Självutlösare

I natt drömde jag någonting konstigt. Som vanligt.. Denna gång färdades jag i tiden- till fyrtiotalet! Lika bra att göra verklighet av det, tänkte jag vid fyratiden och bytte om, sminkade mig och riggade upp kameran på stativet.

Min garderob

Min garderob är en salig blandning av allt möjligt. Jag har en "skolgarderob" och en "hemmagarderob". I hemmagarderoben finns det saker som jag aldrig skulle bära på skolan, men som jag ändå älskar att bära hemma. Direkt när jag kommer hem från skolan byter jag alltid om till min hemmagarderob- jag brukar till och med tänka ut under dagen vilka kläder som vore härligast att ta på mig när jag kommer hem.

I min skolgarderob är det mycket svart, det erkänner jag. Antar att det är så mest för att det är praktiskt med svarta kläder. Det går ju att matcha till i princip det mesta som har lite mera färg, dessutom kan det fungera utan att vara för tråkigt eftersom mitt hår är så pass rött.

Märkeskläder har jag verkligen aldrig brytt mig om. Jag har faktiskt ingen aning om sådant. Men jag antar att det beror på att jag bor ute i skogen, hade jag varit en stadsflicka hade det säkert varit annorlunda.

På morgonen när jag klär mig är det mycket efter humör. Jag försöker dock att inte klä mig alltför sött, eller alltför rockigt. Ett saligt mellanting helt enkelt! Ofta blir det ett par svarta jeans, en lite längre kortärmad svart tröja och kanske en lite mera färgglad flanellskjorta, som jag inte knäpper utan använder som kofta.

Jag har två vinterkappor som jag varierar bland. En är en enkel, lite längre än knälång svart kappa. Den andra är lite mera "fancy". Den är något kortare, grå och har en liten rosett där bak som jag allra helst skulle ha klippt bort, men som ändå fått vara kvar. Mycket för alla positiva kommentarer jag fått för den. Haha. Jag brukar ta den kortare gråa vid lite varmare väder eller då jag har kjol, och den svartare under mina mörkare, kallare dagar. Haha.

När jag var yngre, fram tills jag började i sexan ungefär, storvägrade jag jeans. Det var det värsta jag visste! Även om de var av stretch och härliga. Nej, jag skulle inte ha det! Vet det tusan vad jag hade istället, men jeans hade jag i alla fall inte. Det släppte dock när jag upptäckte att det inte var så farligt ändå, det var ju både snyggt och bekvämt!

Så jag körde på jeans tills jag hade en period i åttan och nian då det endast var kjol som gällde. Långa, dessutom. Tänk så härligt, jag kunde ju ha något ur min hemmagarderob under, ett par slappa byxor eller till och med långkalsonger under, och en lång kjol som dolde det. Whiiih! Så det var långkjol som gällde i några år där. Höstterminen i nian tror jag faktiskt inte att jag hade byxor en enda gång. Ehehe. Ofta var kjolen ankellång, svart och svepande. Sen något lite mera färgglatt över, ofta en kofta som gick en bra bit ned över rumpan. 

Hade jag fått välja helt, utan att bry mig om skolkläder, mode eller dylikt, hade nog min garderob till största del sett ut så här!

Klicka för större bild! :) Den här tog över en timme att göra. Gah.

Upptäckte nu att kläderna blev väldigt lika varandra. Får nog uppdatera igen med lite mera variation xD

-Svar på kommentar och läkarbesöket-

Anonym skriver: Det låter helt super! Se till att hålla dig till ditt schema fram tills dess bara, så att kroppen blir liiite stabilare först så att du helt säkert inte börjar hetsäta till följd av den långa svältperioden. Jag vill absolut inte skrämma dig för det är en jättebra idé, men det kan ändå vara bra att ha i bakhuvudet att kroppen lätt tar över kontrollen när den är så desperat och man plötsligt "ger med sig" - det är en helt naturlig (men otroligt jobbig för någon med din typ av ätstörning) reaktion för att kroppen BEHÖVER det.
Jag tror det är mycket av den här anledningen som många ätstörnings-enheter rekommenderar att man alltid ska följa ett mar-schema de första månaderna, för då spårar det inte lika lätt ur åt varken det ena eller andra hållet och man besparar sig på jättemycket lidande och kompensation (som i sin tur ofta leder till att kroppen skriker efter ännu mer mat och leder till ännu mer lidande - ska man bli bra så FÅR man inte kompensera åt varken ena eller andra hållet oavsett hur man har ätit innan och då måste ser bli rätt).
Jag hoppas verkligen att du inte tar kommentaren på fel sätt - självklart ska du göra som du känner för men var bara uppmärksam på att kroppen inte lurar dig. Än så länge verkar det ju helt lugnt med näringsdryckerna och det är ju såklart inte samma för alla! Och skulle det hända något så är det bara att återvända till det förbannade matschemat och köra på det ett tag - det fungerar alltid.

Kram och lycka till! 

Tack så mycket för den fina kommentaren! Jag tar den inte alls på fel sätt! Tycker att det var väldigt bra att du påminde mig om den där risken särskilt eftersom jag ibland känner mig bottenlös och att jag skulle kunna proppa i mig hur mycket som helst. Det är säkert, som du säger kroppen som säger till att den behöver det. För behöver energi, det gör den verkligen!  Jag hoppas verkligen att jag ska kunna klara av att inte äta så pass mycket att det spårar ur. Jag tror också att det inte alls vore bra med min kropp att helt plötsligt få en matchock. Därför tänker jag se till att äta sex gånger per dag (som jag gör nu) även under operation jullov. Men att det inte är helt förbjudet att ta sig en pepparkaka eller två mellan måltiderna!
Sen har jag förvarnat mina föräldrar om den här risken och jag har bett dem att hålla lite koll, så att det inte går överstyr. :)


Dansen idag gick super! I början dansades det Foxtrot. Men jag har väldigt svårt för den typen av närkontakt, särskilt eftersom killarna håller en om midjan. Jag är så hård där. Stenhård. Man känner revbenens konturer rakt igenom! Det är otroligt obehagligt att jag valde att stå över. Satte mig på sidan om när det var foxtrot men en snäll kille bjöd upp mig (fastän det var tjejernas :P) så det blev minsann en foxtrot ändå. Men det gick ganska bra, för han höll mig inte precis vid revbenen, utan längre bak på ryggen.. Då kände han säkert mina skuldror istället, men skitsamma! Kul var det i alla fall. Han får väl skylla sig själv om han bjuder upp benranglet. Haha :( Ska ändra på det där, helt klart.

Efter foxtroten dansade vi schottis. Det var otroligt kul! Jag älskar verkligen danser med lite mera fart i. Och alla roliga skutt! Kändes som en artonhundratalsfilm när alla på dansar omkring i färgglada krinoliner och korkskruvslockigt hår. I morgon blir det förhoppningsvis schottis igen! Sen är alla tre danslektioner slut.. Puh. Det är obligatoriskt för de som läser idrott att gå på dem, så jag såg ingen anledning att inte gå dit. Särskilt eftersom jag faktiskt gillar att dansa.

Efter dansen (jag var tvungen att gå en kvart tidigare..) åkte jag, mamma, pappa och min syster de tio milen till BUP.  Vädret var hemskt. Det snöade som fasen, men var inte särskilt kallt, så det var väldigt halt och snön frös sig fast på vindrutetorkarna och det blev dålig sikt.. Usch. Det tog ändå bara en timme och tjugo minuter som vanligt, så vi kom i perfekt tid. Väl där träffade jag en läkare.. Hon var väldigt bekymrad över min låga vikt, men efter en noggrannare undersökning (som bland annat innebar lyssning av hjärta och lungor) blev hon lite lugnare. Jag hade inte toklåg puls, faktiskt rätt så hög -Puh! Då lever jag i alla fall väldigt mycket!- och mitt blodtryck var okej, om än något lågt. Men jag har alltid varit lågtryckig, så det var inte allt för farligt. Och vikten! Jag har gått upp 6 hekto! Det är troligtvis vattenvikt som kroppen samlar på sig, dessutom hade jag nog lite mera mat i magen än sist, men ändå! Otroligt härligt att vågen för en gångs skull inte pekar nedåt. Det betyder ju att det måste gå framåt min kamp. Nu ska det banne mig fortsätta uppåt också!

..för. Jag vill verkligen inte väga så här äckligt lite längre. Efter BUP åkte vi till H&M och jag provade lite kläder. Först testade jag min vanliga storlek, 36, och det var på tok för stort. Sen testade jag 34 och det var lik förbannat på tok för stort. Det är inte normalt. Höll nästan på att brista i gråt i provrummet, igen.

Jag må ångra mig sen över det här. Men jag vill att ni ärligt säger. HUR FASEN KAN MAN VILJA SE UT SÅ HÄR? Hur fasen kan man tycka att det är snyggt? Det är helt sjukt! Jag blir så arg på alla sjuka skönhetsideal, men jag känner mig också hopplös- vad skulle lilla jag kunna göra för att påverka dem? Lägga upp en bild? Hah. Det hjälper nog inte. Om nu nu möjligtvis tycker att det här är "snyggt" tycker jag att ni nu genast ska läsa på om riskerna och hur farligt det är att vara underviktig eller ha anorexi. Frågar er då om ni tycker att NÅGON är värd att ha det så, snyggt eller inte. Vill man vara fin får man lida pin! Ja, men till vilken grad? Till den grad att man faller död ned? Jag lovar, som död är man inte särskilt fin.