Rött från hjärtat

Skrivet en sen kväll 12 december 2012

Nu håller jag på att göra det igen - fastna i något. Denna gång är det annorlunda, men det är samma känsla över det. Det måste vara något seriöst fel.

Liksom ätstörningen går det bara inte att sluta hålla på. Det blir en ond spiral - jag läser allt mer om det, fastnar allt mer i det för att sedan slänga ut det på mig själv på ett sannerligen destruktivt sätt.

Jag fattar inte. Var är balansen? Var är glädjen i livet, acceptancen hur man är född och bara leva med det?

Vet inte. Borta.

Förut var det kroppen, nu är det håret.

Kanske att jag säger att jag inte bryr mig egentligen. Kanske att jag säger att jag är nöjd. Men det är jag inte.
För jag blir aldrig nöjd.
Det kommer alltid finnas något att kritisera.

Utväcten, färgen. Lockigheten. Tunnheten.

Eller så är det alla fel jag gjort på prov, alla bockar i uppsatsen. Varför blir man inte nöjd? Vad är det som sitter i hjärnan och säger att man kan ännu bättre?

Det där onda ligger bara där, ständigt närvarande, andas mig i nacken och påminner mig om dess existens. Drömmar blir verkligheten, men väl verklighet visar det sig att det inte var en dröm utan en mardröm.

Jag borde inte få ha hår! Jag borde raka av mig alltihopa så att det blir ur vägen.
Men då blir det väl något annat istället.
Jag borde skärma mig, släppa ytligheten och alla fixeringar.
Borde. Borde. Borde.



-Jag skriver senare idag i "fortsättningen", det jag skrev ned igår kväll. Det är annorlunda.-