Autoskriv

Det finns ett författarsätt som heter "autoskriv" eller liknande.. du skriver helt enkelt precis det som kommer upp i dina tankar!

Jag gjorde ett försök, den senaste minuten typ, när jag satt vid datorn och kollade mig omkring lite i mitt rum..

Funderar kvällsfika mm getmese och smör men inget smör finns men tunnbröd går bra och skinka varför ingen mjölk det var dåligt ingen mjölk men det går ändå just ja jag måste börja på med min nya linsvätska och plocka undan disken på mitt rum hjälper inte att stirra bort den och popcornskålen måste bort ute var det ganska fint och solen lös bra ska jag ta kort men den försvinner fort kanske bättre att göra annan gång åh vad jag gillar mina bägare de är fina att dricka färgad dryck ur just ja jag måste tvätta håret också sen var det skolarbete vad var det nu igen matte och engelska så enkelt var det och jag får inte glömma att ta med mattebokeni morgon men det gör jag säkert inte för det står ju på mobilen också.

När jag äter havregrynsgröt

När jag äter havregrynsgröt ska det vara hiskeligt mycket "pålägg" på!
Allra helst mängder jordgubbssylt och rismjölk.
Finns inte det, tar jag mängder med äppelmos, kanel och havremjölk.
Finns inte det, tar jag mängder annan söt sylt med vilken mjölk som helst.
Finns inte det klarar jag mig på lite frusna hallon med lite kanel på, utan någon mjölk.
Bara kanel går det också.

Men det är inte lika gott.

Marsch pannkaka

Hungerspelen. Jag såg den, efter middagen. Boken har jag redan läst, men att se filmen var en annan sak. Det är en fruktansvärd film och att se det jag läst utspelas framför mina ögon påverkade mig om möjligt ännu mera än själva boken. Jag blev arg. Fruktansvärt arg. Det pirrade liksom i hela kroppen av bara själva tanken på händelserna i filmen. Jag visste ju vad som skulle hända. Trots hur fruktansvärd den än var, rekommenderar jag den starkt till alla ni som inte har sett den, eller läst boken för den delen.

Jag mådde lite konstigt efteråt. Kanske var det sockerkicken av de 500 gram jordgubbar doppade i socker jag satt i mig under filmens gång, kanske var det  filmens eftersmak som satt i. Någonting kände jag i alla fall för att göra, så jag snörde på mig mina skor och gick ut. Ut och iväg. Det doftade ljuvligt ute. Sommaren hade bestämt sig för att visa sin bästa sida just denna kväll och varma strålar strömmade genom de sakta försvinnande molnen. Det var väldigt fridfullt. Fort försvann tankarna på filmen och jag kände istället hur jag flöt ut i naturen och insöp varenda detalj.

Efter en halvtimme fick jag nog. Det fick liksom räcka med kort promenad och jag var när jag kom in, fruktansvärt glad över hur fantastiskt mitt liv faktiskt är.

Bananpannkakor till middag. Otroligt gott tillsammans med blåbär, jordgubbar och ringlad lönnsirap..

.. men jag kände att det fattades något. Så det fick bli en klick glass på!

Sker det sker det sker det inte

Det lönar sig inte att se tillbaka. Jag vet att det inte gör det, ändå kan jag inte låta bli. Varför sker det som sker? Går det att förhindra, eller var det meningen att det skulle bli så? Jag tänker såklart på ätstörningen. Fastän det kan hända att det var en nödvändig period i mitt liv, så kan jag inte låta bli att fundera på om det lika gärna skulle kunnat visa sig i andra saker än i maten.

Det som slår mig mest är om man kan fortsätta leva sitt liv med de förväntningar man har på sig själv och omgivningen,även efter det att man blivit frisk från ätstörningen. Alltså, om jag har haft väldigt höga krav på mig själv innan och att det har varit en av anledningarna till min ätstörning, betyder det att jag måste släppa på kraven för att helt lämna ätstörningen?

Ett svar på en frågan, enligt mig, skulle kunna vara att ja, det behövs. Om man inte lyckas släppa sina självskapade krav på sig själv tror jag att det blir mycket svårt att helt släppa ätstörningen. Jag tror att det i alla fall blir betydligt lättare att falla tillbaka. Det som utlöste ätstörningen innan, borde inte den kunna utlösa ätstörningen igen? Jag tänker mest som så, att om det nu finns utlösande faktorer i en ätstörning; kan man stå emot om knappen klickas på igen?

För mig sitter skräcken för att falla tillbaka väldigt djupt. Om jag känner mig dragen till det eller börjar få anorektiska tankar, skyndar jag mig att kväva dem och inom någon dag så är det bra igen. Men, vad händer om jag inte lyckas kväva dem på en gång , utan det får gå några dagar? Kanske till och med en vecka och min vikt hinner påverkas? Hinner vikten påverkas, känns det på något sätt som om man lätt skulle kunna tänka "lite till sen är det bra" och så är man där igen.

Teorierna kring utlösande faktorer för ätstörningar är många (här är en sida med teorier, som jag tycker var mycket bra). Det finns, som jag har sett, inget riktigt svar på frågan eller snarare, väldigt många svar. Hjärnan är så otroligt komplex kan jag tänka mig, att ett svar inte räcker. Dessutom så är det säkert väldigt olika för varje enskild individ.

För min del vet jag verkligen inte. Jag antar att jag är en blandning av väldigt många olika faktorer. För det första har jag lätt att falla in i saker och engagera mig väldigt mycket, för det andra är jag högpresterande inom allt jag åtar mig och lämnar gärna inte jobb halvdana (något som nuförtiden är något jag verkligen försökt släppa på).

 Jag tror faktiskt inte att maten var ett sätt för mig att bli smal, mager, utan helt enkelt ett sätt att fly undan verkligheten. Så blev det ju. Min värld blev omskakad, mina prioriteringar annorlunda, men jag är ganska säker på att mitt i all skit har jag tagit ett riktigt stort steg från att släppa ungdomens naivitet. Men visst, det är nog en bra bit kvar.


"Åh. För en halvtimme sedan fick jag ett äckligt våldsamt sug efter att hetsäta. Jag kände för att baka något, en kladdkaka vad-som-helst och sedan trycka i mig halva smeten rå, grädda den i ugnen och servera med mängder av vispad grädde till. Jag kände för att äta tio mackor med falukorv och senap, för att dricka fem glas mjölk, juice och äta upp alla nötterna i skålen på köksbordet. Jag kände för att mikra en macka med massvis med ost, doppa den i varm o'boy och sedan gå och kräkas upp alltihopa.

Jag tog ett fjärdedels äpple med lite kanel och socker och fyra glas kolsyrat vatten."
 (www.fighted.blogg.se) 2011-10-16 

 Texten ovan är ett exempel på ätstörningen också skulle kunnat handla om självkontroll. Någonting som är lätt att få full kontroll över är just maten. Det är ju någonting som andra inte riktigt kan påverka. Det är nog därför, skulle jag tro, som många utvecklar en ätstörning i tonåren. Man har svårt att veta vad man ska göra av sitt liv, ser barndomen flyta iväg och ansvaret i och med vuxenlivet komma närmare. Kanske börjar ny skola, gymnasium, och så mycket nytt kan ta knäcken på en. Man har ingen kontroll! Man vet inte vad som händer, vad som förväntas.. Ja, ni förstår.

Det här inlägget var bara några av de många teorier som finns. Rekommenderar er att läsa länken jag länkade tidigare i inlägget :)

Men hur ska man göra då? Hur ska man kunna förhindra dessa utlösande faktorer att utlösa ätstörningar? Ärligt talat; jag vet inte. 

Inspiration

Någonting jag finner svårt att få grepp om, det är inspirationen. Kreativiteten. Det som får orden att flöda, musiken att strömma från pianot eller bilden att ta form under min penna. Det går inte att styra, inte att välja. Antingen kommer det, eller så kommer det inte. Visst, det går att tvinga fram texter, slå ned tangenterna på pianot eller rita mekaniskt. Men det blir inte det. Det blir inte någonting som gör texten speciell, musiken ljuvlig eller bilden vacker. Det blir bara vanligt.

Ibland önskar jag att det gick att kalla till sig. Att jag slapp sitta under min påsklovsvecka i Grekland och skriva långa texter på engelska. Att jag kunde göra det när jag en tråkig skolvecka har tid istället.. Men det går inte. Det blir inte äkta, det blir inte bra. Bland annat därför finner jag det mycket svårt att under lektionstid knata fram en uppsats eller liknande. Att sitta i en provsal och producera en bra text på svenska eller engelska på de nationella proven blir då såklart betydligt svårare. Tiden går, tickar fort fram. Jag får inte ens ned pennan på pappret. Kallsvettas, tvingar hjärnan att tänka. Det är just det jag inte får. Jag får inte stanna upp, inte tveka. Inte tänka. Tvinga pennan mot pappret- ja. Men all form av planering förstör det hela. Orden ska flöda naturligt, forma sig på pappret. Först då blir det bra.

Det är liknande med bloggen. Jag kan komma på superbra ideér under natten till exempel. Vaknar från en dröm, får en snilleblixt, skriver ned det på mobilen. Sen glömmer jag det i några dagar, hittar det, och vet knappt vad jag själv skrivit. Den här texten däremot, den kommer bara utifrån rubriken.

Inspiration

Dikt från Ingenstans

Titta, där går en riktigt fet en'
hon är inte välkommen hit, till ätstörningsenheten
förut var hon däremot riktigt smal
nu är hon tjock och plumsig, ja faktiskt normal
vem vet, kanske kommer hon hit
för att få bukt med sin gigantiska aptit
Titta, nu gråter hon, ja tårarna rinner
jag ska se till att hon snart igen för svälten brinner

En talande kropp

Åh, livet leker. Allting fungerar finfint, ja du, snart blir du en riktig kvinna! Kanske är du litet lat men hej,  det är bara bra nu så att jag kan klämma i och växa lite till här nu på slutet.

Men vad nu? Nu blev det lite snålt här på energin. Jag behöver mera! Du växer fortfarande, så du behöver så mycket mer än vad du tror att du behöver.. Bra bra. Tack för energin, mm, gott.. Men vad i hela! Du fattar väl att du inte kan kräkas upp det!? Det var riktigt taskigt! Jag behövde ju det där! Fy dig. Nu gör jag dig röd i ansiktet så att du inte gör om det.

Bättre. Det hände inte igen. Men det känns lite snålt.. Ja, jag klarar inte ens dagen! Hallå! Jag behöver faktiskt fett också för att kunna göra det jag ska! Nähä. Då får jag väl ta av det lilla jag har på lager..

Nu börjar det bli jobbigt här! Jag måste spara på mina lager, man vet aldrig när de små bacillerna kommer och ställer till det. Dessutom behöver jag ju VÄXA klart också! Sluta nu, snälla, ge mig energi... Nu ska du få. DU måste se till att vara vaken så att du kan äta... nej, inte sova! Nej! Bra, vaken. Bra, tänk på mat nu, se till att äta äta.. Nä! Du måste ju äta! Hallå, lyssna på mig! Åh, tack.

Varför blev det bara en gång? Vad har jag gjort för fel? Nä nu jäklar! Nu börjar jag få nog här, kvinna! Ah, kvinna. Smart! Vi drar in på det viktigaste som gör dig till kvinna. Håhå. Nu måste du väl skärpa dig! Och jag behöver energin som gick åt till det, för du snålar ju  på energi som om jag vore en ettåring.

Det börjar krisa snart. Mitt varningstecken hjälpte inte. När ska du lyssna på mina böner, mina böner som ger dig drömmar, tankar, föreställningar om mat? Som får dig att läsa recept, munnen att vattnas? Det är ju som om du precis stängt av dig själv, utan att tänka på mig alls. Hm.. du gillar ditt hår. Men jag behöver energin som tar att hålla det så fint som det är.. Förlåt, jag måste spara in på det.

Och sova, det har vi då verkligen inte tid med! Nu ska du se till att rycka upp dig igen och ge mig den energi jag behöver. Då kan du inte sova bort det! Hej och hå, tänk på mat. Du vill ha, du måste ha.  Bara lite i alla falll. Jag behöver det! Åh tusan, varför är det som att prata med en sten? Jag förstår faktiskt inte varför du har slutat lyssna på mig. jag menar, jag har ju inte gjort något fel..

Du orkar inte röra dig. Sluta med den där löpningen, du vet att det inte är bra.. Åh, tack för det i alla fall. Men det skulle vara betydligt bättre om du kunde ge mig energi också. För jag har riktigt, riktigt knappa förråd nu! Du skulle knappt klara om bacillerna invaderade. Förlåt, där rök lite hår till.. Det blir ju så kallt när jag inte har någonting att värma dig med, men jag kan inte göra så mycket annat. Jag har ju inte energi ens för att hålla dig varm.

Du tänker inte på mig alls! Nejdu, du ska inte tänka på annat! Vi stänger av det, får dig att få svårt att koncentrera på annat än mat så kanske du fattar snart att du behöver det. Nähä. Inte hjälper det.. Då får jag dig att se ut som om du verkligen behöver hjälp, för mig, din trogna tjänare, mig lyssnar du inte på. Kom igen, se riktigt hungrig och lidande ut.. Bra, det var du duktig på. Jag rycker av dig lite mera hår också, för säkerhets skull liksom.

Jag får dig att känna nu. Att nästan känna maten i dina händer. Du vill ha socker. Du vill ha fett. Jag behöver det. Du behöver det. Snart är spelet förlorat, för nu har jag inget att ta av. Nu får jag lov att gå på musklerna istället.. ja klaga på du bara! Förlåt lilla hjärta, men du måste slå lite långsammare, för jag orkar helt enkelt inte hålla dig särskilt aktiv. Och kära tarmar, du kan helt lägga av. Nästan ialla fall. Gå på semester! Det är ingen mening att du anstränger dig i onödan, vila på du bara.

Din vilja skrämmer mig. Du hör inte ett ord på vad jag säger, inte ett enda litet ord. Du ser heller inte vad jag gör, eller om du ser bryr du dig inte. Vad ska jag göra för att få dig att fatta? Vi tar din hud nu. River av den i fjäll. Jag menar, det KAN du ju inte missa... Bra... kom igen. se det nu! Bra, fortsätt!

Vad är det här för underbar vätska? Åh tarmar, när jag behöver dig som mest! Du måste komma tillbaka från din semester, jag har en present till dig! Och en till! Och en till! Kom igen, bra här nu. Nämen OJ vad väl sammansatt det här var! Perfekt med fett, proteiner och kolhydrater. Åh, vilket kärt återseende! Tack fina du.. fortsätt bara så här. Åh, alldeles flytande, helt perfekt... Lata tarmar! Jobba hårdare, du måste ta igen det du har missat! Bra. Duktig.

Fortsätter du så här lovar jag att få dig till liv igen. Nämen.. du fortsätter! Det är ju rena rama paradiset. Ge mig bara mera! Du orkar mera! TACK! Äntligen börjar du förstå. Det är så underbart.. Nu får du tillbaka din hy, som en liten gåva från mig. Var så god. Du kan få lite värme också, det är så hemskt när du är så kall och nu orkar jag faktiskt värma dig.

Nu kom det massa trevligt här! Yihaa, rena rama paradiset! Och fett, det som jag har saknat mest! Det som jag behöver mest! Det som är viktigast! Jag får det! Jaaa! Nu blir du glad. Nu orkar du. Skutta och tjoa på, för när jag är glad blir du glad. Var så god fina du, nu får du livet tillbaka. Jag ska reparera mig från denna dåliga tid så gott jag kan, men jag är lite långsam av mig så det tar tid. Du ska få livets gåvor i små portioner.


En portion var idag. Det som faktiskt gör mig till kvinna. Åh, jag är lycklig. Jag är glad. Och framför allt: Jag känner mig vacker.
Nu ska det firas! Fram med gåvorna till dig, kära kropp, och tack för att du finns! Du kan minsann det du gör. Hihi.

-Ett liv-

Ett liv är inget liv utan att man lever
Men det är inte heller ett liv
om man inte tillåter sig själv att leva

det finns ingen natt så lång att den inte följs utav en gryning

och hur skulle man kunna uppskatta livets goda
om man inte känt på det onda?

Det är för min skull jag har dem. För jag måste ju vara vid liv också, om jag ska kunna leva.

-Jag vet vad du gör när jag inte ser-

Då passar du på. Hela tiden. Du och du.
Hon behöver lite mer..
Så spetsar du mjölken med grädde.
För du vet, att jag brukar ta mig en skvätt till kaffet.
Därför halverar jag min mjölkmängd, eller ännu bättre;
tar ingen mjölk alls.
Så går det jämt upp liksom

Sen köper du ett bröd, kallar det grovt- men egentligen är det ett vitt i en brun förklädnad.
När du steker köttfärsen tar du dubbelt så mycket smör att steka i- det behöver hon, tänker du.
Hon märker ändå inget.
Men jag vet. Därför halverar jag min köttfärsmängd och skär mitt bröd tunnare.
Så går det jämt upp liksom.

Saltgurkan som jag tar till maten har du sockrat i smyg.
Det gjorde du när jag tvättade händerna, innan maten.
För du vet, att jag inte tar lingonsylt.
Men jag kände det på smaken.
Därför tog jag bara halva mängden.
Så går det jämt upp liksom.

Du tänker: hon behöver gödas!
Därför gör du så här. För mitt eget bästa.
Ha! Men jag fick dig allt!
Avslöjad!
Jag vet vad du gör. Mig lurar du inte.
För det är bara jag själv, som lyckas lura mig.

Dag 61: Livets patiens

Kort efter kort. Det blir problem, jag får tänka till lite och göra ett val.
Jag väljer.
Några drag senare märker jag att det var fel val.
Jag har kört fast.
Blandar ihop korten, lägger ut på nytt.
Jag måste välja. Väljer rätt.
Nu går det bättre.
Det sista kortet läggs på rätt hög. Den gick ut.

Livet är en patiens. Men där gäller det att välja rätt på en gång.