Ätstörningsrapport

Efter sju månader (HERREGUD VAD TIDEN GÅR FORT!) utan bantning kommer säkert frågorna: Hur går det nu? Förträffligt skulle jag säga. För att göra det hela mera förståeligt:

• Jag KAN äta det jag känner för, utan att kompensera för det. Åt glass igår till exempel.
• Om jag mot förmodan skulle få ätstörningstankar och följa dem, är det alltid hungern som segrar i slutet och jag äter upp det jag missat i ett kick.
• Jag tycker faktiskt att jag passar i normalvikt. Det är inte så att jag känner mig tjock längre, snarare så att jag inte kan förstå att jag faktiskt var ruggigt mager ett tag och inte såg det själv.
• Jag känner inte längre samma dalar och toppar. Visst mår man dåligt ibland, men inte längre så att jorden håller på att gå under.
• Mitt hår börjar komma tillbaka, eller rättare sagt: det växer så att det knakar och bli riktigt dyrt för mig eftersom jag måste färga om håret alldeles för ofta!
• Jag förtjänar att må bra. Därför prioriterar jag också så att jag mår bra och har roligt också, inte bara får bäst betyg och är den där duktiga flickan.

 Jag kan säkert komma på mycket mer på den positiva sidan där uppe. Nu står det däremot lite still där uppe. Ibland undrar jag dock, hur mycket av ätstörningen som egentligen finns kvar att arbeta med. Då ska vi se..

• Jag äter mycket hellre större mängder av något mindre energirikt, än en mindre mängd med något energirikare. For example: Tre deciliter mellanfil istället för två deciliter treprocentig fil.
• Jag skulle nog inte äta en godispåse bara så där. Men det har jag inte gjort på många år heller.. Haha.
• Jag måste vara mycket noga med regelbundenheten och är något rädd för att bli hungrig.
• Jag lider fortfarande av mycket beslutsångest, men det har jag gjort hela mitt liv så det har kanske inte något med ätstörningen att göra.
• Jag har inte riktigt lika mycket ork som innan ätstörningen då alla mina förtvinade muskler tyvärr inte kommit tillbaka. Nu orkar jag knappt hoppa studsmatta i mer än ett par minuter..

 Något som är väldigt jobbigt är att jag ofta ångrar mig så förfärligt. Jag kastade ju bort ett år av mitt liv bara så där. Det blir jag arg på. Men gjort är gjort och jag antar att jag nu efter ätstörningen känner sann lycka för första gången på länge. Det kommer liksom djupt innifrån, att jag ibland känner tårarna rinna av bara längtan och glädje. Sommaren! Livet! Skolan! Jobb! Jag tänker inte kasta bort mer av mitt liv. Jag förstår bara inte hur jag kunde. :/

Bild från ett par dagar sedan.