Marsch pannkaka

Hungerspelen. Jag såg den, efter middagen. Boken har jag redan läst, men att se filmen var en annan sak. Det är en fruktansvärd film och att se det jag läst utspelas framför mina ögon påverkade mig om möjligt ännu mera än själva boken. Jag blev arg. Fruktansvärt arg. Det pirrade liksom i hela kroppen av bara själva tanken på händelserna i filmen. Jag visste ju vad som skulle hända. Trots hur fruktansvärd den än var, rekommenderar jag den starkt till alla ni som inte har sett den, eller läst boken för den delen.

Jag mådde lite konstigt efteråt. Kanske var det sockerkicken av de 500 gram jordgubbar doppade i socker jag satt i mig under filmens gång, kanske var det  filmens eftersmak som satt i. Någonting kände jag i alla fall för att göra, så jag snörde på mig mina skor och gick ut. Ut och iväg. Det doftade ljuvligt ute. Sommaren hade bestämt sig för att visa sin bästa sida just denna kväll och varma strålar strömmade genom de sakta försvinnande molnen. Det var väldigt fridfullt. Fort försvann tankarna på filmen och jag kände istället hur jag flöt ut i naturen och insöp varenda detalj.

Efter en halvtimme fick jag nog. Det fick liksom räcka med kort promenad och jag var när jag kom in, fruktansvärt glad över hur fantastiskt mitt liv faktiskt är.

Bananpannkakor till middag. Otroligt gott tillsammans med blåbär, jordgubbar och ringlad lönnsirap..

.. men jag kände att det fattades något. Så det fick bli en klick glass på!

Det är allt bra

Ibland blir jag liksom tacksam över att jag har vänner. Över att någon dag tillsammans med en kär vän kan få en själv att vakna till lite, fastän man kanske inte pratat om just det som skavde. Bara det normala sällskapet kan rycka mig från eventuella ätstörnings-tendenser och få mig att inse vilka småsaker jag gör utan att riktigt tänka på det och som blir lite knas.

Jag och min vän åt tacos igår och det är så gott att jag aldrig kommer tröttna på det! Jag fyller år den 25e september (winkwink) vilket är en tisdag.. så födelsemiddagen lär väl inte bli något spektakulärt - men jag kom med den geniala idén att ha den perfekta taco-buffén då! Vad säger du om det, mamma? En prima idé tycker jag. Sen vill jag ha stifado helgen innan. Tror jag. Har inte riktigt tänkt ut det än..

Jag har alltid tyckt att mjukglass borde finnas året runt. Då skulle jag äta det på min födelsedag.. NU tänker jag äta mjukglass istället MÅNGA gånger innan det försvinner. Ska nog fråga nästa gång jag är i affären hur länge det kommer att finnas... På mjukglassen ovan testade jag jordgubbsströssel- en ny favorit!

Dag 75: Det är inte så att jag inte vet

Oh jag vet. Jag vet precis vad jag gör mot mig- hur skadligt det är att vara underviktig (som mina siffror säger) och vad det gör mot mig.
Jag vet att det jag gör är ett problem.
Ett stort problem, som blir större desto längre jag fortsätter.

Men jag gör knappt ett skit åt det. Nej, jag erkänner. Det gör jag inte. Jag vet, men hela jag har inte insett. Hela jag är i tanke fortfarande att gå ned, gå ned och att det bara är bra för mig.. Ändå så vet jag att nu jäklar har det spårat.

De där matportionerna, det som de andra äter. Det gäller inte mig. Hallå, hur kan jag äta så mycket när jag inte gör av med det? Visst, jag BEHÖVER en viss mängd mat för att fungera, det gör jag. Men jag lär ju märka när jag inte fungerar längre?
Ohnej. Det är ju fasen det jag inte har gjort. Jag har inte insett att jag börjar sluta fungera. Först försvinner mensturationen (juni för min del) sen börjar det andra. Jag är iskall, tappar hår. Sakta (men osäkert) slutar varje sak att fungera. Det tar i och för sig väldigt lång tid innan jag dör, men fortsätter jag med att hela tiden ligga under det jag behöver i matväg för varje dag kommer den tiden att komma.

Åhnej. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill på ett sätt slippa allt det jobbiga, men den vägen dit känns för lång och svår för att jag ska våga ens titta på den.

Hur äter man normalt? Det känns som om alla andra äter jätteportioner, betydligt mera än vad de behöver och går i smyg upp i vikt hela tiden. Usch. Vad ska jag göra? Vad i hela friden ska jag göra? Vad ska få mig att gå den där vägen till ett tillfrisknande?
Jag är ohälsosam.
Jag är långt ifrån det jag egentligen ville i början.
Men vad ville jag?
Vad vill jag uppnå?

Det vet nog ingen. Allra minst jag.

Dag 60: Sitt eget eländes Gud

Åh

Varifrån kommer egentligen olycka? Kan man skapa sitt eget elände? Är man själv orsaken till hur man mår?

Delvis är mitt svar. Det beror helt på vad det är. Om någon annan är dum mot en, kan man själv såklart inte rå för det. Men man kan vara dum mot sig själv också. Ätstörningar är en sån sak. Att skära sig är en annan. Men varför, varför vill man skada, straffa sig själv?

Har jag gjort något fel?

Det kan vara ett sätt att straffa andra också, för andra i närheten far ofta illa av det. Mycket. Lider, ser hur man bara mår sämre och sämre.. och känner maktlöshet. Vill man det då, en ätstörd? Straffa andra, få uppmärksamhet? Tja. Det är nog olika från person till person. Jag själv mår bara mera dåligt av att se hur andra mår dåligt av hur jag mår, samtidigt kan det vara ett uppvaknande. Särskilt när jag själv inte ser hur jag mår, för det gör jag inte alltid.

Jag mår bra. Jag äter. Inget fel med mig, tack. Allting går fint, jadå.

Det är bara det, att Skadan sitter djupare än så.