Hör upp vännen!
Livet går upp och ner för alla, precis som du säger. Kriser kommer komma genom hela livet och det uttrycker sig olika från person till person. Vissa använder maten som räddningsplank under en kris, andra alkohol, droger, resande eller rakar av sig håret. Det enda man kan göra är att "rida vågen" alltså låta den ångest eller andra jobba känslor komma och acceptera att man kan inte alltid må bra. Men kan inte alltid ha ork till allting och att man måste ha hjälp med vissa saker.
Men försök fokusera på det vackra i livet, att vi går mot ljusare tider, sommaren är snart kommen och då även chansen för livet att ta nya vändingar!
Att bli 18 är en mycket stor grej. Men inser att det är en själv som måste ta ansvar för sitt liv. Det är en övergång från att vara barn till att bli vuxen. Men samtidigt så går det inte att komma undan, vi alla växer upp någon gång.
Vi kan ha ångest över att inte veta hur våran framtid kommer bli eller vara rädd för att man inte kommer komma någon vart i livet. Men försök se det från den ljusare sidan, dui är ung. Kan bestämma precis hur du vill att ditt liv ska bli och det är du som kan välja de vägar som gör ditt liv till det bästa!
MItt tips: sänk alla krav du har på dig själv, gör saker du mår bra av och njut av att vara den du är.
Att bli av med en ätstöring är omöjligt att klara av ensam, men känn dig absolut inte misslyckad eller "dålig" för att du snart är 18 år och för tillfället kanske inte klarar av att äta (iallafall tillräckligt) helt själv. Det kommer en tid för det också. Men inte nu. Acceptera, acceptera och acceptera.
När du känner dig redo kan du göra precis hur du vill, vad du vill och när du vill. Ingen kan stoppa dig!
Kram. / Daniella
Livet går upp och ner för alla, precis som du säger. Kriser kommer komma genom hela livet och det uttrycker sig olika från person till person. Vissa använder maten som räddningsplank under en kris, andra alkohol, droger, resande eller rakar av sig håret. Det enda man kan göra är att "rida vågen" alltså låta den ångest eller andra jobba känslor komma och acceptera att man kan inte alltid må bra. Men kan inte alltid ha ork till allting och att man måste ha hjälp med vissa saker.
Men försök fokusera på det vackra i livet, att vi går mot ljusare tider, sommaren är snart kommen och då även chansen för livet att ta nya vändingar!
Att bli 18 är en mycket stor grej. Men inser att det är en själv som måste ta ansvar för sitt liv. Det är en övergång från att vara barn till att bli vuxen. Men samtidigt så går det inte att komma undan, vi alla växer upp någon gång.
Vi kan ha ångest över att inte veta hur våran framtid kommer bli eller vara rädd för att man inte kommer komma någon vart i livet. Men försök se det från den ljusare sidan, dui är ung. Kan bestämma precis hur du vill att ditt liv ska bli och det är du som kan välja de vägar som gör ditt liv till det bästa!
MItt tips: sänk alla krav du har på dig själv, gör saker du mår bra av och njut av att vara den du är.
Att bli av med en ätstöring är omöjligt att klara av ensam, men känn dig absolut inte misslyckad eller "dålig" för att du snart är 18 år och för tillfället kanske inte klarar av att äta (iallafall tillräckligt) helt själv. Det kommer en tid för det också. Men inte nu. Acceptera, acceptera och acceptera.
När du känner dig redo kan du göra precis hur du vill, vad du vill och när du vill. Ingen kan stoppa dig!
Kram. / Daniella
Svar: Din kommentar var riktigt peppande! Tack för jättebra tankar. Jag önskar att jag bara kunde sänka alla krav jag hade på mig själv, men det är så svårt - för mig sitter alla krav otroligt djupt rotade och även om jag "vet" att man inte måste ha max på allt så är det det som jag utgår ifrån när jag gör saker. Däremot har jag inte orken att lägga ned så pass mycket tid som jag numera skulle behöva för att kunna få max på allt, så resultatet blir att jag inte får det och istället får en skum känsla över det hela.
Jag måste acceptera att jag har en ätstörning, men det är grymt svårt. Jag tänker dumt nog att det är mitt dumma fel och att det är fel i min hjärna, och på ett sätt är det rätt - det är jag som gör det. Ingen som tvingar mig att äta som jag gör. Men som med annat missbruk är det betydligt mera komplicerat än så..
Hur jag däremot ska kunna bli av med min ätstörning, det har jag inte den blekaste aning om. Som det ser ut nu har jag ingen aktiv hjälp utan jag måste ensam (förvisso med stöd från nära och kära) tackla svårigheterna. Jag har talat några gånger med en kurator de senaste veckorna och det har varit bra, men samtidigt känner jag att jag troligtvis kommer att behöva mera hjälp än så. Att ensam reda ut tankarna som finns i huvudet är i princip omöjligt - jag kommer ingen stans utan trampar bara på samma, dåliga ställe.
Att bli vuxen känns konstigt. Jag känner mig fortfarande som typ femton, absolut inte någon som har eget ansvar och som får rösta. Nej, det känns hemskt konstigt. Förhoppningsvis kan jag acceptera den tanken också, att jag faktiskt också blir vuxen någongång - det vill säga om si så där sex månader...
Ljusare tider, det ser jag fram emot, och jag vet liksom du att det faktiskt kommer att komma! :)
Åter mycket tack för kommentarer och många kramar till dig!
Jag känner samma som dig.. att allt är mitt fel.. får skylla mig själv =( ibland har jag ftf inte accepterat att jag är sjuk..
SvaraRaderaTycker du sak prata med en riktig behandlare eller psykolog, kurator tycker jag inte är lika bra... kramar!