Svar på kommentar

Marinesummer säger:
Klickade precis in på din blogg. Och läst några inlägg. Vad fint att du har en så positiv syn på det hela. Det imponerar mig verkligen. Jag har t.ex inte ens haft anorexia men jag hade svårt att vara lika positiv när jag kämpade mig ur min ätstörning i höstas :) du verkar väldigt målmedveten och det är coolt. Också fantastiskt att du blir glad över att gå upp i vikt, vädligt positivt. Jag kan tänka mig att många som håller på att bli friska från anorexi, känner ett visst mått av panik när man börjar gå upp? Men din anorexi kanske inte var så fokuserad på just vikten? Det är ju olika :)

Först; tack så mycket för den fina kommentaren! :D
Det här med vikten ser (snarare såg) jag som väldigt viktigt, faktiskt. Jag strävade ju efter att gå ned i vikt och inte bara bli smalare på utsidan, utan även på vågen. Jag såg till att vågen varje vecka pekade nedåt, och pekade den uppåt eller stod still höll jag in ännu hårdare. Däremot anser jag nu att man varken vill eller kan bli frisk från en ätstörning utan att också släppa viktfixeringen.

Visst är det inte bara tji och tjo och glädjedans när jag ser vikten gå upp, men den del av mig som säger att jag minsann håller på att bli tjock och borde hålla igen tänker jag inte låta säga någonting. Då är det istället bättre att intala mig själv att det faktiskt är superbra att gå upp i vikt för mig (som det faktiskt är) och inte ens nämna att det kan kännas jobbigt. Därför säger jag det inte. Haha. Det blir lite terapi för mig så att säga :)
Jag anser också, att hur bra man ser ut inte hänger på vikten. Jag är inte frisk när jag har uppnått ett visst BMI, det är bara ett steg på vägen. Jag tänker inte sluta äta som jag gör bara för att jag har nått ett visst BMI, utan jag anser att min kropp är kapabel nog att stabilisera den och när jag väl har stannat, trots att jag fortsätter äta som jag nu gör, kommer jag att sluta bry mig alls om jag hoppar något kilo hit och dit. Det är helt normalt. Man brukar väga lite mera runt jul, och kanske gå ned lite (bara något kilo!!) under våren då man börjar komma ut och röra sig. Jag tänker nog knappt väga mig heller, det räcker ju med att jag mår och ser bra ut :) Börjar det sedan gå åt det ena eller det andra hållet... tja, då får jag fixa det då antar jag! 

Jag säger ofta "Ha, där fick du!" när jag får de där negativa tankarna. För jag vill ju ha ett bra liv! Jag vill vara glad och leva lyckligt, och med en negativ inställning får man sällan det. Att tänka positivt har jag gjort hela mitt liv, man tjänar ju inte på att tänka negativt. Med positiva tankar, blir det mesta så mycket bättre. Skolan tillexempel. Det är klart, det allra bästa jag vet är inte att släpa mig upp halv sju på morgonen för att rusa ned till skolan och sitta i en skolbänk och suga åt mig information, men tänker jag varje dag "Åh, det här blir en bra dag!" är det också större chans att det blir det. Lite som en placebo-effekt kan jag tänka mig!

Under min ätstörning vändes på det där positiva, som varit en sån stor del av mig. Jag såg dagen i ett mörker och tänkte bara på det dåliga som skulle komma. Maten. Skolan. Vikten, hungern.. Ja, jag såg helt enkelt inte de delar av mitt liv som jag älskade! De försvann, överskuggades av det negativa. Då är det lätt att man liksom fastnar i det där negativa, och allt blir rent ut sagt förjävligt. Går det tillräckligt långt, kan man till och med bli deprimerad. Skulle jag då tillåta mig själv att tänka "Jag ser fettet lägga sig på magen, jag är rund, jag är snart normal" ja givetvis, då skulle jag också känna mig tjock. Alltså yttrar jag det knappt. Man blir vad man gör sig till, helt enkelt! Och tänker jag att jag är jättefin och söt när jag inte är en mager sticka, ja, då blir jag också det. Så det så :)

Hoppas att du fick ut något av mitt svar och jag hoppas att du  slipper ta dig ut en ätstörning igen! Det är verkligen en kamp och det tjänar ju ingenting att hamna där igen :) Kram!