Followers

torsdag 16 maj 2013

Torrboll

Förut kunde min hud falla ned i stora flak. Det var när jag var som allra sämst  i november - december 2011.  En helt fruktansvärd syn, att på kvällen byta om till pyjamas och känna hur ens egen hud följer med tröjan. Det gjorde inte fysiskt ont, men känslan gjorde ont i själen. Att veta att ens beteende, ens dumma tankar, fått det att bli så hemskt. Det var så konkret, så konkret att man bara ville försvinna genom golvet.

Tack och lov är det inte så nu. Min hud följer inte med tröjan i stora flak. Men jag ser, jag ser, att min hud inte beter sig som den ska heller. Jag är otroligt torr. Så torr, att jag ser det som meningslöst att smörja mig - när jag duschar nästa gång blir jag ju lika torr igen. Det kan hända att jag har fel, att det visst ger något att smörja sig. Men på händerna till exempel - smörjer jag in dem med hudkräm lär jag ju inom en -två timmar behöva tvätta bort det ändå, eftersom man ju går på toaletten eller ska äta eller något! Då är ju hudkrämen borta och pengarna bortslösande! Visst, jag kanske var mindre torr dessa två timmar, men sen är  jag ju likförbannat lika torr igen. Alltså går jag nu omkring som en torrboll under mina många lager kläder.

Vad tror ni? Borde jag smörja mig, trots att jag tvättar bort det igen? Känns så hemskt onödigt, men vad vet jag, kan ha fel!



Tidigare från bloggen;
Inlägg jag skrev om somatiska besvär (bland annat hudproblemen)
Dikt skriven om känslan/rädslan att  andra spetsar maten - en känsla som jag faktiskt fortfarande får ibland

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar