Helt perfekt åt skogen

Idag har det varit en helt perfekt dag. Allting har varit perfekt. Vadå, kanske ni undrar, vad är det som har hänt? Ingenting. Det är det som gör dagen perfekt.

Det började i natt, egentligen. Jag drömde en mycket hemsk dröm, som  hela tiden återkom.
Jag går i snö. Det är skare och inga problem att gå. Fram och fram.. Rätt som det är rämnar marken. Jag faller rakt lodrätt igenom snön. Snön är nästan tio meter djup och jag plöjer ut en cylinderformad bana allt eftersom jag sjunker. Rätt som det är tar det stopp. Runt om mig är det bara vitt, bara snö. Långt ovanför mig ser jag ett litet, litet hål som är det enda som håller mig vid liv.

Paniken kommer. Ingen vet att jag är där, och när jag ropar kommer ljudet inte ur mitt avgrundahål. Tiden är så utdragen, så förvrängd att det känns som om jag är där i ett sekel när det bara är några sekunder. Ovanför mig rör det sig. Min panik stiger när jag ser hur hålet täpps igen och fort, fort kommer väggen av snö närmare. Jag vet att jag är fast. Jag vet att nu kommer jag att kväva till döds och jag har ingen som helst möjlighet att göra åt saken. Kroppen blir helt slapp när jag ger upp varje tanke på att överleva. Döden är ett faktum.

Så kommer alla tankar. Alla tankar på hur otacksam jag varit, alla tankar på att jag knappt har hunnit leva. Alla jag vill säga förlåt till men inte har gjort. Alla gånger jag skulle kunna säga "Jag älskar dig" men inte har gjort. Varje dag, varje sekund, varje ögonblick som jag har kastat bort genom att vara självdestruktiv. Och nu är det för sent. Nu går det inte att fixa längre.

 När dödsångesten stegrat till outhärdligt vaknar jag. Jag är i min säng, jag är inte under en massa snö. Täcket känns tungt. Kväver det mig? Jag vet ju att det inte gör det, men ändå måste jag sparka av mig det. Somna om vågar jag inte riktigt, för i gränslandet mellan sömn och dröm är allt för obehagligt likt känslan av att vara omringad av kompakt, ogenomtränglig snö.

Ändå somnar jag ju om. Bara för att jag inte vill sova, betyder det inte att jag inte gör det. Så jag faller in i drömmen igen. Jag vet vad som kommer hända och förbereder mig i drömmen. Det hjälper inte. När man väl är begravd under snön dör man. Det hjälper inte om jag har en mobil med mig, för det går inte röra sig. Det är hopplöst. Jag dör, om igen. Vaknar, dör. Vaknar dör. Efter att ha dött under natten ett antal gånger, är man ganska utmattad när man vaknar- men desto gladare att man lever.

Så jag började min dag med att lyckligt njuta av frukosten. Med att inte låta en enda tanke förstöra för mig- vem vet, kanske rämnar marken när jag är på väg till skolan? Glad, leendes, om än något trött, intar jag skolan. Gör det jag kan, för mycket mer än så kan jag ju inte göra. Vad gör det att jag inte är perfekt? Vad gör det att jag inte kan allting perfekt, inte ser perfekt ut, inte är perfekt? Det gör ingenting. Jag är bara riktigt glad över det jag har. Det tjänar ingenting till att tråna efter det jag inte har.

Dagen blir en normal skoldag. Normala lektioner, men med en positiv inställning blir det mesta väldigt lyckligt. Jag kan vara lycklig, fastän jag inte är perfekt. Jag lever ju i alla fall. Jag känner längtan till sommaren, jag skrattar över skämt, jag skämtar, jag saknar vänner, jag pratar. Det är egentligen en väldigt vanlig dag, men för mig är det en väldigt speciell dag. Lättnaden är total.

Man kan verkligen inte uppskatta det som är bra, om man inte känner på hur det är när det är dåligt också. Det vet jag nu.

Sa du mattebok?

Matteprov på fredag. Komplexa tal, pq-formeln, andragradsekvationen och grafen.. You name it. Önskar verkligen att man bara kunde radera matematiken ur mitt schema. Då vore livet betydligt enklare. Förut var det det jag älskade mest av allt, genom hela högstadiet, genom mellan-och lågstadiet. Nu har det kommit att bli mitt plågoämne.Men det är väl bara att hålla ut och försöka med att le och vara glad istället!

Hm. Jag känner att min blogg börjar bli lite innehållslös. Men det är nog mest för att mitt liv har ett riktigt flyt nu! Jag har inga bekymmer att skriva om (förutom att jag ogillar min gymnasielinje) och ja.. Det är väl mest bekymmer ni vill läsa. Haha. Eller.. det kanske inte är så? Ni kanske vill läsa om hur amazing mina dagar är? Eller hur fantastiskt livet är i allmänhet.. Hm. Så kan det också vara. Och är det så, lovar jag att fylla min blogg med diverse glädjeämnen! Det blir bra. Så gör jag. Nu kallar matebo.... musiken. Eheh.

By the way, det finns ingen natt som inte följs utav en gryning!

Dum spiro, spero

Vem är du? Här är jag!

Jag ser ingen mening alls faktiskt att undanhålla vem jag är. Mitt namn är Tua Lövdahl och jag bor långt uppe i Sverige, i Strömsund som ligger i norra Jämtland. Jag går första året på den naturvetenskapliga linjen här i Strömsund.

Ni som läser det här får väldigt gärna lägga till mig på Facebook, jag accepterar alla vänförfrågningar med glädje!

Jag vägde mig förresten i morse! Fick som vanligt glädjefnatt efter det. Sex hekto sen i måndags! Jag har passerat 40! Är helt överlycklig. Ger mig ett på 16.73! Hihihi. Nu kan man ju säga att Ana i princip är helt besegrad. Jag har, som tidigare hintat, fått tillbaka min mens vilket var mitt första mål. Jag är faktiskt rätt så chockad över att det gick så fort att få tillbaka den, har blivit förvarnad att den kan dröja även fast man nått normalvikt, men jag har ju inte ens nått normalvikt innan jag fått den! Min kropp måste gilla mig nu. Jag gillar den i alla fall.

Ibland tror jag att jag är Pippi Långstrump. Då ser jag ut så här! :D

Svar på kommentar och glädjetjut

Anonym har kommenterat "Today's photos":

hej och tack för en bra och peppande blogg. innan jag ställer min fråga vill jag bara säga att jag FATTAR INTE hur du har kunnat komma tillbaka på rätt spår så fruktansvärt fort! så jävla bra.

tänkte höra (haha du behöver inte svara) hur dina toalettvanor var när du var sjuk jämfört med nu. har nämligen ett arbete i skolan och skriver om anorexi. hittar ingen bra information. tänker absolut inte lägga ut dig som person eller så aaaalls tänkte bara höra om du har någon erfarenhet. vad händer med människans tarmar när man inte äter som man ska? typ så. 

 

Jag måste säga att jag inte riktigt heller fattar hur jag kunde komma tillbaka så fort! Jag tror att det är väldigt olika för alla, men jag är som person rätt så extrem och fanatisk av mig och när jag väl har släppt något, ja.. Då är det släppt helt enkelt! Så fort en enda liten ond tanke om att jag inte borde ta en chokladbit till eller så, gör jag precis tvärtom! Det blir som kognitiv beteendeterapi och det fungerar utmärkt på mig. Ger jag inte Ana något rum, har hon heller ingenting att säga till om.

Mina toalettvanor är en sorglig historia! Jag skrev som tidigare att eftersom magmunnen, det vill säga en del som släpper igenom maten från magsäcken ut till tarmarna, behöver ett visst flöde av mat för att fungera normalt, fungerar toalettvanorna ofta väldigt dåliga hos de med anorexi. Maten blir mycket hårt packad och det som "kommer ut" så att säga, blir också mycket hårt packad.

 

En hel del med anorexi kan av blandade anledningar missbruka laxermedel, vilket på många sätt är mycket förståeligt, men att det skulle få dem att gå ned i vikt är HELT fel. Det är dessutom skadligt för tamarna, eftersom de luras att arbeta hårt åt ingenting.. I alla fall, min mat blev väldigt hårt packad (dessutom,äter man inte så mycket, kan det inte komma ut så mycket!) men oftast tog det över en veckas tid mellan toalettbesöken och det blev mycket smärtsamma historier. Det hände också ett par gånger att jag blev så förstoppad att jag knappt vågade äta någonting alls.. Då gick jag till mamma och grät ut. Hon trodde nog att det var för att jag skulle "gå ned i vikt av laxermedlel" - vilket som sagt är HELT galet fel- men hon gav mig ändå några piller, som tack och lov hjälpte.

Några med anorexi försöker också att äta mycket mera fibrer av olika anledningar och det leder till att maten i magen får mera volym på en mindre energimängd och då kan komma ut lättare. MEN det är verkligen att lura tarmarna. De måste jobba mycket hårt för att ta upp den lilla energimängden på det höga fiber-och volyminnehållet och den drabbade drabbas ofta hårt av magont,.. Jag körde den tekniken, för jag struntade blankt i magontet och var istället överlycklig över att ha "ordnat mina toalettvanor" som egentligen fortfarande var helt åt skogen. Det fanns ju en anledning till att tarmarna sa ifrån! Borde ha följt den istället.. men icke.

Jag hoppas att mitt svar varit till någon nytta och jag tycker jag tycker att det inte alls var så farligt att skriva om tarmar. Haha. det är lite för känsligt i denna värld tycker jag! Jag menar, alla drabbas ju av det.. :) Tack för att du läser och fortsätt gärna att fråga om du undrar något, så ska jag göra mitt bästa till att svara på det!

NU ÖVER TILL GLÄDJETJUTET! Wiiiih! Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle klara det, till 2012. Men nu... Jag kunde inte låta bli att väga mig, denna sista dag på 2011 och resultatet var så.. att jag genast sprang och hämtade mina föräldrar, skuttande av glädje. Hahah. Jag har uppnått BMI 16.0! Och jag är så fin! Det är så fint! Jag börjar bli kvinna igen. Än en lång bit kvar, men de tendenser jag ser fullkomligt älskar jag. Tänk på det, ni som behöver gå upp i vikt, att det inte måste vara någon hemsk resa. Det är faktiskt möjligt att trycka undan dessa tankar och tänka friskt, tänka att normalvikt är normalt och att man faktiskt vill må bra. Det går att glädja sig åt att se vikten stabilisera sig och kroppen att fungera igen. Själv är jag fascinerad, att vi fungerar så smart. Trevlig nyårsafton på er, räkna med bilder senare!