Svar på fråga "Isolering"

Fick en fin fråga av Alba som undrade om jag isolerade mig mycket ifrån vänner och sådant under min period som sjuk.

Svaret är ja. Väldigt mycket ja. Det var ju riskabelt för mig att umgås med folk. Jag hade då inte full kontroll över vad jag gjorde och jag visste ju aldrig när jag skulle få mat och så och vad det skulle vara. Sen ville jag gärna inte att folk av någon anledning skulle få för sig att kommentera min vikt eller matvanor - jag vågade helt enkelt inte se problemet i vitögat.

En annan anledning är humöret jag kunde ha. Småsaker fick mig att bryta ihop och det fick ju bara inte hända bland folk! Jag fällde tårar i princip varje dag och var helst för mig själv med mina problem. Jag gick från att vara väldigt extrovert till att bli betydligt mera introvert. Det var inte lätt att vara social och glad hela tiden, när jag inombords hungrade efter näring och bara tänkte på mat. Om jag nu försökte vara social, i skolan till exempel, blev det ibland så att omgivningen liksom kopplades bort och jag hörde knappt vad folk sa. Jag blev helt frånvarande. Det var alltså också fysiskt svårt för mig att delta, eftersom mitt blodsocker ständigt var lågt och jag hade svåra koncentrationssvårigheter.

På något sätt har jag vant mig vid ensamheten. Så isoleringen hänger till viss del kvar idag vågar jag medge. Jag har alltid gillat att vara själv, men nu känner jag ett riktigt behov av det. Skolan, okej. Men det är svårt innan jag tar mig för att umgås annars - när jag väl gör det har jag dock ofta väldigt roligt. Jag klarar av att hänga med i konversationer, vara glad och utåtriktad. Men jag behöver också en hel del ensamtid för att reda ut tankar och bara umgås med mig själv.

Jag vet att vänner är viktiga, utan tvekan. Mina vänner är viktiga för mig! Men just nu så känns en viss ensamhet tryggt på något sätt. Jag får den ensamheten, det gör jag. Men egentligen borde jag nog umgås mer med mina vänner, för till en viss grad blir monologerna något för monotona och trista. Hahahah :P