Dag 76: En känsla formad utav hunger

Den kommer ibland, smyger sig på. Oftast när jag äter. Som nu, vid kvällsfikat. Jag har ätit en macka och en tallrik fil med müsli. Jag borde vara nöjd. Jag var ju inte ens hungrig innan fikat! Ändå känner jag mig bottenlös. Som om det jag just ätit bara försvunnit.
Det KAN det inte ha gjort. Jag lägger handen på magen. Nej, det känns. Min mage är stor som en ballong.
Ändå vill jag ha mer. Särskilt knapriga saker, mat med tuggmotstånd. Flingor. Tar en näve flingor som jag sakta tuggar mig igenom. De landar inte i magen.

Pappa ser det inte. Det är jag som säger. Säger att nu känns det som om jag skulle kunna äta hur mycket som helst. Men gör det då, tycker han. Gör det då! Passa på och svep i dig ett par deciliter fil.
Plötsligt känner jag mig inte lika glupsk längre. Hans ord blir ett hinder. Snabbt räknar jag i huvudet: ett par deciliter fil, det blir ungefär lika mycket som en hel gröttallrik. Nejnejnej. Mitt huvud skriker i protest, tystar hastigt kroppens hunger.
Jag skär mig en liten skiva bröd till och täcker den med ett tunt lager kaviar. Det får räcka. Det är ändå mer än jag planerat.

Nu ångrar jag mig redan. Djupt. Jag HADE kunnat strunta i att ta den där extra brödskivan. Det hade varit hur enkelt som helst. Pappa hade inge begärt att jag skulle ta mer. Jag gjorde det själv. Jävla jag.
Nu vet jag vad jag ska tänka på i natt i alla fall.

Clementiner är riktigt gott och ger dessutom julkänsla!

Här kan man skära ångestframkallande brödskivor med onödigt smörigt och fettigt pålägg.

Så här ser vårt vardagsrum ut, om man står på matsalsbordet.

Vi har en liten porslinstomtenisse i ett av våra fönster..

Dessutom en roliga liten växt med långa, slingriga blad.

På köksbordet står det en väldoftande liten blomma, som jag tyvärr glömt namnet på.

Denna blomma håller på att få sig en liten kompis.