Viktuppgång - svårare än anat

Det som jag finner allra svårast just nu är att gå upp i vikt. Jag äter nu så att jag står stilla, men jag går inte upp. Jag behöver gå upp! Det är väldigt nödvändigt. Men då måste jag äta mer än vad jag gör av med, jag måste öka mitt matintag ytterligare. Många skulle säkert vara glada om de behövde gå upp fyra kilon, det kan ju inte vara så svårt, tryck i dig godis hela tiden bara!

Verkligheten är inte så enkelt, i alla fall inte när man har en ätstörning. Jag kan äta godis, ja, jag kan äta glass - någon gång ibland. Men jag vill inte äta det hela tiden! Det förstör liksom glädjen i det. Alltså finns det ett alternativ kvar : äta mera energitäta produkter.

Och där är mitt andra problem. Jag äter hellre en större mängd av något mindre energitätt än att äta en mindre mängd av något energirikare. Jag skulle hellre äta en stooor skål fruktsallad än en liten skål glass. Och det försvårar det hela, eftersom det då känns som om jag ätit väldigt mycket när jag i själva verket inte har det.

Jag måste. Jag måste! Jag måste upp i vikt. Jag måste hitta ett sätt att göra det. Jag måste nog också acceptera att jag inte kommer att komma undan utan att känna ångest. Nu har jag gått den lätta vägen, nu har jag den längsta och svåraste biten kvar. Hemskt nog blir undervikten en sorts bekräftelse på att det man gör har "lyckats" och att lämna den anser ätstörningen är att misslyckas. Nu gäller det att skilja mig själv från ätstörningen och börja gå Tuas väg, inte Anas.