Gaming

Jag har sedan jag var riktigt liten, spelat en del datorspel. Det började med att mamma fick en bärbar dator (runt ca 20021 typ) och då följde Age of Empires med. Vid den tiden gick jag knappt gick i skolan ens och datorer höll fortfarande på med kassetter. Spelade Age of Empires i många år därefter innan jag ens rörde något nytt spel. Nästa spel var Dungeon Siege (Legends of Aranna och "ettan") och jag tror att det var 2005 som jag började med det. Spelade ut det många gånger, även multiplayer med min syster. Är nog fortfarande ett av mina absoluta favoritspel!

Sen var det många år av The Sims 1, The Sims 2 och The sims 3 som gällde. När Skyrim kom började jag spela det också.

DotA 2. Efter att ha spelat singleplayer och mot en dator, blev det så kallade "pvp" player versus player, att spela mot andra spelare i realtid, en välkommen nyhet. I början var man urkass, såklart ,men jag hade min syster och kusin vilka båda är rätt vana dotaspelare, att lära upp mig. Dota (Defence of the Ancients) är ett otroligt komplext spel, med över 100 olika karaktärer att hålla reda på vilka alla har minst fyra stycken "skills", färdigheter, som man bör kunna för att veta vad man har att förvänta sig av sina motståndare. Kort och gott går spelet ut på att slå ned det andra lagets bas. Man spelar fem i varje lag och det krävs samarbete, kommunikation och ypperlig timing för att det inte ska sluta i katastrof och fula ord. En sann utmaning! Tog ett par månader innan man ens kunde namnet på alla hjältar..


Ett problem: Jag är en rätt dålig förlorare. Tävlingsinstinkten sitter djupt inom mig och ibland vill jag slå sönder datorn efter en förlorad Dotamatch. Jag vågar faktiskt påstå att dota har hjälpt mig acceptera mina svagheter och ibland ge med sig - man kan inte alltid vara bäst.