Min Ätstörnings-historia del 1

vonskareng har kommenterat inlägget "Plugg-dag": 

alltså åh - varenda gång jag ser en bild på dig (dålig på att kommentera haha).. hih mitt hjärta typ kollapsar av "sötis-döden". :D är din hårfärg naturlig eller ej? oavsett vad, älskar den hih. finns det något inlägg ngnstans på din blogg om typ "din historia" eller så? om du gått behandling osv? :) 

måste bara få säga TACK för dina kommentarer förresten.. så himlans fina, så fort jag börjar må dåligt scrollar jag ned och läser allt snällt om o om igen (tönt här hahah..). juste! mitt hår haha, jajjemen naturliga "lockar" - och om jag haft de uppsatt ett tag..eller glömt o borsta det haha... JISSES säger jag bara xD balsammetoden säger du? vad är det för något?:) kramis!! 


Svar:  Åh, tack så mycket för en underbar kommentar! Det är inte min naturliga hårfärg, tyvärr, jag har färgat med lite olika röda färger de senaste tre åren. I början hade jag henna, men sedan början av 2012 färgar jag med "vanliga" färger. Min naturliga är den där klassiska mörkblonda (råttfärgade) hårfärgen, men när jag var liten var jag väldigt ljusblond.

Så! Min historia. Uh ja, den är himla lång, men jag ska försöka göra den relativt kort. Om det finns ord att klicka på, klicka, så kommer du till ett inlägg som har med saken att göra och som jag skrivit tidigare :) Jag måste visst dela in detta i två delar. Det här är del ett och är under 2011, det år jag blev sjuk. Nästa gång blir det 2012, ett år där det går upp och ned..

Det började i början av 2011. Jag gick sista terminen i nian och allt flöt på finfint. Väldigt finfint till och med - jag gick ut med 315 poäng och kände mig väldigt nöjd, även om de där sista fem poängen gnagde i sinnet. Jag har alltid varit högpresterande, i allt, och det fick antagligen ut sin gång antar jag. Det hela började skonsamt, med att jag drog ned på maten då och då, åt vad jag tänkte var "nyttigt" samt började tänka annorlunda om mig själv och om mat.  I maj kräktes jag också, två gånger blev det, efter att ha ätit vad som egentligen är normala middagar. Märkte dock väldigt fort att det inte var något för mig, jag fick utslag i ansiktet, så det var två gånger aldrig igen.

Sommaren 2011 blev mitt fall. Jag var i Grekland hela sommaren och hade börjat banta på riktigt, men var fortfarande i ett extremt förnekningsstadium. "Har du gått ned i vikt?" "Nej, jag har blivit längre!" kunde det se ut och om någon insisterade blev jag bara arg, jag ville inte bli upptäckt, jag ville fortsätta ned. Det gick utför. Jag åt väldigt lite. Eftersom jag aldrig varit stor, så märktes det fort - jag förlorade min mens i redan i slutet av juni. Visst märkte folk, det gjorde dem. Mamma och pappa såg det, men de kunde inte göra så mycket - min förnekelse var närmast total.

När vikten krypit under den gräns som jag i mitt stilla sinne sagt som "TOTAL OCH ABSOLUT PANIK" var det mitten av september. Jag kröp till korset och berättade för mina föräldrar, men det var såklart något som de vetat hela tiden. Jag klarade inte att bryta detta själv. BUP kontaktades, men eftersom jag bor tio mil till närmaste BUP-mottagning blev det inte det lättaste att komma dit. Och jag hade inte heller en sån bra insikt om det hela, jag fortsatte att jämt välja ätstörningen och gick ytterst sällan emot. Till BUP åktes det i alla fall, tio mil enkel resa, jag vägdes, det pratades. Mest pratades det om att jag skulle äta mera (hah) och att jag var tvungen att bättra mig. Jahaja tänkte jag. Pappa började äta måltiderna tillsammans med mig. Jag fortsatte nedåt.

December 2011. Min vikt låg på bmi 15 och det märktes på BUP. En dietist var där då och hon satte stopp - tre näringsdrycker à 300 kcal vardera skulle jag få i mig varje dag, utöver vanlig  mat. Jag fick panik. Jag fick total och total och total panik.Mina proportioner på vad som var en normal måltid var katastrof, 300 kcal kändes helt absurt mycket. Det var på lucia detta skedde. Jag har alltid älskat allt som hade med julen att göra, men min Lucia blev förstörd - tänkte jag då. Så här i efterhand var jag glad över det som skedde, då det var nu jag fick en verklig insikt - jag var faktiskt sjuk och hade en allvarlig ätstörning. Men natten över till dagen då jag skulle äta 900 kcal extra på en dag blev helt fruktansvärd. Jag beslutade mig till slut för att ge det två veckor. Om mina tankar i inte ändrats sedan dess så skulle jag strunta i näringsdryckerna, rymma, eller vad som helst.

Två veckor senare var jag förändrad. Det kändes inte lika jobbigt länge och jag arbetat aktivt för viktuppgång. Jag åt choklad, våfflor, julmat, ja allt flöt på. Och jag såg hur omgivningen blev glad över mina framsteg - så jag fortsatte. 27e december tog jag min sista näringsdryck, jag klarade nu att gå upp utan dem.




Ps. Balsammetoden går ut på att inte tvätta med schampo! Schampo är onödigt starkt och sliter på håret mer än vad man tror - man måste också tvätta håret oftare då, en uttorkad hårbotten producerar mera sebum (fett). Det är svårt att förklara kort, men fungerar hemskt bra :) Här finns en rätt så enkel och kort beskrivning om metoden. Mååånga kramar till dig, och jag måste säga att du är helt otroligt vacker - jag menar det verkligen. En klassisk skönhet :')