Onaturliga former

Igår när jag borstade tänderna fick jag i några sekunder en rätt så upprörande syn. Min hand, min handled, min tunna arm. Det såg inte klokt ut! Vad har jag gjort!? Varför!? Jag kände mig närmast äcklad. Det här var inte fint. Det här var hemskt och långt ifrån hur jag egentligen vill se ut.

Jag har aldrig förstått tjusningen med att vara riktigt tunn, mager. Jag har aldrig genuint tyckt att det varit vackert med en sjukt smal kropp och jag har heller aldrig velat bli så. Jag har alltid tyckt att en frisk kropp, en fungerande kropp, är det vackraste. Jag avundas inte de trådsmala tjejerna på omslagen till modetidningar, de som är underviktiga och tvingas av skönhetsskäl behålla det. Jag tycker det är rent ut sagt förjävligt att kvinnorna på catwalken ser ut som de gör, att kläderna ska sitta på det där sättet. Att modeller som är över 175 centimeter lång kan ha XS. Det går inte ihop!

Det som livet går ut på, egentligen, är fortplantning. Så är det för alla varelser - dagen går ut på att äta och skaffa mat (så att man kan fortplanta sig) och beroende på vilket djur det är, ta hand om sina avkommor. Det är helt enkelt så det är. För att en hona av djuret Homo Sapiens Sapiens, också kallat kvinna, ska kunna få barn behöver hon ha nått puberteten samt ha mens. Mens har man bara om man är i form nog att ta hand om barn - underviktiga kvinnor har oftast ingen mens. Det är naturens sätt att säga att något är fel, något är så fel att du inte ens ska kunna ha barn. 

Ibland gör man saker som man egentligen inte alltid tänkt sig. Konsekvenserna av ens handlande kan bli oväntade, om än fullt logiska. Jag har varit blind och handlat efter hur det kändes för stunden, utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna av mina handlingar. Alltså fick jag minsann stå där med tandborsten i handen och blicken på min hand där konsekvenserna av mitt handlande syntes.