Prestationsångest

Jag har svårt att komma med ett positivt inlägg just nu, men jag ska försöka lite senare.

Det känns.. tja. Inte så bra. Fast egentligen borde det vara bra! Jag måste lära mig att kunna acceptera saker, men den här gången var det särskilt jobbigt. Matte. Ni vet ju att jag älskar det ämnet? Fick tillbaka provet som gjordes igår.. egentligen var det inte dåligt gjort av mig, inte alls. Jag kämpade. Och jag pluggade mycket inför provet.. fick C. Det är inte dåligt, jag vet det, men svårt för mig att smälta. Som vanligt. Jag förstår inte varför det ska vara så - det är ju bra. Hade i alla fall klarat en av två A-poäng, så det är väl bra. Men aldrig, aldrig att det ska gå hela vägen fram! Det är liksom omöjligt för mig. Menmen.

Jag borde inte basera mig på mina provresultat. Jag är inte dum, bara för att jag inte får full pott. Men, när det känns som om jag fattat alltihopa, blir det ett litet bakslag att få sådana resultat.

Nu har jag hejdundrande mycket skolarbete. Fysikprov på måndag till exempel. Fysiken är ett ämne där jag bara känner pessimism  Det går dåligt, dåligt. Jag fattar inte, jag har svårt att acceptera det vi gör. Alltså tappar jag helt suget och börjar känna att det spelar fasen ingen roll - ändå svider det djupt inne i hjärtat av att se resultaten av min arrogans på proven. Man fasen, jag får skylla mig själv som inte bryr mig! Ändå gör det ont. Sjukhelsikes ont.

Varför? Varför kan man bara inte släppa det? Jag ÄR inte sämre bara för att jag inte har toppbetyg. Absolut inte. Faktum är att majoriteten av Sveriges befolkning inte har det. Jag tror att det blir lite så på grund av andras förväntningar av en också. Även om de kanske inte bryr sig just nu, men jag har alltid varit "pluggisen" och hon som skrev rätt på alltihopa. Men det var på högstadiet och då behövde jag inte plugga ett enda skit för att få de betygen jag fick, de liksom föll bara på plats och jag lärde mig det jag behövde på lektionerna.

Nu kan jag klara E, kanske D, om jag följer med. Vill jag mer, måste jag lägga manken till hemma. Och det har jag svårt för. När jag försöker, som jag faktiskt gjort med matten, slutade jag på ett C. KAN jag inte ha A? Nej, nu blir jag sur på mig själv. Varför känns det som om jag ska ha A? Jag baseras inte på betygen. Men det går inte att fatta. Det går inte att trycka in i min hjärna.

Vid sådana tillfällen som nu tvekar jag på om jag verkligen valt rätt linje. Visst, jag tycker att matte är kul. Och jag gillar biologi. Men egentligen är jag nog samhällsvetare i själ och hjärta.

Bild från mars 2012.

-Nu var det snart dags igen-

Om en halvtimme blir det näringsdryck IGEN: jag lovar, jag gör inget annat än att äta och dricka näringsdrycker.

Jag är fortfarande proppmätt. Känner mig som en uppstoppad korv faktiskt. Finfin beskrivning. och tänk då att proppa in lite ännu mera i den här korven.. sen blir det middag, kvällsfika plus ännu en full korvstoppning på det. Mumsigt! Jag är INTE pepp på det.

-Hojt!-

Hej Tua. Jag blir ledsen när jag läser allt detta och jag har fått gå igenom precis samma sak själv (fast inte i hemmet). De där 900 kalorierna känns fruktansvärda, jag vet det. Men tro mig - tänkandet KOMMER ändras om du bara fortsätter. Glöm inte bort att det tar tid, det är ju det som är det jävliga med den här sjukdomen. Allt är en väntan som man måste härda ut och det är inte det lättaste.

Jag har kommenterat här några gånger nu (det är jag som är 15 år och inlagd just nu, så jag kollar allt från mobilen) och jag tänkte bara säga att OM du skulle vilja byta mobilnummer eller så så är det bara att hojta i ett inlägg. Jag vill helst inte skriva ut det öppet här i en kommentar, men det går ju säkert att lösa. Vill du maila eller så så gör jag gärna det med och vill du bara se vad jag är för filur så kan jag skicka min Facebook.

Jag förstår att det här måste vara en VÄLDIGT skum kommentar och kanske inte det första man slänger ur sig egentligen. Men jag vill ändå att du ska veta att möjligheten verkligen finns och att jag är beredd att göra allt jag kan för att underlätta. Jag har ju ändå gått och går fortfarande igenom ungefär samma sak, och det är alltid lättare om man är två.
Jaja. Du får väl tänka över det.

Som sagt är det bara att hojta!

Kramar, S 

Jag hojar till! Nu! Tar emot all hjälp med tacksamhet. Allting som kan underlätta tas emot med världens tacksamhet. Och mer tacksamhet.. Nej men. nu är det näringsdryck om tio minuter och jag är  halvdöd. Jag vet inte hur jag ska kontakta dig, men du kan gärna skriva ett mail eller så till pavagner@hotmail.com så ska jag hålla det under uppkik! Tar gärna emot din Facebook också, så får du  min.
Tack så mycket för den fina kommentaren. Det känns faktikt redan lite, lite lättare. :)

Nu kommer pappa. Frysen chokladdryck á 300 jävla kcal står redo. VILL INTE

Dag 90: Det finns inga ord

Den här natten var den värsta jag varit med om på jagvetintehurlänge.

Det kändes helt okej när jag gick och la mig vid kvart i elva. Visst, jag kände mig äckligt mätt, men jag hade inte panik. Sen smög det sig på. Jag växte i kläderna där jag låg, vågade inte ligga kvar med risk för att sängen skulle gå sönder.
300 KCAL stod det skrivet i pannan på mig. Inte för att jag tittade i en spegel. Nej, det vågade jag faktiskt inte. Jag stod inte ut. Jag ville bort och framför allt: slippa dryckerna.

Jag kunde göra vad som helst, jag lovar er det. Planerna som arbetades ut i mitt huvud var hemska. Jag kände att jag inte kunde stå still och tänka heller utan var tvungen att röraröraröra på mig och bli av med lite. Men det var mitt i natten. Jag kunde inte springa omkring i huset bara så där. Nu blir de nöjda tänkte jag, för nu är jag tjock. Som alla vill. GÖDA MIG.

Attackerna kom i omgångar. Började med hulkningar, slutade i att jag nästan låg på golvet.

Fasen, nu är det frukostdags. Jag måste gå och göra det nu. återkommer snart om jag lever. Jag ska aldrig mera äta. Jag mår illa fortfarande sen drycken och den trycker mot magen.. Pappa ropar. Hej.

Tillbaka. Jag fattar inte hur jag kunde få ned den där gröttallriken. Jag fattar inte. Fortsätter min historia från där jag var..

Jag började succesivt, allt eftersom timmarna gick att arbeta ut planer. När jag häller upp drycken kan jag inte hälla upp allt, de lär ju inte skaka förpackningen direkt.. Jag kan när de väl står i frysen gå upp och ta bort lite, blanda ut med vatten. Jag lovar er. Jag hade värre förslag än så, betydligt värre. Men de vill jag inte skriva här. Alltså.
Jämförelserna i mitt huvud var nästan värst. Jag började tänka på allt jag kunde ha ätit för lika mycket som de där två deciliterna. Sen räknade jag ihop. 48 stycken stod det i källaren. 48*300= 14400 kcal! Som jag ska äta! Det är helt sjukt. Två kilo kroppsvikt är det. Hej två kilo som sitter på mig alldeles snart. För jag lovar, det kommer det att göra.

Pappa kom till mig stundtals, men den delen av mig som var då gick inte att resonera med. För den delen som var då, det var Ana- Skada. Knappt en skymt av Tua syntes där. Jag (hon) började panikresonera.
"Jag lovar, jag tar mina tre deciliter pasta till varje måltid! Jag äter mellanmål, två rejäla mackor med pålägg och jag dricker mina sju deciliter mjölk varje dag! Jag har inte försökt, jag har inte försökt på riktigt.. För jag har inte förstått att det har varit så här allvarligt! Om jag bara hade fått det uppställt framför mig: antingen äter jag betydligt mer eller så blir det näringsdryck. Inget val liksom. Men inte båda! Jag klarar inte -av-att-äta-och-dricka-det-där!"

Så höll jag på länge. Jag har i princip glömt vad pappa sa, men helt gick han inte på Skada. Egentligen borde jag vara tacksam. Nu är jag mest arg. OM två timmar kommer han hem hit för att jag ska äta den där drycken!!! 300 kcal bara i en skål så där. Det är fan sjukt. Det är sjuka mängder! Jag står inte ut med tanken. Andningen ökar och jag börjar åter arbeta ut planer. Bara med tanken på det.

"Se det som medicin." försökte pappa. Men allt jag ser är 300 KCAL skrivet i stora bokstäver på flaskan. Det kan jämföras med en stor bakelse. Eller en stor tårtbit. Eller en lussebulle, typ fyra pepparkakor och ett glas glögg. Förstår ni mängden nu? Och jag ska äta det TRE gånger om dagen utöver det vanliga. Kanske skulle ni med glädje trycka i er ett stort bakverk mellan frukost och lunch, lunch och middag och senare på kvällen. Men jag lovar er- jag gör det inte med glädje.
Om jag ens gör det.

Idag är det nationella i Matematik 1c. Ha skämtar de eller? Aldrig att jag går som ett vrak till skolan. ALDRIG att jag lider av ångesten öppet inför alla. NEJ. Jag ska inte till skolan. Inte idag. Knappt i morgon. Knappt på hela veckan, eller nästa. Så blir det.

Dag 83: Morgonens bestyr

Vaknar. Helt slutkörd. Som om jag aldrig gått och lagt mig ungefär. På med några varmare kläder lite snabbt, sedan ner för att koka gröt..
En lätt huvudvärk tränger sig på. Tröttheten antar jag. Jag kokar vidare. Havregryn,rågmjöl och kanel om vartannat. Pappa kommer ned och börjar att skära upp julskinka. Jag skär upp en skiva bröd och täcker den med julskinka. Sätter mig igen vid gröttallriken och äter vidare.
"Du har inget smör på mackan, som du skulle ha:" hörs det från pappa.
"Nej, men inte med julkskinka heller!" utrbrister jag arg. "Det blir JÄTTEÄCKLIGT och passar inte ihop."
Jag brer lite senap på mackan och tar mig surt en rejält tugga.
"Du sa ju tidigare till oss att du behövde mera fett, att du hade fettbrist."
Jag hoppar upp från stolen, arg som ett bi, och stormar fram till kylskåpet. Drar fram första bästa smör (margarin egentligen, 38% fett.) och en kniv i all hast. Slänger ned den på matbordet. Äckligt.Äckligt. Det är dessutom äckligt smör.
"Nej!" halvgråter jag argt och kastar margarinpaketet till ett annat bord. Inget äckligt smör ska få förstöra min macka. Dessutom luktade smörpaketet kylskåp.
Det går ett tag. Tystnad. Pappa är väl smått chockad över mitt lilla utbrott antar jag. Inom mig är det krig och jag hör några ord från boken "Mattillåtet" i mitt huvud.

Du dör inte av att testa ett par gånger, eller hur? Blir det inte bra är det väl bara att sluta då! Men att ändra sina vanor lite grand för att se om det blir till det bättre, kan ju inte vara så dumt att testa. Du vet ju att din vikt inte kommer att skena iväg för att du tar smör på mackan.

Jag flyger upp från stolen, hulkande av undertryckt gråt och rusar fram till kylskåpet igen. Gott smör tar jag fram. Bregott. En smörkniv stoppar jag rejält ned i paketet och tar upp en smörklump på en och en halv tesked ungefär. Lägger den i en hög på mackan, tydligt så att pappa ser och biter världens största tugga i protest. Tugga.Tugga.Tugga. Svälj.
Så. Det kanske blev lite väl mycket smör, men otroligt jätteäckligt var det inte. Brer ett litet tunt lager på resterande bit av mackan och avslutar min måltid under tystnad.

 Upp på rummet. Framför spegeln, ska ta på mig linser. Där brister det. Ställer tillbaka linsetuiet och sätter mig ned på marken för att andas lite. Andas. Ett, två, tre. Jag orkar fasen inte mer. Jag orkar inte detta! Det kommer ett par tårar, men jag torkar bara ilsket undan dem.
Går istället in till pappa.
"Pappa. Jag orkar bara inte gå till skolan idag!"
"Då får du jobba HÅRT på maten. Satsa på att äta mycket."
Jag blir tyst. Min första tanke är att skrika i protest, men jag kväver den. Går istället in till mitt rum och sover som en stock i två timmar.