Vadå tufft? Har det hänt något speciellt? Kram, jag blir sååå ledsen....trodde du mådde bättre.
Då började jag tänka... jag säger inte så jättemycket om just mig själv på bloggen - mina innersta tankar till exempel. Jag har dock inte riktigt satt upp en gräns för mig vad som är privat och vad som jag kan tänka mig lägga ut och inte.
Att ha en blogg som inte är anonym innebär att många vet vem personen är bakom och för mig, som bor i en liten ord i Jämtland, skulle jag tippa på att de allra flesta vet precis vem jag är. Alltså, skulle jag då berätta ALLT om hur jag känner och vem jag är skulle det också innebära att hela min ort vet allt jag känner och vem jag är. Något man kanske inte alltid vill...
Däremot, jag har ju valt att vara öppen med min ätstörning, just för att jag anser att det är ett mycket viktigt ämne som är värt att lyftas. Jag vet ju också att många med en ätstörning googlar en del (kaloriinnehåll te.x...) och genom det faktiskt kan komma till min blogg. Det finns många så kallade Pro-Ana-bloggar ute i etern och jag vill förtydliga att jag INTE är en av dem. Pro-Ana står alltså för något som är för anorexia, som triggar det, som kommer med svält-tips och är allmänt hemsk.. Nåväl. Mitt hopp är att kanske någon kommer till min blogg och inte bara ser anorexi och hemskheter.
MEN, som många av er nog förstått: det går inte så bra för mig just nu. Det är väl så för det flesta antar jag, livet går upp och ned. Och när det går ned för mig påverkar det också min ätstörning, gör den starkare. Det är lätt att falla tillbaka i gamla, dåliga vanor, vilket jag allt för ofta för att vara sunt gjort den senaste tiden. MEN man är också medveten om det i min närhet. Pappa äter många måltider med mig till exempel och jag har mycket stöd från annat håll. Livet går inte alltid på räls helt enkelt och för mig känner jag verkligen av det just nu. Snart är det dock sommar... jag måste klara mig själv då ett bra tag, jag klarade det förra året, så jag KOMMER att klara det igen. Det finns liksom inga andra alternativ. Jag är snart 18 år, så visst fasen ska man kunna klara sig själv! Jag är fullt taggad på att klara det också!
Jag hoppas att jag lyckades förklara för er, klargöra någonting i alla fall. Och jag vill också påminna er om att om ni kanske vill prata ännu mer (om sådant jag gärna inte pratar om här på bloggen, då det kan kännas för privat för både mig och dig) så är det bara att slänga iväg ett mail till tualovdahl@hotmail.com så svarar jag så fort jag bara kan!
Ta hand om er.
Ni vet ju att det bara finns ett enda liv, kämpa för att få det så bra du bara kan!
 |
| Lucia 2012.. Jag saknar mitt knallröda hår. Ska tona det ikväll, rött, men går inte riktigt lika rött som då... |
Hör upp vännen!
SvaraRaderaLivet går upp och ner för alla, precis som du säger. Kriser kommer komma genom hela livet och det uttrycker sig olika från person till person. Vissa använder maten som räddningsplank under en kris, andra alkohol, droger, resande eller rakar av sig håret. Det enda man kan göra är att "rida vågen" alltså låta den ångest eller andra jobba känslor komma och acceptera att man kan inte alltid må bra. Men kan inte alltid ha ork till allting och att man måste ha hjälp med vissa saker.
Men försök fokusera på det vackra i livet, att vi går mot ljusare tider, sommaren är snart kommen och då även chansen för livet att ta nya vändingar!
Att bli 18 är en mycket stor grej. Men inser att det är en själv som måste ta ansvar för sitt liv. Det är en övergång från att vara barn till att bli vuxen. Men samtidigt så går det inte att komma undan, vi alla växer upp någon gång.
Vi kan ha ångest över att inte veta hur våran framtid kommer bli eller vara rädd för att man inte kommer komma någon vart i livet. Men försök se det från den ljusare sidan, dui är ung. Kan bestämma precis hur du vill att ditt liv ska bli och det är du som kan välja de vägar som gör ditt liv till det bästa!
MItt tips: sänk alla krav du har på dig själv, gör saker du mår bra av och njut av att vara den du är.
Att bli av med en ätstöring är omöjligt att klara av ensam, men känn dig absolut inte misslyckad eller "dålig" för att du snart är 18 år och för tillfället kanske inte klarar av att äta (iallafall tillräckligt) helt själv. Det kommer en tid för det också. Men inte nu. Acceptera, acceptera och acceptera.
När du känner dig redo kan du göra precis hur du vill, vad du vill och när du vill. Ingen kan stoppa dig!
Kram. / Daniella
Skickar massa kraar och stöd till dig!
SvaraRadera