tankar och bara umgås med mig själv.

Jag vet att vänner är viktiga, utan tvekan. Mina vänner är viktiga för mig! Men just nu så känns en viss ensamhet tryggt på något sätt. Jag får den ensamheten, det gör jag. Men egentligen borde jag nog umgås mer med mina vänner, för till en viss grad blir monologerna något för monotona och trista. Hahahah :P

Ätstörningsrapport

Efter sju månader (HERREGUD VAD TIDEN GÅR FORT!) utan bantning kommer säkert frågorna: Hur går det nu? Förträffligt skulle jag säga. För att göra det hela mera förståeligt:

• Jag KAN äta det jag känner för, utan att kompensera för det. Åt glass igår till exempel.
• Om jag mot förmodan skulle få ätstörningstankar och följa dem, är det alltid hungern som segrar i slutet och jag äter upp det jag missat i ett kick.
• Jag tycker faktiskt att jag passar i normalvikt. Det är inte så att jag känner mig tjock längre, snarare så att jag inte kan förstå att jag faktiskt var ruggigt mager ett tag och inte såg det själv.
• Jag känner inte längre samma dalar och toppar. Visst mår man dåligt ibland, men inte längre så att jorden håller på att gå under.
• Mitt hår börjar komma tillbaka, eller rättare sagt: det växer så att det knakar och bli riktigt dyrt för mig eftersom jag måste färga om håret alldeles för ofta!
• Jag förtjänar att må bra. Därför prioriterar jag också så att jag mår bra och har roligt också, inte bara får bäst betyg och är den där duktiga flickan.

 Jag kan säkert komma på mycket mer på den positiva sidan där uppe. Nu står det däremot lite still där uppe. Ibland undrar jag dock, hur mycket av ätstörningen som egentligen finns kvar att arbeta med. Då ska vi se..

• Jag äter mycket hellre större mängder av något mindre energirikt, än en mindre mängd med något energirikare. For example: Tre deciliter mellanfil istället för två deciliter treprocentig fil.
• Jag skulle nog inte äta en godispåse bara så där. Men det har jag inte gjort på många år heller.. Haha.
• Jag måste vara mycket noga med regelbundenheten och är något rädd för att bli hungrig.
• Jag lider fortfarande av mycket beslutsångest, men det har jag gjort hela mitt liv så det har kanske inte något med ätstörningen att göra.
• Jag har inte riktigt lika mycket ork som innan ätstörningen då alla mina förtvinade muskler tyvärr inte kommit tillbaka. Nu orkar jag knappt hoppa studsmatta i mer än ett par minuter..

 Något som är väldigt jobbigt är att jag ofta ångrar mig så förfärligt. Jag kastade ju bort ett år av mitt liv bara så där. Det blir jag arg på. Men gjort är gjort och jag antar att jag nu efter ätstörningen känner sann lycka för första gången på länge. Det kommer liksom djupt innifrån, att jag ibland känner tårarna rinna av bara längtan och glädje. Sommaren! Livet! Skolan! Jobb! Jag tänker inte kasta bort mer av mitt liv. Jag förstår bara inte hur jag kunde. :/

Bild från ett par dagar sedan.

Projekt bloggerska: Dille

Nu har jag fått dille på smoothies. Det var ju så gott! Jag åt en till jordgubbssmoothie idag, men med ett par skedar jordgubbssylt i. Det blev riktigt bra! Lite sötare än gårdagens och lite mera jordgubbssmak. Yay.

Nu funderar jag på att i morgon göra en med choklad. Choklad och vanilj, det låter inte så dumt va?

Hallon vet jag inte riktigt, jag gillar mest att äta hallon som de är. En hallonsmoothie.. Hm.. Värt att testa någongång i alla fall. Det som jag kan tänka mig nu är att hallon blir godast i en smoothie utan mjölkprodukter.. Kanske en hallon-äpple-apelsin-smoothie? Det lät gott!

Nu undrar jag.. Har ni något favoritrecept på smoothie? Eller några tips? Dela meeeeeed er! :D

Nu lämnar jag smoothie-världen ett tag.. Idag har jag lyckats plugga lite, om än endast lite. Jag gjorde klart min mindmap (på fyra A4 ehehhe) över det som jag ska kunna i idrottsprovet på torsdag. Träningslära är det bland annat och matsmältningen, hjärtat, andningen, muskler.. tja, ni förstår. Sånt där. Jag kan redan en hel del om det, så nog går det bra.

Med matten är det värre ställt däremot. Jag har nationella i matematik (kurs 2c) nu till veckan och jag tvivlar faktiskt en aning på att jag ens får godkänt. Det känns förjävligt, men jag känner också att jag inte kan göra vidare mycket åt saken med bara några dagar kvar. Jag orkar helt enkelt inte. Det får väl gå förjävligt då! Jag ska inte vara bäst på allt och kunna allt. Så det så. Jag får se det som en liten utmaning och acceptera nederlaget. Men visst känns det.. djupt. Blö.

Häromdagen åt jag en wok. Det var morötter, ananas, champinjoner, groddar och purjolök.

Jag (pappa) wokade det hela i solrosolja och kryddade med kinesisk soja, ingefära och chili. Sedan tillsatte vi ett par skivor lövbiff.. et voilà!

Svar på kommentar "Träning"

Soelas kommenterat inlägget "Kanske ska ta fram julpyntet också":

Hej! Du, jag undrade hur mycket du fick motionera under ditt tillfrisknande? Vid vilka vikter/bmi du fick gå promenader, hur långa osv? :)
När fick du börja träna "på riktigt"?

puss

Svar: Hej!

Min träning är lite speciell antar jag. Likaså min behandling.. Själva behandlingen bestod av att jag med jämna mellanrum (2-3 veckor) åkte in till Östersund, vägdes och sedan pratade ett tag. Det var så att jag inte fick börja med träning förrän jag gått upp i vikt. Varje kalori jag brände så att säga, var dåligt för mig. Så var det från september ungefär. Jag fick inte vara med på orienteringen på skolan och på idrotten fick jag ta det lugnt, men oftast var jag inte med alls. Ingen träning var det alltså på tal om. När jag sedan gick upp i vikt började jag vara med på skolidrotten i alla fall. Det hände i början att jag inte orkade, men nu orkar jag i princip varje gång. Nu  har jag BMI 18.7. Jag fick alltså aldrig några absoluta BMI-gränser för mitt tränande (som jag berättar snart aldrig varit särskilt stort) men man rekommenderar väl att inte promenera de rekommenderade 30 minuterna per dag förrän man fått BMI över 16? Har för mig det i alla fall..

Jag har alltså inte riktigt  haft träning som ett betydande inslag i min ätstörning. Visst, Jag rörde på mig så mycket jag bara kunde och jag hade perioder då jag tränade mera frekvent (springa 15 min varannan dag tillexempel) men det var aldrig så framträdande att det gjorde stor skillnad för mig. Men ja, det är fortfarande ett visst känsligt ämne. Om jag tar en promenad är det lätt att jag faller in i jogg. En promenad känns inte nog. Jag tränar därför inte. Det händer att jag tar promenader ibland, men de blir nästan alltid ångestladdade och gör mer skada än nytta. Därför håller jag mig till "vardagsmotionen". Cyklar till skolan till exempel.

Jag tror att det är väldigt känsligt för de flesta med ätstörningar att börja träna för tidigt. Det är faktiskt rätt så triggande och det är lätt att träningen övergår till att bli någonting tvångsmässigt och ingenting man riktigt vill helt av egen maskin. Dessutom är det nog bara bra för kroppen att låta den vila ut ordentligt efter undervikten. Då tror jag att det räcker med lite vardagsmotion och inget regelmässigt tränande. Men ja, jag är inte säker, det är bara vad jag tror. Så jag råder dig därför att vara mycket försiktigt med träningen, så att det inte blir någonting du gör för att få äta.

Fortsatt lycka till med tillfrisknandet! :D

Puss

Finns det någon orsak?

Jag tror att de allra flesta med någon form av ätstörning, inte riktigt har lyckats ta reda på varför. Det bara blir. Kanske att man startar med att banta lite lätt och sedan fortsätter, allt hårdare mot sig själv. Men många säger att det finns en "anorektiker-flicka" eller liknande. Hon är mycket duktig i skolan, skötsam, bråkar aldrig, får ofta beröm och har det allmänt lätt för sig. Kanske att hon kommer från en akademikerfamilj och har inga problem med pengar hemma eller liknande. Men troligtvis har hon också mycket höga prestationskrav på sig själv (som hon inte tydligt erkänner, utan det bara är självklart att hon ska prestera MVG och liknande) och hennes självkänsla behöver inte vara den bästa.

Den flickan, sägs ligga i riskzonen för anorexi och andra ätstörningar. Varför? Är det strävan efter att vara perfekt, bäst? Jag vet inte. Men jag vet, att den där flickan var jag för ett år sedan. Och jag vet också, att det stämmer på flera jag känner med ätstörningar. Man vet troligtvis inte vad det beror på. Det bara är så helt enkelt. Men långt ifrån alla med ätstörningar är den här stereotypa, duktiga flickan! Och alla som är den här duktiga flickan, har såklart inte ätstörningar.

Behöver man veta varför man får en ätstörning? På ett sätt tror jag att ja, det är en viktig del i ett tillfrisknande. Fortsätter man lika dant som man var innan, är nog risken större att man faller dit igen. Jag känner själv att jag MÅSTE sänka min prestationsångest eftersom det får mig att må dåligt och så fort jag har en lite mera stressad period, som igår med matteprovet, sätter det sig på maten. Den mänskliga hjärnan substituerar ut det på andra saker, det vet man. Det går inte att göra så mycket åt att hjärnan fungerar så, men man får lov att försöka förhindra följderna som kommer, särskilt om man vet att man haft ätstörningar eller liknande.

Därför försöker jag att inte bry mig så mycket om mina toppbetyg. Det är inte hela världen! Men det är så otroligt svårt, jag är van att prestera mitt allra bästa jämt och ständigt. Det behöver inte betyda att jag blir knappt godkänt helt plötsligt, men att jag kan acceptera ett VG (C i den nya skalan) utan att jag känner mig sämre för den delen. Det går inte så bra vill jag lova. Men jag känner att det behövs, för jag kan inte alltid vara i toppklass. How to do? :/

Jag håller fortfarande på med mina mashmallows i kaffet...