Svar på kommentar "

 linneahs har kommenterat inlägget "Sa du mattebok?"

Tack för din kommentar i min blogg! Ditt kämpande och bloggande inspirerar mig såååå! Hur lågt var ditt BMI när det var som lägst? Har så svårt attkänna mig kroppsligt på det viset mitt BMI antyder, och det är det som hela tiden hindrar mig. Har upptäckt att jag liksom kan se andra i min sist och tänka att "om jag vore så så vore det en annan sak, då hade jag fått unna mig och då hade jag också vräkt i mig mat för då hade det ju behövts att jag gått upp".. Mitt BMI antyder u att även jag behöver det, men eftersom jag inte tycker det synas så är det så svårt.. Har du känt så? Hur har du hanterat det isf? Har du ngr tips till mig? Som sagt, du inspirerar! Kramar

Svar: Tack för den fina kommentaren! Jag blir alltid så glad att höra när jag inspirerar positivt :)
Mitt BMI var som lägst på 15 (14.9 egentligen).. Jag såg det inte heller, men andra som kanske hade BMI 17 tyckte jag var supersmala och att de verkligen behövde gå upp i vikt! Jag insåg liksom aldrig, trots siffrorna, att jag var magrare än dem.. I efterhand lovar jag dig nästan att du kommer att se annorlunda på dig själv! I svält förvrängs hjärnan, vilket kommer att förvrängas tillbaka sedan.

Hur snabbt det går tror jag dock är ganska individuellt.. För mig gick det rätt så fort, men det kan bero på att jag inte hade ett mycket lågt BMI särskilt länge. Visste du att psykologer inte ens tar emot människor som är för underviktiga? Helt enkelt för att hjärnan fungerar annorlunda!


Jag vet inte riktigt hur du ska göra för att se dig själv utifrån så att säga, men du får helt enkelt lita på att siffrorna har rätt (gäller de andra, gäller de ju också dig, för varför skulle just du vara världens enda undantag? :P) och acceptera läget och bara äta och vänta. I och med att ditt BMI normaliseras, kommer dina tankar också att bli sundare. Jag är dock av den uppfattningen att ingen ser sig själv som andra ser en. Man har sina komplex, vilket alltid förstorar (eller förminskar) upp olika delar av kroppen. Även friska har det nog så.. Jag tror att man kanske inte helt kan bli av med sina komplex, men att man kan få dem att inte påverka sitt liv, alltså leva som om man inte ens haft dem. Det är i alla fall mitt mål!

Än ser jag mig inte som smal i spegeln, det är en bra bit dit, men kan jag bara acceptera att det är så här jag ser ut och att jag kommer att få dras med min kropp hela livet ut (det är ju inte direkt något man kommer undan) så blir livet helt enkelt enklare att leva. Varför haka upp sig på något så oväsentligt så som vikt eller utseende? Hjärnan är ju alltid intakt. Försöker jag i alla fall intala mig.. Hihi.
Jag önskar dig allt lycka till med att bekämpa den där förbannade ätstörningen som bara försvårar livet och fråga gärna igen om det är något du undrar :)

Kram!