Dag 75: Det är inte så att jag inte vet

Oh jag vet. Jag vet precis vad jag gör mot mig- hur skadligt det är att vara underviktig (som mina siffror säger) och vad det gör mot mig.
Jag vet att det jag gör är ett problem.
Ett stort problem, som blir större desto längre jag fortsätter.

Men jag gör knappt ett skit åt det. Nej, jag erkänner. Det gör jag inte. Jag vet, men hela jag har inte insett. Hela jag är i tanke fortfarande att gå ned, gå ned och att det bara är bra för mig.. Ändå så vet jag att nu jäklar har det spårat.

De där matportionerna, det som de andra äter. Det gäller inte mig. Hallå, hur kan jag äta så mycket när jag inte gör av med det? Visst, jag BEHÖVER en viss mängd mat för att fungera, det gör jag. Men jag lär ju märka när jag inte fungerar längre?
Ohnej. Det är ju fasen det jag inte har gjort. Jag har inte insett att jag börjar sluta fungera. Först försvinner mensturationen (juni för min del) sen börjar det andra. Jag är iskall, tappar hår. Sakta (men osäkert) slutar varje sak att fungera. Det tar i och för sig väldigt lång tid innan jag dör, men fortsätter jag med att hela tiden ligga under det jag behöver i matväg för varje dag kommer den tiden att komma.

Åhnej. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill på ett sätt slippa allt det jobbiga, men den vägen dit känns för lång och svår för att jag ska våga ens titta på den.

Hur äter man normalt? Det känns som om alla andra äter jätteportioner, betydligt mera än vad de behöver och går i smyg upp i vikt hela tiden. Usch. Vad ska jag göra? Vad i hela friden ska jag göra? Vad ska få mig att gå den där vägen till ett tillfrisknande?
Jag är ohälsosam.
Jag är långt ifrån det jag egentligen ville i början.
Men vad ville jag?
Vad vill jag uppnå?

Det vet nog ingen. Allra minst jag.