En värld består utav flera världar

Jag blir för varje dag som går framåt mer och mer imponerad av omgivningen. Jag blir också mer och mer tacksam, över hur omgivningen är. Fy fan (ursäkta språket) vad vi har det bra!! Men jag börjar också känna mig  mera och mera upprörd, på de som inte tar det till vara. Visst, kan kan ju på ett sätt förstå dem, jag var ju själv där när världen bara kretsade till sitt eget helvete, men jag säger som så.. Det är ändå ett val man gör, fastän det sällan var meningen att man skulle dit från början. Konstigt. Man vet vad man håller på med, även om man inte kan sluta. Kan... Det GÅR. Det går faktiskt. Men jag tror, att insikten i det otroligt destruktiva man gör, måste bli väldigt djup innan man faktiskt gör något åt saken. För mig var det ju vägskälet om inläggning som fick mig att skena.

Nu uppskattar jag varje minut av vardagsliv, stressad, glad, hungrig, mätt. Jag vet att när jag mår lite sämre, kommer det att bli bättre. Jag vet också att när jag är hungrig, blir jag snart mätt igen. När jag är trött, kommer jag snart att vara pigg igen.. Kontrasterna är det som får mig att känna mig levande. När ätstörningen hade tagit över, fanns just inte den där översta kontrasten. Jag var både hungrig och trött, och jag blev varken mätt eller pigg. Tillräckligt länge och man glömmer faktiskt hur de bra känslorna känns på riktigt. Kanske att man ler även om man har en ätstörning, kanske att man känner sig mätt. Men leendet går aldrig till öronen, och mättnaden är bara tillfällig. Det är först när man känner på äkta glädje och lycka, som man verkligen kan börja uppskatta livet igen.

Nu finner jag glädje även i mina motgångar. Även i mina djupaste, mörkaste kontraster. Det leder ändå till något gott, i slutändan. Min ätstörning ledde till något gott, fastän det var den allra djupaste och mörkaste kontrasten i mitt liv hittills. Jag har lärt mig att leva. Jag har lärt mig att känna, förstå. Jag har lärt mig att riktig lycka, det sitter i djupet och inte på ytan.

Bild tagen 8 december 2011, fem dagar innan jag valde liv framför självdestruktivitet. Never again