Det lönar sig inte att se tillbaka. Jag vet att det inte gör det, ändå kan jag inte låta bli. Varför sker det som sker? Går det att förhindra, eller var det meningen att det skulle bli så? Jag tänker såklart på ätstörningen. Fastän det kan hända att det var en nödvändig period i mitt liv, så kan jag inte låta bli att fundera på om det lika gärna skulle kunnat visa sig i andra saker än i maten.
Det som slår mig mest är om man kan fortsätta leva sitt liv med de förväntningar man har på sig själv och omgivningen,även efter det att man blivit frisk från ätstörningen. Alltså, om jag har haft väldigt höga krav på mig själv innan och att det har varit en av anledningarna till min ätstörning, betyder det att jag måste släppa på kraven för att helt lämna ätstörningen?
Ett svar på en frågan, enligt mig, skulle kunna vara att ja, det behövs. Om man inte lyckas släppa sina självskapade krav på sig själv tror jag att det blir mycket svårt att helt släppa ätstörningen. Jag tror att det i alla fall blir betydligt lättare att falla tillbaka. Det som utlöste ätstörningen innan, borde inte den kunna utlösa ätstörningen igen? Jag tänker mest som så, att om det nu finns utlösande faktorer i en ätstörning; kan man stå emot om knappen klickas på igen?
För mig sitter skräcken för att falla tillbaka väldigt djupt. Om jag känner mig dragen till det eller börjar få anorektiska tankar, skyndar jag mig att kväva dem och inom någon dag så är det bra igen. Men, vad händer om jag inte lyckas kväva dem på en gång , utan det får gå några dagar? Kanske till och med en vecka och min vikt hinner påverkas? Hinner vikten påverkas, känns det på något sätt som om man lätt skulle kunna tänka "lite till sen är det bra" och så är man där igen.
Teorierna kring utlösande faktorer för ätstörningar är många (här är en sida med teorier, som jag tycker var mycket bra). Det finns, som jag har sett, inget riktigt svar på frågan eller snarare, väldigt många svar. Hjärnan är så otroligt komplex kan jag tänka mig, att ett svar inte räcker. Dessutom så är det säkert väldigt olika för varje enskild individ.
För min del vet jag verkligen inte. Jag antar att jag är en blandning av väldigt många olika faktorer. För det första har jag lätt att falla in i saker och engagera mig väldigt mycket, för det andra är jag högpresterande inom allt jag åtar mig och lämnar gärna inte jobb halvdana (något som nuförtiden är något jag verkligen försökt släppa på).
Jag tror faktiskt inte att maten var ett sätt för mig att bli smal, mager, utan helt enkelt ett sätt att fly undan verkligheten. Så blev det ju. Min värld blev omskakad, mina prioriteringar annorlunda, men jag är ganska säker på att mitt i all skit har jag tagit ett riktigt stort steg från att släppa ungdomens naivitet. Men visst, det är nog en bra bit kvar.
"Åh. För en halvtimme sedan fick jag ett äckligt våldsamt sug efter att hetsäta. Jag kände för att baka något, en kladdkaka vad-som-helst och sedan trycka i mig halva smeten rå, grädda den i ugnen och servera med mängder av vispad grädde till. Jag kände för att äta tio mackor med falukorv och senap, för att dricka fem glas mjölk, juice och äta upp alla nötterna i skålen på köksbordet. Jag kände för att mikra en macka med massvis med ost, doppa den i varm o'boy och sedan gå och kräkas upp alltihopa.
Jag tog ett fjärdedels äpple med lite kanel och socker och fyra glas kolsyrat vatten."
(www.fighted.blogg.se) 2011-10-16
Texten ovan är ett exempel på ätstörningen också skulle kunnat handla om självkontroll. Någonting som är lätt att få full kontroll över är just maten. Det är ju någonting som andra inte riktigt kan påverka. Det är nog därför, skulle jag tro, som många utvecklar en ätstörning i tonåren. Man har svårt att veta vad man ska göra av sitt liv, ser barndomen flyta iväg och ansvaret i och med vuxenlivet komma närmare. Kanske börjar ny skola, gymnasium, och så mycket nytt kan ta knäcken på en. Man har ingen kontroll! Man vet inte vad som händer, vad som förväntas.. Ja, ni förstår.
Det här inlägget var bara några av de många teorier som finns. Rekommenderar er att läsa länken jag länkade tidigare i inlägget :)
Men hur ska man göra då? Hur ska man kunna förhindra dessa utlösande faktorer att utlösa ätstörningar? Ärligt talat; jag vet inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, samma här. Man orkade egentligen inte med livet som man lagt framför sig själv och då såg man en väg ut: sjukdomen.
SvaraRaderaJag har dock inte släppt kraven på mig själv. Nu blir jag lite halv-orolig när du säger att du inte tror att man kan bli helt frisk då. Jag tror att du kan ha rätt. Men jag vill inte låta sjukdomen ta ifrån mig den framtid jag kämpat för, därför använder jag min ambition som motivation att bli frisk istället. :)
Men det är inte så säkert! Det är helt klart olika för alla. Och efter flera ätstörniingsfria år tror jag faktiskt att tankarna är i princip helt borta. Kanske att de återkommer i små korta perioder, när man har det svårt annars? Om det är så att tankarna finns där (för mig är det i perioder, det kan gå flera dagar utan att jag får en enda medan det några andra dagar är hela tiden) så gäller det väl att lära sig leva med det och inte låta tankarna förstöra något för en själv.
SvaraRaderaOm man lyckas behålla tankarna utan att handla efter dem, tror jag att de kommer att försvinna mer och mer. :) Alltså, tycker jag att ditt sätt låter allra bäst! Inte låta sjukdomen ta ifrån en framtiden^^ Kram!
Jag tror att det är svårt att förhindra alla faktorer men man måste lära sig tidigt att det är fullt ok att misslyckas också. Världen går inte under. Och vuxenlivet kommer inte över en natt. All ansvar och alla krav lär man sig att ta stegvis. Min pappa brukar säga så här:
SvaraRadera"Der Mensch wächst mit seinen Aufgaben." Och då menar man "växa" med just detta. Man blir klokare på de egna felstegen också. Det är bra att leta vad man vill med livet men känn ingen press på dig att du måste veta allt när du fyller 18.