Insikt från hjärtat

Skrivet sent igår kväll, det vill säga 7e januari 2013

Idag har jag fått en hårresande insikt. Det var som om jag druckit insikt på flaska, vilket man kan göra i The Sims 3, eller som om jag var Arkimedes när han sa "Eureka!" och kom på Arkimedesprincipen.

Som ni alla vet har jag ett komplicerat förhållande med mitt hår. Jag färgar, ångrar mig, klipper och håller på. Det har jag gjort... från och med det att min ätstörning tog fart.

Det är ingen slump. Syftet med hårförändringarna var att bli vackrare, känna mig bättre. Det var som om mitt värde grundade sig på håret, håret definierade mig.

Innan det tänkte jag att naturligt hår är bra. Jag hade långt hår, färgade det inte, lät lockarna flyga.

Sen smög sig hennan på. Väldigt skonsamt, men det var ätstörningen i det skedet också.

Nu hade jag visserligen henna när ätstörningen var som värst också - men jag slutade med hennan när den värsta ätstörningen vände.

Då hade jag inte vikten längre att hålla på med - håret fick bli det medel som skulle få mig att må och känna mig bättre.

Jag klippte. Färgade. Färgade. Avfärgade. Blekte. Blekte. Led. Färgbombade. Spenderade pengar och pengar, men aldrig blev jag nöjd. Aldrig att jag kunde acceptera hur det var.

Jag gillar rött hår.
Massor.
Det erkänner jag.

Jag har haft rött hår ett bra tag nu, men att jag hela tiden irriteras å det grövsta av min icke-röda utväxt : gång på gång måste fixa den, det får mig att fundera.

Till vilken nytta?

Mår jag bättre? Är jag finare?

Nej, för i grunden kommer skönhet inifrån. Så länge jag inte har friden inom mig kommer jag inte att finna frid utanpå heller.

Acceptans. Jag har ganska mörkhårig egentligen. En sån där skandinavisk mörkblond typ.. Det går inte att ändra på. Min  hårärg är vanlig.

Jag har ett behov av att sticka, att inte vara en i mängden.

Men idag har jag kommit till den insikten att en utstickande hårfärg är fel sätt att gå till väga.
Det har varit kul, ja.
Men nu räcker det!

Nu ska jag samarbeta med mig själv.